skip to main |
skip to sidebar
Merete Pryds Helle, född 1965, började skriva noveller. Sedan har hon skrivit barnböcker, essäer och romaner. Hennes senaste roman, Folkets skönhet, har redan fått mängder av priser och lovordats i recensioner. Jag sällar mig till hyllningskören. Folkets skönhet är en släkthistoria. Tre generationer kvinnor där särskilt författarens mor, Marie, (som i verkligheten hette Doris) lyfts fram. Hon tillhörde en generation osedda kvinnor som hoppades mycket av livet men blev besvikna. Marie fick två döttrar varav den ena fick namnet Merete och det är författaren själv. Romanen bygger på berättelser ur den egna släktens historia, men den enda som behållit sitt verkliga namn är Merete. Föräldrarna har ännu inte läst boken och det bävar hon lite för. Mycket av det hon berättar har hon snappat upp i köket där hon satt liten och tyst i en vrå, glömd av de vuxna. Folkets skönhet uttrycker det som inte blev sagt; det som förtegs. Det är Marie en följer; hennes mor hemmafrun Martha, hennes far, takläggaren Carl och alla de många syskonen. De bor på en gård i Österskov på Langeland. Familjen är fattig och smockan hänger ständigt i luften. Far slår mest och han slår även mor, som i sin tur ger barnen örfilar. Smekningar är det ont om. Det är något man skäms för. Marie får ta arbete innan hon är konfirmerad och sedan flyttar hon hemifrån, vilket hon upplever som en lättnad. 18 år gammal gifter hon sig med den snygge, snälle Otto som studerar till ingenjör. Men Marie tappar med tiden lite av sin livsglädje. Klassresan är inte tillräcklig. Hon skulle vilja något annat och mer. Otto dyrkar fortfarande marken där hon går, och är ledsen för att Marie inte är glad. Några vänner från uppväxten hänger fortfarande med. Syskonen Kaj och Valdemar och deras fruar tillhör också umgänget. Men Marie finner inga vänner bland de andra fruarna i enfamiljshusen i förorten till Köpenhamn dit familjen flyttat. De blev som en slags invandrare i staden. Merete Pryds Helle säger att hennes roman är ett bidrag till nutidshistorien och kan ses som bakgrund till det som händer i Danmark nu. Det var viktigt för de outbildade föräldrarna att låta sina barn få höga utbildningar. Detta kom att fjärma dem från varandra. Författaren säger att hennes föräldrar har fått stå ut med mycket från hennes sida. Hon gjorde inte alls som de tänkt sig. Under en tid hade hon en kvinnlig partner, hon reste omkring mycket och bodde några år i Italien. Hon skilde sig ifrån sin man sedan 25 år och hittade omedelbart en man från Iran, nio år yngre än hon själv. Genom att skriva Folkets skönhet har Merete Pryds Helle kommit att förstå både sig själv och sina föräldrar bättre. Jag blev mycket förtjust i den här täta, välskrivna romanen som engagerade från första sidan till den sista. Urban Andersson har översatt. Folkets skönhet är utgiven på Albert Bonniers förlag 2018.
Mia på bloggen Mias bokhörna frågar i sin helgfråga om någon vet hur en ska få barn att läsa. Det är inte lätt att ge något generellt råd eftersom barnens förutsättningar är så olika. Somliga växer upp med böcker och läsande föräldrar i hemmet. Böcker blir något väsentligt i vardagen för dem. Troligen har de läsande föräldrarna också läst högt för sina barn vilket också gör att barnen troligen också kommer att intressera sig för egen läsning och fortsätter att läsa. Säkert kan även andra barn som inte har böcker och läsning med sig hemifrån bli intresserade av läsning på egen hand och där har naturligtvis skolan och lärarna en viktig uppgift. Varför inte läsa gemensamt och tala om det lästa? Små läsecirklar där barnen får välja vad som ska läsas?
Bonusfrågan rör sig om Boardgames. Inget stort intresse i mitt liv. Men Monopol, TP och Scrubble känner jag åtminstone till.
Ännu en regnvädersfilm. En svensk krigsfilm,
En dag ska gry, från 1944 med fina skådespelare som Edvin Adolphson, Hans Strååt, Sture Lagerwall, Hasse Ekman, Olof Widmark, Toivo Pawlo och Elsie Albiin. Den senaste har jag inte hört talas om tidigare. Hon föddes i Helsingborg 1921 och dog i Danmark 2009. Manus skrevs av Hasse Ekman och Sven Stolpe. Sven Stolpe omarbetade manuset till en roman med titeln Sista skottet. Den gavs ut 1943, men efter filmpremiären fick romanen samma namn som filmen. Handlingen tilldrar sig under Finska vinterkriget. Huvudperson är majoren Rolf Dahlman som flytt hemlandet på grund av en olycklig tilldragelse med dödlig utgång. Hans medsoldater har sina misstankar och det har också läkaren Eva Lövgren som till och med funderar på att ange honom, men hon hindras av ett bombanfall. Dessutom känner hon sig attraherad av honom. Major Dahlman är en tillgång för de frivilliga soldaterna och den unga kvinnliga läkaren bryter sakta men säkert ner den sure gamle regementsläkarens motstånd. Kriget är på upphällningen, men det vet ju ingen. Slutet är oväntat. Jag såg gärna den här svartvita filmen som inte kändes särskilt mossig, även om jag log lite när "grabbarna" ropade "tjenare" åt varandra hela tiden.
Johannas deckarhörna: "Idag tänkte jag att vår topp fem skulle fokusera på de där böckerna som
aldrig tycks ta slut. Ibland känns det som att en berättelse kunde ha
kortats med 100 sidor eller mer och att boken förmodligen skulle ha
tjänat på ett sådant ingrepp."
Det tänker jag relativt ofta. Men det är värre att komma ihåg om vilka böcker jag tänkt det.
1. Steglitsan av Donna Tartt.
Kunde gott komprimerats även om den hade sina poänger
2. Rich boy av Carolina Ringskog Ferrada Noli
Boken handlar om tre generationer kvinnor. Generation ett och två delar på halva boken medan den yngsta kvinnan får onödigt mycket utrymme.
3. Finns inte på kartan av Carin Hjulström
Ung journalist lär sig om landsbygden. För lite substans för 308 sidor
 |
| Norstedts |
4. Precis som att börja om av Ninni Holmqvist
En 517 sidor lång - och bra - roman om en familj och en barn - och från 60 och 70 - talen. Lugnt och enkelt om vardagen men kunde komprimerats.
5. Berättelsen om Pi av Yann Martel
Kanske lite fel att ta med den här romanen men eftersom jag tyckte att den
var så tråkig tycker jag att den kunde varit kortare. Filmen roade mig inte
heller.
Lyran: "Dags att återuppta Tematrion efter sommarlovet. Denna vecka är temat
lila. Ni kan välja att tolka det bokstavligt genom att välja böcker med
lila omslag eller ordet lila i titeln, eller så kan ni göra mer
långsökta associationer. Bara ni förklarar hur ni tänkte. Berätta således om tre bra böcker på temat LILA!"
1. Lila av Marilynne Robinson.
Lila är ett
oälskat föräldralöst barn som kidnappas av den hemlösa, kringströvande
kvinnan Doll, som inte orkar se hur Lila vansköts. Hon blir Lilas
trygghet och lär henne en del om livets väsentligheter som till exempel
att läsa och skriva.
2. Min fantastiska väninna av Elena Ferrante
Elena Greco och Lila Cerullo är väninnor och klasskamrater i Elena Ferrantes Neapel - kvartett. Lilas
föräldrar är tycker inte att hon behöver studera vidare. Flickorna
lever i en patriarkal verklighet. Deras kvarter är laglöst land. Ett par
rika familjer styr. Elena påbörjar en klassresa med sina studier och
Lila skaffar sig inflytande på annat sätt.
3. Gredelins längtan av
Kaj Attorps.
Under en utflykt från Lillköping till Storköping förför
farbror Blå tant Gredelin. De måste sedan hålla sin relation väldigt
hemlig för i Lillköping skvallras det mycket. Kaj Attorps ställer över
huvud taget till en väldig oreda i Beskows småborgerliga välordnade
värld.
Efter att under sommaren ha besökt den fina utställningen Bloomsbury Spirit på Artipelag passade det bra att se filmen Carrington idag eftersom det nu regnar ihållande och är ganska kallt. Direkt från 30 + graders värme till brasa. Grundaren till konsthallen Artipelag debuterade förresten som Sommar - värd i år. Björn Jakobson, 84, grundaren till Babybjörn, hade sitt Sommar måndagen den 6 augusti.Lytton Strachey, homosexuell historiker och essäist, och konstnären Dora Carrington tillhörde Bloomsburygruppen och filmen Carrington baseras på Michael Holroyds biografi Lytton Strachey. Dora Carrington spelas av Emma Thompson och Lytton Strachey av Jonathan Pryce. Dora Carrington var hela sitt liv djupt och hopplöst förälskad i Lytton Strachey som vämjdes vid kvinnokroppen. Men han var mycket fäst vid henne och de bodde tillsammans på landet. De var verkligen tvillingsjälar. Hon gifte sig och hade älskare; han hade sina förbindelser men de fanns alltid där för varandra. Det är en rörande historia och jag tror att filmen följer Carringtons verkliga liv tätt i spåren. Allt som allt en intressant och engagerande regnvädersfilm.
Astrid Terese på den norska bokbloggen. Betraktninger håller i läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakbitar utav det vi just läser. Utan att avslöja något, förstås.
"Inget av Isak finns kvar i kroppen. Nu när hjärtat har slagit slut på liv, nu efter att blodet har tagit en sista genväg i hans armar och ben, nu är bara kroppen där.
I det tunna återskenet från den enda fungerande billyktan ser jag hans armar korsade över instrumentbrädan och den runda axeln och sidan av halsen. Kroppen som jag känner utan och innan, varje rynka, smak och rörelse. Hur hans rygg luktar. Jag kan beskriva skiftningarna i ögonens nyanser eller i detalj säga hur nagelbanden rundar sig i de små smilformerna.
Men jag tittar inte närmare. Vågar inte annat än se rakt fram: där är vindrutan, de hundratals sprickorna som strålar ut ifrån hålet, den veckade plåten. Jag tittar ner på mina händer. På de smala fingrarna, på knogarna och benen under huden. Och nedanför, vid mina fötter, mitt i mörkret: små blänk. Mynt på golvet, på sätet. instrumentbrädan och i askfatet. Instuckna under golvmattans hörnflik glimmar det svagt. Jag plockar upp ett och vänder på det. Jag lägger det i handflatan, drar tummen över etsningarna och relieferna, känner på de små bokstäverna och sätter nageln i räfflorna på myntets kant. Jag tittar och tittar. De är riktiga, de finns där. Det hände."
Från sidan 11 i Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström, Månpocket 2018. Fler smakebitar HÄR
Inlägg
