skip to main |
skip to sidebar
Efter en första stapplande inledning på ett par sidor vet man hur det går (eller?) i Hustrun av A. S. A. Harrison. Något skaver. Men bara en stund. Ganska snart är man fast i den förrädiska skildringen av Jodis och Todds samboskap sedan tjugo år tillbaka. Det är så välordnat. Jodi är så tjusig. Hon gillar den fina lägenheten på tjugosjunde våningen; hon älskar att komponera och laga middagar åt Todd, som är i byggnadsbranschen. Jodi är psykoteurapeut och har en bekväm liten skara av utvalda patienter. Dessutom hinner hon med gymet och diverse kurser i blomsterarrangemang och dylikt. Jodi är mycket förtjust i sina vardagsrutiner som är mycket förknippade med Todds välbefinnande. Jodi och Todd har ganska olika bakgrund. Jodi har universitetsexamen medan Todd hoppade över studierna för praktiskt arbete. Han har dock lyckats ganska väl.
Men så sakteliga smyger sig en obehaglig känsla på läsaren. Kanske är det inte så helt ändå mellan Jodi och Todd? Den första passionen är naturligtvis ett minne blott men därutöver?. Båda är duktiga på att spela ett spel och leka civiliserade vuxna människor medan det pyr och jäser på insidan. Jodi har ett starkt vapen och det är tystnad och förträngning.
Visst vet Jodi att Todd har affärer vid sidan av? Hans utekvällar med grabbarna är dåliga ursäkter.
Men nu vet båda två att något är annorlunda ; något som kanske ingen utav dem egentligen vill. Unga Natasha är inget mindre än en naturkatastrof. Todd är naturligtvis helt maktlös; han har ju hjärnan i byxorna som någon uttrycker det.
Natasha är mycket målmedveten och går fram som en egoistisk ångvält.
Todd vågar inte tala klarspråk med Jodi som dock får information av Natasha och hennes far. Tillvaron rämnar - särskilt för den strukturerade Jodi efter hand som hon inser vidden av det hela. "Hjälpen" kommer från oväntat håll...
A.S.A. Harrison har skrivit sin första och sista roman. Hon dog 2013 under arbetet med en ny psykologisk roman. Hustrun är oavlåtligt spännande och överraskande. Jag blev orolig för upplösningen en stund, men det behövdes inte. Den var oförutsägbar. Egentligen är Hustrun en litterär gestaltning av den österrikiske psykologen Alfred Adlers teorier om barndomens betydelse och av mindervärdeskomplex, aggressioner och maktbegär i människors liv. Något som inte gör det hela sämre. Hustrun är verkligen en psykologisk roman, en relationsroman och en thriller. Hustrun kommer att filmatiseras. Nicole Kidman blir en utmärkt Jodi Gilbert.
Översättningen, som är gjord av Cecilia Falk, är inte helt u.a. Korrekturläsning?
Massolit förlag 2014
Kaosutmaning 2.0
Sashiko är en 1000 år gammal broderiteknik som
härstammar från norra delarna av Japan. Enkla stygn i vitt och mörkblått på linne kännetecknar den japanska broderitekniken. Förr lappade
och lagade brandsoldater, fattiga bönder och arbetare sina slitna
blåkläder i sashiko. Tekniken har förfinats och används idag av
alla samhällsklasser i Japan. Läs hur man gör HÄR.
Man kan brodera lakan och örngott, bordstabletter, förkläden, påsar, japanska dräkter och dukar. Mönstren är mestadels geometriska
Agnès Delage - Calvet, Sashiko - brodera på japanskt vis. Natur § Kultur 2007
1921 gifter sig journalisten och den blivande författaren Ernest Hemingway och Hadley Richardson. Hon är åtta år äldre än han och en helt annan typ av människa, vilket var precis vad han behövde. Ernest Hemingway sökte beröm och erkännande under hela sitt liv. Den dominanta modern anklagas mer eller mindre direkt för att ha förstört hela familjen. Fadern och tre barn tog sitt liv. När Ernest skickade sin först utgivna bok till dem, In our Time, fick han den tillbaka med en uppmaning att återkomma när han skrivit något mindre ogudaktigt. Paula McLain har skildrat Hemingways och Hadley Richardsons korta äktenskap i boken Åren i Paris. (Översättning: Isa Lybeck, Albert Bonniers Förlag 2013).Trots att man vet utgången av det hela tillför den här romanen mycket. Den berättas i jag - form och det är Hadley som berättar. Hon är sund och robust och vet att hålla sin vacklande man under armarna såväl fysiskt som psykiskt. De är mycket förälskade och man kan beundra Hadleys sätt att smälta in i Hemingways umgängeskretsar med cigaretter, sprit och förbjudna droger på caféerna i Paris. Hon sticker ut - det vet hon - och många av vännerna välkomnar det. Ekonomin haltar redan från början och jag undrar hela tiden hur de har råd att göra alla sina resor. De åker på skidsemestrar; de åker på tjurfäktningar; de åker till Toronto och föder barn (John Hadley Nicanor; 1923) och hem till Paris igen. Många av deras vänner är stenrika och generösa, men Hemingway avskyr att ta emot hjälp. En väninna erbjuder Hadley sina avlagda klänningar, men Hadley tvingas tacka nej. De har hemhjälp och barnpassning och trots att Hadley är en engagerad moder hindrar det inte att hon lämnar barnet i dagar för att åka med sin man på skidsemester. De årliga tjurfäktningarna är ett måste för en karlakarl som Ernest Hemingway. Hadley åser som gravid sin första tjurfäktning utan att blinka. Boxning är en annan av Hemingways favoritsporter liksom hästkapplöpning. Hans skrivarvåndor skildras empatiskt och trovärdigt. Han får ingenting gratis. Gertrud Stein och Ezra Pound ger råd om det som senare blir Hemingways speciella isbergsteknik med korta meningar och det mesta under ytan. Hemingway avundas sin mera framgångsrike författarvän Scott Fitzgerald och avskyr hans galna hustru, Zelda. Åren i Paris är en bra tidsskildring av livet i konstnärskretsar i Paris i början av 20 - talet. Det är den förlorade generationens och Den store Gatsbys tid. Triangeldramerna är många bland vännerna men paret Hemingways äktenskap betraktas som något orubbligt.
När det då står klart att så kanske inte är fallet är det som bäddat för att ta parti för den ene eller den andra. Men så blir det inte. Man lider med dem båda. Man inser var skon skaver och att det är något som vuxit fram. Jag tycker att det är skickligt gjort av Laura McLain.
Under en tid i ungdomen var jag oerhört förtjust i Hemingway och läste en hel del. Kanske dags att läsa om? Den som spar hon har sina gamla Penguin - pocketar kvar. Med gloskrafs och allt.
Kaosutmaning 2.0
Rosen: kärlek, konst, doft och botanik av Christina Högardh - Ihr, författare, konstvetare och skribent och Lars - Åke Gustafsson, Nordens främste kännare av rosor och ledare för en nationell inventering av äldre kulturrosor i Sverige inom POM (Programmet för odlad mångfald). Norstedts 2014.
Tillsammans har de gjort den här fullständigt ljuvliga boken om rosen. Den låter sig inte beskrivas. Den måste ses. Bildmaterialet är så överdådigt att man ibland tycker sig känna dofter.
Vi får veta att släktet Rosa är det största växtsläktet. Kina har den äldsta roskulturen och den största artrikedomen. Rosen som symbol med ett budskap, rosen i konsten, rosen i parfymindustrin, olika slag av rosor, rosen i textilmönster, rosor i svenska krus, tips på rosenträdgårdar att besöka i Sverige och övriga Europa, litteraturförteckning och register - allt ryms.
A Thing of Beauty is a Joy for ever. Särskilt för en rosamatör.
Se Christina Högardh - Ihrs fina hemsida
Läs om Lyrans Tematrio - Äventyr HÄR
Tre böcker om stora äventyr är uppdraget.
Odysséen skriven av Homeros ca 700 f. Kr. kallar jag ett storslaget äventyr. Under tio år irrar Odysseus omkring på haven och möter, sirener, stormar, cykloper och sjöodjur. Hemma på Ithaka väntar hustrun Penelope och sonen Telemakos. Ibland hör Penelope rykten...
Long John Silver (1995) av författaren och professorn i franska, Björn Larsson.
John Silver sitter på Madagaskar och summerar sitt liv. Hur gick det till att pojken från Bristol som var både läs - och skrivkunnig hamnade till sjöss och hemma i England kom att betraktas som mänsklighetens fiende. Otroligt spännande bok som kan göra seglare av vilken landkrabba som helst.
Snöstormen (2014) av Vladimir Sorokin är en slags odyssée om än inte på haven. Det handlar om två mäns resa som blir en utdragen kamp mot snö, kyla, vargar, lockande kvinnor och en knarkkartell. Männen är på väg att undsätta en by där svartsoten brutit ut och människor förvandlas till zombier. Småhästarna i storlek som vaktlar sliter med självgångaren.
Majgull Axelssons senaste roman Jag heter inte Miriam (Brombergs) är ett imponerande kraftprov. Inte sedan Aprilhäxan har hon varit så bra. Majgull Axelsson är en fängslande berättare. I Jag heter inte Miriam utgår hon ifrån några verkliga personer och deras berättelser och Aneby, Jönköping och Nässjö samt Auschwitz och Ravensbrück som miljöer. De småländska orterna känner hon ju väl till och vad det gäller koncentrationslägren så gjorde hon studieresor. Och så har hon läst massor. Ändå har boken inte tagit mer än två och ett halvt år att skriva.
Malika är en romsk flicka i Auschwitz som tillskansar sig en död judisk flickas klänning och plötsligt blir hon en judisk flicka vars namn är Miriam. Och hon förstår att hon "bytt upp" sig. Romerna står väldigt lågt i kurs i lägret såväl som i samhället i övrigt. Miriam börjar alltå ljuga. Det fortsätter hon med under hela sitt liv. Av nödvändighet.
På sin åttiofemårsdag tänker Miriam tillbaka. Och det blir en dag av avslöjanden. Miriam är änka med en fosterson, svärdotter, barnbarnet Camilla och barnbarnsbarnet lille Sixten. Hon tänker på sin otroliga livsresa med tacksamhet men också med stor sorg. Hon har mist så många. Alla fantastiska kvinnor i lägren med vilkas hjälp hon överlevde; svenska Hanna som uppfostrade henne till en fin flicka och först och främst lillebror Didi som togs ifrån henne. Miriam har en otrolig
förmåga att lyda, vara följsam och läraktig. Hur skulle hon annars ha
överlevt? Hur orkar hon ensam bära tyngden av sitt förflutna genom hela
livet. Kanske för att hon fick det hon aldrig trott att hon skulle få;
ett hem, en man och ett barn. Visserligen var hon reservhustru och
reservmamma, men i alla fall.
I år efter år lever hon med minnen som hon inte kan dela med någon annan. Vem vill lyssna på hennes lägerberättelser? Inte hennes man Olof i alla fall. Glöm och gå vidare! säger de aningslösa generationskamraterna. Vem skulle acceptera henne om hon avslöjade att hon är rom? Ingen. Dotterdottern Camilla uppmanar henne i alla fall att berätta. Och för Camilla berättar hon allt. Barnbarnet Camilla får ansvaret att föra Miriams berättelse vidare när hon är borta.
Jag heter inte Miriam är en stark och viktig roman som många borde läsa.
Kaosutmaning 2.0
Visserligen börjar Rolf Lassgård läsa Snöstormen av Vladimir Sorokin börjar som radioföljetong på måndag 7 april men nu råkade Snöstormen stå skyltad på biblioteket och det kunde jag inte motstå.
Distriktsläkare Platon Iljitj Garin har blivit kallad till Dolgoje, en avlägsen by, där den bolivianska svartsoten härjar. Befolkningen ska vaccineras och därmed räddas från att bli zombier.
Brödkusken Harkel har en självgångare som drivs av femtio småhästar stora som rapphöns. Doktorn och Harkel ger sig iväg och råkar ganska snart i svårigheter av olika slag. En snöstorm gör det svårt att följa vägen; självgångaren skadar en mede på några besynnerliga pyramider som sticker upp ur snötäcket. De tvingas söka hjälp hos en pytteliten, ilsken mjölnare som dricker vodka ur en fingerborg. Hustrun är desto yppigare och hon bjuder på té och husrum. Bland annat. Ett märkligt mellanspel upplever doktorn och hans kusk hos nomadfolket vitaminderna. Där bjuds de på knark som ger doktorn en fasansfull hallucinatorisk upplevelse av att bli kokt i olja i en stor gryta. När han vaknar till liv blir han rusig av livslycka och omfamnar även snöstormen. Färden går vidare. Ett nytt bakslag drabbar dem när en av självgångarens medar kör rakt upp i näsborren på en förfrusen stormänniska. Klimatet hårdnar. Bokstavligen och bildligen. Doktorns målmedvetenhet börjar svikta.
Och det kan nog sägas att vägen inte var mödan värd. Det är omöjligt att säga hur man ska tolka boken. Om det finns någon tolkning som är bättre än den andra. Det är en äventyrsskildring, en odyssé, Sci - fi, ryskt folkliv och klassiska ryska författare som Leo Tolstoj, som också skrivit en roman och en novell med titeln Snöstormen. Jag gillar Sorokins språk - tack naturligtvis då också till översättaren Ben Hellman som översatt Sorokins fyra romaner till svenska. Norstedts har givit ut dem. Det finns många fler att översätta.
Jag gillar det fantasifulla och gränslösa. Och visst - då och då kan man dra på smilbandet om man tycker att det är viktigt.
Naturligtvis ska jag lyssna på radioföljetongen.
Inlägg
