Irrbloss

I Elly Griffiths tolfte roman om Ruth Galloway möter en till sin häpnad Ruth i Cambridge, sambo med en fantastisk man vid namn Frank och med ett nytt arbete. Vem försöker hon lura? tänker jag ilsket. En kan inte fly ifrån sig sig själv. Ruth har hyrt ut huset vid saltängarna och lämnat Nelson och polisen i Norfolk åt sitt öde. Men så visar det sig att en fängslad mördare vid namn Ivor March plötsligt visar sig villig att erkänna var han grävt ner en rad vackra, långa, ljushåriga flickor. På ett villkor. Ruth Galloway ska leda utgrävningen. Hon är bäst. Och så blir det. Elly Griffiths har fått göra grundlig research om cykling och cykelsport, folktro  (boken This hollow land och podden Weird Norfolk), poliser och personal på universitet. De geografiska platserna existerar men det tjusiga men skumma tillhållet Grey Walls existerar inte. Människorna där är bundna till varandra i underliga relationer och av svårfångade orsaker. Ruth och Nelson samarbetar som vanligt bra. Judy leder själva utredningen men Nelson finns i bakgrunden. Relationerna är det intressantaste i Irrbloss. Visst är det spännande också och ganska länge förstår en inte hur det hela gått till. Men det förstår varken Judy, Nelson eller Rut heller. Irrblossen, eller lyktgubbarna, är inte kända för att vara vänligt sinnade mot människor utan brukar snarare leda dem i fördärvet. Men det ska visa sig att en inte ska vara så säker på den här saken heller. Så länge Elly Griffiths skriver om Ruth Galloway kommer jag att läsa böckerna. Jag anser mig vara en i familjen nu. 

Titel: Irrbloss

Författare: Elly Griffiths

Översättare: Carla Wiberg

Förlag: Forum

Tryckår: 2020

En smakebit på söndag

"Fredag igen, Barnmorskeinstitutet igen. Det finsk - amerikanska paret tycks ha samma schema, jag lägger märke till dem redan vid hissarna.  De verkar mer samspelta än senast, tvååringen är inte med den här gången. En barnmorska kommer och meddelar att perinatologen dessvärre ligger väldigt mycket efter i tidtabellen. Rose frågar vem läkaren är. Min syster har sagt att det rullande schemat kan medföra att vi får träffa en ny, men den här gången blir det inte så, det som väntar oss därinne är samma kvinna som för en vecka sedan. Tanken känns omöjlig. Det kan inte bli annat än fel. Nu borde jag vara en god äkta man, borde ingripa, men innan jag hinner tänka så långt har Rose själv tagit initiativet, förklarat situationen för barnmorskan och lugnt och sansat frågat om vi möjligen skulle kunna få träffa en annan läkare den här gången. Barnmorskan är förstående och ordnar det."

Från sidan 57 i Allt ett under av Juha Itkonen. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2020.

Söndagens läsutmaning går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan håller astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger ~ tanker om bøker i trådarna. Fler smakebitar HÄR

Rebecca

Daphne du Maurier, 1907 - 1989, skrev den gotiska romanen Rebecca 1938. Den gjorde succé och redan 1940 filmades den av Alfred Hitchcock. Laurence Olivier spelade den manliga huvudrollen Maxim de Winter. Joan Fountain spelar det namnlösa berättarjaget, den andra mrs de Winter. Lily James och Armand Hammer spelar motsvarande roller i årets filmatisering. Handlingen tilldrar sig i huvudsak på godset Manderley någonstans i Cornwall. Alldeles i närheten ligger ett gåtfullt lite kusligt hus där Rebecca, den första mrs de Winter, höll till med sitt entourage. Den nya mrs de Winter är ung, blyg och lite oansenlig. Hon har inte mycket att sätta emot husets skrämmande hushållerska mrs Danvers som hade älskat Rebecca och som fortsatte att vårda hennes minne. Mrs Danvers ser inte alls ut som den frodiga kvinnan på bokomslaget. Hon är lång, mager och har ett dödskalleliknande ansikte. Det finns en sympatisk förvaltare och Ben, en utvecklingsstörd och livrädd gammal man. En undrar lite över Daphne du Mauriers inställning till människosläktet. De flesta karaktärerna är ganska osympatiske. Frank Crawley, förvaltaren, är den enda oegennyttiga personen i hela romanen. Den andra mrs de Winter kämpar en ojämn kamp med den vackra, döda Rebecca. En tvivlar på Maxim de Winters känslor för sin unga hustru, men han behöver henne för att glömma det förflutna. När en båt går på grund i havet utanför Manderley upphittas en båt som sänkts med ett kvinnolik i. Mystiken tätnar. Det gick riktigt bra att läsa om Rebecca. Många detaljer hade jag glömt men inte den dystra stämningen i romanen; glädjelösheten, misstänksamheten, föraktfullheten och svekfullheten människor emellan; ståndshögfärd och klasskillnader. Författaren gisslar den klass hon själv tillhör. Daphne du Maurier hade varit sin fars älsklingsdotter, men han beklagade att hon inte fötts som pojke. Själv lämnade hon två döttrar hos en barnsköterska och åkte ut i världen för att syssla med sitt. Naturen i sydvästra England är kärleksfullt och omsorgsfullt beskriven. Det finns åtskilliga starka kvinnor i romanen som har upprepningen som uttryck för stark känsla och/eller förvirring. Slutet av berättelsen - eller snarare hur gick det sen? - kommer redan i kapitel två. Men det har en ju glömt när en kommer till bokens sista sida och önskar sig en fortsättning.

Titel: Rebecca

Författare: Daphne du Maurier

Översättare: Dagny Henschen & Helga Holmberg

Förlag: Modernista

Tryckår: 2017

Antal sidor: 479

Fem en fredag v. 49: Film

 elisamatilda: fem en fredag v. 49: Film

1. Vilken film sätter du på för att bli glad? 

Vi på Saltkråkan  

2. Vilken film skulle du kunna tänka dig att leva i? 

 Barnmorskan i East End

3.Vilken film är minst som ditt liv? 

Vägvisaren. En fantastisk film av Akira Kurosawa 

4. Vilken genre stänger du av på en gång? 

Skräck, Zombies

5. Vilken är en populär film du aldrig har sett?

Schindlers list

Helgfrågan v. 49

Mias bokhörna:

Är det något du längtar efter att göra när det blir extra ledigt vid jul?

Bonusfråga: Brukar du göra julgodis?

Jag vet ju precis vad jag skulle vilja göra i jul och det är att träffa barn och barnbarn och familjen i övrigt och att gå på en riktigt pampig julkonsert.

Bonusfrågan: Ibland gör jag marsipanbollar smaksatta med hackade nötter och romrussin. Och så har jag recept på syndigt god chokladkola som jag är väldigt sugen på just nu. Den gör jag väldigt sällan eftersom den är så försvinnande god.

Veckans kulturfråga v. 49 2020

enligt O

Vilken är din favorit bland böcker som utspelar sig under jul? Vilken julbok ser du mest fram emot att läsa i år?

Min favoritjulbok är:
Vinterns goda ting. Maten - Julen - Blommorna av Anna Bergenström och Fanny Bergenström. Mor och dotter - ett oslagbart par. De otroligt vackra bilderna är tagna av Nisse Peterson. Här finns allt en kan önska sig: En enkel jul; en grön jul; en traditionell jul. Sallader, drycker, godis. Recept på långjäst, danskt rågbröd, barley water, örtost, ingefärspäron och saffransmajonnäs.

Tätt följd av Lars Huldéns diktsamling Mellan jul och Ragnarök .

I jul ska jag  läsa Jeanette Winterson, Juldagar. Den är på till mig från Bokus. Och så ska jag läsa The Holiday av Jane Green

Tisdagstrion: Väderfenomen i titeln

Ugglan&Boken: Tisdagstrion v. 49: Väderfenomen i titeln

 

1. Regn av Josefine Klougart

Josefine Klougarts lilla Novellix - novell har fått namnet Regn. Det handlar också om ett envist regnande. Pölar svämmar över, åarna växer till sjöar och sjöarna växer till ännu större sjöar. Snart stiger vattnet uppåt björkarnas stammar så att lövverket ser ut som om det famnade något. En bonde ror ut till sina får som finns på en ö. Han ger dem mat och sedan skär han halsen av ett får, ser till att allt blod rinner ut och ror därifrån. Tankarna går till apokalyps, syndaflod och offerriter. 

2. Stormens öga, 1973, av Patrick White

Stormens öga, läste jag innan jag skaffade bloggen. Jag minns att jag var väldigt skakad över den besvärliga Elizabeth Hunter som ligger på sin dödsbädd och tänker tillbaka på sitt liv. Två barn har hon. De väntar otåligt på att deras mor ska dö. Det enda de är intresserade av är arvet. 1973 var också året då Patrick White fick Nobelpriset i litteratur.  
 

3. Det väderbitna benranglet av Basho

Matsuo Basho (1644-1694), som tillsammans med Issa, Buson och Shiki räknas  som en av de fyra stora, japanska haikumästarna.
Han gjorde rent hus i den högstämda japanska hovdikten; han uteslöt allt tillgjort, allt sentimentalt och allt onödigt; hämtade ord och motiv från folkliga verser, från slang och vitsar. Hans dikt handlar om möten med människor och platser, där någonting obegripligt stort och ensamt klingar.
Bokförlaget Tranans reviderade urvalsvolym innehåller dikter från Bashos femton sista år i livet.  Tranans förlagsinformation