Titel: Löpa varg. Berättelse
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Bonniers
Tryckår: 2021
Antal sidor: 180
Läst,sett & hört. Böcker, film, musik, radio, tv, tidningar, tidskrifter
Titel: Löpa varg. Berättelse
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Bonniers
Tryckår: 2021
Antal sidor: 180
Från sidan 30 i Londonflickan av Susanna Alakoski.
En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR
MIN
Robert på bloggen Mina skrivna ord bjuder på en lördagsutmaning som går ut på att vi väljer en mening ur det vi just läser och som fått oss att stanna till av den ena eller andra anledningen. Min mening kommer ur Löpa varg av Kerstin Ekman. Den är ett exempel på hur böcker talar med varandra."Då ledaren av en flock förfelat sitt rov, kallas han den döde vargen så länge han lever, vilket vanligen inte blir så länge"
Orden är Akelas, vargen i Djungelboken. Djungelboken och Turgenjevs, En jägares dagbok betyder mycket för huvudpersonen i Löpa varg.
Mias helgfråga v. 36: Vilket sidantal är bäst , tycker du?
Just nu när jag just avslutat Löpa varg av Kerstin Ekman skulle jag svara 180 sidor. Men jag skulle lika gärna kunna säga 680 sidor vilket jag tyckte när jag läst New Forest av Josefine Kougart.
Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 36: Pojkar, grabbar & män
1. Dödgrävarens pojke av Åke Wassing kom ut 1958. Det var författarens debut Det är en självbiografisk berättelse om pojken Björn som växer upp under eländiga förhållanden. Jag läste den för länge sedan, långt innan jag hade en blogg, men jag minns den dystra stämningen och den stackars Björn som egentligen var bondpojke men fick växa upp på fattighuset.
Bild: Wikipedia
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.
Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.
Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.
Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.
Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.
Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.
Spela kula av Sten Selander