måndag 27 mars 2017

Den sista kvinnan

Det gick fort och lätt att läsa Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir. Maria och Flóki dricker ett glas champagne på nyårsafton och han förkunnar att hon är kvinnan i hans liv, men att han nu tänker lämna henne för en annan man. Jaha, men vi har ju varit gifta i elva år, säger Maria aningslöst. Jovisst, men nu är det ju som det är och Flóki tänker inte undandra sig ansvaret för de gemensamma två och ett halvt år gamla tvillingarna. Perla, som är dvärgväxt och bor i en lägenhet i källaren, blir Marias förtrogna och rådgivare. Perla är spökskrivare åt deckarförfattare och expert på parrelationer. Maria, som arbetar som biståndshandläggare och är väl förtrogen med allt lidande i världen, tycker inte att hennes personliga elände är så mycket att tala om. Hon ringer upp mannen i sitt liv med jämna mellanrum och de talar lugnt och sansat om olika saker. Mest är det Maria som ställer frågor eftersom hon inget förstått trots allt Flókis kvälls- och helgarbete. Flóki hälsar på då och då. Maria hoppas att han tänker komma tillbaka. Om inte annat så när adoptionsmyndigheterna hör av sig och meddelar att nu - efter sex år - väntar en liten flicka på dem! Man kan inte lura en liten flicka, säger Maria. Sedan uppenbarar sig Marias totalt okända biologiska pappa, Albert, och mormor visar sig ha levt något av ett dubbelliv! Så håller det på boken igenom. Logiken stämmer inte alla gånger. Vi får veta att Maria är kolossalt vacker och har hästsvans. Annars är det inte mycket med karaktärsbeskrivningen. Albert säger till Maria vid deras första och enda möte att hon är tredje generationens kvinnor som lägger band på sina känslor. Maria bestämmer plötsligt att den lille Björn, två och ett halvt år, ska klippas och nappen ska kastas åt änderna. Björn vill inte bli av med sina lockar och underläppen darrar. Hårfrisörksan näst intill vägrar, men Maria har bestämt sig. "Han ska växa upp till man och får inte visa några tecken till känslomässig svaghet"!!! Otroligt! Perla är den en får lära känna bäst. Hon håller inte precis tillbaka några känslor och besitter en viss klokskap och livserfarenhet. Det finns en viss ironisk humor i Den sista kvinnan som piggar upp. Man kan säga att romanen mycket handlar om identitet. Men det saknas psykologisk blick. Slutet kommer lite hastigt på och känns komprimerat och ofullständigt. Men ett visst driv finns det och allt är inte förutsägbart. Jag kan sträcka mig till en trea. Översättare: Arvid Nordh. Weyler förlag.
Jag blev nyfiken på skyrtårtan som nämns i boken. Den förefaller vara något i stil med vår cheesecake. Skyr är närmast släkt med yoghurt och tycks finnas även i Sverige i flera smaker.

1 paket kex med kanelsmak

1-2 burkar Vaniljskyr (500 gr)

0,5 liter grädde

2 burkar körsbärssylt

Smula kexen som en botten i en ungsfast form. Vispa grädden och skyren tillsammans och lägg ovanpå kexbottnen.

Häll sedan sylten ovanpå och jämna ut. Förvara i kylskåp i några timmar.

söndag 26 mars 2017

Olikhetsutmaningen : regn och sol

enligt O
säger sig ha sovit över Olikhetsutmaningen med två dagar.
Lite sent kommer alltså veckans olikhetsutmaning, inspirerad av vårvädret. De två orden för veckan är regn och sol. Din uppgift är att koppla ihop dessa ord med kultur av något slag.
I Kerstin Ekmans roman Guds barmhärtighet (Vargskinnet del 1) förkommer ett våldsamt regn som leder till en väldigt sinnlig och vacker kärleksscen mellan barnmorskan Hillevi Klarin som hämtas till sin tjänst i Svartvattnet av Trond Halvorsen. De båda tar sin tillflykt undan regnet under en väldig gran. Guds barmhärtighet är en fantastisk roman hela vägen dessutom.

I Främlingen av Albert Camus möter vi en man, Mersault, som känslolöst bevistar sin mors begravning. Därefter skjuter han oprovocerad en arab på stranden. Det jag minns väldigt väl är beskrivningen av den brännande solen. 

Av en ren händelse läser jag nu en bok där det förekommer mycket regn; ja, vatten över huvud taget. Gilead är Marilynne Robinsons roman om den till åren komne prästen John Ames som skriver ett brev till sin 7 - årige son. Gilead är första delen i en trilogi. De två andra delarna har titlarna Hemma och Lila

En smakebit på søndag

"Jag plågar mig inte med att tänka på min man som sover i en annan lägenhet ett par gator bort på sin älskares arm, utan ligger stilla som i graven i det dödstysta huset med öppna ögonoch koncentrerar mig på att andas in och ut. Jag lyssnar efter katten och försöker komma på om jag verkligen låste ytterdörren. Det är sex timmar sedan min man öppnade champagneflaskan och tillkännagav att han tänkte lämna mig för en annan man och jag har fortfarande hans fingeravtryck över hela kroppen. Jag sträcker ut handen i mörkret och trevar efter telefonen. Kom hem, skriver jag. Min man är vaken och svaret kommer omgående. " Från sidan 26 i Den sista kvinnan av den isländska författaren Audur Ava Ólafsdóttir.
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Fler smakebitar HÄR

lördag 25 mars 2017

Helgfrågan v. 12

Mias bokhörna: Denna veckas fråga kommer från Midnattsord och så här lyder den: Titeln som har en sådan avgörande faktor för att man blir nyfiken på en bok? Alltså hur viktig är titeln på boken?

I allmänhet gillar jag inte långa, tillkrånglade  titlar, (men jag låter mig inte avskräckas).
Ta till exempel "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)"
Bakom den titeln (som jag inte alls tycker om på något sätt) döljer sig Anneli Jordahls fina bok om Ellen Keys olyckliga kärlek. Titeln är ett citat ur ett brev.
Men jag tycker att den avslöjar och lämnar ut.

En annan alldeles onödigt lång titel: "Mary Jones historia : nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig : om mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva". Roman om Mary Jones som var kökspiga på krogen Kikaren i Bristol som ägs av Long John Silver och hans hustru Dolores. Men jag läste boken trots det och den var högst läsvärd.

Spektakulära, ansträngda titlar som och effektsökeri tycker jag snarast blir avskräckande. "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" är ingen lockande titel; bara klumpig. Inte heller Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö eller för den delen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Vilket inte behöver betyda att inte böckerna är läsvärda.
Exempel på titlar jag gillar: Hitom himlen, Marmorängeln, Korparna, Du tysta källa, Åsa - Hanna, Camera, Blåst! - alltså korta titlar som inte avslöjar något.

fredag 24 mars 2017

Bokbloggsjerka 24 - 27 mars

Annikas bokbloggsjerka: "Har någon av de författare som du följer bidragit till en tv-serie/film, om inte, vem tycker du skulle få chansen och varför?

Annika fortsätter: Dennis Lehane ligger mig varmt om hjärtat och han har bl.a. skrivit avsnitt för The Wire, Boardwalk Empire och Bloodline. Jag vet inte hur det är för er men jag får en positiv känsla varje gång jag läser att han är delaktig i tv-serier som jag gillar."

Jag håller helt med Annika! Jag har läst Lehanes böcker, sett filmatiseringar och noterat att han varit med som manusskrivare i The Wire - en serie som jag älskade! och Bloodline som jag också tyckte var väldigt bra. Boardwalk Empire har jag bara sett enstaka avsnitt av. Lehane är - om jag inte missminner mig - före detta socialarbetare i det Boston han känner så väl. Det kan väl bidra till att han har en särskild infallsvinkel i det han skriver. Dennis Lehanes namn borgar för kvalitet.

Ann Cleeves romaner med den kärva huvudpersonen Vera Stanhope gillar jag och de har också filmatiserats som till exempel  Glasverandan
Serien hade titeln Vera, på svenska Ett fall för Vera

Jag har två förslag till filmatiseringar: Ruth Ozekis fina bok En saga om tidens väsen. I händerna på rätt filmmakare hade dett blivit en fantastisk film. 
När vi diskuterade Kanada i läsecirkeln var vi alla överens om att det skulle bli en jättebra film. Richard Ford skrev boken. 

torsdag 23 mars 2017

Kulturkollos veckoutmaning


Kulturkollo: Veckans utmaningar handlar om personer, saker och händelser som förändrade världen, eller som kanske kommer att förändra den framöver. Jag presenterar flera uppgifter och ni väljer att besvara precis hur många ni vill.
Nu kör vi!
  • Berätta om en verklig person som förändrat världen och/eller är en viktig förebild för dig. Jag beundrar människor med civilkurage. Anders Kompass är det senaste exemplet.
  • Berätta om en karaktär i en bok, film eller tv-serie som förändrat ditt liv, eller ”bara” sitt eget. Scarlet O´Hara blev verkligen tvungen att förändra sitt bekväma liv
  • Välj en uppfinning som du inte kan leva utan och/eller något du önskar skulle uppfinnas. Boktryckarkonsten. Så klart.
  • Berätta om en historisk händelse som du tycker är viktig och/eller en historisk tid som fascinerar dig. Det moderna genombrottet 1870 - 1905, när så mycket förändrade sig och kvinnorna började ta för sig. Och skrev gjorde de också trots motstånd.
  • Hur skulle just du vilja förändra världen? Eller gör du det kanske redan?     Bort med gruppindelning och åldersfixering
  • Vad vill du absolut inte förändra? Finns det kanske någon förändring du helst skulle vilja sudda ut? Det måste ju bli trumpismen som väl fler andra  också valt att sudda skulle jag tro
Svara i din blogg, i en kommentar eller varför inte genom att dela en bild på instagram. Tagga eller länka, så att vi kan hitta dina svar och bilder.

onsdag 22 mars 2017

Vem är Philo Vance?

S. S. Van Dine  var den amerikanske konstkritikern Willard Huntington  Wrights
(1888 – 1939) pseudonym när han skrev deckare. Han var en förgrundsgestalt i kulturella avant-garde - kretsar i New York under tiden före första världskriget. Wright skapade den omåttligt populära detektiven Philo Vance. SVT 1 visade idag  Det kinesiska rummets hemlighet, (The Kennel Murder Case) en film från 1933. Här finns det gott om stereotyper: den cyniske och otroligt begåvade huvudpersonen, detektiven Philo Vance (William Powell), den sköna mörka kvinnan (Mary Astor), den sköna ljusa kvinnan, journalisten som röker cigarr, har fötterna på bordet och hatten på svaj, dum polis och en rapp dialog. Handlingen tilldrar sig i ett moln av cigarr/cigarettrök. En man hittas skjuten och knivhuggen i ett rum som är låst från insidan. Av någon anledning tror man först att det rör sig om självmord, men det visar sig (spoilervarning!) röra sig om att mannen blivit mördad. Två gånger! Och av samma person! Ingen annan än Philo Vance kunde ha klurat ut hur det hela egentligen gått till.
Kul att se gamla filmer.