Det här var rena rysaren. Jag har inte läst något av Moa Herngren tidigare men jag har förstått att hon skriver mycket om relationer. Svärmodern handlar om Åsa Berg som far omkring och håller föredrag om kommunikation. Men i den allra närmaste omgivningen fungerar inte hennes teorier. Hon har varit ensamstående mor till Andreas sedan han var två år och barnafadern tågade ut ur relationen och rakt in i nästa. Den hade kommit en bit på väg för danska Helle var redan gravid. Ingen lastar precis Janne för detta. Han är ju karl. Åsa kämpar för att sonen inte ska behöva sakna något under sin uppväxt. Inte konstigt om mor och son kommer att stå varandra nära. Åsa är ett resolut och handlingskraftigt fruntimmer som kanske inte alltid hinner tänka sig för. Andreas träffar sin blivande hustru, Josefin, och under jakten på boende mellanlandar de unga tu hos Åsa. Ingen bra situation när ett vuxet, utfluget barn flyttar hem igen och därtill medför en svärdotter. Men de hankar sig fram. Åsa begår en blunder när hon ska tvätta och går in i sonens rum och hittar svärdotterns jacka som behöver tvättas. När hon tömmer fickorna hittar hon något hon inte borde ha känna till. Svärdottern skummar av vrede. Med en viss rätt, tänker jag. När lille Sam föds får mormor gripa in och skjutsa fram och tillbaka till BB. Men sedan glömmer hon att lämna förlossningsrummet och låta föräldrarna välkomna barnet i lugn och ro. Inte bra, tänker jag. Men varför tar ingen till brösttoner och ber henne gå ut? Det tycker jag hela tiden. Varför är folk inte tydliga mot henne? Förrän de tar till storsläggan och helt enkelt utesluter henne ur gemenskapen. Utstött ur gruppen. Till råga på allt är Jossans mamma, Stina, Åsas bästa vän sedan långt tillbaka, men hon sluter naturligtvis upp bakom sin dotter. Tack och lov har Åsa mycket att göra på sitt arbete och det håller henne på benen. Turerna är många och invecklade och jag läser under stigande indignation. Åsa blir någon sorts syndabock, tycker jag. Andreas kan inte ta hand om sina skuldkänslor och det får modern klä skott för. Jossan är svartsjuk och possessiv och vill inte dela med sig av Andreas till hans mor. Åsas göranden och låtanden utsätts för tolkningar från all håll och kanter. Stina kan ibland tycka att hon behandlas orättvist. Men det går över. Janne, däremot, dammas av och deltar i familjesammankomsterna som om ingenting hänt under alla de år han glömt bort att vara pappa åt Andreas. Svärmodern borde fungera utmärkt i en läsecirkel. Jag inser att det är meningen att en ska förfasa sig över svärmor, men jag tycker inte att det är så enkelt. Och jag har vissa invändningar mot slutet. Varför hänga på kapitel där sonen, svärdottern och barnbarnet för ordet. Som så ofta är slutet som är svårt att få till. Och vad händer under alla de femton år som förflyter innan det är dags för slutet? Svärmoder Åsa är jobbig - inte tu tal om saken - men svärdottern går inte av för hackor heller. Intressant är det i alla fall.
Jag lyssnade på boken på Storytel i uppläsning av Charlotta Jonsson. Undrar hur jag upplevt Svärmodern om jag läst boken i svartskrift?