Enastående!

Det tog lång tid att läsa de 523 sidorna i Bookerprisbelönade Richard Flanagans Den smala vägen mot norr. Men vilken roman! Den bygger på författarens fars berättelse från tiden som slavarbetare i ett japanskt fångläger. Australiensiska, tasmanska och koreanska krigsfångar skickades ut i Burmas djungler för att bygga en järnväg mellan Siam (Thailand) och Burma för den japanske kejsarens räkning. Den s. k. japanska andan skiljde sig markant ifrån de australiensiska fångarnas syn på livet och döden.  Berättare är fältläkaren major Dorrigo Evans. Han försöker så långt det går att underlätta livet för de utsvultna, sjuka fångarna som misshandlas, torteras och dödas i meningslöst våld. I den japanska armén har soldaterna fått stryk ifrån första början och de fortsätter att slå. När de sedan blir dömda som krigsförbrytare och hängs har de fortfarande inte förstått varför. Flanagan har sett, förstått och förklarar. Alla gör på något sätt sitt arbete; alla har de fått det påtvingat uppifrån. Krigsfångarna, läkaren, lägervakterna och de som för befälet. Flanagan nyanserar skildringen som är förfärlig i krigsdelarna, men han gör inte odjur av japanerna. En lägervakt finns som beskrivs som helt omänsklig och får öknamnet Varanen, men han tillhör dem som fått stryk sedan barnsben. Att bli tillfångatagen är en stor nesa och vittnar om feghet. Japanerna vill dö för sin kejsare. Det är ärofullt. Men det är inte kejsaren som blir hängd för krigsförbrytelserna. Den smala vägen mot norr (titeln är lånad av den japanske haikudiktaren Basho)är inte på långa vägar endast en krigsskildring. Den handlar minst lika mycket om kärlek. Då är spelplatsen Australien. Flanagans roman berättar också om det som händer när de överlevande kommer hem; om svårigheterna att finna sig tillrätta i en tillvaro där ingen kan föreställa sig vad de gått igenom. De har också blivit tillrådda att inte prata om det. Här och där finns fina haikudikter av kända poeter insprängda. Vissa delar av romanen är väldigt  poetiska. Språket är vackert; metaforerna träffande och jag önskar att boken varit min så att jag kunde ha strukit under alla underbart filosofiska formuleringar. Blomman utanpå boken tror jag är en kamelia. Översättningen är gjord av Peter Landelius; förlaget Lind&Co. Missa inte den här underbara boken!
Denna värld av dagg
är bara en värld av dagg -
och ändå

En världsomsegling på 366 dagar

Issa       

Kaosutmaning 2016

En smakebit på söndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten anordnar varje söndag läsutmaningen En smakebit på söndag. Vi anmodas dela med oss av det vi just läser utan att för den skull avslöja för mycket. No spoilers, alltså.

" Jag stod i köket och kokade spaghetti när det ringde. Ouvertyren till Rossinis "Den tjuvaktiga skatan" strömmade ut ur radion och jag visslade med i den. Det var perfekt musik för pastakokning. Först tänkte jag nästan strunta i telefonen. Spaghettin var praktiskt taget klar och dessutom höll Claudio Abbado på att föra Londonsymfonikerna mot en musikalisk höjdpunkt. Men till slut drog jag ner värmen på gasspisen, gick in i vardagsrummet och lyfte på luren. Det kunde ju faktiskt vara någon som ringde om ett nytt jobb. "Ge mig tio minuter", sa en kvinnoröst tvärt. - "Förlåt, men vem söker ni?" frågade jag artigt. "Dig, förstås. Det räcker om du ger mig tio minuter. Vi skulle kunna förstå varandra så mycket bättre då", sa kvinnan. Hennes röst var mörk och behaglig, men lite svår att få grepp om. "Förstå varandra?" - "Ja, varandras känslor." Jag stack in huvudet i köket. Ur kastrullen steg en vit ljuvlig ånga och Abbado dirigerade fortfarande "Den tjuvaktiga skatan".

från sidan 13 i Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. 
Fler smakebitar HÄR

Folket på Stigmansliden

 
Nu har jag läst Wanda från Stigmansliden också och trodde att jag läst hela serien om familjen Stigson. Men icke. Det finns två delar till - Vildkatten och Vildkatten i bur - som handlar om dottern Renja som blir herrgårdsfru med inomhussysslor. Naturligtvis håller hon på att kvävas i sitt nya liv. Kvinnorna är problematiska i Sigge Starks böcker. De är starka och upproriska, men bara till en viss gräns. Signe Björnberg själv lever ett helt annat liv än Sigge Starks kvinnor. Wanda förskjuts hemifrån när hon förälskar sig i skogvaktaren. Det enda som kunde varit värre skulle ha varit om hon förälskat sig i fjärdingsmannen. Elsas far vill inte veta av henne längre när hon gifter sig med Birger Stigson och flyttar från det bördiga slättlandet upp i finnskogarna. Mor Dordi Stigson är en klok kvinna som fått lära sig att vara tyst och ängslas inom sig. När hon finns i rummet ser ingen henne. Men om hon inte är där är första frågan: Var är mor? I Elsa får Dordi en bundsförvant. De båda kvinnorna lever helt i skuggan av de starka männen Stigson och deras mer eller mindre illegala förehavanden. Här finns blinkningar till Shakespeare och FA Dahlgrens Värmlänningarna. Och jag associerar genast till Den osynlige älskaren 
av Moa Martinson. Unga Betty kommer till Tallbo och bröderna Fredrik och Fritz och deras far. Hon är gravid efter det att Fredrik har våldfört sig på henne.  De vackra bröderna är våldsamma, hårdföra män. Skogen är en tröst för Betty. Och hon är betydligt tuffare i vardagen än Sigge Starks kvinnor. Moa Martinson är också mera realistisk än Sigge Stark är - men hon skulle absolut kunnat vara det om inte förlagen beställt kärlek och gjort fåniga omslag och löjliga titlar.
Jag återkommer till Yvonne Lefflers föredrag och hennes bok Sigge Stark. Sveriges mest produktiva, utskällda och lästa författare (2015) vid senare tillfälle. 

Krig och fred

Ikväll börjar miniserien Krig och fred i SVT1 kl 21.30. Repris 6/3
Så här står det på SVT:s hemsida:
"För 40 år sedan visades den storslagna dramaserien med Anthony Hopkins i huvudrollen. Nu återvänder BBC till Leo Tolstojs klassiska Krig och fred. Den här gången i en helt ny miniserieversion med massor av stjärnor – och redan på lördagen är det seriestart i SVT.
Det är ett episkt drama – fyllt av stjärnor du garanterat sett förut. I rollerna ser vi bland andra Lily James (Burnt, Downton Abbey), Paul Dano (There will be blood, 12 years a slave), James Norton (Grantchester, Happy Valley), Gillian Anderson (The Fall, Arkiv X) och Jim Broadbent (London spy, Harry Potter).
Serien efter Leo Tolstojs epos visas i miniserieversion – sex avsnitt – och för manus står Andrew Davies, som bland annat ligger bakom serier som House of Cards och Mr Selfridge."
Jag tänker absolut se den. Hade ju tänkt läsa om den också.

Bokbloggsjerka 4 - 7 mars

Annika om helgens BOKBLOGGSJERKA 
"Den här veckan vill KajsaLisa veta vad vi tycker och tänker om bokrean: Har den spelat ut sin roll, eller ännu värre har bokhandeln spelat ut sin roll, med internethandel och läsplattor? Berätta gärna också om reafynd ni gjort."

Bilden säger en hel del.Jag tror att bokrean och bokhandeln fortfarande spelar en stor roll och jag hoppas att det fortsätter så. För inte så länge sedan kunde vi ju konstatera att försäljningen av böcker över disk ökat. Och visst är det trevligt att hålla böckerna i handen, bläddra och läsa snuttar här och var. Dessutom blir det ju spontanköp på ett annat sätt än över nätet. En ser mer av utbudet direkt helt enkelt. Jag köper en hel del över nätet. Det gör det möjligt för mig att köpa flera böcker även om jag kan tycka att det är osolidariskt mot ortens bokhandel.
På årets rea passade jag på att komplettera Yorkeshirekvartetten av David Peace. Nu har jag alla delarna. Jag köpte också hans Ockuperad stad, den andra boken i David Peaces hyllade Tokyotrilogi. Första delen Tokyo år noll har jag redan. Jag köpte också  Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe och Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas. Och så en söt anteckningsbok.

 

Kvinnoalfabetet bokstaven W

"Vi kör alla 29 bokstäverna, så därför är det dags för W idag. Allt för att dra ut på de sista alfabetsveckorna lite extra", säger enligt O..
Det är vi tacksamma för. Hur ska det gå nästa vecka till exempel? 
W-na trängs däremot. Virginia Woolf fick stort utrymme förra veckan så idag får hon stå tillbaka för andra W-n.
Följande frågor ska besvaras i egen blogg eller i en kommentar:
1. Vilken är din favoritförfattare med för- eller efternamn på W?
Här väljer jag den stridbara litteraturvetaren, feministen och författaren professor Ebba Marcelle Witt - Brattström. Nyligen kom hennes bok Kulturmannen och andra texter och alldeles snart kommer romanen Århundradets kärlekskrig. Nu arbetar hon i Helsingfors och har startat ett upprop för att Edith Södergran ska få en egen flaggdag. Vänstern betraktar EWB som elitist och högern tycker att hon är en jobbig folkbildare. Antingen man är för eller emot EWB; en har aldrig tråkigt i hennes sällskap. 
2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på W vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Inger Wikström, pianist, kompositör och dirigent. En beundransvärd kvinna som dessutom hunnit med tre äktenskap och tre barn, som alla har konstnärliga yrken. Somliga kan, hinner och orkar.

3. Vilket verk på W av och/eller med en kvinna tycker du är riktigt bra? We were the Mulvaneys av Joyce Carol Oates. Yngste sonen Judd Mulvaney berättar sin familjs historia från det att de befann sig i samhällets topp till dess att de försöker lappa ihop sig och överbrygga klyftor som uppstått under en lång utförslöpa på tjugofem år. Jag tyckte mycket om den.
4. Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på W har du ännu inte utforskat? Trots att jag läst en del både om och av Elin Wägner känns det som om det finns mycket mer att göra vad det gäller henne. Beundran växer med åren. Elin Wägner var journalist, författare, feminist och fredsaktivist och mycket engagerad i frågan om kvinnlig rösträtt. Hon var långt före sin tid vad det gällde tankar på miljön. 

Sett på sistone

Idag såg jag Värdshuset Jamaica som svart/vit regnvädersfilm. Den är gjord av Alfred Hitchcock  1939 efter en roman av Daphne du Maurier. Det är fart och fläkt; storm och höga vågor i den filmen. Huvudrollerna spelas av Charles Laughton och Olivia de Havilland.  Den tilldrar sig i Cornwall och jag tycker att den är bra mycket bättre än TV - serien om familjen Poldark som också tilldrar sig i Cornwall. Winston Graham skrev tio romaner om denna familj. Tiden slutet av 1700 - talet. Intresset falnade tämligen snart. Miljön och tiden var behållningen i så fall.

Filmen The Woman in black baseras på Susan Hills utmärkta lilla roman Kvinnan i svart. Boken hade sina kusliga moment och de blev ännu hemskare i filmen. Jag var väldigt glad att jag inte var ensam i huset. Den unge advokaten Artur Kripps är irriterande naiv när han kommer till det stora, ödsliga huset Eel Marsh House för att ordna kvarlåtenskapen efter den nyligen hädangångna Mrs Drublow. Han ger sig i kast med makter han inte rår på och vägrar att lyssna på goda råd och varningar. Priset blir fruktansvärt högt. Casablanca, svart/vit film från 1942 med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i huvudrollerna och Claude Rains som kapten Renault håller utmärkt att se ännu idag. Med anledning av Ingrid Bergmans 100-årsjubileum visades också ett samtal mellan

skådespelaren och regissören Gunnel Broström och Ingrid Bergman som avslutades med IB:s nyktra konstaterande: "Det var roligt så länge det varade." Den danska TV-serien Matador har jag äntligen kommit mig för att se om. Den blev omåttligt populär både i Danmark och Sverige när den gick i TV1978-1982. Idén till serien kläcktes av Lise Nørgaard. Den skildrar livet i en liten landsortsstad

under 30 - och 40- talen med en massa duktiga skådespelare i rollerna. En annan TV - serie som jag sett om är Huset Elliot med de båda modeskapande

systrarna Bea (Beatrice) och Evie (Evangeline) Elliot som så framgångsrikt och med mycket slit och en del motgångar bygger upp sitt modehus. Den tilldrar sig på 20 -talet och tålde också förnyad bekantskap. Heimat och Berlin Aleksanderplatz skulle jag kunna tänka mig att se om och kanske skulle även Hedebyborna (Sven Delblanc) tåla att ses om. Rich man, poor man om familjen Jordache och den hemske Falconetti minns jag som mycket spännande. Kampen mellan det onda och det goda var väldigt tydlig. Peter Strauss spelade en lugn och långmodig Rudy Jordache som alltid ville göra rätt. Serien bygger på en roman av Irwin Shaw.