fredag 21 september 2012

En berättande poet

Bilden är lånad





Den amerikanske poeten Louis Simpson gick ur tiden förra veckan.
Han föddes på Jamaica 1923 och flyttade som sjuttonåring till USA.
Hela sitt liv kom han att skriva utifrån ett utanförskap; inte hemma varken här eller där. Simpson skrev lyrik och undervisade i litteratur.
1964 fick han Pulitzerpriset för sin fjärde diktsamling 
All the End of the open Road.
Louis Simpson företrädde den s. k. berättande poesin som kommit tillbaka i USA under de dynamiska 1950 - och 60-talen.
På svenska finns Kaviar på begravningen. Berättande dikter i översättning av Stewe Claeson på Ordfronts förlag 1998. Den innehåller dikter från 1971 till 1998. Lyriken från debuten 1949 och fram till 1971 har presenterats på annat håll, bland annat i Poesi från USA.


Kaviar på begravningen  

                                                                        Detta är byn där klockaren
                                                                        åt upp all kaviaren på 
                                                                        begravningen.
                                                                        Tjechov: Ravinen

På hemväg från kyrkogården
diskuterade man begravningen
och predikan: " En sådan tröst för familjen."

De trängdes i vardagsrummet.
Det var varmt och gästerna började bli högljudda.
Klockaren hamnade intill en assiett
full med kaviar. Han tog en
hel sked. Så en till.

Plötsligt märkte han
att alla iakttog honom,
undergången stirrade honom i ansiktet.
Han bleknade. Sen försökte han skämta bort det -
man kan lika gärna bli hängd för ett får
som för ett lamm, och så vidare.

Han såg tillbaka på dem med bister min
och tog en full sked till,
och en till. Han åt upp alltsammans.
Nästa morgon hade man sett honom på stationen
när han köpte biljett till Kurovskoye,
en by som liknar vår, fast mindre.


torsdag 20 september 2012

Nordens Tidning 2012:3

Nordens tidning har spottat upp sig ordentligt på senare tid.
Större delen av 2012 nr 3 ägnas åt litteratur och vikten av litteratur och glädjen med en nordisk litteratur. 
Den nye generalsekreteraren för Föreningen Norden i Sverige. Bo Andersson, berättar i ledaren att det ska instiftas ett nytt nordiskt översättarpris med start 2012. Jag trycker att man skulle slå ett slag för litteraturläsning på de nordiska originalspråken. (Finskan undantagen kanske. Tyvärr.)
"Konsten och litteraturen behövs mer än någonsin", säger Bo Andersson och pläderar för en satsning på skolor och bibliotek för att skapa goda litterära vanor. Så sant som det är sagt. (Och lätt att säga, om man ska vara elak)
Sedan följer en historik över Bok - och biblioteksmässan; Kristina Ahlander, VD för Svenska Förläggareföreningen, presenterar Förläggareföreningen. "Vi krattar i manegen", förklarar hon.
Ann - Marie Skarp skiljer på "litteratur - Sverige" och "bok -Sverige".
Kerstin Aronsson presenterar  Kabusa Böcker som satsar på Norden.
En lång, intressant artikel har titeln Kampen om litteraturerna. Jagets och kollektivets röster i den nordiska litteraturen. Angående Knausgårds Min kamp sägs det att inte sedan Peter Høegs dagar har Norden läst samma bok. 
Nej, så är det nog, när man tänker efter.
Ett annat långt kapitel handlar om den nordiska välfärdsmodellen.
Och så recenseras litteratur, film och musik.

Läs hela tidningen HÄR


onsdag 19 september 2012

Rik tragik

I dagens Obs resonerade litteraturvetaren Moa Matthis om begreppet rik tragik med anledning av Edward St. Aubyns böcker om rikemanssonen Patrick Melrose och hans eländiga liv i en överklassfamilj där övergrepp, sadism och drogmissbruk hör till vardagen.
Varför gör sig tragiken bättre i en miljö där man inte behöver tänka på maten för dagen? Jo, säger Moa Mathis, det är för att man där kan renodla det känslomässiga. Och det är ingen nyhet.
Redan Aristoteles var medveten om att rik tragik var mera publikdragande.
Edward St. Aubyns fyra romaner har nu kommit i en samlingsvolym,
The Patrick Melrose Novels, innehållande Never Mind, Bad News, Some Hope och Mother´s Milk.
Den femte delen, At last, kom ut 2011.
Den första delen, Never mind,  kom för tjugo år sedan. 
Hela serien omfattar ca 1000 sidor och 40 år av dekadent familjeliv.
Författaren säger att böckerna till dels är självbiografiska.
Edward St. Aubyn är omåttligt populär i de anglosaxiska länderna, men är inte översatt till svenska.
Moa Mathis säger sig ha fallit pladask för Edward St. Aubyns stilistiska skicklighet och svarta humor.
Man kan bli nyfiken för mindre!
Läs mera HÄR

tisdag 18 september 2012

Tematrio - titelsiffror




ger oss i uppgift denna veckan att berätta om tre romaner eller noveller som innehåller siffror eller antal i titeln

 


Tusen kvinnor och en sorg av Björn Ranelid
Simon Bakke har levt ett framgångsrikt liv men nu är hans tid utmätt.
Efter skilsmässan har han haft många kvinnor, men det är nu han möter den drabbande kärleken på helt oväntat sätt.


Nu var det 1914 av Eyvind Johnson.1934
Detta är första delen av en självbiografisk serie, Romanen om Olof, i fyra delar.
Romanens huvudperson är 14 år, bor i Norrbotten och anses vara vuxen nog att att komma ut i arbetslivet.
Olof arbetade bland annat som flottare och biografvaktmästare  medan han drömde om framtiden.
Jan Troell gjorde film av romanen 1966 under namnet Här har du ditt liv
Eyvind Johnson fick Nobelpriset 1974 tillsammans med Harry Martinson.


Fem svarta höns av Nevil Shute. 1951
Krig och kärlek i Singapore. Jane Paget leder en grupp kvinnor och barn under svåra umbäranden till ett fångläger. En krigsfånge, Joe, stjäl fem svarta höns av japanerna och ger till kvinnorna.
1956 blev romanen film med titeln A Town like Alice. I Sverige kom den att heta Våld i Malaya.
Jag tror mig ha sett den i TV. Och då har det varit TV-serien som kom 1982 för jag kommer så väl ihåg Joe, som spelades av Bryan Brown. 
I filmen har Peter Finch den rollen.

måndag 17 september 2012

Lockar till omläsning

I en understreckare den 11 september frågar sig Hans -  Roland Johansson, forskare i franska vid Stockholms universitet, om Alexandriakvartetten 
1957 - 1960 av Lawrence Durrell (1912 - 1990) är en klassiker eller inte.
Kan man utnämna en roman som endast har några och femtio år på nacken till klassiker? Eller är perspektivet för kort?
1957 kom första delen Justine tätt följd av Balthazar och Mountolive. 1960 kom sista delen, Cleo.
Fem språk, fem raser och ett dussin religioner; kärlek, vänskap och politik är ingredienserna i en roman som handlar om symbiosen mellan en stad och dess människor.
Romanen är enligt författaren själv ett studium av den moderna kärleken. 
Allt - människor och händelser - ses som i ett flertal speglar och belyses från flera håll. Hans - Roland Johansson frågar sig om inte innehållet i romanen möjligtvis underordnas den virtuosa tekniken.
Illusionisten av John Fowles och The good Soldier av Ford Maddox Ford
håller Hans - Roland Johansson som mera "diaboliskt och säkert orkestrerad" respektive "psykologiskt oroande". Och jag blir nyfiken på dem också.
Jag minns att jag vid min tidiga läsning av Alexandriakvartetten tyckte att den var  sinnlig, gåtfull och mycket spännande.
Skulle en omläsning idag innebära samma andlösa upplevelse?
Heder åt Norstedts som oförfärat ger ut Alexandriakvartetten på nytt (övers.: Aida Törnell) i serien Norstedts klassiker.

söndag 16 september 2012

keramik.dk

Två danska keramiker ställer ut i OrangerietHovdala slott. Keramik og kvindfolk har de satt som rubrik på utställningen.
Nelly Gaskin och Lene Hansen kommer från Korsør i Danmark. De arbetar ihop sedan 2001 och delar verkstad med en tredje keramiker sedan 2011.
Det är en utställning som ger mersmak och skapar habegär. 
Vackra, roliga, glada och användbara föremål - man upptäcker fler och fler för varje gång man tar ett varv.
Utställningen pågår till och med lördagen den 29 september 11 - 17. 
Måndagar stängt
Stora stallets vind, i samma byggnad som Restaurang Mickelsen, Hovdala slott, pågår en konstutställning med titeln Tidsspår och avtryck.
Utställare är Anna Larsson och Mats Lind från Hässleholm och Susanne Thea från Korsør, Slagelse kommun.
Utställningarna ingår i Nordiska kulturdagar med Föreningen Norden i Hässleholm som huvudarrangör.

Fullständigt oemotståndliga rakuelefanter
Raku-ginerna har Nelly Gaskin och Lene Hansen gjort tillsammans

Vackert krackelerade vaser/krukor
Levnadsglad dam
Änglar
Glada hönor ovanpå sin holk

lördag 15 september 2012

Människors möten


1857 stod de båda stora europeiska författarna H C Andersen (1805 - 1875)och Charles Dickens (1812 - 1870) på höjden av berömmelse. De hade träffats redan 1847 och sedan brevväxlat under åren.
Dickens var mycket språkkunnig medan H C Andersen endast talade danska. Han hade låtit en britt översätta breven till Dickens. Därför var inte familjen Dickens förberedd på att H C Andersen egentligen inte talade engelska alls. Dessutom tyckte de att han var något av en kuf som  krävde mycken uppmärksamhet och hade svårt att klara sig på egen hand..
Detta skildrar Niklas Rådström i Gästen som kom ut 2006. Han har läst brev och dagböcker och biografier och fyllt ut med eget. 
H C Andersens besök hos Dickens kunde inte ha kommit olägligare.
Dickens hade just fått veta att en mycket god vän hade dött. Han bestämde sig då för att anordna en teaterföreställning till förmån för änkan och hennes barn och det krävde mycket arbete.
Om H C Andersen tänkt sig att få värma sig och sin ensamhet med lite varm gemenskap i en tvåsamhet med många barn så hade han kommit fel. 
Dickens och hustrun Kates äktenskap knakade i fogarna.
Kate var besviken på äktenskapet och utmattad efter tio graviditeter . 
Dickens tyckte att gravida kvinnor var motbjudande och förebrådde henne för att hon alltid var i grocess!!! (Ja, så var det...)
Egentligen var Dickens mera förtjust i sina svägerskor Mary, den fem år yngre och tidigt döda, och Geraldine som alltid stod vid Dickens sida även efter skilsmässan från Kate.
Det är obegripligt att den stackars H C Andersen stannade i fem långa veckor. Jag skulle tro att tecken  på att han hade outstayed his welcome tidigt var mycket tydliga. Det är tragiskt och ibland komiskt att läsa om alla H C Andersens tillkortakommanden. Jag kan inte annat än tycka synd om den store sagoberättaren som inte gjorde någon lycka i England.
Familjen Dickens var däremot ganska roade av hans silhuettklippning.
Annars hade de båda författarna likartade upplevelser i barndomen som i båda fallen satt djupa spår. 
De var överens om konstnärens uppgift.  
"Vi vet båda hur vi ska nå deras tårar", säger Dickens. 
"Deras tårar och deras skratt", replikerar Andersen. 
"Alla behöver dikten som en påminnelse om att varje människas liv är en berättelse på jakt efter en lyssnare". Orden är H C Andersens.
Jag tror att under andra omständigheter och om Andersen haft bättre språkkunskaper och Dickens haft mera tid för H C Andersen så kunde de fem veckorna blivit the beginning of a beautiful friendship.