Jag studerade en gång vid en underbar fakultet

Sommaren gick så fort

Sommaren gick så fort, och jag minns knappast
längre huset på kullen. Ändå tillbringade jag många
nätter där. Blixtarna lyste upp den väldiga magnolian.
En blixt väljer alltid det mnsta avståndet mellan molnet och
markytan. Han som ägde huset sysntes ju aldrig till, inte ett löv
rördes i vinden. Han spelade Kinderszenen på ett så dyrbart 
instrument att man efteråt betvivlade alltsammans. Jag står
kvar med en nyckel av glas i handen. Rök, mot ansiktet en 
mörk fläkt. Vi tror oss lätt förlorade. Djupt där nere
blänker vattnet, en biflod till den mäktiga Missouri

Bli aldrig vän med en kråka!

Bli aldrig vän med en kråka!
sade en biolog i radion. Kråkan
fäster sig snabbt vid dig, hon knackar på
fönstret oavbrutet, kråkan blir lätt psykotisk.
Ingenting händer här. Ingenting. Trädgårdar
i regn. Citroner i månsken. En flock kajor lyfte med ett
häftigt oväsen vid ruinen igår kväll. Klockorna milt
genom diset. Röken, klangerna. Jag såg en gång
en liten flickas ögon gå i moln, det var irreparabelt
från början. Det gör ont. Molnet drog över den
violetta ögonvitan långsamt inåt mot
pupillen och sedan kunde jag inte
följa det längre, molnet.

ur diktsamlingen Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, 1997
som ingår i Jag studerade en gång vid en underbar fakultet
Symposion 2003

Tua Forsström föddes i Borgå 1947 och där bor hon fortfarande.
Hon fick Nordiska Rådets litteraturpris för
Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, där hon går i dialog 
med den ryske filmregissören Arsenij Tarkovskij.
I februari 2019 invaldes hon i Svenska akademien på stol nr 18
efter Katarina Frostenson.

Månadens språk är finska. Där platsar Tua Forsströms bok som f. ö. kommer ut i ny upplaga i höst

Helgfrågan v. 33

Mia håller fortfarande på att sortera in böcker i sin bokhylla. Det är väl bara att låta det hela ta sin tid. Det ser väldigt trevligt ut med alla böckerna på golvet. Och så fantastiskt att få sorterat ut en del dubbletter och annat som kan avvaras. 
Helgfrågan lyder: Hur sorterar ni böckerna i era bokhyllor?

  Ovanligt passande fråga idag när jag steg upp kl 03.40 ( tröttnade på sömnlösheten) och började sortera om lite i mina hyllor. Jag gjorde plats för en avdelning med Stella Kleve/Mathilda Mallig och hennes romaner;  Ola Hansson , Victoria Benedictsson, Birgitta Neys avhandling Bortom berättelserna; Maria Andersson, Att bli människa; Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott; Bakom maskerna. Det dolda budskapet hos kvinnliga 1880 - talsförfattare och Ebba Witt Brattström, Dekadensens kön.
Av och om Thomas Hardy har fått en egen avdelning och litteraturteori en.
Lyriken står för sig liksom de engelska romanerna.

Det glimmar i guld och klaraste rött,

det prasslar så sakta i parken,

ty hösten är kommen, och almar och lönn

de fälla nu bladen till marken:

"Så fall, våra blad , fall mjukt och lätt!

Vi väva ett täcke så varmt och så tätt,

vi väva ett täcke åt marken.

 
Bonusfrågan: Vad är det bästa med hösten?

Det är september när luften blir klar och hög och oktober när träden skiftar färg.

Den försiktiga resenären

Somliga saker blir en aldrig besviken på. Till dem hör en ny bok av Merete Mazzarella. Den försiktiga resenären handlar mycket om de kryssningar författaren gjort i sitt liv tillsammans med exmaken Lars G och nye maken L. En kryssning gjorde hon till och med med Lars G efter det att hon tillkännagivit att hon var kär i L. Det var inte så lyckat. Själv skulle jag aldrig drömma att ge mig ut på kryssning. Och Merete Mazzarella är ambivalent. Hon reflekterar på sitt typiska sätt över begreppet turist kontra resenär. Kryssningsturister står ännu lägre ner på rangskalan än turister i allmänhet. Hon iakttar medresenärernas beteende. Många är rutinerade kryssare. Andra går inte av båten i hamnarna. Då finns det speciell service för dem ombord. En del skickar bud efter souvenirer i de olika hamnarna. MM märker att samtalsämnena vid borden är desamma som hemma. Vid frukosten är passagerarna "tvångsplacerade" och behåller sina platser resan igenom. MM försöker att föra in lite diskussionsämnen i sällskapet, men det faller platt till marken. Tankarna på den numera döde Lars G dyker oväntat upp och då berättar MM om honom. Hon tänker också på sin far, diplomaten, som aldrig skrattade. Han log. Och han ansåg  att Pelle Svanslös innehåller all nödvändig kunskap om den mänskliga naturen. Merete Mazzarella erinrar sig resenären framför andra, Bruce Chatwin, och hans Drömspår när hon kommer till Australien; ett land som är den diametrala motsatsen till livet på den luxuösa kryssaren Braemar. Chatwin skildrar aboriginerna och deras liv. MM och L förälskar sig i Brisbane. Här blir de resenärer i stället för turister. De skaffar sig vänner där och firar jul vid midsommar i 32 graders värme och hög luftfuktighet. Brisbane är annars the skin cancer capital of the World. MM vore inte MM om hon inte hade associerat till andra författare i sin berättelse. Hon tänker på Robyn Davidson som ensam tog sig ifrån Alice Springs till Indiska Oceanen med fyra kameler som hon själv tränat upp. På kamelrygg genom öknen kom 1980 på svenska. Patrick Whites Voss anses vara hans bästa roman. Den handlar om en tysk forskningsresande, Voss, som vill göra en expedition in i det inre av Australien. White fick Nobelpriset 1973. Kate Grenvilles historiska roman The secret River  handlar om en engelsman som straffas för stöld genom att skickas till Australien på tidigt 1800 - tal. Romanen utforskar vad som kan ha hänt när europeerna koloniserade land som redan beboddes av aboriginer. 
Jag gillar Merete Mazzarellas sätt att iaktta och reflektera. Och hennes otroliga beläsenhet; hennes humor (ofta med lite udd) och hennes gudabenådade sätt att formulera sig.  

Titel: Den försiktiga resenären
Författare: Merete Mazzarella
Förlag: Schildts & Söderström
Tryckår: 2019
Antal sidor: 287

Jag lägger till den här till Månadens språk: augusti, som är finska 

Bodil Zalesky har också skrivit om den här boken

Tisdagstrion: Böcker jag ser fram emot att läsa

Ugglans &Bokens tisdagstrio ska handla om böcker vi ser fram emot att läsa. Det känns som om tre är för få. Det finns åtskilliga både nya och äldre böcker jag har lust att läsa. Som vanligt tolkar vi temat som vi vill.

1. Körsbär i snön av Sanna Tahvanainen 
tilldrar sig i början av 1950 - talet när Sylvia Plath kommer till  New York för att praktisera på modemagasinet Mademoiselle. Hon bor på kvinnohotellet Barbizon tillsammans med med många andra unga flickor.

2. Tre kvinnor av Lisa Taddeo
är redan innan den kommit ut utnämnd till feministisk klassiker. Författaren har under några års tid nära följt tre kvinnor i deras liv och arbete

3. Ett halvt liv av kärlek av Eileen Chang

tilldrar sig i Shanghai på 1930 - talet. Manzan är en ung arbeterska som möter en förmögen köpmansson. De blir förälskade; föräldrarna ogillar det hela och de tvingas isär. En får en inblick i vardagslivet under den här tiden och framför allt i kvinnornas villkor.

Bonus: Varken av Lisa Förare

en spänningsroman där villaliv möter mystik. Detta är en utvidgning av den novell som Lisa Förare fick pris för 2018. Hon har nu gått över från att vara kokboksförfattare till att bli romanförfattare.

Fallet Mersault

Det blev som jag trodde. Jag måste läsa om Främlingen av Albert Camus för att ha den i färskt minne när jag läste Fallet Mersault av den algeriske journalisten och författaren Kamel Daoud. Fallet Mersault för den mördade, namnlöse arabens ifrån Främlingen talan. Ett mycket intressant uppslag som innehåller mycket av Algeriets turbulenta nutidshistoria med inbördeskrig och frihetskamp. I främlingen sker mordet på araben 1942 kl två på dagen i brännande sol. Ingen bryr sig om att ta reda på vem han var och i rättssalen fanns det ingen som representerade hans familj närvarande. I Fallet Mersault sker mordet på fransmannen Joseph klockan två en månskensnatt . Offret är känt och mördaren är känd men det blir inte så mycket till rättssak. Det är laglöst land i  samband med att Algeriet blir självständigt från Frankrike 1962. Mördaren är arabens yngre bror Haroun, 27 år. Han har hela tiden sin hämndlystna mor i ryggen. Den äldste sonen Zoudj eller Moussa som han kallas var hennes ögons ljus och hennes trygghet. Nu har han blivit en martyr och hon tycker att hon borde ha fått någon sorts pension. Om Mersault var likgiltig inför sin mor så är Haroun desto mera modersbunden. Hon är halva hans värld och han försöker beskydda henne. Och han känner att hon förväntar sig att han hämnas sin äldre bror. För Haroun är det viktigt att Moussa har fått sitt namn. Det är lika viktigt att döda får sina namn som att nyfödda får det. Man mördar inte lika lätt en människa som bär ett förnamn. I Främlingen skildras slutet på en värld, säger Haroun. Människorna har blivit automater; Mersault ser han som en robot.  Liksom Mersault hatar han alla religioner och all underkastelse. Livet efter mordet är inte längre heligt. Allt känns meningslöst. Haroun inser att modern hindrar honom att få kvinnligt sällskap. Kvinnorna ser det ofullgångna i honom. Alla utom Meriem, som för en tid är nästan som en flickvän. Liksom Mersault avvisar prästen i fängelset avvisar Haroun imamen i Alger. Gud är en fråga inte ett svar. 
Fallet Mersault är en hisnande debutroman som bl. a. belönats med Goncourtpriset. Den kräver en del men ger riklig utdelning. Översättaren Ulla Bruncrona måste ha gjort ett fint arbete. Jag gillar energin och språket i den här boken; parallellerna och olikheterna med Främlingen och de historiska insikterna.

Titel: Fallet Mersault
Orig:s titel: Mersault, contre - enquête
Författare: Kemal Masoud
Förlag: Tranan
Tryckår: 2018
Antal sidor: 184
Översättare: Ulla Bruncrona

Fallet Mersault passar in på nr 2 i Roberts Kaosutmaning 2019: Läs en bok vars författare är från Afrika

En smakebit på søndag

En smakebit på söndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger - tanker om bøker
som håller i trådarna.

"Mamma lever än idag. Hon säger inget mer men skulle ha mycket att berätta. Jag däremot har ältat historien så länge att jag knappt minns den.För den går ett drygt halvsedkel tillbaka i tiden. Det var en händelse som ägde rum och blev ett allmänt samtalsämne. Folk talar fortfarande om den, men bara om en människa som dog, trots att de döda var två. Ja, just det, två. Och utan att skämmas det minsta! Varför då? Varför låtsas de inte om den andre? Jo, den ene var en skicklig berättare och fick alla att glömma det brott han hade begått, medan den andre var en analfabet, en stackare som Gud tycks ha skapat enkom för en kula, för att förpassas åter till stoftet, en anonym människa , en människa som inte fått så mycket som ett förnamn. Jag ska genast säga att den andre döde, han som mördades, var min bror. " Från sidan 9 i Fallet Mersault av Kamel Daoud. Fler smakebitar HÄR.

Omläsning: Det mest förbjudna

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall kom ut 1976 samma år som Ulf Lundells Jack, vilket är intressant i sig. Två romaner som båda är sexuellt frispråkiga och med självbiografiska inslag. Den ena skriven av en kvinna i femtioårsåldern och den andra av en ung man på 27. Det behövs inte mycken fantasi för att förstå hur de togs emot. Anna i Det mest förbjudna är en kvinna som drivs av sin ångest. Hon självmedicinerar med män, hon söker hjälp av psykiatrin men inget hjälper henne egentligen. Hon saboterar sina äktenskap och hon försummar sina barn. Hennes är ständigt otrogen och ägnar sig med förkärlek åt de män som hennes mor skulle betraktat som de mest förbjudna. Modern får klä skott för mycket; mycket mer än hon förtjänat. Men visst - det finns ingen lag som säger att en måste tycka om sina föräldrar. Anna älskade fadern och tyckte att han stod för glädjen och det ljusa i hennes liv. Men han var psykiskt sjuk och ansågs vara översexualiserad. Modern fruktade arvet från fadern. Anna är sina föräldrars enda barn och hon lovar sig själv att om hon får barn ska det inte bli  endabarn. Kerstin Thorvall har en begåvning för att beskriva obekväma känslor och situationer. Hon väjer inte för något. Och det är bra. Kvinnor i och över medelåldern har alltför lätt att avfärdas som neutrum. Bra att någon vittnar om verkligheten. Men här blir det lite för mycket på en gång, tycker jag. En blir trött. Anna har ett skrik inom sig som vill ut, men hon får aldrig riktigt tillgång till det; bara nästan. Annas lidande framgår tydligt och det får en respektera. Men detta gränslösa utåtagerande utan hänsyn till alla hon sårar förutom att hon förnedrar sig själv. Jag tycker att Kerstin Thorvall var en tuff kvinna; snabb i repliken och rolig. Men den här romanen var jag inte förtjust i första gången jag läste den och det intrycket består. 
Det mest förbjudna passar in på punkt 34 i Roberts Kaosutmaning 2019 Läs om en bok som du läst tidigare