Kvällarna under ginkoträdet

Kvällens lagar (The Laws of Evening) är titeln på en novellsamling av 
Mary Yukari Waters, född 1965 i Kyoto som dotter till en irländsk/amerikansk far och en japansk mor. Hon är numera amerikansk medborgare men har vistats långa tider i Japan under hela sitt liv.
Boken innehåller elva noveller som alla tilldrar sig i Japan efter nederlaget i andra världskriget och fram till våra dagar. Kriget påverkade naturligtvis  hela nationen på olika sätt och i flera generationer. Många kvinnor miste sina män, söner, bröder och fäder i kriget. Nya vindar blåser från väst och traditioner luckras upp.
Kvällens lagar handlar mycket om kvinnor och kvinnors förhållanden under olika skeden i livet; mor - dotter - relationer; äktenskapsproblem, änkeliv, åldrande och ensamhet.
Titelnovellen handlar om åttioåriga Sono som mist man och två döttrar. Nu går hon lite halvhjärtat med sin väninna till de offentliga badhusen och deltar i äldrecentrets utflykter och övriga aktiviteter. Men hon avsätter alltmera tid åt att sitta på en bänk under ett ginkoträd i tempelträdgården på kvällarna när turistbussarna lämnat området och låta tankarna ströva fritt. Benen känns tyngre och promenaderna har blivit kortare. Hon har uppnått en inre vishet och jämvikt i sitt liv. Timmarna på bänken under kvällshimlen som alltmer antar färgen på ett gyllingägg  blir allt viktigare. Sono är visserligen ganska gammal, men hon har förstått att nya tider  svept in över Japan och att gamla värderingar fått vika för nya. Hon bibehåller en del traditioner samtidigt som hon godtar en del nytt.
Kvällens lagar är en stark debut. Respekten för de japanska traditionerna och den inlevelsefulla skildringen av människorna i novellerna liksom det poetiska språket gör samlingen till en ytterst njutbar läsning

Tematrio - Önskeklappar

Lyran

vill veta vilka tre önskeklappar vi helst vill se i julklappssäcken. Jag vet precis för egen del.
Inte för att jag vill kopiera Lyran, men jag vill faktiskt också ha
1. En läsplatta

2. Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren. Jag har hört att den kan sträckläsas som en skönlitterär titel. Inga bilder stör läsningen.

3. Boel Westin, Familjen i dalen och Tove Jansson: ord, bild, liv

Överlevnad till havs

Yann Martel fick Bookerpriset för sin roman Berättelsen om Pi 2002. Den indiske pojken Pi växer upp i en familj som driver ett zoo. Han är redan tidigt väldigt religiöst intresserad och utövar såväl kristendom som hinduism och islam. Familjen är bekymrad. Under en båtresa mot Kanada dit familjen ska flytta förliser fartyget Tsimtsum. Pis familj och de flesta djuren följer fartyget i djupet. Pi blir ensam kvar i en livbåt med en hyena, en zebra och Richard Parker som är en kungstiger. En orangutang kommer flytande på en vrakspillra och förenar sig med det egendomliga sällskapet i livbåten. Pi får utkämpa en hård kamp för sin överlevnad. Han får överge både religiösa principer  och sina vegetariska vanor. Till slut blir det en seg uppgörelse mellan Pi och Richard Parker. 
Pi fäster sig vid tigern, men denne är helt likgiltig för den unge mannen som faktiskt förser honom med både mat och vatten.
Det blev en givande diskussion i bokcirkeln. Berättelsen om Pi medger inga mellanlägen, det var alldeles tydligt. De som tyckte om den tyckte alldeles kolossalt mycket om den. Vi andra hade haft ganska tråkigt under läsningen. Någon pekade på de omfattande zoologiska kunskaperna. En annan talade om för högt ställda förväntningar. Jag tycker att det finns vissa bitar i första delen av boken som är riktigt roliga och att det finns många bra formuleringar att stryka under i hela boken. Och  det är intressant att det faktiskt är två berättelser. 
Jag har sett filmen två gånger. Första gången fattade jag inte mycket av det hela, men nu andra gången när jag läst boken kunde jag bättre tillgodogöra mig filmen. Trots ett fantastiskt foto är jag inte särskilt förtjust. Som vanligt var boken bättre. Jag har föreslagit gruppen att alla ska se filmen och så ska vi ta en diskussion till…
Alla var överens om att Berättelsen om Pi är alldeles unik. Vi kunde inte erinra oss att vi träffat på något liknande. Själv tror jag inte att den skulle kunnat vara skriven av en kvinna. Det är den alldeles för pretentiös för.

Bananamania

Banana (det namnet har författarinnan valt själv) Yashimoto föddes 1964 som dotter till en filosofiprofessor som var en förebild för många unga radikala i Japan. 
1988 kom romanen Kök ut. Den blev en stor succé såväl nationellt som internationellt och översattes till många språk och filmades. Sedan har Banana Yashimote skrivit ett dussintal romaner och novellsamlingar. De är ofta västerländskt influerade och handlar gärna om ungdomar i storstad.
De innehåller också mycket om mat och kärlek; ensamhet och förlust.
Huvudpersonen i Kök är den unga föräldralösa Mikage Sakuri. Hon har vuxit upp hos  mormor som nu har dött. Yuichi är en ung man som arbetar i en blomsterhandel och som varit god vän med mormor.
Han bor med sin glamorösa mor (som är hans far) som arbetar på en gaybar. De tar sig an Mikage och bjuder henne att bo med dem så länge hon vill. Mikage älskar kök av alla slag. Där känner hon sig trygg och mindre ensam. Hon har turen att få arbeta som assistent åt en mycket framstående kock. 
Många små japanska rätter blandas med maffiga amerikanska rätter. 
Kök tilldrar sig i Tokyo. Banana Yoshimote har rest mycket över hela världen, men det är ändå Japan  hon känner bäst till. Hon är skicklig på att skapa stämningar med vind, dimma, broar, månsken, nattliga gator och träd.
I Kök ingår också novellen Moonlight Shadow på samma tema; ungdom, kärlek, förlust.
Översättning från japanska är gjord av Vibeke Emond. Norstedts förlag. Översättaren har också kommenterat.
Banana Yoshimote blev omedelbart oerhört populär i Japan och en bananamanina utbröt. Det kan man nästan förstå. Boken är skriven med ett personligt  och förtroendefullt tilltal som engagerar. Författaren har ett nära förhållande till sin läsare. Synd att endast denna enda titel översatts till svenska.
Lizard är en novellsamling som kom ut 1993 och översattes till engelska 1995.

Vi läser december 2013

Nytt nummer av Vi läser. Färgstarka Sofi Oksanen pryder omslaget. Karolina Ramqvist intervjuar henne. De talar naturligtvis en hel del om att Finlands Nationalteater sätter upp När duvorna försvann på stora scenen. Hon berättar att hon är intresserad av mode som tidsmarkör och kulturellt uttryck och att hon själv är fåfäng. Sofi Oksanen gillar matlagning och ser köket som en kreativ plats. Men stickning och virkning, nej tack!
Gary Shteyngart beskrivs som Amerikas roligaste ryss. Han är amerikan, jude och ryss - man får välja som man själv vill. Just nu läser han Stolthet och fördom och tycker att han blir alltmer lik Mr Darcy… Och han gillar den där skitroliga snubben Knaousgard. Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är en favorit alltsedan barndomen. Efter att ha läst den älskar han reseberättelser. Gary Shteyngart medverkar regelbundet i resetidskriften Travel & Leisure. Vid 41 års ålder har han nu skrivit sin självbiografi, Little Failure, "eftersom männen i min familj dör ganska unga." 
Den kommer ut den 7 januari. 
Konsten att kränga Kierkegaard är rubriken på Klas Ekmans artikel om nytänkande antikvariat. Framtiden ser ljus ut men det krävs uppkoppling. 
Antikvairat.net och Bokbörsen betyder mycket.
Kunderna är ofta samlare; dedikationer och det unika eftersöks.
Lotta Olsson (DN), Ingalill Mosander och Yukiko Duke går igenom höjdpunkterna i årets bokutgivning. 
Detta var en del av allt som står att läsa i Vi läser 2013:6.
Nästa nummer kommer inte ut förrän den 28 januari

Postum Austen

Övertalning gavs ut efter Jane Austens död. Den och Northanger Abbey kom ut 1818. Nu har Övertalning kommit i ny svensk översättning av Maria Ekman och med ett efterord av Amanda Svensson. Omslaget pryds av ett vackert porträtt av Rosalba Peale målat av Anna Claypoole Peale. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag i behagligt danskt band. Den stod på hyllan i bokhandeln och det var alldeles omöjligt att stå emot.
Jag är mycket nöjd med mitt köp och har börjat läsa så smått. Synd att Jane Austen inte fick fortsätta sitt författande. Övertalning tyder på att det kommit in nya element i författarskapet. Mera känsla, mindre förnuft till exempel.
Maria Ekman har också lagt till intressanta kommentarer till översättningen.
Läs Paulina Helgesons intressanta understreckare i SvD om Övertalning.

Bokbloggsjerka 6 - 9 december

Annika ber oss i sin Bokbloggsjerka 6 - 9 december att berätta vilken/vilka romankaraktärer vi skulle velat träffa IRL.
Reglerna för Bokbloggsjerkan kan du läsa HÄR.

Här kommer några litterära personer som fascinerat mig och dröjt sig kvar och som det (kanske) varit roligt att träffa IRL

Lappskräddarsonen och författaren Erling Vik och överklassflickan Felicia Ormstad på Venhaug skulle jag inte ha något emot att möta IRL. De figurerar i Varulven av den dansk-norske författaren Aksel Sandemose. Deras livslånga kärlekshistoria är fantastisk och det gåtfulla slutet på den upphör aldrig att fängsla. (Cornelis Vreeswijk blev uppenbarligen också förtjust för han skrev sin underbara Felicias svenska suite till Felicia Ormstad.) 
Darcy och Heathcliff vill väl alla träffa, men jag skulle vilja lägga till Kristin Lavransdotter, som är en gammal kärlek. Jag läste romantrilogin flera gånger som mycket ung.

Malin Skyttes ödesdigra val

Nu har jag läst om Malin Skytte av Mathilda Malling (1864 - 1942).
Hon föddes på en skånsk gård och växte upp under lyckliga, men knappa förhållanden.1885 kommer hon ut med skandalromanen Berta Funcke tätt följd av Alice Brandt 1888.(Alice Brandt har jag sökt med ljus och lykta i åratal utan att lyckas. Man får inte ens låna hem den från något bibliotek.) Hon skriver under pseudonymen Stella Kleve. Berta Funcke gavs ut med Georg Brandes goda minne och fick ett visst stöd av Ola Hansson. Men eftersom den handlade om unga kvinnors känsla för erotik ansågs den mycket opassande i de flesta kretsar. Sedan blir det tyst. Länge.
1922 kommer så Skyttes på Munkeboda. Hemliv i Skåne 1830. Nu har författarinnan bytt genre, hemland och namn. Hon har gift sig med en dansk och heter Mathilda Malling i stället för Mathilda Kruse.
Hon har flyttat till Danmark och skriver nu herrgårdsromaner och historiska romaner.
Skyttes på Munkeboda speglar livet på en gård i Skåne. Förhållandena påminner starkt om de som rådde under Mathilda Kruses uppväxt.
Andra delen i serien om Skyttes och Stjernes är Malin Skytte. Första hälften handlar om den unga Malin Skyttes uppväxt och ungdom; hennes längtan ut i världen och förvirringen inför tre unga mäns påtagliga intresse och uppvaktning. Hon har fått en fin utbildning och håller på att utveckla sin konstnärliga begåvning i Paris när hon plötsligt drabbas av förälskelse och mister vett och sans. Henrik Stjerne friar till henne i den romantiska slottsträdgården vid Versailles. Malin Skytte inser att hon ger bort sitt innersta väsen, men vad hjälper det!
I andra delen av Malin Skytte möter vi henne som hustru till baron Henrik Stjerne på Marieholm. På åtta år har hon fött fem barn. De konstnärliga ambitionerna får stå tillbaka för familjen och hushållet.
Kusinen och väninnan Mary är skeptisk. Hon ser klart vad som händer och påpekar det också.
Doktor Elof Hellwer har varit förälskad i Malin så länge han kan minnas. Mary i sin tur älskar Elof. Under en tid är  triangeldramerna två. I slutet är det ett.
Mathilda Malling är en god iakttagare och berättare ; hon har livserfarenhet och jag tycker nog att man kan känna igen en del av hennes idéer från Berta Funcke om än uttryckta på ett  annat sätt och inbakade i en historia. Sexualiteten spelar stor roll både för Malin och Mary. 
Kvinnans lott att ständigt få göra avkall på det som egentligen är hennes innersta önskan och vad det medför visas tydligt i Malin Skytte. Det är intressant att läsa om klädedräkt, umgängesliv, seder och bruk. Ibland associerar jag osökt till Jane Austen.
Oscar Levertin skrev på sin tid en hånfull recension som finns att läsa på Project Runeberg. Man behöver inte fästa något avseende vid den utan läsa den som ren kuriosa. Mathilda Malling lever fortfarande. Det gör knappast Oscar Levertin.

Mat, minnen och kärlek

Kim Thúys senaste roman har titeln Mãn. Mãn betyder den som fått allt. Det finns inget mer att önska.
Man känner igen motiven från förra romanen Ru. Det handlar om flykt från Vietnam och exil; över flyktingläger i Thailand eller Indonesien vidare till Montreal i Kanada. Det vänliga mottagandet utesluter naturligtvis inte längtan tillbaka. Mãn är en "lyckligare" bok än Ru. Mãn kommer till Kanada som hustru till en man hon inte själv valt, men hon får en fantastisk vän, Julie,  som har all den spontanitet och livsglädje som Mãn saknar. Julie uppfattar detta med matens betydelse, om dofterna som väcker minnen. I matlagningen möts öst och väst. Ingenting är omöjligt. Det blir kurser i vietnamesisk matlagning, restaurang och butik. Rörelsen växer. Under en matresa till Paris träffar Man Luc. Han slår ner som en meteor i Mãns behärskade värld. Som kvinna har Mãn fått lära sig att verka i det tysta. Hon har lärt sig dygd, försakelse och tålamod. Hon till och med andas kontrollerat. 
Samtidigt som Mãns historia berättas får man också inblickar i hennes mors liv och hela landets öden. Man förstår att Mãn har en vit man som far. Hon är ljushyad och har en smal näsa något som modern är mycket stolt över.
Jag tycker mycket om Kim Thúys sparsamma sätt att berätta. Hon är poetisk och lågmäld. Kapitlen är korta och i kanten finns ett nyckelord på vietnamesiska och svenska.
Kim Thúy som själv bor i Montreal har skrivit boken på franska. Marianne Tufvesson har översatt.
Tack [sekwa] för den här översättningen!

Charmerande Catherine Morland

Sicken himla tur att Ugglan&boken ställde till med en Jane Austen - utmaning!
Nu har jag äntligen kommit mig för att se några av de Jane Austen - filmer jag faktiskt äger och haft liggande länge. 
Jag har sett dem alla tidigare men oftast i andra inspelningar.
Igår såg jag Northanger Abbey i en enspelning från 2007. Felicity Jones är absolut bedårande som den renhjärtade, klipska, humoristiska och fantasifulla (sådan blir man av att läsa för många romaner!) men något naiva Catherine Morland. I sällskapslivet får hon i alla fall lära sig att inte alla är att lita på. Isabella Thorpe, förlovad med Catherines bror John, och hennes bufflige bror John ställer till det för Catherine.
Som den spjuveraktige prästen Henry Tilney ser vi JJ Field. Henry Tilney är lika sympatisk som hans far och ädre bror är osympatiska. Som vanligt i Jane Austens romaner gäller det förmögenhet, börd och lämpliga äktenskap. 
Här skojar Jane Austen också lite med skräckromanen. Över huvud taget tycker jag att filmen är ganska munter. De gotiska romanerna The Mysteries of Udolpho ( Ann Radcliffe; 1794) nämns ofta liksom The Monk (1796) av 
Matthew Lewis. Båda omtalas som helt chockerande. De kan bara viskas om... 
Det barnlösa paret Mr and Mrs Allen är vänliga och intresserar sig för Catherine Morland utan att direkt  puffa henne i någon riktning. Catherines föräldrar - och särskilt då modern - är ovanligt coola vad det gäller Catherine och äktenskap. Som vanligt finns det en rad näbbiga småsyskon som kommenterar i bakgrunden. Men Henry Tilney tål att skärskådas.
Den här filmen passade jättebra att se en mörk decemberkväll ensam med kalenderljuset och katten.

Varats ofrånkomliga ensamhet

Helena von Zweigbergk är en klok kvinna. Som författare är hon mästare på att dissekera relationer.  Av alla slag och ända in i kapillärerna. Relationer mellan makar, mellan syskon, mellan systrar, mellan mor och dotter, mellan föräldrar och barn.
I Än klappar hjärtan har vi de tre systrarna Astrid - äldst, duktig, vällyckad med snäll man och tre barn; Sandra - inte så lyckad varken i yrkeslivet eller i sin relation med Per som räknar sig som Konstnär med stort K och dricker för mycket, ett barn; Lena - yngst och äventyrligast, arbetar som designer och reser mycket, inga barn. Kerstin är mor till dem alla. Hans, som var far till dem alla, var en good enough far men en dålig äkta man.
När vi möter dem står de alla inför smärtsamma livskriser. Astrid, som återsett sin ungdomskärlek, Michael, finner till sin bestörtning att den trogne maken Henrik inte längre är nöjd med smulorna.
Sandra inser att Pers stora kärlek är Konsten; det har aldrig varit hon. Lena drabbas av en elakartad cancer och tynar bort inför den lamslagna familjens ögon. Särskilt drabbar det naturligtvis Kerstin som själv krymper och åldras av att behöva se sitt barn lida. Det är som om navelsträngen dras åt andra hållet, uttrycker Helena von Zweigbergk det. Lena drar Kerstin med sig.
Allt ställs på sin spets i dödens närhet. Alla rannsakar sina hjärtan och njurar och försöker tala med varandra om saker som de hållit - eller tror sig ha hållit - hemliga för de andra. Svek och tillkortakommanden dras fram i ljuset. Inte vet jag om det blir så mycket bättre för det. Jag tycker att alla är så ensamma i sin sorg över att livet blivit som det blev. Visst finns det ljuspunkter i deras liv, men grundkänslan är ett vemod. 

Advent

"Traditionen att använda adventsstjärnor i Sverige introducerades av Julia Aurelius (fru tillSven Erik Aurelius) 1912. De första stjärnorna, moravisk stjärna, var klotformiga med taggar åt alla håll. Den moraviska stjärnan är mer känd som Herrnhutstjärnan (Herrnhuter Stern) i Sverige. Julia och Sven Erik Aurelius bosatte sig i Lund och stjärnan hängdes upp i hemmet och fler familjer i började hänga upp denna typ av stjärnor. Mer allmän blev adventsstjärnan efter 1934 då en pappersgrossist i Lund började importera dem. Det stora folkliga genombrottet kom i början av 1940-talet då Erling Persson lanserade den sjuuddiga gulröda adventsstjärnan, den så kallade "proletärstjärnan". Bild och text från Wikipedia

Bilden på den s. k. proletärstjärnan, som fyllde 100 år 2012, är lånad från Nordanede.se

Himmel över Osaka

Sommar på Öland

Sympatiske Johan Theorin har nu fullbordat sin Ölandskvartett. Den började med Skumtimmen 2007, tätt följd av Nattfåk 2008 och Blodläge 2010. Den sista delen heter Rörgast kom ut i oktober. 

Jag gillar titlarna och miljöbeskrivningen, Gerlof Davidsson och folksagorna. 

I Rörgast är hämnd huvudmotivet. 

Aron Fredh, som lämnat Öland som trettonåring tillsammans med sin styvfar, återkommer för att utkräva hämnd på den rika familjen Kloss som sysslar med skumraskaffärer, exploaterar Öland och har förorsakat Aron och hans anhöriga mycket ont. Aron och Gerlof Davidsson känner varandra sedan gammalt och är båda nu en bit över åttio. Gerlof börjar som vanligt företa egna undersökningar av en del mystiska händelser och anar snart sammanhangen. Unge Jonas Kloss skiljer sig positivt från den övriga familjen. Han tillbringar sommaren på ön och arbetar åt sin farbror och faster. Jonas är en god iakttagare och reflekterar över vad han ser. Han och David Gerlofsson finner varandra.

Som vanligt hos Theorin förekommer övernaturliga element, men i Rörgast är de något nedtonade. Tidsplanen växlar liksom perspektiven. 

Av de fyra delarna i romansviten tyckte jag bäst om Nattfåk. 

Grattis, Carl - Johan Malmberg!

Carl - Johan Malmberg, konst- och litteraturkritiker i Svenska Dagbladet,  har fått Stora fackbokspriset 2013 för boken om konstnären och poeten William Blake, Stjärnan i foten.
Juryn talar om honom som " en eminent och finstämd uttolkare som presenterar sina fynd klart, pedagogiskt och med stort personligt engagemang."
125 000 kronor delas ut av Margret och Axel Ax:sons stiftelse.
Eftersom jag gärna läser Malmbergs recensioner som jag tycker kännetecknas av intellektuell pålitlighet och hederlighet tycker jag priset är välförtjänt.
Detta blir (förhoppningsvis!) första blogginlägget med den nya datorn. Den gamla behagade paja när den behövdes som bäst, nämligen under Japan-resan. PC:n är utbytt mot en Mac så det är en del nytt att ta in.

Förnuft och känsla

1811 kom  Jane Austens roman Förnuft och känsla ut. Systrarna Elinor och Marianne Dashwood genomlever var sin kärlekssorg. Elinor representerar förnuftet i sammanhanget och Marianne känslan. Lillasyster Margaret är åtskilligt yngre men hon åser det hela med klar och nykter blick och kommenterar klokt och oförfärat. Familjen har drivits från sitt hem när brodern och hans förfärliga hustru ärvt den döde faderns egendom. Kvinnors utsatta situation vid den här tiden är uppenbar. Men även om männen har helt andra möjligheter och friheter är även de ekonomiska fångar. Ett felaktigt val av hustru kan göra dem arvlösa. 

Jag har just sett en filmversion av Förnuft och känsla gjord av BBC 2008. För ovanlighetens skull gillade jag inte skådespelarvalet. Colonel Brandon t. ex. spelas  av David Morrissey. Inte bra. Elinor Dashwood spelas av Hattie Morahan vars ansikte har mer karaktär än skönhet. Ändå beskrivs hon som vacker. Marianne Dashwood  vänjer man sig vid så småningom. Dan Stevens charmiga framställning av Edward Ferrars känns lite  väl lättsam. Nej, jag tror mer på filmen där Alan Rickman pspelar Colonel Brandon. Även om man då får Hugh Grant på köpet...

Tosa nikki

  

Tosa nikki är en dagbok skriven av en man som hette Ki no. Tsurayuki och som egentligen var mest känd för sina kunskaper om poesi. 935 företog han en femtiofem dagar lång sjöresa från Tosa-provinsen till Kyoto. Dagboken är konstlöst och humoristiskt skriven om det vardagliga livet till sjöss. Den innehåller också tankadikter. Tosa nikki är det första kända exemplet på den i Japan så populära dagbokslitteraturen.

Jag hittade den i museishopen på Nationalmuseet i Tokyo.

Nu är det jul igen!

Japanerna skrattade åt oss när vi fotograferade deras juljordgubbstårta. Vackra julprydnader, fula julprydnader, fina julkort och julklappsadresser översvämmade marknaden. Lustigt att se.

Sista dagen i Japan

En underbar höstdag vid Nagoya Castle. Alla berömda samurajfamiljer härstammar ifrån Nagoya. Parken omkring erbjöd vackra höstfärger och skådespel åt folket. Vi hade turen att vara ganska tidiga så det var härlig avkoppling. Eftermiddagen tillbringades omkring den väldiga stationen i Nagoya med hysterisk julskyltning och Christmas Carols i högtalarna och mängder av människor. Jag kommer att sakna dem alla..,

Lönnlövsfrossa

Man upphör aldrig att förvåna sig öve naturens mångsidighet och oberördhet. Lönnarna, ginkoträden och barrträden tävlar i prakt. Japanerna vallfärdar till sina tempel för att njuta av färgprakten i solen om dagarna och i strålkastarsken om kvällarna. Foton gör inte rättvisa åt det hela. Det bör upplevas.

Kyoto´s best Room with a View

Från kylanoch snön i bergen och de förkylda munkarna på Koyasan Eko - in  till Kyoto och nästa logi som är Kyoto´s best Room with a View

Det är ingen överdrift. Vi har ljusen från halva norra Kyoto och två katter - en tillgiven svart/vit och en mera reserverad röd - utanför fönstret. Butch och Sundance heter de... Maki är en fantastisk värdinna. Intresserad och engagerad; hjälper och berättar och visar på kartan. Innan hon går till arbetet på morgonen kokar hon kaffe åt gästerna. Alldeles intill finns en nordkoreansk skola där man råkade fira något under vår vistelse där. Vi fick lyssna till vacker sång som klingade vakert mellan bergen. Maki berättade att Kyoto är den stad i Japan som klarat sig bäst undan olika typer av naturkatastrofer. Under kriget uteblev bombningarna eftersom en hög militär varit i Japan och förälskat sig i Kyoto och ansåg att staden inte borde förstöras.
På vägen till Kyoto passerade vi de berömda portarna i Fushimi - Inari

Bilden är lånad från Wikipedia 

Köpt och läst under resan

I en bokhandel i Tokyo hittade jag Hotel Iris av en mycket känd japansk författarinna, Yoko Ogawa. I svensk översättning finns En gåtfull vänskap, men hon har skrivit många fler böcker som finns på engelska.
I kassan trädde man på ett helt intetsägande omslag. Japanerna vill inte att andra ska se vad de läser på tåg, bussar och i tunnelbanan. Det läses mycket det såg jag under allt åkande. Man läser på sitt eget språk. Det var mycket förvånande att nästan ingen talade någon vidare engelska. Men alla var mycket glada för att försöka visa oss tillrätta när vi stod med kartan i högsta hugg. Över huvud taget möttes vi av vänlighet och artighet. Och trots folkmyllret kändes det inte besvärande. Det märks att japanerna är vana att vara många på samma ställe. Och köandet är helt exemplariskt. Tåg och tunnelbanevagnar stannar exakt på de ställen där ett par fötter på marken visar var kön ska börja och där man sen kan kliva på.

Hotel Iris är ett märkligt kammarspel om den mycket unga Mari som är sjutton år och träffar en man som är femtio år äldre, bor på en ö och säger sig vara översättare. Marie inleder ett i det närmaste sado - masochistiskt förhållande med honom. Han är lika undflyende som suspekt. In i bilden kommer mannens stumme unge släkting. Havet, hettan  deras ensamhet bland alla människor - allt skildrad med lågmäld lyhördhet. Sparsmakat, helt enkelt.

På nya äventyr

"Carpe Diem is a Japanese home that will transport you back to the Showa era (1926 to 1989), a period that has brought us Misoguchi, Ozu, Kurosawa and Oshima. Come hear the soft rustling of sliding doors made of Shoji paper, the warm sound of your steps on the tatami which exhale a charming perfume. Listen to the soft wind whistling through the pine trees of Japan , experience an architecture that is open to nature, it's softness and peace." Från Carpe Diems hemsida. Softness and peace kan vi behöva efter flera dagar i ett delvis hysteriskt julpyntat Tokyo. Regnet droppar i den lilla dammen utanför vår dörr och fullmånen övervakaar det hela. Vi har tillgång till värmeelement, extrafiltar och har egen toalett och dusch. Sådant är man inte bortskämd med! Söndagspromenad i Uenoparken i strålande väder tillsammans med tusentals Tokyobor, besök på Nationalmuseet och den hemliga trädgården som hör till och som endast är öppen i november. Shinkansenresa till Osaka och en oändlig vandring för att hitta vårt logi. Resväskorna skickades i förväg redan igår morse vilket var en välsignelse! Det räckte att släpa på övernattningsväskan. Men nu är vi här! Återkommer när tillfälle ges.

Koishikawa Korakuen Garden

Idag besök i åtskilliga jättestora elektronikaffärer med ljusa färger och en ljudnivå som var obeskrivlig mycket gående och åkande med tunnelbana. Ett trädgårdsbesök blev en lugnande motvikt till de upprivande upplevelserna i affärerna
Koishikawa Korakuen Garden grundades på 1600 - talet och visar prov på kinesisk och japansk landskapsarkitektur. Träden börjar skifta i rött och gult. Trädgården är berömd för sina blommande plommonträd på våren och sina irisar i juni och höstfärgerna på hösten. En vacker bro i lackrött har fått namnet Fullmånebron. Allra roligast var karparna i dammarna. På ett ställe förstod vi att karparna brukade matas för när man närmade sig stack de sina munnar ur vattnet som fågelungar i ett fågelbo. Inte visste jag att det fanns vita karpar!

Sensoji - templet i månsken

En dag på darrande ben efter den långa flygturen till Narita utanför Tokyo. Vi landade klockan två på natten svensk tid. Klockan var då här 10. Tåg, tunnelbana, kartläsning och promenad och så var vi framme vid vårt enkla och iskalla boende. Solen skiner och det är svinkallt. Men det är bara att packa på sig allt man har med sig och bita ihop. Vi har gått omkring några timmar och bekantat oss med den närmaste omgivningen som är området Asakusa där till exempel Japans äldsta tempel, Sensoji, ligger. Det är buddhistiskt tempel tillägnat Kannon, barmhärtighetens gudinna. Alldeles intill ligger en pagod och ett shintoistiskt tempel. När vi kom dit var det alldeles mörkt och månsken. Templet utgjorde en pampig syn med allt sitt lackröda, guldgula och svarta. Många människor rörde sig på platsen framför templet inte minst grupper av skolbarn i tunna skoluniformer, knästrumpor och skolväskor. Temperaturen är 
+ 10 grader på dagen men så snart mörkret faller blir det riktigt kallt.
I väntan på att jag ska få ordning på mina egna bilder jag jag lånat bild av Japanspecialisten.

Sayonara!

Imorgon åker denna blogg till Japan på ett par veckor. Det kan bli lite tunt med inläggen, men ett eller annat kanske det kan bli tid med.
Reslektyr: A Tale for the Time being. Av Ruth Ozeki som var nominerad för Bookerpriset. En sextonårig flicka i Tokyo försöker hitta sin plats och sin röst i världen. Hon skriver dagbok och hoppas att någon någonstans ska förstå henne. Romanen handlar också om förhållandet mellan läsare och författare; mellan fakta och fiktion
Ruth Ozeki har en amerikansk far och en japansk mor. Hon har rest mycket i Asien och har studerat klassisk japansk litteratur vid universitetet i Nara. Medan hon bodde i Japan arbetade hon i Kyotos nöjeskvarter som barvärdinna, studerade blomsterbindning, No - drama och tillverkning av masker.
Ruth Ozeki föreläser vid colleges och universitet; hon bor i Brooklyn och British Columbia; hon skriver; hon stickar strumpor och föder upp ankor. Ruth Ozeki  utövar Zenbuddhism och utnämndes till zenbuddhistisk präst 2010. 
Officiell Website

Ru

Charmerande Kim Thúy föddes i Sydvietnam i en välbärgad familj. 1978 när Kim Thúy var tio år måste familjen lämna hemmet och fly över havet till en flyktingförläggning i Malaysia. Förhållandena var omänskliga. Men flykten fortsatte till en liten stad vid namn Granby i Kanada. Där blev de mottagna med medmänsklig värme något som Kim Thúy aldrig glömmer. Föräldrarna hade förmågan att framhålla livets verkliga värden för barnen och modern upphör aldrig att planera stort för barnens framtid. Hoppet övergav dem aldrig. Detta beskriver Kim Thúy i den självbiografiska romanen Ru. Hon låter minnen komma och gå i korta stycken; det ena hakar fast i det andra. Kim Thúy skildrar allt poetiskt, avskalat och enkelt och med värme och ömhet. Ru betyder bäck eller ström på franska; att vagga eller vaggsång på vietnamesiska.
Årets roman Mãn är en uppföljare till Ru.
Kim Thúy bor nu i Montreal i Canada med man och två barn. För henne har det där med hemma mest varit doften av det amerikanska sköljmedlet  Bounce än någon speciell plats. [sekwa]förlag
Översättning från franskan av Marianne Tufvesson

Arena för ny litteratur

"Svenska Granta är en del av ett brett internationellt nätverk med engelskspråkiga Granta som nav. Tidskriften grundades av studenter i Cambridge i slutet av 1800 - talet. 1979 fick den sin nuvarande form som arena för nyskriven skönlitteratur och litterära reportage. Idag finns Grantaredaktioner  i ett tiotal länder världen över , från Kina till Brasilien". Så står det på fliken till omslaget på Granta #2 som handlar om arv.
"Arv handlar om det vi kommer ifrån och vad vi lämnar efter oss." 
Granta #2 innehåller 224 sidor noveller och essäer av författare som svenska Majgull Axelsson, Martin Gelin, Annika Norlin och Ester Roxberg som skriver om hur hennes pappa Åke blir Ann - Christine. Taiye Selasien berättar en livfull historia om en ung, utbildad man från Ghana som tjänstgör som chaufför åt en rik man och som ser, hör, registrerar och reflekterar över klasskillnader och missförhållanden i Ghana.
Det ger mersmak. Jag får lust att läsa hennes nyutkomna bok Komma och gå.
Journalisten Negar Josephi vars namn ofta hörs i radio pendlar mellan Stockholm och Tel Aviv. Hennes inslag är ett reportage från. Israel. Nicole Krauss skriver om Stenar och jordärtsskockor och Sofi Oksanens inslag heter Litteraturens kraft. Alla medverkande får en kort presentation.
Jag gillar verkligen det här konceptet. Perfekt på resan, till exempel. Möjligen skulle man kunna diskutera undertiteln Arena för ny litteratur.
Ny litteratur = nyskriven litteratur? Inte litteratur av nya författare? 
Alldeles klart är det inte.

I en ordklass för sig

Tänk att det finns så mycket jag inte visste att jag ville veta!
I  tidskriften Språktidningen 2013:7 läser jag om enklitiska pronomen ( typ gör´t; gillar´t: d.v.s. pronomen som hängs direkt på verbet) som fått en renässans. Tidigare fanns det på Gustav Vasas dagar. Gustav Vasas Bibel från 1541 var standard för det svenska skriftspråket. Intressant! Visste jag inte.
För 100 år sedan var manchu hovspråket i världens största rike. Nu talas det av färre än hundra personer och de är över 70 år.. Men det finns många manchuer i Peking som börjat släktforska och tagit tillbaka sina gamla släktnamn och vissa yngre försöker lära sig manchu vilket är mycket svårt eftersom det inte finns några tryckta läromedel. Inte heller liknar det kinesiskan på något sätt. Intressant Visste jag inte.
Översättaren Kerstin Gustafsson talar om den mångtydiga engelska ing - formen som kan vara verb, substantiv eller adjektiv fastän det egentligen är ett presens particip. Det kan vara fruktbart att se hur engelska översättare översätter svenska författare påpekar Kerstin Gustafsson. Intressant! Tänkte inte på det.
Kommatecknet gjorde sitt intåg med boktryckarkonsten. Men nu dör det i tvinsot medan semikolonet är Språktidningsläsarnas käraste skiljetecken. Själv gillar jag båda sorterna.
Språkvårdaren Catharina Grünbaum skriver om hur gamla tortyrmetoder när de dränerats på sin ursprungliga betydelse blir till nutida metaforer. Vi använder uttryck som rådbråka, löpa gatlopp, hudflänga, brännmärka, schavottera, stigmatisera och grilla utan att tänka närmare på vad orden egentligen står för. Fast det vet vi ju.
I kapitlet med rubriken Därför snobblar vi på urden får vi veta något om hjärnprocesserna bakom spoonerismer ( nu är råttet mågat) och metateser (sprittsmidning) och att dessa felsägningar följer vissa mönster. Felsägningar känner jag mycket väl till, men att de kan kartläggas visste jag inte.
I Australien har man fått en språkbaby. I den lilla byn Lajamanu i Northern Territory i Australien talar människor under 35 ett språk som kallas light warlpiri. Ca 2 500 personer talar det ursprungliga språket warlpiri. Light warlpiri är en blandning av warlpiri och andra språk som till exempel engelska. Jag associerar till Amitav Gosh, Funquitown och blandspråket lascari.
Detta är endast en del av allt som finns att läsa i Språktidningen 2013: 7.

Albert Camus 100 år idag.

Albert Camus, fransk filosof och författare, skulle ha fyllt 100 år idag. Han föddes i Algeriet under fattiga förhållanden. Han växte upp med sin döva och illitterata mor som han älskade över allt annat. Fadern dog i slaget vid Marne när AC var knappa året. I den autofiktiva romanen skildras hans mor och uppväxten. Camus utvecklade en filosofi som gick ut på att människan lever under absurda förhållanden utan mening. Människans villkor är orättfärdiga. Men man måste se livet som det är och likt Sisyfos rulla sin sten hela livet. Det är vår sten och vårt liv. Han gestaltar denna filosofi i skönlitterär form i Främlingen. SÅ HÄR skrev jag om den 2010 och SÅ HÄR  när vi läst den i läsecirkeln 2011

I Myten om Sisyfos förklarar Camus att man måste stå ut; att man inte får döda sig själv. I Människans revolt involverar han de andra. Jag + revolt = vi. Rebellen handlar egoistiskt medan den som revolterar omfattar även andra.
Jag revolterar, alltså finns vi till. Camus föraktar politik. Han var en kort tid medlem i kommunistiska partiet, men han lämnade det 1937. Han blev också osams med Sartre som inte låtsades om de brott som begåtts av kommunister.
Camus var starkt emot våldsmetoder och verkade för demokrati och samförstånd. Naturligtvis var han djupt engagerad i den algeriska frågan
1957 fick Albert Camus Nobelpriset i litteratur som den yngste någonsin näst Rudyard Kipling som var ett år yngre; det vill säga endast 43.
Claude Simon, som föddes samma år som Albert Camus och som också hade en far som dödades i första världskriget, fick Nobelpriset 1985.
Han kallade Camus en filosof för gymnasister. Men det är Albert Camus som fortfarande läses - inte minst av ungdomar. Och det kommer fortfarande ut litteratur om främlingen från Algeriet.

Ett duralexglas emot stengolvet

Det där med relationer är inte lätt. Kärnfamiljen är inget undantag. Tvärtom. En kärnfamilj är en ganska ensam, stängd värld. Egentligen hade det kanske inte behövt vara så. Marie är huvudperson i i en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén, Ordfront förlag 2010. Hon håller på att gå i bitar. Hennes familj består av mannen Johan samt två barn, Alma som är fyra år och Leo som är två, kanske. Marie har sömnproblem och har svårigheter att hantera Almas aggressivitet. BUP har tröttnat: Marie har tröttnat på deras omänskliga professionalism. Johan är bra med barnen som det heter. Åtminstone när han inte åkt på affärsresor. Innan Alma föddes var de överens om att det skulle vara slut med resandet, men det glömdes bort någonstans på vägen. Och nu har Marie egentligen passerat bristningsgränsen. Hon har fått medicin och ordinerats avkoppling. Hon åker till den gård hon ärvt av sin mormor. Under tiden hon tillbringar där funderar hon över sin mormors liv och det egna nära förhållandet till mormor. Med modern har Marie däremot en ganska komplicerad relation. Modern är enligt Maries bror Jens känslomässigt dysfunktionell. Under en uppgörelse på gården skriker modern åt Marie att hon egentligen aldrig velat ha barn. Marie själv tänker på sin egen lilla dotter som så tydligt tyr sig till sin far. Precis som Marie själv gjorde för övrigt. En stor del av i en familj finns inga fiender handlar om mor- dotter - förhållanden. Marie känner sig inte vuxen sin föräldrauppgift. Det är Alma som har makten i deras förhållande. Lillebror är mycket lättare. Maries mamma hymlar inte med att hon alltid tyckt att dottern är obegriplig. Till gården kommer också en lättsinnig amerikanska, Jennie,  som är Maries motsats; fri, obunden och utan ansvar. Hon charmar omgivningen; stjäl smycken och beter sig som en tonåring.
Viktoria Myrén vrider och vänder på sina karaktärer. Hon formulerar träffsäkert sina psykologiska insikter. Det faller sig naturligt att jämföra med den nyligen utkomna och lästa Bröder & systrar av Maria Sveland. I den jämförelsen är det Sveland som drar det kortaste strået. Viktoria Myrén har förmågan att även se kärnfamiljens möjligheter medan Maria Sveland är helt onyanserad. Moderskapet studeras seriöst av Myrén och något mindre ingående syskonskapet. Sveland fokuserar som titeln antyder mera på förhållandet mellan syskon. Marie får så småningom krafter att fatta ett beslut. Något har vuxit fram i det fördolda under tiden hon konfronterats med sin mor och sin barndom.
Jag gillade verkligen den här boken. Jag uppskattar det ärliga allvaret. 

Wilkie Collins, forts.

Jag har fortfarande inte kommit längre än till förordet på The Woman in White av Wilkie Collins (1824 - 1889). Författarens eget liv hade varit värt en egen roman. Wilkie Collins var ingen vacker eller stilig man. P. g. a. en svår förlossning fick han ena tinningen intryckt och den andra buktade ut. Huvudet var stort och kroppen liten. Icke desto mindre hade han en rad kvinnoaffärer som gjorde honom omöjlig i det viktorianska samhället. Han levde ihop med Caroline Graves och hennes dotter. När hon skildes från sin man gifte han bort henne med en rörmokare och var också närvarande vid bröllopet. När det äktenskapet tog slut flyttade han glatt ihop med henne igen. Under tiden fanns Martha Rudd och hennes tre barn som han också sammanlevde med då och då. Han talade om sitt morganatiska äktenskap. Inkomsterna fördelade Wilkie Collins rättvis mellan sina båda familjer. Han måste ha varit en i anden mycket stark människa.
Så småningom kom Wilkie Collins att lida av inflammatorisk gikt vilket ledde till att han använde morfin i sådana  mängder att det kunde dödat en oxe.
The Woman in White gick först som följetong i All the Year round, en tidskrift som grundades och ägdes av gode vännen Charles Dickens. The Woman in White blev mycket populär hos läsekretsen som ofta köade för nästa nummer av tidskriften.
Wilkie Collins begravning väckte däremot ingen större uppmärksamhet. De viktorianska familjerna kände sig förhindrade att närvara. Någon skickade en krans till hemadressen; någon annan skickade tomma vagnar som någon sorts hedersbevisning. Caroline Graves och hennes dotter fanns i alla fall med vid Collins kista

Kumamon

"His simple style and strong personality make him the ideal character mascot in Japan. Kumamon was created to draw tourists to Kumamoto Prefecture with the opening of the Kyushu Shinkansen in 2011, and according to his profile he’s a public employee working for the same prefecture’s government. Posters and advertisements featuring Kumamon have appeared in locations all over Japan, and he has made a number of appearances in the media."
Så står det i länken Top Ten Japanese Character Mascots

Obduktion

Om inte Lena Andersson får Augustpriset för Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek så är det mer än märkligt. Det är en mästerlig dissekering av vad som händer i ett kärleksförhållande som inte är ett kärleksförhållande där den ena parten är passionerat förälskad och den andra är ganska sval. Ester Nilsson, poet och essäist, är den passionerade och konstnären Hugo Rask den artigt oengagerade. Ester Nilssons kärlek driver henne att ringa, skriva, sms:a och trava fram- och tillbaka på trottoaren framför den tillbeddes hus. Ester är ganska krävande. Hon vill inte förstå att Hugo egentligen inte är intresserad. De för intressanta diskussioner om de mest skilda ämnen och fungerar som ett afrodisiakum för Ester. Men inte för Hugo, som dessutom håller sig med en till två kvinnor förutom Ester. Egenmäktigt förfarande är en lånebok så jag kan inte stryka under vilket är beklagligt. Så många pregnanta formuleringar, så många skarpsinniga iakttagelser, så mycken klokhet och till och med humor! När jag läste om Esters, Hugos och den andra kvinnans gemensamma middag som liknades vid något ur Mitt i naturen skrattade jag högt. "Biologin hade tagit över. Revir och rivaler och plymer och sexuell selektion var i full gång..." Och som i en grekisk tragedi finns här en kör. Väninnekören kommenterar  fortlöpande utvecklingen av Esters och Hugos ojämlika förhållande. Eller brist på förhållande

Reslektyr

När jag hör författarnamnet Wilkie Collins (1824 - 1889) tänker jag automatiskt på The Moonstone (1868), den första engelskspråkiga kriminalromanen. Men nu har jag lånat hem ett gammalt gulnat och slitet ex av  spänningsromanen 
The Woman in white (1860). Den förefaller lovande. Bara bilden på omslaget. Ett mörkt hus i dimma. Kala trädgrenar. Det ser ut att vara höst. Såväl trädgård som hus ser ut att vara stadda i förfall.
När jag slå upp boken får jag veta att Julian Symons skrivit förord och noter. Förordet börjar så här:
"When Wilkie Collins died on 23 September 1889 he left characteristically clear instructions about the disposal of his remains. A cemetary was to be bought in Kensal Green, and a plain cross erected over the grave. No scarves, hatbands or feathers were to be worn at the funeral, the cost of which was not to exceed twenty - five pounds..."
Han hade tänkt över saken, Wilkie Collins, även inskriptionen på gravstenen. Där skulle stå hans fulla namn William Wilkie Collins och födelse- och dödsdagar åtföljt av orden "Author of the Woman in white and other works of fiction". Han satte alltså The Woman in white högst av alla sina romaner och det tyckte T. S. Eliot var en riktig bedömning.
Wilkie Collins var samtida med och god vän till Charles Dickens och lär även ha tagit intryck av honom.
Jag återkommer i ärendet.

Paul Eluard

Dagens dikt idag 30 oktober: Jag är inte ensam av Paul Eluard (1895 - 1952)
Paul Eluard anslöt sig efter första världskriget till dadaisterna men i mitten på 20 -talet blev han en i gruppen surrealister som samlades runt André Breton.
Hans tre fruar kom att ha stor betydelse för hans diktning.
Jag är inte ensam finns i samlingen Smärtans huvudstad som kom ut 1975 på Coeckelberghs förlag i serien Tuppen på berget. Urval och tolkning: Pierre Zekeli

Jag är inte ensam

Lastad
Med lätta frukter till läpparna

Prydd
Med ett tusental blommor
Glänsande 
I solens armar
Lycklig
Över en förtrogen fågel
Utom sig
Över en regndroppe
Vackrare
Än morgonhimlen
Trogen

Jag talar om en trädgård
Jag drömmer

Men jag älskar rätt.

Min granne Totoro

Två små systrar, Satsuki och Mei, flyttar till ett fallfärdigt spökhus på landet med sin pappa. Mamma ligger på sjukhus för TBC. I huset möts de av sotspridare som de skrämmer bort med höga skratt. Intill huset står ett jättelikt kamferträd. Fram till huset går vägen genom en trädtunnel. De hälsar på mamma och berättar om spökhuset. Mamma vill gärna komma hem och bekanta sig med spökena.Storasyster gör i ordning sin bentolåda och går till skolan. Lillasyster går på upptäcktsfärd och hittar en trädkantad stig som leder in i skogen, så faller hon ner genom en ihålig trädstam och hittar en stor oformlig någonting som ligger och sover. Mei har mött en skogsande som heter Totoro. Så börjar den förtjusande animerade filmen som heter Min granne Totoro. Mycket fantasieggande film av regissören Hayao Miyasaki i Studio Ghibli 1988.                                                                                     .                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   

Ett sympatiskt författarpar

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har tillsammans skrivit trilogin om Engelsfors; Cirkeln (2011), Eld (2012) och Nyckeln (868 sidor!), som kommer ut nu den 15 november. Dessutom har det kommit en prequel i serieform, Berättelser från Engelsfors. Engelsfors är ungefär som Fagersta där Mats Strandberg växte upp; en småstad som inte är det minsta gullig utan snarare ett klaustrofobiskt mikrokosmos.
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har skrivit böckerna de själva vill läsa; om där verkligheten och det fantastiska möts. De har översatts till 24 språk och snart kommer Cirkeln som film. Om filmen blir väl mottagen kommer även de andra delarna att filmas.De berättar att de har läsare i alla åldrar och att de träffades för fem år sedan i ett helt annat ärende. När de sedan började prata visade det sig att de var intresserade av samma saker, till exempel fantasy, Buffy the Vampire Slayer och John Ajvide Lindqvist.
Det ena gav det andra och nu är diskbänksfantasytrilogin om Engelsfors definitivt slut. Men de kommer att arbeta tillsammans igen. Men först gör de lite egna saker. 
Ett väldigt samspelt författarpar som det var mycket givande att lyssna på.
De måste ha arbetat flitigt och haft lätt att strukturera. De har mejlat kapitlena fram och tillbaka mellan sig; förkastat, föreslagit ändringar, uppmuntrat men aldrig kompromissat. Sara B E berättar att hon exploderat ibland medan Mats S mera är den typen som imploderar...