Bokbloggsjerka 7 - 10 juni

ANNIKA
ställer i sin bokbloggsjerka 7 - 10 juni frågan

Hur ”genrebunden” är du? Det vill säga vad förväntar du dig av en bok som är kategoriserad i en viss genre?

Först tänkte jag att det inte spelar någon roll vilken genre en bok hör till bara den är bra, men vid närmare eftertanke är det inte så enkelt.
Genrebeteckningar kan både locka och avskräcka. Men man löper ju risken att i första fallet bli besviken och i andra fallet att missa något jättebra eftersom man undviker vissa genrer.
Själv läser jag inte SF och vampyr- och skräckskildringar
Inte så sällan glider ju också genrerna över i varandra.
I Chic lit - brokiga läsningar och didaktiska utmaningar (2013) hittade jag följande angående genrer:
Vad är en "genre" och varför delar vi in litteraturen i genrer? Vem har nytta av detta? Läsaren ? Författaren? Förlaget? Bibliotekarien? --- Kan en genre vara ett hinder likväl som en hjälp?
Vad sker i samspelet mellan vår upplevelse av bokens genretillhörighet och våra tidigare erfarenheter? Kan en genretillhörighet  verka exkluderande i mötet med olika läsare?

Fröknarna von Pahlen IV och V

Fröknarna von Pahlen IV. Porten vid Johannes
En märklig, mörk bok. Det känns som att irra runt i en dyster skog utan några gläntor. Petra och Angela bor i en våning vid Johannes kyrkogård. Petras ungdoms trolovade, Thomas Meller, har kommit hem efter många år utomlands. Han möter den unga Angela och ser i henne en ljus variant av Petra.
Ett gäng unga "konstnärer" lever ett utsvävande liv. En del är mer eller mindre öppet homosexuella. Både Agnes von Krusenstjerna och hennes man David Sprengel är ogillande på den punkten.
En hel del antisemitism kan också förvåna.
Liksom ett omfattande avsnitt om Bondetåget som inte känns som författarinnans eget. Det var det förmodligen inte heller.

Fröknarna von Pahlen V. Älskande par
Här är stämningen ljusare. Men så är det midsommar också.
Man firar en hednisk fest - herrskap och tjänstefolk - med midsommarstång och dans och den ljusa sommarnatten vakar över flera älskande par.
Ibland är förbindelserna av det mera olyckliga slaget. 
Men säger Agnes von Krusenstjerna - "Kärleken är inte för betraktarna. Hos allt jordiskt liv
driver kärleken till handling och åtbörd..." 
Kärleken är inget för de rädda. Det gäller att älska helt och utan förbehåll. 
Detta budskap förefaller mig en aning diskutabelt. Är det kärlek det gäller, egentligen? Agnes von Krusenstjerna var romantiker; maken realist och man tror att han friserat vissa kärleksscener till det mera handfasta.
Den sexuella utlevelsen i dessa båda titlar är påfallande. 
Och utgivningen stötte mycket riktigt på patrull. Det är 1933 och konservativa vindar från Europa har nått även Sverige.
Herrar Karl - Otto och Tor Bonnier ansåg att de hade ögonen på sig. 
De krävde strykningar som inte Agnes von Krusenstjerna gick med på. Hon lade in sig på psykiatrisk klinik istället. 
Det blev det lilla förlaget Spektrum som gav ut Porten vid Johannes och Älskande par. Recensionerna uteblev ända till 1934 då Karin Boye skrev en försiktigt positiv anmälan

Samtal i trädgården

Samtal i trädgården hos konstnärer, scenografer, författare, musiker, landskapsarkitekter...
av Karin Berglund. Norstedts förlag 2012.
Den roligaste och en av de svåraste böckerna Karin Berglund har skrivit, säger hon. Och den har varit på gång länge.
Det intressanta i en trädgård är människan. I Samtal i trädgården har hon mött kreativa människor i trettiotvå olika trädgårdar; alla privata.

"Han sitter under äppelträdet - ett Åkerö - och skriver om Ellen Key. För hand, tänker bättre då..."
Så börjar första kapitlet som handlar om Ronny Ambjörnssons trädgård vid sommarhuset på Gotland.
För Lotte Möller i Lund är trädgården ett rum att vara osynlig i. Hon har tagit sina idéer från den danske trädgårdskonstnären och landskapsarkitekten
G N Brandt som hävdade att "en bra trädgård ska vara motsatsen till det som finns omkring den. Den ska vara ett värn mot omvärlden och motverka de rationella principer som styr samhället i övrigt..." Väldigt tilltalande idé.
Lotte Möllers trädgård är mystisk, hemlighetsfull och frodig och ligger väl undangömd mitt i staden.
Göran Greider förnekar sig aldrig. Han bor i Dala - Floda i Dalarna och vill odla de allra värsta ogräsen.
Han har till och med skrivit en dikt som heter Ogräs.

"Idén med en trädgård för enbart ogräs:

De fördrivna, de hatade och de retliga
samlade på ett ställe.

Vad ska de ta sig till - alla tistlar, maskrosor,
kirskål, åkerfräken, kattblommor, mållor, brännässlor?

En  ny värld och nya rikedomar skulle de skapa."

Att ha en trädgård handlar också om konsten att kunna lämna den. Det kunde
Eivor Bucht, professor emerita i landskapsarkitektur och Rune Bengtsson, tidigare försöksledare vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
De flyttade ifrån flera tusen kvadratmeter trädgård till ett nytt ställe med endast några kvadratmeter odlingsyta. 
Men erfarenheterna och minnena har de kvar.

Detta och mycket, mycket mera kan man läsa i Samtal i trädgården.
Tillplattad går jag ut i min egen lilla rufsiga trädgård och försöker tala förstånd med trädgårdsborrarna...

Agnes von Krusenstjerna

Bild: Anna Riwkin-Brick

Agnes von Krusenstjerna

Tung genom seklerna föll din ande som stenen i brunnen
 lämnande människans form, skapades om till ett djur.
Lokattens klor växte ut under huden och pannan blev lägre,
 ögat som havet grönt, likgiltigt, kyligt och dött.
- Håret högt i en valk och kjolen smal över livet,
 fjärilen flög till din kind, rosorna låg vid ditt bröst.
Drömmar som kvinnorna drömt men aldrig tytt eller fångat
 vårdade stilla din hand, skrev du med skolflickans stil.
Hjärtat som bultade lätt fick svar ur marken och träden,
 blodet flöt i vart strå, allt som växte var du.
Vem var det då som skrek, en döendes rop under himlen!
 Vinden slog om och med ens var du ej människa mer.
Men ur en virvel av skratt och blod och grinande munnar
 hörde vi barnet som grät, doftade sommaren skyggt

Olof Lagercrantz skrev dikten om sin mors kusin, Agnes von Krusenstjerna.
Han skrev också sin doktorsavhandling om henne.
Merete Mazzarella, som också skrivit en biografi om Agnes von Krusenstjerna, säger om Lagercrantz avhandling att man läser den som man läser skönlitteratur.
Jag återkommer till båda biografierna senare.

Tematrio - Svenska favoriter

Tematrio - Svenska favoriter

Så¨här i nationaldagsveckan tycker  LYRAN
att det passar sig att vi berättar om tre svenska litterära favoriter.
Efter vissa överläggningar med mig själv landade jag på följande tre.
Jag presenterar dem i omvänd kronologisk ordning

Kerstin Ekman. Det går inte att hoppa över henne. Hennes underbara språk är en njutning. Hon är en stor kvinnoskildrare och realist.
Vallmstaserien (om staden Katrineholms framväxt): Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus minns jag med speciell förtjusning. En stad av ljus tyckte jag var rena Jung - lektionen. Kerstin Ekman föddes 1933; debuterade 1959; valdes in i Svenska Akademien 1978, slog igenom publikt - både i Sverige och utomlands - med Händelser vid vatten. Den fick hon också Augustpriset för 1993. Herrarna i skogen - essäer på temat skog - är en annan av mina favoritböcker. Otroligt lärd och otroligt poetisk fackbok.

Harry Martinson är också ett måste. Honom återvänder jag ständigt till. Och då talar jag om lyriken. Harry Martinson föddes 1904 i de blekingska skogstrakterna. När modern försvann till Amerika blev syskonen sockenbarn. Det satte outplånliga spår hos Martinson. Han kom sedan att bli sjöman och började skriva lyrik under åren på sjön. 1949 blev han den förste autodidakten i Svenska Akademien. 
1974 fick han Nobelpriset (delat med Eyvind Johnson). Den poetiska motiveringen är ovanligt lyckad: "... för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos." 

Agnes von Krusenstjerna. När jag nu läser om serien om Fröknarna von Pahlen
(1930 - 1935) tänker jag att jag inte förstått den alls när jag läste den som mycket ung. Nu tycker jag att den är mycket skickligt skriven. A v K skildrar människor (särskilt kvinnor) med stor psykologisk trovärdighet. kvinnorna är instängda i sina kroppar, i familjen, i äktenskapet, i sin klass och i samhället. Överträdelser bestraffas hårt. Om man är kvinna, vill säga.
Agnes von Krusenstjerna är påverkad av sin man David Spengler, psykoanalysen och kanske också D H Lawrence (?). Lady Chatterleys älskare kom ut 1928.
Älskaren/skogvaktaren heter Oliver Mellors. Petra von Pahlens ungdomskärlek Thomas Meller. Inte vet jag, men jag reagerade på namnlikheten

Den röda rullgardinen

Kvinnogatan 1930 Fröknarna von Pahlen II 
Agnes von Krusenstjerna hade för avsikt att i sina romaner
"... säga sanningen - sanningen om kvinnorna"
Och det gäller inte minst sanningen om kvinnors sexualitet. Hon har god hjälp av den uppmuntrande maken David Sprengler. Däremot blir det ett fasligt liv bland kritikerna och till och med det liberala förlaget Bonniers ryggar.
Kvinnogatan formligen jäser av kvinnlig sexualitet - utlevd, undertryckt, medveten och omedveten. Angela von Pahlen med de svarta ögonen och det superblonda håret går på hushållsskolan Prästkragen i Strängnäs. Hennes bästa vän är den pojkaktiga Stanny Landborg som har en mor som är som en piraya. Fru Landborg äter sina barn och försöker skära av dem från den övriga världen. De två sexualfientliga ungmörna Henrika och Fredrika Strussenhielm- Rien och Diken - driver skolan för sin försörjning; inte av kärlek till de unga eleverna. De blandar samhällsklasserna i modern demokratisk samhällsanda, men när det kommer till sovsalarna delas flickorna. Någon måtta får det vara på demokratin. Hjälplärarinnan Bell von Wenden har ett förflutet som ingen skulle kunna gissa sig till. Den storögda Angela blir föremål för Bells intresse.
Linnéa från landet är den rejäla, rådiga, friska livskraftiga i skaran. Hon är Angelas favorit - näst Stanny. Men Linnéas kvinnoöde straffar sig.
Rullgardinen i Angelas sovrum är röd. Hon har lämnat barndomens blå bakom sig.

I Höstliga skuggor. 1931. Fröknarna von Pahlen III rasar Adèle, arrendatorns sexuellt frustrerade hustru, som ger alla känslor av obehag. Hon speglas i den svala, mörka, behärskade Petra von Pahlen som nu är 33 år och börjar ge upp tanken på man och barn. Kanske beror det på att hon inte har modet?
Moderskap och barnafödande belyses ur olika synvinklar; även från den cyniske kvinnoläkarens håll.
Agnes von Krusenstjerna själv hade ett missfall 1924 och förblev därefter barnlös.
Relationer och personer glider om varandra och i varandra. Fri kärlek ställs emot det traditionella äktenskapet. Dramatiken har skruvats upp sedan Kvinnogatan. Även i Höstliga skuggor lyfts det religiösa bigotteriet fram till allmänt beskådande.
Några av personerna i romanen känner också höstens skuggor falla över sig.
Agnes von Krusenstjerna är en skicklig psykolog, men förmodligen har hon ingen större insikt i skötseln av en gård på landet - mera än att det kan behövas en arrendator och en ladugårdskarl...
Nu väntar Porten vid Johannes. Det här blir sträckläsning. Något annat är inte möjligt.

Direkt från källan

Mineko Iwasakis historia ligger som grund i Arthur Goldens roman, En geishas memoarer.
I Den sanna historien berättar hon med hjälp av Rande Brown den verkliga historien om sitt eget liv som lyckligt barn i fem år med föräldrarna och ett antal syskon; den långa och hårda utbildningen till maiko (geisha som specialiserat sig på dans); de arbetsamma och mycket framgångsrika åren på 60 - och 70-talen tills dess att Mineko Iwasaki avslutar sin geishatid och vad hon gör därefter.
Detta är alltså en memoar. Mineko Iwasaki är tidigt besluten att arbeta hårt och bli skicklig. Hon är också angelägen om att betala tillbaka till sin okiyan det hennes gedigna utbildning kostat.
Mineko Iwasaki är intelligent och smart och förstår hur hon ska hantera avundsjukan från de andra mindre framgångsrika kollegerna. Hon försöker reformera verksamheten - så vill hon till exempel att flickorna ska få lära sig språk - utan större framgång.
Hon arbetar i en karyukai (blommans och pilträdets värld) ägnad den estetiska njutningens konst i Ginodistriktet i Kyoto. Blomman står för skönhet och pilträdet symboliserar behagfullhet, böjlighet och styrka.
Fadern har lärt henne vikten av att vara stolt, självständig och ansvarsfull.
Självdiciplin är svaret på allt.
Mineko Iwasaki berättar om sina vackra, dyrbara kimonoer som hon är mycket noga med. Kimono, obi och hårprydnader kan tillsammans väga uppåt 20 kg. Lite tungt att dansa med, kanske...
Mai - danserna var sakrosankta medan odori - danserna ägnas människans växlande öden.
Mineko Iwasaki föddes 1949. Åren mellan 15 och 21 arbetar hon sju dagar i veckan. Det slutar med en kollaps; njursvikt och högt blodtryck.
Vid 29 drar hon sig tillbaka för att leva ett mera "vanligt" liv.

Bilden finns i boken

För klädseln krävdes en påklädare. Håruppsättningen var inte mindre komplicerad. Varje viktigt stadium i utbildningen åtföljdes av ett frisyrbyte.

Den sanna historien är en intressant berättelse om en kultur man inte vet så mycket om.

Den blå rullgardinen

Sommar brukar betyda omläsning av en eller annan titel - gärna klassiker.
Jag har börjat med Den blå rullgardinen;  Fröknarna von Pahlen del 1 (1930)
av Agnes von Krusenstjerna (1894 - 1960).
Petra von Pahlen är 27 år. Hon är ensamstående och bor i Småland på Eka gård som hon ärvt av sin faster. Angela von Pahlen är 11 år och föräldralös. Petra känner igen sig i brorsdottern och kräver att få ta hand om henne.
Petra har en olycklig kärlek bakom sig och längtar efter lite mänsklig värme.
Betty, Petras svägerska, är den varma, generösa modern med det stora hjärtat. Hon styr familjen och godset med briljans
Agda, hennes vackra tjänsteflicka, är ett orosmoment för äldste sonen. Men det ser inte Betty.
Adèle är förvaltarens disharmoniska, neurotiska hustru; avundsjuk och olycklig; bad news för alla hon möter. 
Männen i Den blå rullgardinen finns där mera som bakgrundsfigurer. 
Och om de - som Tage Ehrencrantz - träder i förgrunden en stund så blir det komplikationer.
Nej, det här är alltigenom en kvinnoroman; om kvinnor i olika samhällsklasser och levnadsförhållanden men med samma mått av ofrihet och instängdhet.
Kvinnogatan heter fortsättningen.

Hårda bud

Romanen En geishas memoarer av Arthur Golden bygger på intervjuer med den pensionerad geishan Mineko Iwasaki (1949). Åren före andra världskriget var hon den mest uppskattade geishan i Kyotos geishadistrikt, Gino. Hennes arbetsnamn var Nitta Sayuri.
Arthur Golden (1956) är Asien - kännare och har studerat japansk konst och historia.
De två systrarna Chiyo och Satsu säljs av den fattige fadern som är fiskare. Modern är dödssjuk och fadern tar den enda utväg han kan se. Chiyo är sex år, men anses "ha mycket vatten inom sig". Hennes ovanliga, vackra ögon väcker uppseende. Satsu är mera av ett träd med rötterna i jorden och alltför alldaglig. Hon tvingas prostituera sig.
Chiyo hamnar på ett s. k. okiyan, ett ställe där geishorna bor. Här råder stränga regler; hackordningen är strikt och de yngsta tjänsteflickorna är inget annat än slavar.
Geisha betyder konstnär. Utbildningen är lång och hård. Konkurrensen är knivskarp. En geisha måste kunna dansa, spela åtminstone samisen men gärna flöjt och/eller trummor också.
Hon ska kunna klä sig, sminka sig och vara noggrann med sitt hår. En kimono med obi kräver en påklädare för att alla vecken ska ligga rätt.
En geisha är en handelsvara och helst bör hon se till att skaffa sig en mycket rik beskyddare som kan betala för henne. Ofta står hon i skuld till geishahuset för mat, husrum och utbildning.
Under kriget stängdes geishahusen ner, men återuppstår senare. 
En geishas memoarer kom ut 1994 och blev en stor succé liksom filmen som kom 2005. 
Mycket intressant och lärorikt.

Kuriosa: Tremastarblomman används för framställning av en färg som man använder till att måla på siden. Bilden är tagen i min trädgård för ett par dagar sedan

Gångjärnets gudinna

Bilden lånad från Wikipedia

1 juni, sommarens första dag, firade de gamla romarna gudinnan Carna el. Carnea med en festlighet som kallades Carnaria. 
Då erinrade man sig forna tiders enkla levnadssätt och inmundigade böngröt.
Carna skyddade husdörrarna (Ovidius; NE) och hindrade en sorts vampyrliknande ugglor att ta sig in till barnens vaggor.
Carna vaktade också ingången till människokroppens inre organ
Enligt Alf Henriksons Hexikon är Carna gångjärnets gudinna.

Kolerisk kontroversiell kulturradikal

Per Wirtén, författare och frilansjournalist har skrivit en bok om statsvetaren, författaren och tidningsmannen Herbert Tingsten (1896 - 1973),  
Herbert Tingstens sista dagar. Berättelsen om ett liv.
Herbert Tingsten var en märklig, sammansatt människa; begåvad och en lysande retoriker.
Han formulerade sig kraftfullt, skarpt och tvärsäkert. Han bildade sig snabbt en uppfattning i olika frågor och  tvekade inte att ge uttryck för dem  i ledare och tal. Han ville att människor skulle ta ställning och visa ansvar.
Dagspolitiken var inte riktigt intressant. Tingsten hade blicken riktad utåt och framåt, vilket gör att han i vissa lägen är helt aktuell nu, enligt Per Wirtén. Avsikten var att provocera och skapa debatt. Det lyckades han som regel utmärkt med. Herbert Tingsten gjorde sig efterhand av med sina vänner på löpande band, även om vänskapen var av gammalt datum. Gunnar Myrdal och Tor Bonnier är ett par exempel. Däremot blev Tingsten själv väldigt ställd när Bang slutade på DN i protest mot Tingstens hållning i kärnvapenfrågan. Egendomligt nog drog han jämt med Olof Lagercrantz i många år. Men så skrev Lagercrantz en negativ recension om Tingstens fjärde memoardel och så var det slut med den vänskapen också.
Tingsten avskydde den socialdemokratiska regeringen, kyrkan och konungahuset. Från början räknade han sig som socialdemokrat, men blev senare liberal
Under åren 1946 - 1959 var han chefredaktör på DN. Han avgick efter en schism med styrelsen angående ATP - frågan. Tingsten fick ett generöst avtal och kunde fortsätta att resa och skriva på frilansbasis.
Resa, läsa och skriva var det viktigaste i Tingstens liv.
Bakom fasaden på den skoningslöse ledarskribenten och debattören dolde sig en rädd och bitvis nedstämd man med dödsångest. 
I första äktenskapet fick han en dotter Kaj, som han inte ägnade mycken uppmärksamhet någonsin. Herbert Tingsten och hans andra hustru Gerd fick aldrig några barn. Det sista missfallet höll på att kosta henne livet. Paret reste mycket (på tidningens bekostnad) och skaffade också ett hus på franska Rivieran.  Gerd var Herbert Tingstens fasta stöd, men om henne vet man inte mycket.
Den här biografin är också ett rejält stycke samtidshistoria. Många kända namn och samhällsfrågor passerar revy.
Herbert Tingstens sista dagar är en intressant bok som leder vidare.
Litterturförteckningen ger många tips liksom personförteckningen.
Inte minst kan man läsa Jill Tingsten Klackenbergs (dotterdotter), bok 
I skuggan av Tingsten.
Och Tingstens egna memoarer förstås. Han har skrivit otroligt mycket i olika ämnen. Jag undrar hur han hunnit med det? Han blev ju bara 77 år och de sista åren svek såväl njurarna som synen.

 
                                   

Kolterjahn om Boye

Mycket lägligt fick jag Jessica Kolterjahns bok om Karin Boye från biblioteket.
Den bästa dagen är en dag av törst är titeln. Den behandlar Karin Boyes tid i Berlin januari - oktober 1932 och "är en fri litterär fantasi om ett år i Karin Boyes liv".
I Berlin kämpade Karin Boye med Dödsmakterna och den dåliga ekonomin.
De pengar hon inte hade gick åt till psykoanalysen för dr Walter Schindler och senare Lene Lampl.
Och resten lånade hon ut. Sedan fick hon skriva tiggarbrev till förlagen och försöka driva in sina fordringar på bl. a. Josef Riwkin, med vilken hon hon hade ett destruktivt förhållande.
Det var enbart ekonomin som tvingade hem henne till Sverige.
Jessica Kolterjahn skildrar ömsint Karin Boyes ångest, ensamhet, rädsla och skam.
Hon är mycket påläst och respektfull utan att därför väja för det svåra. 
Karin Boyes förhållanden med män fungerade aldrig. Äktenskapet med den sympatiske Leif Björk tog snart slut. Men de förblev vänner resten av livet. Karin Boye påbörjade ett antal analyser men av olika skäl avbröt hon samtliga. Den sista för dr Lene Lampl tog slut enbart på grund av att Karin Boye måste åka hem av ekonomiska skäl. 
Men innan dess hade Lene Lampl hunnit råda henne att  bejaka sin homosexualitet och arbeta på att bli kvitt sina skamkänslor. 
I Berlin fanns det damklubbar och kaféer där kvinnor träffades. På Silhouette träffar Karin Boye den sköra fågellika Margot Hanel som snart blir mycket betydelsefull för henne. Och Margot blir direkt beroende.
Jag läste Jessica Kolterjahns roman om Karin Boyes år i Berlin med stort intresse. De flesta namn hade jag aktuella. Pia - Kristina Gardes båda böcker Karin Boye och människorna omkring henne. En fotobok.
och Karin Boye .Okända brev och berättelser kompletterade Den bästa dagen är en dag av törst alldeles utmärkt.
Omslagsbilden på Jessica Kolterjahns bok är tagen av Anna Riwkin - Brick, syster till redaktören för Spektrum Josef  Riwkin.

HERMIA har också läst 

Vapenlös mot livets makter

Av en händelse observerade jag detta oemoståndliga tillfälle att för det första få se ett levande församlingsbibliotek med nära nog 100 år på nacken
och för det andra höra författaren och skådespelerskan Pia - Kristina Garde berätta om sin nya bok om Karin Boye, Karin Boye. Okända brev och berättelser.
2011 kom hennes förra bok, Karin Boye och människorna omkring henne.
Den byggde på  ett till vissa delar okänt material.
Pia - Kristina Garde har forskat om Karin Boye i nästan 40 år. Hon har träffat många människor som känt Karin Boye; hon har fått ta del av unikt brev- och dagboks- och bildmaterial och nu har det blivit en bok till också utgiven på  ellerströms förlag.
Boken är uppdelad efter de olika adressaterna.
Här finns brev till modern Signe Boye, brodern Sven Boye, Gunnel Bergström (Gunnar Ekelöfs hustru) och litteraturprofessorn Victor Svanberg, till exempel.
Vännen Barbro Alving har fått vara med trots att det inte finns något brev till henne.
Litteraturvetaren Paulina Helgesson har också sammanställt en brevsamling av Karin Boye, Ett verkligt jordiskt liv (2000).
Men, som Pia - Kristina Garde säger, här saknas många brev som finns med i Karin Boye. Okända brev och berättelser.

Jarl Hammarberg, konstnär och musiker, sjöng till eget gitarrackompanjemang flera tonsatta dikter, bl. a. Jag vill möta, som han tonsatt själv

Tematrio - Noveller

Berätta om tre bra noveller/novellsamlingar uppmanar oss LYRAN
i veckans Tematrio - Noveller. 

BÅTEN
82008; 2010 på sv av Nam Le är en mycket fin novellsamling med sju noveller från olika delar av världen. Alla handlar om människor som kämpar för livet och sina rättigheter - mot orättvisor och förtryck.
Nam Le föddes i Vietnam och och kom som flykting till Australien redan som liten. Titelnovellen är en gripande skildring av båtflyktingar

AKTA DIG FÖR ATT FÄRDAS ALLTFÖR FORT
Tolv noveller av kulturchefen i Hufvudstadsbladet Philip Teir.
Många av novellerna handlar om unga män med trassliga eller inga relationer och unga, osäkra pojkar på jakt efter sin identitet. Ingenting är riktigt lyckat, ingen är speciellt lycklig. Allt är ganska vardagligt och grått - men - skildrat med humor och ofta med en oväntad upplösning på slutet. Jag sträckläste.

SORGESÅNG FÖR EASTERLY
av Petina Gappah. Tillståndet i Zimbabwe i tretton vassa noveller.
Författarinnan ingår i den s. k. brain drain som drabbat landet. Petina Gappah arbetar som advokat åt ett internationellt företag i Genève och försöker hjälpa sitt land därifrån.
Med bitande humor och ironi berättar hon om klass - och könsskillnader, stamstrider och språksvårigheter.

Bokbloggsjerka 24 - 27 maj

ANNIKAS
bokbloggsjerka 24 - 27 maj ställer frågan om vi brukar läsa om böcker.
Mitt svar blir ja, men inte så ofta som jag egentligen skulle vilja.
Kanske läser jag om avsnitt i böcker? Kanske slår jag upp vissa ställen där jag tycker mig ha glömt sammanhangen?
I alla fall så har jag de senaste dagarna läst om Hohaj av Elisabeth Rynell. Helt och hållet.
Och jag tror att det blir en omläsning till framåt hösten då den (troligen) kommer att dyka upp i läsecirkelssammanhang. Men det tål den.
Hohaj kom ut 1997 och nominerades till Augustpriset och fick bl. a. Sveriges Radios Romanpris,
Hohaj är namnet på ett litet samhälle i Lappland där romanen utspelar sig. Två parallella kärleksberättelser under svåra förhållanden är stommen i boken. Inte många namn nämns och de namn som förekommer är ofta inte de verkliga. Berättarjaget sörjer förlusten av sin man och saknar kärleken dem emellan. Inte för att den på något sätt var problemfri, men den fanns där.
Aron - som inte heter Aron - är på flykt undan sitt förflutna och finner en tillflykt hos Helga och Salomon.
Inna - som heter Inna - har fortfarande sin döda mor som bästa vän. Hon bor med sin invalidiserade far som är ondskan personifierad. Men hur blev han sådan? Inna vet inte om något annat liv. Men så träffar hon Aron när hon plockar hjortron och han getar hästar. Och något nytt okänt växer fram. 
Sakta men säkert.
Det ligger något tidlöst över den här romanen. Elisabeth har en sällsam förmåga att se in i människor och att beskriva det hon ser. Och hennes sätt att  att skildra natur - både det oberörda, stränga och det vackra, förlåtande - står i en klass för sig.
Det är så poetiskt och vackert, även när det är som svårast, mörkast och kallast.
Hohaj är filmad och har blivit teater.

Karin Boyes rum

Bilden är lånad

På Fullersta Gård utanför Huddingen invigdes idag Karin Boyes rum och den permanenta utställningen Klädd i resdräkt.
De flesta utställda föremålen tillhör Karin Boye - sällskapet. De har flyttats från kommunalhuset i Huddinge till Fullersta Gård och görs därmed tillgängligare för allmänheten.
Här finns bl. a. de berömda pinnstolar

som Karin Boye använde när hon satt och skrev i Villa Björkebo  i närheten av Fullersta Gård under åren 1915 till 1927.
Här finns hennes skrivmaskin, resväskorna

och två smäckra ljusstakar med raka smala ljus samt Karin Boyes akvareller.
Jarl Hammarlund sjöng till eget gitarrackompanjemang egna och andras tonsättningar av Karin Boyes dikter, främst ur Härdarna (1927).Därefter blev det diktläsning av
Karin Boyes brorsdotter, Moa Boye.

Fullersta Gård beskrivs som "en mötesplats med konst kultur och kafé".
Och det är väl värt ett besök.

Realismens blå tvål

Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga av Sara Danius, litteraturvetare, essäist och kulturskribent i DN. 2013 efterträdde hon Knut Ahnlund på stol nr 7 i Svenska Akademien.
Den blå tvålen har fått sin titel efter en blå tvål i Flauberts novell Ett enkelt hjärta från 1877.
Denna tvål bara finns där. Den nämns en gång och aldrig mer. Men den fyller en funktion när det gäller att åskådliggöra rummet.
En artikel om Flaubert av Italo Calvino ger Sara Danius ytterligare idéer om en sorts synlighetens historia. Inte seendets historia utan  det seddas historia. Calvino hyllar Flauberts förmåga att få läsaren att se; att sätta fart på läsarens fantasi. Den som aldrig tidigare läst Flaubert bör börja med Tre berättelser.
Den sammanfattar hela Flauberts författarskap, enligt Calvino
Efter att ha läst Calvinos artikel bestämmer sig Sara Danius för att skriva  Den blå tvålen. Den ska handla om Stendhal, Balzac och Flaubert. Vad är det den realistiska romanen åskådliggör och hur går det till? 
Den realistiska romanen försynligar och försinnligar världen; den avbildar inte. Den skildrar världen som den är och inte som den borde vara.
Jag har inte kommit mycket längre än till inledningen i Den blå tvålen. Men jag förväntar mig fortsatt spännande läsning.

Lyckostigen

I tidskriften Skriva 2013: 3 tillfrågas några författare om idéerna som gav upphov till deras respektive romaner. Anna Fredriksson berättade om arbetet med den senaste romanen Lyckostigen (2012).
Hon brukar börjar med något eller några teman som intresserar henne. Därefter väljer hon karaktärer och bygger upp själva historien. Vad det gäller Lyckostigen så ville Anna Fredriksson göra något om styvfamiljer. Vad som händer med människor som vinner stora summor pengar är en annan fråga som intresserar henne. Klassfrågor och mobbning i skolan kommer in i bilden. Och hur mår den som förnekar sin bakgrund och inte bottnar i sig själv? Det vet uppkomlingen Calle (f.d.Kalle) som bor i Vasastaden medan vännerna bor på Östermalm.
Exhustrun Johanna har problem med ekonomin och tonårsdöttrarna.
Calles nya flickvän Fanny har inga problem vare sig med ekonomin eller Calles tonårsdöttrar. Men å andra sidan har hon problem med själva Calle.
Av en händelse hittade jag Lyckostigen i en mig närstående bokhylla. Eftersom jag är lite nyfiken på Anna Fredriksson läste jag den alltså. Det gick snabbt. Den hade ett driv som gjorde att man måste vidare.
Och författarinnan är duktig på tvära kast när man minst anar det.
Men romankaraktärerna är inte speciellt noggrant utmejslade eller psykologiskt trovärdiga. De är helt enkelt redskap och bärare av idéer. Och slutet blev ett stort jaha.
Anna Fredrikssons första bok, Sommarhuset (2011), fick många lovord så för att göra henne rättvisa är det kanske den man borde läsa.

Att läsa om att skriva

Tidskriften Skriva. Magasinet för den skrivande människan vänder sig huvudsakligen till alla dem som bär på drömmar om att skriva en roman. Men jag tycker att den har mycket att ge också den som framför allt ägnar sig åt att läsa dessa romaner.
Här finns hela författarintervjer (Monika Fagerholm och Kristian Lundberg till exempel), detaljfrågor till författare - hur fick du idén? hur blev idén till bok?.
Varför ägnar sig så många författare åt att skriva och springa? Åtföljt av litterära läsartips.
Några förlag svarar på frågan Hur viktig är en unik bokidé?
De berättar också om vilka trender de tror är på väg ut, t. ex. chic-lit, vampyrböcker och historier ur livet.
Elisabeth Rynell som nyligen kommit ut med  essäsamlingen Skrivandets sinne
besvarar frågan om man måste älska sina karaktärer. Den saken har hon fått smäll på fingrarna för av Sara Lidman. Skrivardoktorn besvarar frågor liksom Författarförbundets jurist.
Res bort och skriv i sommar - antingen till spanska solkusten eller till Österlen. Eller välj något av alla de många andra ställena där man som blivnade författare kan få lugn och ro och goda råd på vägen.
Hur hanterar man ett nej från förlagen? Kan man bli för gammal för att debutera? Nej, säger Karin Brunk Holmqvist som inte tror att förlagen skräms av livserfarenhet.Själv var hon 52.
Under rubriken På väg in presenteras månadens debutanter.
Skriva 2013:3 är ett välskrivet, ambitiöst och intressant tidskriftnummer. 
Gediget arbete, helt enkelt.

Sparvar och vintertranor

Takashi Matsouka 
Sparvmolnet 
Översättning: Kjell Waltman
Richters förlag 2003 

Året är 1861. Japan skakas av inbördes stridigheter och oro. Samtidigt hotar främmande makter utifrån.
Samurajväsendet är på väg mot sitt slut och kristendomen vinner insteg.
Den unge samurajen Genji kan förefalla lättsinnig och oerfaren men besitter ett lugn och en klokhet som visar sig i trängda lägen. Han älskar den undersköna geishan Heiko som har farliga förbindelser i motståndarlägret.
Tre kristna missionärer, Emelie, Matthew och Zephania, kommer till Edo och tas hövligt emot av Genji, något han blir mycket kritiserad för. Främlingar ses fortfarande med oblida ögon trots att den amerikanske sjöofficeren Matthew Perry  många år tidigare gjort flera expeditioner till Japan och bidragit till att öppna det stängda landet som är traditionsbundet och konservativt.
Genjis och Heikos öden  flätas samman med två av missionärernas. Kulturkrockarna är intressanta liksom de språkliga svårigheterna. Striderna är många och fruktansvärt blodiga. Grymheten  hänger samman med uppfattningen att döden inte är något att frukta. Vanäran är det värsta.
Tidsplanen skiftar; de olika släkterna och klanerna och deras relationer sedan århundraden tillbaka kan ibland te sig något förvirrande. Kärlekshistorierna skildras mera förstrött och utan större omsorg.
Det finns en förteckning över de viktigaste personerna i handlingen. Och det är bra. Ännu bättre hade det varit med en ordlista med förklaringar över japanska uttryck
Sparvmolnet  (namnet på Okumichiklanens borg) är en grym och mycket spännande roman om en mörk och blodig tid i Japans historia.

Stackars rika flicka!

Hon levde i Japan under Heian - perioden på 1000 - talet, överklassflickan Takasues dotter. Hon hade alltså inte ens ett eget namn. (Det var hon förvisso inte ensam om.) Hon föddes 1008 och sedan vet man att hon levde till 1059. Minst. 
Takasues dotter levde i sin egen drömvärld. Hon älskade berättelser och hade helst velat leva i Berättelsen av Gen ji. Hon skrev en självbiografisk dagbok och  en resedagbok. Hon läste vad andra skrivit och att citera och referera till andra författare hörde till.
Dagboken var en omtyckt genre i Japan vid den här tiden. Men det var inte regelrätta dagböcker utan mera självbiografiska tankeböcker med inlagda korta dikter, s. k. waka, ofta med ett budskap. Man reflekterade över livet och alltings förgänglighet. Och det var kvinnor som skrev!
Takasues dotter sitter gärna i trädgården och iakttar månen och träden.
Men eftersom hon är dotter till en storman blir hon hovdam, men håller sig mera i bakgrunden. Hon gifter sig så småningom och får barn.
Takasues dotter känns mycket närmare i tid. Hon är känslig, spontan och helt förtjusande.
Vibeke Emond har översatt Om mitt liv, skrivit förord och omsorgsfulla noter.
Ett par waka - exempel:

Som fallande snö                   
vid en ovanlig årstid
skulle jag ha sett
mandarinträdets blomblad,
vore det ej för doften.

Gråbon växer vilt
i min ensliga trädgård
dit ingen kommer,
daggdropparna väter dess blad
och mina ögon tåras

Natten blir morgon,
året lider mot sitt slut,
gryningsmånens sken
speglas i mina ärmar,
ack, så snart en stund flyr bort!

Bokbloggsjerka 17 - 20 maj

ANNIKAS BOKBLOGGSJERKA 17 - 20 maj
ställer frågan vilka böcker vi klickat hem nyligen. Eller åtminstone vilka vi skulle kunna tänka oss att  klicka hem redan idag.
Händelsevis klickade jag hem tre titlar igår kväll (efter att ha gallrat bort en del...)

Tarjei Vesaas, Is - slottet (nynorsk)
Nordiska biblioteksveckan 2013 inleds med KURA SKYMNING
måndagen den 11 november. Då blir det högläsning på kvällen för vuxna ur Is - slottet

Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz .
Den ska läsas i läsecirkeln och som förberedelse till författarbesök

Martin Cruz Smith, Tokyo Station.
En ung man lever farligt i den undre världen i Tokyo under 1920 - talet.

Läskudde

Bilden är lånad

Hos ANNIKA
kan man tävla om en läskudde. Jag visste inte ens att det fanns något sådant, men jag tycker att det verkar vara en mycket praktisk grej.
Jag kan tänka mig många olika användningsområden. Jag läser ofta när jag åker bil så det skulle jag nog testa. Och så naturligtvis vid sängläsning.
Och i solstolen...
Ja, det skulle sitta fint med en läskudde!

En pärla

Jag gillar allt med den här boken; omslag, format, innehåll.
Iofs brukar jag gilla Elisabeth Rynell även om jag inte läst allt hon skrivit.
Skrivandets sinne är en bok med personliga essäer.
Den inleds med några strofer ur Ekelöfs Coda som börjar så här: 

Allt har sin tid, så även detta mörker
och dessa katakomber - slutligen
behöver livet dem, som vill en mening
---
Elisabeth Rynell berättar om skrivandets glädje och våndan när det i långa perioder inte går att skriva alls.
"Att skriva är för mig att urskilja, det är min blick, mitt öra och mitt skinn..."  

"... det märkvärdiga sinnesorganet skrivandet sniffar och lyssnar och och spejar inåt och utåt. Och det är någonting jag försöker få sagt nu. Det handlar om sinnena..."

Det handlar om livets mening; om en främmande kvinnas tröstande brev i stor sorg; om den äventyrliga vänskapen med den livfulla Sara Lidman som vid livets slut låg på dödsbädden och hackade på Ivar Lo - Johansson.
Det handlar om Birgitta Trotzig; om Harry Martinson och Verklighet till döds som är en viktig bok för Elisabeth Rynell. 
Det handlar om det kärlekslösa med köpcentra och kalhyggen; om välsignelsen med skogen, tystnaden, den knarrande snön och hunden Pajo som glatt gräver tunnlar i snön i den lilla byn i Älvsbyns kommun där Elisabeth Rynell under några år hyrde ett torp.
"Man kan säga att jag kom till byn strax före stängningsdags. En självklar livsordning sedan århundraden drog sina sista andetag. Gammelhästen gick till slakt andra sommaren jag var där, de yngre männen gick sina sista säsonger i timmerflottningen på Piteälven, lanthandeln sju kilometer bort kunde ännu förse mig med allt från falukorv till diskställ och fogsvans."
Numera bor Elisabeth Rynell i Stockholm och Hälsingland.
Det publika genombrottet kom med Hohaj 1997. För den fick hon Sveriges Radios romanpris. Sedan kom Till Mervas 2002 och 2009 Hitta hem.
Skrivandets sinne är utgiven på Albert Bonniers förlag.
Johan Ask har gjort den fina omslagsillustrationen.

Tjocka böcker - lästa och olästa

HANNELE 
och
BOKMOSTER
har utmanat mig att berätta om två tjocka olästa böcker i min hylla och fem tjocka lästa.

Tjockast av de olästa är W. G. Sebald, Dikt, prosa, essä. 1084 sidor.

 

Som god tvåa kommer Witold Gombrowicz, Dagboken 1 - 3. 932 sidor.


Fem tjocka lästa:

En dramatikers dagbok av Lars Norén. 1680 sidor

Until I find you av John Irving. 1034 sidor.

Blonde av Joyce Carol Oates. 862 sidor 

En ängel vid mitt bord av Janet Frame. 840 sidor 

Midnattsbarnen av Salman Rushdie. 769 sidor

Utmaningen skickas vidare till

Bloggbohemen
Bokbunden
Violen
mimmimarie
ord och inga visor

Tematrio - Bröllopstider

LYRAN  uppmanar oss i sin Tematrio - Bröllopstider att berätta om romaner, noveller och dikter som innehåller bröllop.
Inte helt enkelt, men det är roligt att tänka efter.
Så småningom kom jag på några stycken.

Bilden är lånad

Hemsöborna av August Strindberg. När gumman blir tagen för guldet och Sif Ruud gifter sig med Allan Edwall mellan höanden och skörden. 
Och sonen Gusten och pigan  Ida och den berusade prästen. Stackars madam Anna Eva Flod!

Bröllop i Mississippi av den fantastiska sydstatsförfattaren Eudora Welty (1909 - 2001).
Dabney Fairchild ska gifta sig. Den brokiga släkten har samlats på familjen Fairchilds bomullsplantage. Lilla Laura är nio år och har nyligen mist sin mor. För henne blir bröllopsförberedelserna och festligheterna ett välbehövligt avbrott i den trista vardagen

Bröllopz Beswärs Ihugkommelse tillskrivs bestämt Georg Stiernhielm i Nordisk familjebok från 1898. Men i Den svenska litteraturen (1987) är Lars Lönnroth och Sven Delblanc inte så¨säkra på den saken.
Författaren kan finnas i Stiernhielms närhet men är okänd.
500 rader hexameter från mitten av 1600 - talet "som skildrar mestadels med öfvervigt af komisk ton av de mångfaldiga bryderier och vedermödor som föregå och efterfölja hvarje giftermålsförbund, dock så att sakens ljusa sida till sist göres gällande."