Literary Knits

Nikol Lohr: Literary Knits: 30 Patterns Inspired by Favorite Books
Man hittar allt möjligt i den här roliga boken. Tips & tricks, vad the knitting bag bör innehålla (som till exempel en nagelfil och en massa små saker som jag inte vet vad det är men som säkert är bra att ha), special tecniques, recommended reading, abbreviations, pedagogiska bilder, yarn and material sources. Ja, det är riktigt gediget. Men så är hon ju proffs också Nikol Lohr
Själva mönstren då? Tja, roligare än vackra, kan jag tycka.
Och absolut ingenting för nybörjaren (utom sockor och vantar, kanske)
Här några exempel på litterära gestalter som utrustats med lämliga persedlar.
Daisy i The Great Gatsby har fått en cloche (se bilden!);
Dorian Gray ett par fingerless gloves;  
Galadriel i Sagan om ringen har inspirerat till en klänning med huva och
Anne på Grönkulla en puff-sleeve top.
Systrarna i Little Women har fått vantar i olika mönster;
Lilla huset på prärien har inspirerat till en västklänning;
Jane Eyre får en sjal (så klart)
Elizabeth Bennet i Pride and Prejudice en Summer Blouse.
Jag fastnade för John Thorntons halsduk eftersom jag just lyssnar på

Skriet från vildmarken av Jack London.

Bilden är lånad från boken Literary Knits 

Samernas nationaldag

Idag firar samerna i Sverige, Finland, Norge och Ryssland = Sameland sin nationaldag till minnet av den första samiska landsmötet i Trondheim 1917.

Den samiska flaggan invigdes vid samekonferensen  1986.

Samiskan är ett av de officiella minoritetsspråken i Sverige.

Skulle vilja dö

som jag levat

försvinna bland viddernas vindar

förvandlas till fåglarnas sång

Över Ádjagorsa svävar en fjällvråk

seglar med vinden

Nils - Aslak Valkeapää (1943 - 2001)

Nils - Aslak Valkeapää hade många strängar på sin lyra. Han lyfte fram jojken och moderniserade den; han målade  och han skrev dikter.

Vidderna inom mig kom ut 1987.

För diktsamlingen Solen, min far fick han Nordiska rådets litteraturpris 1991

 

 

En klassisk vildmarksroman

 

Det var  länge sedan jag läste något av Jack London.
Nu råkade det bli så att jag lånade hem en CD - bok,  
Varghunden, av Jack London.
Och vad mera är - jag lyssnade på den med stor förnöjelse -  trots en teatralisk uppläsning som - i mitt tycke - rimmade dåligt med texten.
Vildmark, kyla, snö; människan i kamp med naturen. Vargar, hundspann, guldgrävare, lägereldar. Här överlever endast de mest lämpade.
Det är männens värld helt och hållet. Inte en kvinna så långt ögat når.
Inte förrän i San Francisco, vill säga.
Miljön är Yukon i Kanada alldeles på gränsen till Alaska. Tiden är 1890 - talet, guldrushens dagar..
White Fang kom ut 1906 och redan 1908 fanns Varghunden på svenska.
Varghunden Vittand är "huvudpersonen" i boken, men berättelsen börjar tidigare än så. Vittand är hälften varg hälften hund. Han lever ett hårt och växlingsrikt liv i vildmarken, som slädhund, som kamphund och slutligen som självutnämnd bodyguard åt Weegan Scott, som slutligen blivit hans älskade herre.
Jack Londons framställning av varghunden och hans liv, instinkter och
trofasta lojalitet mot den som förtjänar det fängslar.  
Beskrivningen av hur vargar rör sig, de sluga jaktmetoderna, tålamodet, skillnaderna mellan hundars och vargars beteende - allt verkar skildrat av någon med kunskaper. Och han är en god berättare, Jack London.

Jack London föddes i San Francisco 1876 och prövade en mängd olika sysselsättningar - bland annat var han guldgrävare - innan han blev författare; en mycket framgångsrik sådan.. Förutom vildmarksromaner skrev han också samhällskritiska. Det var vildmarksromanerna han blev mest känd för.

Varghunden får komma med i LYRANS KLASSIKERUTMANING

Omatsu - en gatusångerska

Under 1870 - talet växte det fram en sorts populärlitteratur i Japan motsvarande ungefär vår tids chic - lit. Den handlade ofta om farliga kvinnor och hade ursprungligen en verklig händelse som utgångspunkt.
Dokufun, d.v.s. den farliga kvinnan står utanför samhället och utgör en fara. 
Bestsellern Gatusångerskan Omatsus äventyr har däremot ingen verklig händelse i botten, men är utrustad med många rafflande ingredienser och ger dessutom en kulturhistorisk bild av Japan i brytningstiden mellan shogunatet som tog definitivt slut 1886, och Meijiperioden.

Omatsu är kastlös, en hotfull ickemänniska. Hon är osedvanligt vacker och har lätt att förvrida männens huvuden
Den blev sin upphovsmans, Hikosaku Kubota (1846 - 1898, enda stora framgång. Först gick den som följetong i en tidning. Sedan kom den ut som bok i tre delar. Och nu är den översatt till svenska som enda främmande språk. Ellerströms är förlaget. Översättning, inledning och noter: Ulla Frid, Staffan Lindström, Eiko Nordlander och Marie Söderberg, japanologer vid Stockholms universitet och Japaninstitutet på  Handels. 
Boken är också illustrerad med träsnitt
Läs Monica Braws intressanta artikel om gatusångerskan Omatsu  HÄR

Socialisationen av Ove

En man som heter Ove av Fredrick Backman blev en glad överraskning.
Torsten Wahlund läste.
Till en början blev jag bekymrad för Ove. Rigid och gnetig går han sina inspektionsrundor; grumpy och missnöjd med allt och alla.
Han är ju helt klart deprimerad. Och han har faktiskt anledning att vara det.
59 år, övertalig på arbetet; änkeman och vänlös.
Han hatar vita skjortor och byråkrater; läkare och sjukvårdspersonal och för oändliga papperskrig med dem. Men inget hjälper. Övermakten är alltid för stor. Ove rasar och känner sig förödmjukad.
Det förflutna varvas med det närvarande.
Hans älskade Sonja såg kvaliteter hos Ove som inte många andra kunde locka fram och hon visste hur hon skulle handskas med honom. Efter olyckan undervisade hon bråkiga barn som hade läs- och skrivsvårigheter och fick dem att läsa Shakespeare och älska henne.
Olyckan kostade dem också deras ofödda barn,
En katt tyr sig till Ove som egentligen hatar katter.  Men katten nästlar sig in och får heta Ernest efter Hemingway som Sonja var mycket förtjust i.
Ernest blir Oves ständige följslagare och samtalspartner.
Ove förfasar sig över mycket som är nytt i tiden. Och alla dessa nya konstiga människor som flyttar ut och in i radhuskvarteret med hundar som kissar i Oves rabatter.
Men det finns ett par andra kvinnor utöver Sonja som kan hantera Ove. Den ena är en höggravid kvinna i kvarteret som har två flickor och en lufsig man som visar sig heta Patrick, Och så den lilla fllickan på tre år som tycker att Ove är jätterolig Familjen räknar in Ove som en resurs.
Med jämna mellanrum bestämmer sig Ove för att ta livet av sig. Det räcker nu. Han vill träffa älskade Sonja. Men varje gång han ska skrida till verket händer det något som gör att han kommer av sig. Ilska är ett verksamt medel. Och när det kommer vita skjortor för att föra grannen och trätobrodern Rune till något hem trots att Runes hustru Anita sätter sig emot det mäste Ove ställa undan bössan och ta itu med saken på allvar.
Han börjar motvilligt intressera sig för människorna omkring sig. Och de vänder sig till honom för råd och hjälp. Ove är sträv och suckar, men ställer upp och öppnar sitt hem för bögpersonen som blivit utkastad av sin far.

Det här är en bok med mycken människokännedom, humor och värme. Jag tyckte mycket om den. Och den är välskriven. Rätt ska vara rätt.

Bokbloggsjerka 1 - 4 februari

 Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?

Det undrar Annika i sin 

bokbloggsjerka 1 - 4 februari

Mitt svar: Jag samlar på allt med anknytning till litteratur; bokmärken, muggar, halsband, örhängen, bilder, vykort, porslinsfigurer, pennor - allt sådant som man kanske hittar under kortare eller längre resor eller vid besök i olika bokhandlar.
Är man nörd så är man.

Så kan det gå

Gick på loppis och strövade på jakt efter allt och ingenting och passerade den lilla bokavdelningen. Och så gick det som det gick. För en spottstyver inhandlade jag
Martha - första delen om Martha Quest i serien Våldets barn av Doris Lessing.
Jag fick en oemotståndlig lust att läsa om. Det passar ju också bra i Lyrans klassikerutmaning.

Kyndelälskaren: en barndom i Provence  en självbiografisk roman av deckarförfattaren Pierre Magnan har jag redan läst men den kan jag läsa om. Utgiven av fina Grate förlag 2009.
Läs vad jag tyckte då HÄR

Författaren Lucy Dillon är ett okänt kort för mig. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar - i skick som ny. En klimatsmart pocket från Bonnier pocket.
"En otroligt varm skön roman med stort hjärta" har någon sagt på SVT Go´kväll.  Kanske inte fel med lite feel - good i februari, årets värsta månad

Poesi efter Auschwitz

 

Theodor W Adorno har sagt att det är omöjligt att skriva poesi efter Auschwitz.

Fel, säger Georg Klein i förordet till Mannen utan öde (Imre Kertéz) och hänvisar till Paul Celans, judisk tysktalande poet född i Rumänien 

(1920 - 1970) mest berömda dikt Dödsfuga (1944-45)

Dikten är uppbyggd med fugan som förebild. Fångarna = vi; en tysk man = han. En del av fångarna måste gräva gravar medan andra tvingas spela.

Dödsfuga

Svarta gryningsmjölk vi dricker den om kvällen 

vi dricker den om middagen och morgonen vi dricker den om natten

vi dricker och dricker

vi gräver en grav i skyn där ligger man inte trångt.

En man bor i huset han leker med ormar han skriver

han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete

han skriver det och går ut framför huset och stjärnorna blixtrar

han visslar hit sina hundar

han visslar fram sina judar låter gräva en grav i jorden

han befaller oss spel upp nu till dans.

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten

vi dricker dig om morgonen och middagen vi dricker dig om kvällen

vi dricker och dricker

En man bor i huset han leker med ormar han skriver 

han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete

ditt askgråa hår  Sulamit vi gräver en grav i skyn

där ligger man inte trångt

Han ropar stick djupare i mullen ni där ni andra spela och sjung

han griper efter järnet i bältet han svingar det hans ögon är blå

stick spadarna djupare ni där ni andra fortsätt spela till dans

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten

vi dricker dig om middagen och morgonen vi dricker dig om kvällen

vi dricker och dricker

en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete

ditt askgråa hår Sulamit han leker med ormar

Han ropar spela ljuvare döden döden är en mästare från Tyskland

han ropar stryk mörkare fiolerna då stiger ni som rök i luften

då har ni en grav i molnen där ligger man inte trångt

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten

vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland

vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker

döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått

han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott

en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete

han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften

han leker med ormar och drömmar

döden är en mästare från Tyskland

ditt gyllene hår Margarete

ditt askgråa hår Sulamit.

 

Barbro Lindgren och filosofin

I senaste numret av Vi läser finns en intervju med Barbro Lindgren där hon förklarar sig vara den ensligaste människa hon känner. Kultureliten ger henne panik. Familjelivet med man och barn såg ut ungefär som i Lorangaböckerna. Kanske skruvade hon det lite...

I senast utkomna boken Även en ihålig nöt vill bli knäckt ägnar hon sig åt de stora filosoferna.
På sitt sätt. Åt somliga nickar hon instämmande medan andra - som till exempel Hegel - avrättas jäms med fotknölarna med uppiggande respektlöshet.
Så här kan det låta:
"...Av det lilla jag som jag hittills läst (av Schopenhauer)  har jag märkt att han är arg på mycket, och det är bra. Han tycker också att världen skulle ha varit mycket bättre att leva i utan människor.
Schopenhauer tyckte att Hegel var en jubelidiot. Det tycker jag med..."
-----
"...På morgonen denna dag låg en liten spindel fastklamrad vid sitt ägg på botten av igelkottens vattenskål. Jag tog försiktigt upp den och satte den på ett salviablad. Den levde till min glädje och höll hårt i ägget. Sen gick jag därifrån.
Efter en stund gick jag tillbaka - då var salviabladet tomt.
Efter spindelräddningen gick jag in och läste lite av Voltaire, om han eventuellt skrivit något om spindlar och deras räddningar, men det hade han inte..." 

Holm om Hillarp

Fantastiska professor Birgitta Holm  föreläste livfullt, humoristiskt och proffsigt om sin lärare  och personlig vän, modernistpoeten Rut Hillarp (1914 - 2003).
Rut Hillarp var långt före sin tid och chockade det litterära etablissemanget med sina erotiska dikter (Solens brunn, som var den första diktsamlingen 1946) och romaner. Den urusla kritiken för debutromanen Blodförmörkelse (1951), som handlar  om förhållandet  med den demoniske rumänske flyktingen Mihail Livada, den förste professorn i filmkunskap, berörde inte henne mycket. Hon var säker på sin sak.
Hon kunde skriva, hon målade, fotograferade och experimenterade med film.
Allt utfördes i den lilla tvårummaren i Årsta. Mihail Livada hade lagt beslag på det tredje rummet (med egen ingång) och det behöll han även efter det att förhållandet tagit slut.
Den andra stora passionen i Rut Hillarps liv var det svenske författaren Sivar Arnér. Det förhålladet var uppdelat i två perioder med många år emellan. Sivar Arner återkom när han behövde fakta för sin självbiografi...
Rut Hillarps intensiva skaparperioder sammanföll med de perioder då hon hade ett kärleksförhållande.
Under andra Sivar Arnér - perioden tillkom de  böckerna med  dikter och underbara dubbelexponerade foton av Rut Hillarps hand.
Spegel under jorden. 1982
Penelopes väv. 1985
Strand för Isolde. 1991

Rut Hillarp är inte alldeles lättillgänglig. Men Birgitta Holm tycker att man kan börja med de tre dikt- och fotoböckerna, romanen Sindhia (ny uppl. 2000) och den lilla reseberättelsen Kustlinje från 1963 som (naturligtvis) innehåller en fin kärlekshistoria.
Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni är titeln på Birgitta Holms biografi.
Dagboken heter det urval av dagboksanteckningar som Birgitta Holm också gjort.

Kanske tiden äntligen hunnit ifatt den allra tidigaste av modernisterna?

Förintelsens minnesdag

”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”.
Så motiverade Svenska Akademien sitt val av nobelpristagare i litteratur 2002: Imre Kertész. Han föddes 1929 i Budapest i en judisk familj.
Han hamnade som fjortonåring i Auschwitz i krigets slutskede och kom därifrån till Buchenwald. Detsamma drabbar ynglingen György i Mannen utan öde (eller Steg för steg; bra titlar båda två).
György plockas lika oväntat som omotiverat ur skolbussen och förs till Auschwitz för vidare transport till Buchenwald och ett par läger till. 
Man skulle förvänta sig gråt och tandagnisslan men icke.
György släpper på något sätt taget om det vanliga dagliga livet och familjen och accepterar med häpnadsväckande objektivitet det som händer honom. Han noterar kyligt hur vädret är, hur människor ser ut, hur de är klädda, hur de olika fångkategorierna är märkta, o.s.v.
Men -   en nedåtgående spiral igång har satt igång. Sakta men säkert bryts Györgys hälsa ner. Han iakttar detta också och ger upp kampen mot lössen som invaderar hans sår. Dessförinnan har han konstaterat att något blivit förstört inom honom vid en speciell tidpunkt.
Efter en tid har hans kropp slutat att registrera smärta. Livslågan flämtar, men den finns. Ljudet av soppkärlen kan väcka en gnista av liv
Han hamnar så småningom i sjukvården och får mera mänsklig behandling. 
En och annan sticker åt honom lite extra mat. Någon annan har ett vänligt ord till övers. Men de kirurgiska ingreppen i hans infekterade knä och höft görs utan bedövning. György talar liksom i förbigående om det väsen han förde under operationen. 
Detta är typiskt för Mannen utan öde. Denna kyla och brist på uttryck som man kan känna igen från Camus Främlingen.
Det händer som måste hända. Naturligtvis är det så.

Så småningom kommer det små tecken på att något är i görningen. 
Det börjar som en aning men övergår en dag i visshet

Imre Kertész är den som vid sidan av Primo Levi brukar anses som de främsta skildrarna av koncentrationslägren. 
Jag har nu tillgodogjort mig Mannen utan öde som CD-bok i utmärkt uppläsning av Krister Henriksson och med boken vid sidan om. 
Den gjorde ett starkt intryck på mig och jag har en rad frågor av existentiell natur som skulle varit mycket lämpliga att diskutera  i en läsecirkel till exempel. 

Stefan Jonsson gjorde en utmärkt intervju
med Kertész i december 2002 med rubriken "Det är en plikt att vara lycklig" 

Mannen utan öde får komma med i Lyrans klassikerutmaning

Under ytan

Helle Helles huvudkaraktärer är ofta unga flickor som flyter omkring i tillvaron och låter saker och ting hända sig. Dorte i Detta borde skrivas i presens är inget undantag.
Hon har flyttat hemifrån - igen - och nu ska hon läsa danska på universitetet i Köpenhamn. Glumsø ligger på bekvämt tågavstånd från Köpenhamn och hon bor alldeles invid stationen.
Men inte blir det så mycket med danskan. (Det gick inte så bra för Helle Helle heller när hon skulle läsa litteraturvetenskap.) Jodå. Dorte åker till staden, men driver mest omkring) Inte blir det heller så mycket med Dortes nya boende. Kylskåpet är tomt och Dorte sover dåligt. Det är grå vardag i hela romanen. Även när hon liksom av en tillfällighet inleder förhållanden med några unga män hon råkar träffa.
Det händer ingenting egentligen i romanen. Dorte registrerar sin omvärld. Men hur mår hon? Vad känner hon? Ibland tycker jag att  resväskan är det viktigaste i hennes liv. Föräldrarna finns, men känns mest som konturlösa grå skuggor i täckjackor. Och det säger en del.  
Hon har en faster som är 43 år och har en smørrebrødsbutik. Hon heter också Dorte och har också lite svårt med orienteringen i tillvaron. 
Men för Dorte d. y. är hon en tillgång. Och vice versa
Helle Helle har sin isbergsteknik à la Hemingway och den fungerar utmärkt i Detta borde skrivas i presens. Under ytan på de korta meningarna och det enkla språket jäser det. Man får se upp med undertexten så att man inte missar något viktigt. 
Helle Helle har gått  Danmarks författarskola. Det var där grunden lades för hennes minimalism.
Hon debuterade 2003 med Ett exempel på liv och sedan har det kommit flera romaner och novellsamlingar. 
Hon har fått priser och utmärkelser och uppbär ett livslångt författarstipendium.

Jag läste Detta borde skrivas i presens med stigande intresse.
Till slut var det spännande!

Radioföljetongen

Älskaren av Marguerite Duras (1914 - 1996) kom ut 2011 i en läcker pocketutgåva i serien Albert Bonniers Klassiker.
Översättare är Madeleine Gustafsson. Sara Stridsberg har skrivit förordet.
Onsdagen den 30 januari börjar Älskaren som Radioföljetong i nio delar 
i P1 kl. 11. 35.
Uppläsare: Anita Björk.

Marguerite Duras var 70 år gammal när Älskaren kom ut 1984. Den är en självbiografisk berättelse som blev hennes stora publika genombrott.
Dessutom fick hon Goncourtpriset.

1950 kom Marguerite Duras  alldeles fantastiska självbiografisk roman, En fördämning mot Stilla havet. 
Den innehåller berättelsen om förhållandet mellan den franska, mycket, mycket unga  flickan och den kinesiske mannen första gången. Det hela utspelar sig i franska Indokina under 30- och 40 talen.
Marguerite Duras tog vissa hänsyn till sin mor när hon skrev En fördämning mot Stilla Havet. Det behövde hon däremot inte göra när hon skrev Älskaren.

1991 kom Duras sista roman, Älskaren från norra Kina.
Här kommer historien igen än en gång.

Feministisk litteraturkanon

Feministbiblioteket
tänker sammanställa en feministisk litteraturkanon till vilken man kan skicka in förslag till och med 20 februari. Kul ide, tycker jag.
Nu ska jag tänka. Den första titeln som dyker upp är Constance Ring av Amelie Skram (1846 - 1905). 
Frågan är om inte Bara en mor av Ivar Lo - Johansson och Katrina av Sally Salminen hör hit.
Många har redan nominerat i kommentarfältet hos Feministbiblioteket.

Tips för kvällen!

Om jag hade haft TV4 Film skulle jag ha sett Tess ikväll kl 21 i Roman Polanskis inspelning från 1979. 
Thomas Hardy skrev romanen som ligger till grund för filmen.
Nastassja Kinski spelar Tess. 
Peter Firth har den manliga huvudrollen som Angel Clare.

Tess olyckliga livsöde utspelar sig i författarens landskap Wessex vilket är precis detsamma som Dorsetshire. Hon älskar en man, Angel, och förförs av en annan, Alec. Det är egentligen prästsonen Angels hyckleri som ställer till alltihopa.
Och Tess får betala. Som en grekisk ödestragedi.
 

Ansvar - skuld

Am Beispiel meines Bruders är en utmärkt titel på Uwe Timms sökande efter sanningen om hur det kunde komma sig att hans äldre bror, Heinz, vid 19 års ålder frivilligt går med i Waffen - SS.
Den svenska titeln I skuggan av min bror är inte fullt så bra, men den duger.
Uwe Timm berättar om familjens förhållanden; om fadern som deltagit i första världskriget och berättade om kamratskap, kvinnor, frihet och snapsar. Modern anser att Heinz är en vek och känslig pojke, medan fadern anser honom vara stark och kompetent.
Uwe Timm söker, vänder och vrider; gräver och borrar sig ner i landets och familjens historier. 
Han försöker verkligen förstå.
Broderns dagbok och brev från Ukraina ger inte mycken ledning.
Möjligen kan sista dagboksanteckningen antyda att han börjat reflektera över vad han och de andra insatsstyrkorna - ledda av akademiskt utbildat befäl -  egentligen höll på med i Ukraina.
Heinz anmälde sig frivilligt till Waffen - SS. Fadern hade inte uttalat någon önskan om det. Möjligen kunde Heinz uppleva ett socialt tryck. Kanske upplevde Heinz en outtalad önskan från fadern. Kanske inte.
Modern hade ett speciellt förhållande till sitt sladdbarn - sonen Uwe. Han beskriver henne som nära nog ett helgon som stod ut med faderns dominans och dåliga affärer. Hon var obrottsligt lojal och skötte till slut allt. Utom ekonomin. Den var faderns. Man kan fråga sig om en sådan lojalitet är av godo?
Om modern hade tagit rodret kanske familjens situation varit en annan. Tog hon sitt ansvar?
Uwe Timm minns moderns ungdomliga stämma, glada flickskratt; humorn och känslan för de(t) udda.
Efter moderns död kände Uwe Timm starkt att han ville åka till Ukraina och söka upp broderns grav.
Han tycker sig ha övertagit moderns högsta önskan.
Det finns mycket att fundera över i den här romanen. Den omfattar 163 sidor men tar oväntat lång tid att läsa. Och inte är man klar med den för att man läst ut den. Hur kunde det gå som det gick? Hur tänkte man?  Vems var ansvaret och skulden?
Uwe Timm föddes 1940 i Hamburg och bor nu i München.

Oplanerat

 

Apropå Annikas Bokbloggsjerka 18 - 21 januari

Två böcker följde helt oplanerat med mig hem från biblioteket (utöver de planerade som reserverats)

När jag kom hem slog mig tanken: Varför just dessa båda titlar. Hur valde jag? Händelsevis vet jag varför det blev Privatliv av den kinesiska författarinnan  

Chen Ran i översättning av Anna Gustafsson Chen och Sönderfall av  

Horacio Castellanos Moya från Honduras och El Salvador; översättning från spanskan av Yvonne Blank. Castellanos Moya lever i exil och är fristadsförfattare i Pittsburgh. 

Sönderfall har kommit ut på Leopard förlag 2011 och är författarens andra roman på svenska. Sanslöshet är den första som kom 2009. 

Privatliv är utgiven på fantastiska Bokförlaget Tranan 2012 och är Chen Rans första titel på svenska.

Det var alltså El Salvador, Honduras, Kina och författarnamnen som avgjorde. 

Omslaget på Privatliv är snyggt; omslaget på Sönderfall tilltalar mig egentligen inte men formatet är trevligt.  Båda titlarna är korta och slagkraftiga.

 

Tematrio - Vinter

Vinter är veckans tema i Lyrans Noblesser
Berätta om tre böcker som tilldrar sig vintertid. Kan det bli mera vinter än vid Nordpolen? Svar: Nej.
Ingenjör Andrés luftfärd (1967) av Per Olof Sundman minns jag som oerhört spännande, för att inte säga gastkramande. 1897 ger sig S. A. André, Knut Frænkel och Nils Strindberg iväg i en vätgasballong från Spetsbergen mot Arktis. Och försvann. Men återfanns trettiotre år senare. Deras dagböcker var välbevarade så deras sista tid i livet är väldokumenterad. Ballongen hette Örnen.
Per Olof Sundman fick Nordiska Rådets litteraturpris för sin roman 1968.

Melanie McGrath , Där ingen har gått. Här möter vi vildmarksguiden och jägaren Edie Kiglatuk i kanadensiska Arktis.
Hon är till hälften inuit, mycket kunnig vad det gäller snö, is, isbjörnar, hundar och allt annat som är bra att behärska i den här miljön. Men hon har i likhet med så många andra här problem med spriten. En annorlunda, jättespännande kriminalroman i ständig iskyla.

I Kanada vid Algonquin Bay (leta inte på kartan) utspelar sig också Giles Blunts spänningsserie med kriminalpolisen John Cardinal i huvudrollen. Fader Död (2012) utspelar sig där bl. a.
Giles Blunt bor i Toronto vid Ontariosjön så han känner miljön väl.

Bokbloggsjerka 18 - 21 januari

I sin bokbloggsjerka 18 - 21 januari ställer Annika följande fråga:
Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?
Så här tänker jag.
1. Omslaget (gillar inte foton eller filmbilder)
2. Titeln (kollar även originalets titel. Ibland blir översättningen så klantig.)
3. Första meningen och lite meningar här och var.
4. Stilen
5. Baksidestexten (Motvilligt. Ibland är den nästan vilseledande.)  
I den ordningen.

I huvudet på en yrkesmördare

Malcolm MacKay kommer från Stornoway på Yttre Hebriderna. 
Minotaur kallar honom årets deckardebutant. Lewis Winter måste dö är titeln på den oerhört spännande kriminalromanen som handlar om den unge yrkesmördaren Calum MacLean.
Kriminella organisationer ligger i fejd med varandra. Korrupta poliser tipsar de kriminella.
Erfarna poliser vet att hålla sig med informatörer. Äta eller ätas. Djungelns lag råder. Det är hårt att leva i den undre världen i Glasgow.. Grundinstinkten är överlevnad. Endast bottenskrapet hamnar i polisens garn. Höjdarna går fria.
Ibland tycker jag att Lewis Winter måste dö påminner om den fantastiska TV-serien The Wire
Det är högt betyg.

Största möjliga tystnad

Omslagsbilden på Dager i stillhetens historie av Merethe Lindström får mig att tänka på den danske konstnären Vilhelm Hammershøi. Men det är fel. 
Ida Lorentzen heter den amerikanska konstnärinnan.
Bilden heter passande nog Hidden Secrets.
För det är vad det handlar om  - saker och ting som det äkta paret Eva och Simon inte talar om.
De har levt ihop länge och nu har Simon gått in i en tystnad - demens? - som gör att Eva känner sig icke - existerande.
En gång har Simon försökt tala med Eva om att han ville avslöja sin hemlighet för de tre döttrarna, men hon avvärjde det hela. Hennes egen hemlighet är ganska obegriplig såväl för Simon som läsarna. Man kommer till en punkt efter vilken det är omöjligt att tala
Simon har varit läkare och Eva lärare. Författaren använder Eva som språkrör.
Marija från Litauen kommer till Eva och Simon som städhjälp. Hon för in liv och samtal i hemmet och de betraktar  henne snart  som en god vän. Och det är ömsesidigt. Men - så börjar det hända saker. 
Merethe Lindström fick Nordiska Rådets Litteraturpris 2012 och även Norska Kritikerpriset. Hon föddes 1963 och har skrivit noveller och romaner sedan 1983.
Det litterära genomslaget kom 1996 med Steinsamlere.
Men det är inte förrän nu hon har blivit översatt till svenska.
Merethe Lindström säger att hon skriver för att förtydliga. Hon är intresserad av relationer och det är det hon skriver om. 
Det som händer i Dager i stillhetens historie händer på det inre planet. Det är människors allra hemligaste gömslen som Merethe Lindström utforskar.
Jag blir nyfiken på att läsa mera. 

Dagar i tystnadens historia har översatts till svenska av Urban Andersson.

Läsövning

Serier är inte min bag. Men då och då gör jag ett försök. Och den här grafiska memoaren  
är helt fantastisk.
Alison Bechdel berättar om sin familj i allmänhet och sitt förhållande till fadern i synnerhet.
Husfrid - med undertiteln En tragikomisk familjeberättelse är otroligt välgjord och välskriven. 
Den innehåller mängder av litterära referenser; Camus, Wilde,  Joyce, Kate Millett,  Colette, Faulkner och Kipling för att nämna några. Och det är ju alltid roligt. Alison och hennes far, Bruce, läste mycket och diskuterade det de läste. Fadern var lärare och begravningsentreprenör. Han var en kylig och krävande man; en estet som ständigt renoverade huset.
Alison kommer ut som lesbisk och upptäcker strax efter faderns hemlighet.
Efter faderns död - självmord? - får hon försöka lösa en gåta i familjen.

Alison Bechdels berättelse om sitt förhållande till modern heter Are You my Mother?: A Comic Drama.

Men det är en annan (senare) historia.

Vårläsning

När duvorna försvann av Sofi Oksanen emotses med stor förväntan. Jag var mycket förtjust i Utrensning. Den nya romanen tilldrar sig under och efter andra världskriget i Estland.
Ockupation, motståndsrörelse och en kvinna mellan tre hötappar.
Den kommer i april på Albert Bonniers förlag

Léon & Louise av Alex Capus är en roman om stor och slitstark kärlek som tar sin början i skuggan av första världskriget vid Atlantkusten i Frankrike. 
Till Léons begravning i Paris 1986 infinner sig en okänd äldre dam som visar sig besitta okänd information. Norstedts. April

Porslinsfasaderna av Sven Olov Karlsson kommer ut i april på Natur & Kultur.
Efter romaner  som Italienaren och Amerikahuset har man anledning att vänta ivrigt. Miljön är norra Västmanland och tiden gröna vågens 70-tal.
Sven Olov Karlsson har också medverkat i den underbara Svensk ödehus från 2008

Lasarus kvinnor av Marina Stepnova handlar om tre helt olika sorters kärlek.
Lasarus förälskar sig som artonåring i en äldre kvinna. Lång senare älskar han en mycket yngre kvinna. Men kanske är det den tredje kärleken som är den största?
Maria Stepnova jämförs med Tolstoj. Lasarus kvinnor är storsäljare i Ryssland.
Förlaget är 2244. Lasarus kvinnor kommer ut i maj.

Tematrio - 2012 års bästa

Lyran ber oss berätta om de tre bästa böckerna vi läst under 2012. Ett snabbt överslag ger vid handen att jag hade behövt åtminstone en Temasextett. 
Nu väljer jag tre och har riktigt dåligt samvete för tre andra.

Korparna
av Tomas Bannerhed. Augustprisvinnaren 2011
En otroligt skicklig debut som tagit författaren 10 år att skriva. Unge Klas lever med familjen på ett småländskt lantbruk som inte föder de sina. Klas är mest intresserad av fåglar och känner ett plågsamt tryck från fadern att ta över. Han vill bort och ut.

 Min kamp. 1
av Karl Ove Knausgård
Årets överraskning. Jag föll som en fura för Min kamp. Denna märkliga blandning av memoar och essä. Så mycket bättre än jag någonsin trott. Barndomen, fadern, brodern och släkten. Det sorgliga och obegripliga i faderns öde. Knausgård är trogen sina minnen och förefaller uppriktigt söka efter sanningen.  

Kupé nr 6
av Rosa Liksom 
En flicka med kärlekssorg och en man på väg mot ett arbete stiger ombord på samma tåg och kamperar i samma kupé under resan mellan Moskva och Ulan Bator. Mannen pratar och dricker; flickan tiger och iakttar. En märklig vänskap växer fram under den månadslånga resan i vinter och iskyla.
Rosa Liksom liknar ingen annan.

Ödesmättat

Det var ganska länge sedan jag läste en kriminalroman av den isländske författaren 
Arnaldur Indridason. Men nu tog jag tag i Den kalla elden och läste den i ett svep. Det gick inte med mindre.
Erlendur Sveinsson, chef vid kriminalpolisen i Rejkjavik, har tagit time out och befinner sig i sin
barndoms trakter på Östra Island. Han övernattar i familjens fallfärdiga dragiga hus. Där ligger han och huttrar och känner närvaron av någon eller något som han inte kan identifiera.
Hans yngre bror Bergur frös ihjäl på fjället i en häftig snöstorm när fadern och de båda sönerna var ute och letade efter fåren.
Bergur återfanns aldrig. Nu ärockså föräldrarna döda och Erlendur plågas av minnena. Han har länge intresserat sig för hur kroppen förhåller sig till och reagerar på stark kyla. 
Nu möter han också berättelsen om de engelska soldaterna som 1942 gick vilse i en snöstorm men som kunde räddas till livet i stor utsträckning. I samma snöstorm försvinner en ung kvinna, Matthildur. Ingen har någonsin funnit något spår av henne heller.
Erlendur intervjuar äldre människor i området trots ett visst motstånd. De har tigit länge och det tar
en stund att lossa deras tungors band.
Det är kallt och mörkt hela tiden - förefaller det. Människors relationer kartläggs. Det karga landskapet på östra Island är mycket närvarande.
och stämmer väl med det tragiska i berättelsen

Katrina på Klinten

Unga bonddottern Katrina från Österbotten är vacker, gyllenblond och ståtlig. Hon har många friare, men faller för den glade, sprallige sjömannen Johan Johansson från Åland som alltid sjunger och berättar historier. 
Bland annat lovar han Katrina guld och gröna skogar och blå äpplen om hon följer honom till Åland. Vilket hon också gör. 
Så snart de kommer dit upptäcker hon sitt misstag. Men sådant är Katrinas kynne att hon utan knot tar konsekvenserna av sitt felval. 
Den minsta gråaste kojan på Torsö blir hennes hem för resten av livet. Där sliter hon ont på dagsverken hos kaptensbönderna för familjen. Katrina tar om hand. Inte bara den egna familjen. Grannen, den utslitna Beda, har i Katrina ett orubbligt stöd och en  vänskap utan åthävor.
Tre söner och en dotter föds i familjen. Johan är inte till stor hjälp, men äldste sonen, Einar,  går i tidig ålder på dagsverken. Katrina våndas (så även läsaren), men kan inget göra. Einar blir också den som målmedvetet går in för att komma sig upp och ut i världen som kompensation för den fattiga barndomen. 
Katrina är stolt och stark och inte rädd för att säga ifrån. Hon vinner respekt överallt. Något välstånd blir det aldrig tal om, men hon lyckas skaffa en ko och några äppelträd.
Åland är avskuret från övriga världen. Så är Fasta Åland avskilt från de andra öarna. Klinten hör inte riktigt till resten av byn. Katrina återser aldrig sin hembygd.
Katrinas liv på Åland är ett stycke kvinnohistoria, vilket ju var något som intresserade författarinnan Sally Salminen. Ålandsfrågan var ett annat engagemang och den berörs också i Katrina. 

Katrina kom ut 1936 och filmades 1943 med Märta Ekström som Katrina, Frank Sundström som Johan. 
Katrinas levnadsöde engagerar. Romanen blev omedelbart en storsäljare och den lever vidare.  Jag tycker att man associerar till statarromanen Bara en mor av Ivar Lo - Johansson. Den kom ut 1939 och filmades 1949 med Eva Dahlbeck i huvudrollen som Rya - Rya.
Jag kommer också att tänka på de amerikanska slavarna på bomullsfälten.

Katrina får delta i Lyrans Klassikerutmaning

Bokbloggsjerka 11 - 14 januari

I årets första bokbloggsjerka ber ANNIKA
oss att berätta om vilken bok i vårens utgivning som vi väntar allra mest på.

Då väljer jag Kattens bord, en roman av Michael Ondaatje.
Den kommer ut i mars på Natur & Kultur.
Jag hoppas att den är något i stil med Ondaatjes Running in the family.
Den handlar i varje fall om barndomen med inslag av vuxenlivet.