Månadens diktare

Månadens diktare januari: Lars Lundkvist (1928 - 2012)
i Dagens dikt i P1
är Lars Lundkvist som  enligt litteraturvetaren Staffan Söderblom "
är den avväpnande enkelhetens skald: i suverän förtätning möter häpnad inför livsundret bredvid vis illusionslöshet."
Väl uttryckt tycker jag, som alltid varit förtjust i Lars Lundkvists dikter.
I min hylla hittade jag Korn från 1985.

Skillnad

Kvinnan är vis,
mannen är klok.

Din visdom:
en fågel, en fjäril

bland skalbaggarna på ängen,
i mannens dröm.

Min klokher: en järnklump,
självmedveten som fasanenes ägg.

Visdomen 
kan förstå sin nästas själ.

Klokheten räknar bilar,
de röda och gröna bilarnas antal.

Kvinnan är vis,
hon genomskådar mannens dårskaper.

I tusentals år
har hon förlåtit honom.
 

Glömska eller hat

"Alla likheter med verkligheten  är avsiktliga" är mottot för Om man ännu finns. 
En familjekrönika av Rose Lagercrantz. Under det år det tog för hennes mor att dö på sjukhus och vårdhem försökte författaren kartlägga sin bakgrund. Det var inte lätt. Ingen var benägen att tala. Allra minst mamma som överlevt förintelsen men sett två av sina systrar gå i gasen med var sitt barn i handen. 
De överlevande valde ofta glömskan för att orka leva vidare.
Alternativet var hat.
"Jag vet inte. Jag fattar inte att jag ännu finns", sa hennes mamma Ella som till slut helt levde för dotterns besök. Alla släktingarna var färgstarka individualister som på ett eller annat sätt undkommit förintelsen. Det var det enda de egentligen hade gemensamt. Systematiskt går Rose Lagercrantz igenom dem alla; besöker, ringer, skriver. Tålmodigt pusslar hon ihop minnesfragmenten till större enheter. Adeline, sysslingen, som hon redan skrivit om tidigare i Adeline eller Resten av min ungdom, förbryllar in i det sista.
Om man ännu finns är en greppvänlig, behaglig bok med fin layout och ett gripande innehåll. Rose Lagercrantz berättar enkelt och okonstlat om släktens kamp för överlevnad. Man läser andlöst .Det är som att bläddra i ett fotoalbum. En del fotografier finns på bokens omslag i vackert sepiabrunt. 
Om man ännu finns är ytterligare en påminnelse om sådant som aldrig får glömmas.

Sallys saga

Sally Salminen (1906 - 1976) förrdes i Vargata på Vårdö i åländska skärgården.
Hon var nummer sju i en syskonskara på elva. Fadern dog när Sally var sju år och familjen fick det svårt ekonomiskt.
Sally Salminen kom att resa mycket under sitt liv. Hon och hennes man, den danske konstnären Johannes Dührkop, tyckte mycket om att resa. Men för Sally själv utgjorde nog resandet ett svar på en inre oro och rotlöshet. 
De kom också att bo i flera olika länder. Sally var också den som ofta bytte arbetsplats i yngre år
Det var under några hembiträdesår i USA som Sally skrev romanen Katrina (1936; jag återkommer senare till den) som skulle göra henne världsberömd och på samma gång blev ett gissel för henne. 
Den plötsliga berömmelsen blev stor och påfrestande och Katrina kom också att skymma allt annat hon skrev och skrivit.
Sallys saga. En minnesbok om Sally Salminen till 50-årsminnet av Katrina.
Anna Bondestam står som redaktör. Medverkar gör olika finlandssvenska författare (såsom Anni Blomqvist, Gunvor Javén, Valdemar Nyman och Marianne Backlén)  samt syster Aili. De belyser Sally Salminen som människa och författare från olika håll.Hon engagerade sig i samhällsfrågor; hon intresserade sig för kvinnofrågor och hon tog ställning i ålandsfrågan. Hon hade den bestämda uppfattningen att att Ålan borde tillhöra Sverige.
Sally Salminens liv var ingen dans på rosor. Hon hade ett bildningskomplex som gjorde att hon i hela sitt liv energiskt försökte förkovra sig. Hon drevs mot vänster av sitt klassmedvetande; hon lutade sig en tid religiöst åt oxfordrörelsen och russellianarna (som sedermera blev Jehovas vittnen). Katrina mottogs med misstro och ogillande i hennes hemtrakter och hon såg sig förbigången när det gällde stipendier och andra erkännanden.
Sallys saga ger en bild av en komplex kvinna som är oförtjänt bortglömd.
Artikeln i Nordisk kvinnolitteraturhistoria
är i käckaste laget enligt min mening och alltför summarisk: En tjänstepigas succéroman skriven av Tuva Korsström.
Biblioteket i Mariehamn erbjuder en mera seriös artikel .

Vårläsning

Jag fortsätter att planera vårläsningen.  Själva planeringen är en stor del av nöjet.

Efter att ha läst den fantastiska Agaat av Marlene van Niekerk vill jag gärna fortsätta med vårens (mars) tegelsten  ( 500 s.) Memorandum.
Den tilldrar sig  i Kapstaden och handlar om en man som bereder sig på att lämna jordelivet. Niclas Hval har gjort översättningen. Förlaget är Weylers.
                                                    

Många gånger har jag bläddrat förbi Gustaf Adolf Lysholms böcker på biblioteket.
utan att stanna upp och fråga mig vem han var.
Nu har Per Wästberg porträtterat den skygge mannen i Gustaf Adolf Lysholm. Diktare, drömmare, servitör.
Liksom vännen Wästberg älskade Lysholm Stockholm och litteraturen.
Den här levnadsteckningen ser jag fram emot. Den kommer ut i mars på Wahlström & Widstrand.

En annan diktare som jag vet skamligt lite om är William Blake (1757 - 1827)
Carl - Johan Malmberg, som bland mycket annat är recensent i Svenskan, har ägnat åtskillig tid åt Blake och är nu en auktoritet på området.
Stjärnan i foten. Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake är titeln på Malmbergs bok som kommer ut i april på Wahlström & Widstrand

Den blå tvålen, en essä om romanen av Sara Danius, professor i estetik vid Södertörns högskola utforskar tre klassiker, Stendhal, Flaubert och Balzac, och hur de gör saker och ting synliga i och med att realismen föds.
Utkommer i april på Albert Bonniers förlag.

Stark debut

Mississippideltat i mitten av 1940-talet.
Henry McAllan har köpt en bomullsfarm med fet, bördig jord.
Han har köpt traktor och lastbil och meddelar hustrun Laura och de båda döttrarna att nu ska det flyttas. Laura ställs inför fullbordat faktum.  
Hon är stadsflicka och hon avskyr den omoderna gården och ser bara leran och det platta enformiga landskapet.
Men hon vänder sin förbittrade vrede inåt. Henry vill kalla gården Fageräng, men det blir Lauras namn Mudbound som kommer att användas.
(Mudbound är också romanens originaltitel.)
På gården bor också Lauras svärfar, kallad Pappi. Det är en otäck gubbe som hunsar sin svärdotter och barnen. Också det måste Laura svälja.
Henry håller honom i viss mån om ryggen - han är ju ändå vår far.
Men Jamie, den yngre brodern som fått utstå mycket av fadern under uppväxten, erbjuder Pappi motstånd.
Mississippi är Hillary Jordans debutroman. Hon har format den som en kör av sex röster som alla berättar i jag-form. Henry och Laura berättar liksom  Jamie, som återvänt från krigets Europa. Det har också en annan ung man, Ronsel, som är son till McAllens färgade tjänstefolk Hap Jackson och hans hustru Florence.
Kvinnorna är underställda männen; de färgade är underställda de vita.
Ku Klux Klan opererar vanligtvis i periferin, men segregationen är knivskarp och hatet blossar upp med jämna mellanrum.
Relationen mellan generationer och mellan man och kvinna belyses.
Fördomar, traditioner och vidskeplighet är andra teman.
Henry är inte precis drömprinsen och han är inte mycket lyhörd för sin hustrus behov. Men han lär sig tyda vissa tecken. Om Laura sjunger är hon nöjd (som till exempel när svågern Jamie är i närheten). Nynnar hon är hon missnöjd.
Det jäser mycken vrede under ytan i Mississippi och man känner tidigt att något hemskt kommer att hända. 

Mississippi är utgiven av Historiska Media.
Översättning: Dorothee Sporrong

Vårläsning

Det kan väl vara dags att tänka lite på vårens läsning.
Jag har de bokliga nyårslöftena i bakhuvudet när jag bläddrar i Vårens böcker 2013. Och jag hittar omedelbart
Malcolm Mckay, Lewis Winter måste dö, Minotaur förlag, en kriminalroman som tilldrar sig i Glasgow och är första delen i en trilogi om yrkesmördaren Calum MacLean.
Lewis Winter måste dö kommer ut under januari.
Författaren är född i Stornoway på Yttre Hebriderna.
Sorterar under rubriken: Ö-läsning

Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt av Monica Braw, fil dr i japansk historia. Atlantis förlag. Kommer ut i februari.
Här porträtteras en kejsarinna, en författare, änkan till en shogun, en amma, en läkare, bl. a.
Ö-läsning.

Den grymmaste månaden av Louise Penny tilldrar sig i byn Three Pines i Kanada. Kommissarie Armand Gamache får brottas med övernaturliga krafter.
Utkommer på Wahlstrand & Widstrand i mars Nådastöt (första delen i serien om Armand Gamache) och Mörkt motiv (andra delen) kommer som Månpocket i mars

Nattend dåd av Dennis Lehane är en fristående fortsättning på Ett land i gryningen. Båda tilldrar sig i Boston under mellankrigstiden. Nattens däd för oss också till Kuba. En tredje del är planerad. 
Albert Bonniers förlag. Kommer ut i mars
O-läsning.

Paul Auster får en ny chans. I Vinterdagbok resonerar han om åldrandet och vad den åldrande kroppen upplevt.
Vin terdagbok kommer ut i januari på Albert Bonniers förlag.
Översättningen är gjord av den mycket kompetenta Ulla Roséen.

Ett efterlängtad händelse! En ny roman - en kärleksroman - av 
Per Olov Enquist, Liknelseboken.
Liknelseboken kan sägas ta vid där memoarromanen Ett annat liv slutade.

40-talsförfattare

40 - talsförfattare innehåller essayer om författare ur 40- talsgenerationen.
Den är sammanställd av litteraturkritikern Lars - Olof Franzén.
Bengt Holmqvist inleder med en lång essay om lyriken under 40-talet.
Tidens prosa presenteras av Lars- Olof Franzén.
Sexton författare presenteras i tjugofem essayer av andra författare och litteraturkritiker.
Ulf Linde skriver om Lars Ahlin; Karl Vennberg, Erik Lindegren och Werner Aspenström ger var sin bild av Stig Dagerman; Gösta Oswald presenteras av Lars Forssell och Jan Stolpe; Ragnar Thoursie av Folke Isaksson och Göran Printz- Påhlson. Karl Vennberg ägnas också tre essayer av Bengt Holmqvist, K.G. Wall och Göran Palm.
Essayerna följs av författardata och register.
En del av författarna är naturligtvis mera kända än andra som till exempel Werner Aspenström, Stig Dagerrman, Erik Lindegren, Ragnar Thoursie och Karl Vennberg men Lars Ahlin, Tage Aurell, Sivar Arnér, Elsa Grave och Thorsten Jonsson är ju inte på något sätt okända.
Olov Jonason är okänd för mig. Gösta Oswald har jag inte läst tidigare, men honom är jag riktigt nyfiken på. Man träffar ofta på hans namn hos andra författare och då nämns han med beundran.
Trots sitt korta liv - han drunknade utanför Gotland 24 år gammal - hann han göra stort avtryck. 
I serien Svenska klassiker utgivna av Svenska akademien finns bl. a.
Den andaktsfulle visslaren - diktsamlingen Gösta Oswald debuterade med 1946
och romanen En privatmans vedermödor som kom ut 1949.
Birgitta Holm, professor i litteraturvetenskap, skrev sin doktorsavhandling om Gösta Oswald, 
Gösta Oswald : hans liv och verk och hans förbindelse med det svenska 40-talet.

I sällskap med Ruth

Känslan av död (A Room Full of Bones), Elly Griffiths fjärde bok om rättsarkeologen Ruth Galloway, är den allra bästa av dem.
Man känner sig som vanligt hemma och välkommen i Ruth G:s lilla hus vid saltängarna i Norfolk; lite ensligt kanske, men man förstår hennes lättnad när hon kommer hem efter en arbetsdag och har hämtat dottern Kate hos dagmamman och möts av katten Flint och havets brus i fjärran. 
Ruth Galloway håller sig med en del mer eller mindre exotiska vänner som till exempel druiden Cathbad. Förhållandet till kommissarie Harry Nelson, Kates far, är problematiskt men under kontroll. 
På historiska museet i  Norfolk ska man i forskningssyfte öppna en kista med kvarlevorna efter en medeltida biskop, Augustine Smith. Ruth Galloway befinner sig bland de inbjudna.
Strax efter inträffar två mycket egendomliga dödsfall. Dessutom insjuknar Harry Nelson i en allvarlig, gåtfull sjukdom. 
Miljön är tilltalande, personskildringen nyanserad, storyn är spännande och känns trots en del häpnadsväckande ingredienser mycket välkomponerad.
Dessutom finns här en tilltalande humor och varm mänsklighet som gör att det är med saknad jag slår igen Känslan av död. (Ingen vidare titel, förresten.)
Men - redan under januari kommer nästa Ruth Gallow Investiagation: 
Dying Fall. Det ser jag verkligen fram emot!

Tematrio - Nyårslöften 2013

Den flitiga LYRAN 
ber oss avge tre bokliga nyårslöften

Ett utav dem sammanfaller för min del  med ett av Lyrans, men det kan inte hjälpas.

1/ Jag tänker fortsätta att läsa och blogga om en blandning av gammalt och nytt i  olika genrer -  helt efter eget gottfinnande.

2/ Det blir en hel del ö-läsning under 2013

3/ Jag ska försöka dokumentera våra läsecirkelsböcker sedan många år tillbaka och låta det bli av att fylla på allt eftersom
    

Gott nytt år!

Gott nytt år!
Kläppen tungt i klockan slår:
"Nu är ny-år inne!"
Tack, du kära, gamla år,
som så trött på tröskeln står
och är snart ett minne!
Nya år,
kom med fröjd och sol och vår
och ett tacksamt sinne!

Elsa Beskow och Herman Siegwald, Vill du läsa? Första skolåret

Snöns rike

Snöns rike (1948) räknas som Yasunari Kawabatas mästerstycke.
Det förstår jag. Fullständigt förtrollad har jag just lagt ifrån mig den poetiska romanen som är så vacker och - som jag uppfattar det - japansk.
I Tusen tranor var det teceremonin som var någon sorts nav. Här är det geishakulturen.
Den sysslolöse, stormrike Shimamura som ärvt sin förmögenhet åker då och då upp i bergen till kurorten Honshu vid de varma källorna för att återfinna sin livslust. Där träffar han geishan Komako, som begår den för en geisha oförlåtliga synden att bli kär i en kund. Hon ger, men får inget tillbaka. Shimamura iakttar sin egen känslokyla, men känner ändå en viss dragning till Komako. Det finns också en annan ung kvinna med i bilden, Yoko. Hon figurerar redan under tågresan på den snöiga vägen upp i bergen. Shimamuras hustru syns inte men finns ändå. Om henne får vi inte veta något. Detta känns igen från Tusen tranor. Två kvinnor och en man. Och en osynlig hustru och likaledes osynliga barn. Som en del i en riktig mans utrustning.
Det är genom Shimamura författaren låter läsaren uppleva de vackra bergen med de brinnande lönnarna, snön, månskenet, persimonträden, cederlundarna, de vita boveteblommorna med röda stänglar, lotusdammarna med röda karpar, trollsländorna, dvärgbambun, nagatamusiken och så vidare. 
Per Erik Wahlund har gjort översättningen till svenska från den engelska utgåvan
Snow Country. Han har också förklarat en del japanska uttryck i slutet av boken.

Lustigkulle har skrivit alldeles utmärkt om Snöns rike i sin blogg 
Stänk och flikar

Sic transit gloria mundi

Brita Burenberg - sista delen i Harald Beijers Brita Burenberg- trilogi.
Den yngre generationen Burenberg får stor plats i Brita Burenberg;  i all synnerhet den äldste sonen Greger. Han är moderns favorit, men är en lättjefull slösare utan go.
Dramatiken är stor hela romanen igenom. Gudarna rasar som i ett grekiskt drama och tar ut sin tribut.
Problemen hopar sig för familjen Burenberg. Tiderna blir sämre; affärerna görs på ett annat sätt; Greger sr har tappat stinget. Ibland längtar han tillbaka till studietiden och supbröderna.
Brita Burenberg har fått sitt nya hus trots att det egentligen var tillbyggnad av lagerlokaler som behövdes. (Man frågar sig varför inte Greger Burenberg sade det då?) Familjen lever på stor fot och Brita Burenberg köper loss föräldrarnas lilla gård vilket kommer att bli ödesdigert för dem. Brita ordnar och ställer för andra.
Inte av någon oegennyttig kärlek utan för att det passar hennes syften.
Unge Gregers öde styrs av modern bakom ryggen på honom.
Och det blir ödesdigert för honom. 
Kyrkan och prästerskapet har författaren också ett gott öga till. 
Greger Burenbergs sup- och studiekamrat, kallad Paniken, har nu blivit präst och han får också en hel del utrymme i romanen. Han har blivit präst av alla de felaktiga skälen. Hans hustrun är en småskuren, elak skata. Tillsammans är de rena katastrofen.
Den andre studiekamraten Fritz,  sköter nu reklamen (läs: klistrar affischer) för ett nöjesfält.; ständigt på jakt efter pengar; alltid lika törstig. I sin uselhet drar han sig inte ens för att prisge sin dotter för några hundralappar.
Livet har inte blivit vad någon av dem tänkt sig.
Författaren har inte sparat på krutet. Men det känns obearbetat. Som om han plötsligt blivit trött på hela historien, men ända vill knyta ihop säcken. Och jag medger att jag läste och läste för att se hur han skulle lyckas med det.
Det är en mörk människosyn Harald Beijer ådagalägger.  Han är ute i ett ärende. Han håller en domedagspredikan. Det är mycket lag men inget evangelium.

Julantologi

Helena tipsade för en tid sedan om julantologin Holiday  och berättade om sin hatkärlek till chicklitförfattaren Jane Green. 
Jag har aldrig läst något av Jane Green och Holiday har ett läckert omslag så idag när jag besökte vår lokala boklåda i ett annat ärende och sprang rakt på Holiday så klippte jag till.
Inte heller har jag läst något av de båda andra författarna i antologin 
Jennifer Coburn och Liz Ireland

Brita i äktenskapet

Eva Dahlbeck som Brita Månsson. Bild: Wikipedia

Del två i Harald Beijers serie om Brita Burenberg har titeln Brita i äktenskapet.
Brita Burenberg f. Månsson har nått sina drömmars mål. Hon har blivit rikt gift, fått två barn och päls. 
Maken Greger har stadgat sig. Svärföräldrarna kommer hon bra överens med trots att de bor under samma tak. Grosshandlare Burenberg d. ä. har ett särskilt gott öga till svärdottern som ju  kommer ur enkla förhållanden liksom han.
Arton år har gått sedan Brita kom i grosshandlarhuset. Hon har använt tiden väl. 
Hennes gamla faster Ida som är trotjänarinna i huset gläds åt att ha en anförvant i sin närhet.
Sin bror, Britas far, har hon bara sett ett fåtal gånger under de år hon bott i staden.
Nu ligger hon på sitt yttersta och hoppas på en hedersam begravning. Fast hon säger tvärtom till Brita, som inte är sen att nappa på kroken. Det får bli en begravning i största enkelhet och tysthet.
Inte vill hon bli påmind om sitt enkla ursprung? Hon har lämnat sitt ursprung helt därhän.
Föräldrahemmet påminner mest om ett friluftsmuseum, tycker hon.Och hon föredrar sin spröda, behagliga svärmor framför sin egen slitna, brunbrända mor.
Arvid, ungdomskärleken från hembygden, dyker upp då och då. Honom har Brita också förvisat ur sitt liv - bokstavligen och bildligen. Men där råder hon inte riktigt över sina känslor. 
Greger känner intuitivt hur  det ligger till.
Brita känner sig trots allt inte riktigt tillfreds. Hon går runt i det fina huset och ser sprickor och förslitningar. Glansen har mattats. Allt har blivit gammalt. Hon också. (Brita är hela 33...)
Brita bestämmer sig plötsligt för att lösningen heter flytt. Köpa ny, fin tomt. Flytta. Så som alla andra fina familjer börjat göra.
Där ungefär slutar Brita i äktenskapet.
Harald Beijer har tecknat porträttet  av Brita i vitriol. Hon är så gott som odelat osympatisk. 
Man kan förstå hennes rädsla för ett liv i fattigdom. Men till vilket pris?
Författaren verkar vara djupt pessimistisk vad det gäller människan i allmänhet. Den värsta delen av människosläktet är kvinnan. Hon står lägre än mannen och hennes motiv ifrågasätts konsekvent. Men kvinnan är livskraftigare än mannen. 
Ibland tänker jag på Elin Wägners Åsa - Hanna och hennes utveckling från ung, oskyldig  flicka till förslagen och förmögen kvinna som sålt sin själ åt Mammon.

Ur min mammas bokhylla

I min mammas bokhylla stod en trilogi av Harald Beijer (1896 - 1955).
Många gånger tänkte jag att den måst jag läsa någon gång. 
Kvinnohistoria är alltid intressant.
Det fanns en hel del sådan i mammas bokhyllor och jag läste dem i tur och ordning. Men romanerna om Brita Burenberg förblev olästa. Tills nu.
Brita i grosshandlarhuset heter den första delen som kom ut 1940.
Den handlar om unga Brita Månsson på Enbacken som måste ta tjänst tidigare än föräldrarna tänkt sig eftersom den fattiga familjen drabbats av torka och missväxt och det blir svårt att mätta alla munnarna i huset.
Brita kommer till huvudstaden till grosshandlare Burenbergs hus. 
Snabbt finner hon sig tillrätta och lär sig älska tryggheten och välståndet och alla vackra saker i huset. Hon lovar sig själv att hon aldrig ska blir förslavad som föräldrarna.
Grosshandlaren själv är av en annan klass än sin adliga hustru. Sonen Greger är en odåga som sätter sprätt på faderns pengar utan att bedriva några som helst studier. Han står i motsatsförhållande till den präktige uppåtsträvande Arvid Persson som varit Britas vän redan i tidiga skolåren
Britas förtorkade ogifta faster Ida tjänar också i huset och står i bjärt kontrast till Britas unga. levnadsglada, övermodiga person. Spelet mellan olika människor och samhällsklasser utforskas.
Brita i grosshandlarhuset filmades i 1946 med den underbara Eva Dahlbeck i huvudrollen. George Fant spelade Greger och Åke Grönberg Arvid.
Harald Beijer hade erfarenheter av många olika yrkesområden. 
Han har en mörk syn på människan i allmänhet. Kvinnan framställs ofta som som beräknande och förledande.<
Det finns inte mycket att läsa om författaren Harald Beijer. Om han omnämns så är det i lätt förklenande eller nedlåtande ordalag.
En som tycker att han är oförtjänt bortglömd är litteraturvetaren Elisabeth Tykesson som skriver honom i en essä "En ropandes röst" i Tolv essayer, 1945. Hon menar att Harald Beijer kanske inte är den som fått den bästa kritiken.  Men han är den man minns.
Jag läser vidare.

Dagens dikt

Ett barn är fött idag!

Rödsaktigt lyktsken glänser
på frusen trottoar
Långt bortom tidens gränser    
ett ögonblick jag var. 
Jag hörde bortom tunga  
grå fält och vattendrag 
en herdeskara sjunga:  
Ett barn är fött i dag!
 
Jag hejdar mig och tänker:  
Står jag i hörnet kvar?   
Rödaktigt lyktsken blänker  
på frusen trottoar. 
Mitt öra blåsten piskar  
med kalla gisselslag  
men djupt i mig det viskar:  
Ett barn är fött i dag!

Din vinternatt som kuvats  
av frosten och låg stum,  
o ande, har förljuvats  
av evangelium!  
Snart skingrar morgonglöden  
allt mörker kring ditt jag.  
Förgänglig är blott döden.  
Ett barn är fött i dag!


Dikt: Ett barn är fött idag!
Författare: Hjalmar GullbergDiktsamling: Sonat
Förlag: Bonniers 1929
Uppläsare: Lena GranhagenMusik: Dietrich Buxtehude: In dulci jubilo. Wolfgang Rübsam, orgel.

God Jul!

God Jul önskar Karl Nilsson, vår gamla tomte,  som fyller hundra vilket år som helst.
Lite vidbränd här och där kräver han varsam behandling men fungerar annars fint.
Nu tänker jag bara läsa böcker, sticka pulsvärmare och julekuler resten av juldagarna.
Bortsett från tillredning av Ris à la Malta, förstås.

The real Christmas

3CD fulla med ren och skär nostalgi att vältra sig i. 
Elvis Presley, Doris Day, Perry Como, Harry Belafonte, Mario Lanza, Burl Ives, Andy Williams, Ray Coniff m. fl. sjunger julsånger. Kan det bli bättre? 
(Ja, det kan det säkert, men ändå.)
Men vilka är Jerry Vale och Jimmy Boyd?

Kort utanpå och långt inuti

Fler Nobeller. Noveller av Nobelpristagare utgiven av En bok för alla innehåller noveller och kortprosa av 20 Nobelpristagare. Det är en fortsättning på Nobeller. Noveller av 25 Nobelpristagare som kom ut 2007.
Fler Nobeller är sammanställd av Gun Ekroth och Lars Rydquist. 

Novellen Magikern av Grazia Deledda har översatts speciellt av Cecilia Swartz
för Fler Nobeller..

Några andra Nobelpristagare i Fler Nobeller: Tomas Tranströmer, Doris Lessing, Yasunari Kawabata, Herta Müller , Albert Camus, Knut Hamsun, Wyslawa Szymborska.

Elias Portolu från Nuoro

1903 fick Grazia Deledda (1871 - 1936) sitt stora genombrott med romanen Elias Portolu. En berättelse från Sardinien.
Den första svenska upplagan kom också 1903.
Grazia Deledda fick Nobelpriset 1926 och avhämtade det 1927.
Nu förefaller hon vara väldigt bortglömd och nämns endast med ett fåtal rader i uppslagsböcker och litteraturhistorier.
Jag har läst en svensk utgåva av Elias Portolu i serien Vårt hems Nobelbibliotek i bemyndigad översättning av Ebba Atterbom från 1929. 
(Det ser ut som om Fredrik Böök skrivit förordet.)
Elias Portolu har suttit i fängelse på fastlandet och kommer nu tillbaka till sin familj i Nuoro på Sardinien. Han tas emot med öppna armar. Ingen verkar besvärad av att han suttit i fängelse.
Fadern skryter och skroderar om sina söner. Den tysta och fromma modern håller sig i bakgrunden och lagar mat. Ibland dem som hälsar Elias välkommen hem är brodern Pietro och hans tillkommande, den vackra Maddalena. Kärleken är lika ömsesidig som ögonblicklig. 
Elias får rådet av skogsfilosofen Martinu Monne att genast gå till sin bror och tala om hur det ligger till.
Prästen Porcheddu å sin sida har den bestämda uppfattningen att Elias bör bli präst och att han absolut inte får ge efter för sina känslor. Elias ser till att han tillbringar sin mesta tid ute med fåren på betesmarkerna. Han strider med sig själv; han är djupt olycklig. Elias själ är en krigsskådeplats.
Detta moraliska dilemma, detta triangeldrama som endast två av kontrahenterna är medvetna om, tilldrar sig i en fantastisk miljö av oleanderträd, rosenbuskar, mynta, timjan, korkek, fläderbuskar och mastixträd.
Och månskenet över Sardinien måste vara något extraordinärt.
Grazia Deledda skildrar miljön hon känner så väl på ett fantastiskt sätt och de enkla människorna och deras livsvillkor kärvt och realistiskt; med allvar och respekt. Miljön är alldeles tydlig; tiden mera obestämd men problemet  skuld/ straff är tidlöst och allmänmänskligt.
Jag tyckte mycket om den här romanen.

Tusen tranor

Yasunari Kawabata fick nobelpriset i litteratur 1968 med motiveringen
"hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart".
Tusen tranor (första svenska utgåva 1966) är ett utmärkt exempel på "japanskt väsen i dess egenart".
Vackert, skirt, poetiskt men - med svärta och smärta; blommande vit oleander; en teservis med vackra kärl; gamla traditioner på glid.
En ung man, Kikuji, står i centrum för fyra kvinnors intresse; två äldre och två unga. De äldre kvinnorna har båda haft en kärleksrelation med Kikujis far; den far
vars skugga länge vilar över scenen.
Den ena av de äldre kvinnorna är Chikako Kurimoto, som varit faderns teceremonilärarinna. Hon tar sig friheter i huset efter Kikujis mors död. Och nu vill hon dessutom agera äktenskapsmäklerska.
Den andra äldre kvinnan är en helt annan sorts kvinna. Hon är den som fadern älskade mest. Hon är ungdomlig och vacker och har dessutom en vacker dotter.
Den unge Kikujis förvirring är stor. 
När den väl lagt sig är scenen inte längre densamma.
Detta handlar om förhållandet mellan generationer, traditioner och en ung mans väg mot mognad.
Språket är vackert och rent. Olov Jonason har gjort översättningen från Sachiko Yatsuhiros auktoriserade översättning till tyska

Tematrio - Julförberedelser

Lyran
vill veta vilka tre jultraditioner vi inte vill vara utan.

Efter moget övervägande landar jag på följande tre måsten:

Pepparkaksgardinen som jag brukar hänga upp i köket tillsammans med          adventsstjärnan. (I år blev det endast stjärna eftersom jag ännu  
inte hittat pepparkaksgardinen.)                 .

Granris och ljusslingor i fönsterlådorna

 Julskinkan. Tillagad i stekpåse i ugn. Griljerad på julafton.

Jag ringer mina bröder

2010 inträffade två explosioner i Stockholm alldeles i närheten av varandra. 
En självmordsbombare miste livet. Det betecknades som terroristbrott.
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri tar avstamp i dessa händelser.
Unge Amor är huvudpersonen som ringer varningar till sina bröder. 
Ligg lågt! Stick inte ut! Nej, förresten gör det!
Ja, det är ju förvisso skillnad på bröder och bröder. 
Sina egna bröder offrar man  sitt liv för. 
De andra kan han offra en del för men inte livsfarligt och inte i ansiktet. 
Amor skildrar hur han känner sig förföljd; hur han känner skuld och rentav tror sig ha utfört dådet; inbillar sig att han provocerar en polis, och så vidare. 
Som läsare vet man ibland varken ut eller in. Vad händer? Vad tilldrar sig i Amors huvud? Mästerligt lyckas Jonas Hassen Khemiri överföra känslan av förvirring, diffus fara och overklighet till läsaren.
Samtidigt som han på få sidor  berättar om släkten, flickvänner och kompisar.
Men det som allra först fångar mig är själva språket. Jag glömmer nästan innehållet för det fantastiska språket. 
Och humorn -  vem har inte stått vid ett dansgolv och försökt se oensam ut? - den milda ironin och vemodet.  
En pjäs med samma titel som Khemiris bok har premiär på Malmö Stadsteater
den 18 januari.
"Jag ringer mina bröder är Sveriges bidrag till Europe Now – ett samarbetsprojekt där fem teatrar i Europa har som mål att beskriva det samtida och framtida Europa, präglat av nya identiteter och befolkningsstrukturer" står det på Stadsteaterns hemsida

Den dubbla blicken

Leif Zern är författare och sedan länge teaterkritiker på Dagens Nyheter. 
Han föddes 1939 och växte upp som enda barnet i en judisk familj på Söder i Stockholm. Fadern, som är jude, har träffat modern medan han arbetade som springsjas. Hon är s. k. shikse, alltså en kristen flicka.
Hon beslutar sig för att gå över till judendomen och går därefter i lära hos sin svärmor för att lära sig judiska seder och bruk. 
Sonen Leib-bin-Simon Zernjaffsky - Leib Simons son - blir Leif Zern. 
I kaddish på motorcykel skildrar han sina föräldrar som
levande mellan men ändå i två världar. Fadern är mycket intresserad av det svenska. Han spelar fotboll, kör motorcykel och är intresserad av boxning. Och ingen kan hindra honom från att äta kräftor en gång om året, trots att det inte riktigt är förenligt med judendomen.
Modern tar - som ett svar på kräftorna - Leif med sig och går till moster Nanna i all stillsamhet för att äta sin favoriträtt paltbröd med fläsk och löksås. Ingen utav dem har dåligt samvete för sina "övertramp"..
Judendomen är en religion för barn, sägs det på något ställe, och det finns ingen skuld och skam i denna religion. 
Däremot innebär den ett livslångt lärande.
Kaddish på motorcykel är en lågmäld och finstämd roman som handlar lika mycket om judendomen som om fadern. Och modern, som är svårt plågad av reumatism och i det närmaste kommunist.
Fadern, som lämnat textilbranschen för en tobaksaffär, sliter ut sin ena höft och går så småningom in i en depression eller senilitet och försvinner inför sonens blickar. Försvinnandet börjar i ansiktet.
En mycket sympatisk roman på ett vackert, rent språk som jag tog till mig direkt. Dessutom i ett mycket behagligt format.

Bokbloggsjerka 14 - 17 december

Annika:

"Vi tar en enkel fråga så här sista gången innan juluppehållet: Vad läser du just i dag?"

Alldeles lagom ansträngande uppgift för den som släpat resväskor genom snön hela dagen.
Jag läser

Kaddish på motorcykel av Leif Zern

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Tematrio - Nobelpriset

Lyrans uppgift vecka 50: Berätta om tre Nobelpristagare du gillar eller är nyfiken på!

Jag väljer att välja sådana Nobelpristagare som jag inte läst, men verkligen skulle kunna tänka mig att läsa något av.
Och jag går bakåt i tiden

Bild från Wikipedia

Grazia Deledda fick Nobelpriset i litteratur 1926. 
Grazia Deledda föddes på Sardinien 1871. Hon debuterade tidigt. Hennes romaner handlar om livet på Sardinien  i första hand men de behandlar också allmänmänskliga problem. 1936 dog hon.
Mitt lokala bibliotek har två titlar varav den ena nu är reserverad,

William Faulkner (1897 - 1962) fick sitt Nobelpris 1949.
Han är den amerikanska söderns skildrare och räknas bland förnyarna av romankonsten. Faulkner var samtidia med Hemingway och har inspirerat sådan författare som Flannery O´Connor och Cormac MacCarthy. Jag känner att jag försummat William Faulkner

Yasunari Kawabata (1899 - 1972) föddes i Osaka och arbetade som journalist och författare. Han skrev minimalistiska romaner och noveller och tillhörde den nysensualistiska skolan som ville förnya den japanska skönlitteraturen.
1968 fick han Nobelpriset. Snöns rike och Tusen tranor är reserverade på biblioteket.

Saffransköket av Yasmin Crowther handlar om en kvinna, Maryam, som lever ett gott liv i London med man och dotter långt ifrån sitt iranska ursprung.

I samband med att en systerson kommer till London för att bo hos familjen och en systers död i Iran känner Maryam att hon vill återse hemlandet. Hon åker iväg och träffar ganska omgående den man som som varit hennes första kärlek i ett tidigare liv..   

I London sitter dottern, Sarah, och är bitter över moderns ovilja att komma tillbaka "hem" . Sarah åker till Iran och ju mer hon uppdagar av förhållandena i moderns tidigare liv desto mera förstår hon moderns agerande. Maryam har levt ett liv utåt och ett annat inombords.

Saffransköket handlar om identitet, familj, svårigheterna att tillhöra två kulturer och vad som är hemma.

Saffransköket är Yasmin Crowthers debutroman.

Hemma i stan på vår gata

Stämningssänkande reselektyr

Den store Gatsby (1925) av F  Scott Fitzgerald skildrar ett gäng överklassmänniskor år 1922.
Damerna är vackra och livlösa som orchideer och trötta och uttråkade och ointresserade av allt. Alla har pengar; gamla och nya. Var Jay Gatsby fått sina enorma förmögenhet ifrån vet ingen. Daisy Fay, den kvinnliga huvudpersonen i Den store Gatsby,  har till och med pengar i rösten som också beskrivs som en odödlig sång.
Allt som rör Gatsby byggs på gissningar och rykten. Men alla vet alldeles säkert att han bjuder på fantastiska middagar där ingenting saknas.
Jay Gatsby står där på sin trappa i rosa kostym och tar emot sina gäster och kallar den för "gamle gosse" Många besvärarar sig inte med att dölja grimasen. Han bor också i området mellan East (=fint) Egg och West (=inte fint)Egg.
De tjusiga människorna  framlever sina dagar under ivrigt festande och drickande. Vad ska vi göra i eftermiddag, imorgon och alla andra dagar trettio år framåt i tiden frågar sig någon. Ingen har någonsin haft ett hederligt arbete. En egendomligt segsliten kärlekshistoria uppdagas, men så värst mycken kärlek var det väl inte när allt kom omkring... 
Allt fladdrar och svävar; spöklikt och undflyende - från uppgifter till sommarklänningar och gardiner. Så är det också med människorna.
Nick Carraway sysslar med "affärer" och bor granne med Gatsby. 
De känner en viss släktskap. Det är också Nick Carraway som berättar hela historien och är med från början till slut.
Många var de som ville gå på Gatsbys festligheter, men vilka följde honom till det bittra slutet?
Den store Gatsby är en mörk och illusionslös roman som lär vara lika mycket analyserad som Ulysses. Tomhet, isande kyla, arrogans och förakt kännetecknar karaktärerna. Det finns inte en enda människa att sympatisera med. (Fast på slutet kände jag ändå en viss motvillig medkänsla med en viss person.)
Nyöversättningen är gjord av Christian Ekvall. Där har jag vissa invändningar mot ordvalen, t. ex. tjej; störde sig på, sysslingdotter.
Men han har skrivit ett instruktivt  efterord där han bl. a. pekar på färgsymboliken i romanen. Jag hade funderat över att det var så viktigt med att saker och ting var gula, t. ex. Gatsbys tjusiga bil. 
Tidsskildringen känns väldigt genuin. Det doftar 20 - tal. Eller åtminstone som jag tänker mig 20-talet med tjusiga klänningar, frisyrer och jazz.

                                       

Ljus i mörkret

Det kom en liten läcker bok med posten. Collected Poems av W. B. Yeats. Collctor´s Library.
Med introduktion, diktregister och förstaradsregister och en bifogad länk som kan bli farlig:
http://www.collectors-library.com
Den lilla läckerheten är försedd med guldsnitt dessutom och ligger så hemmastadd i handen. Ett smakprov:

Men Improve with the Years 

I am worn out with dreams;

A weather-worn, marble triton

Among the streams;

And all day long I look

Upon this lady´s beauty

As though I had found in a book

a pictured beauty,

Pleased to have filled the eyes

Or the discerning ears,

Delighted to be but wise,

For men improve with the years;

And yet, and yet,

Is this my dream, or the truth?

O would that we had met

When I had my burning youth!

But I grow old among dreams,

A weather-worn, marble triton

Among the streams

Läs mer:
W B Yeats gjorde guld av vardagens dy

Yeats dikting bytte riktning efter 50 - årskris

Yeats hämtade kraft i erotiken och det ockulta


tre fylliga understreckare av Carl - Johan Malmberg

Snöovädersbok

 

David Vann  
född 1966 är en mycket prisbelönt författare från Alaska.
Legend of a Suicide var hans första storsäljare.
Efter den kom Caribou Island
David Vanns uppväxt förmörkades av självmord och mord. 
Skrivandet blev en läkande process för honom. 
Han liknas vid storheter som Hemingway, Ford och Cormac McCarthy

The Guardian 
innehäller en bra artikel om David Vann.

Caribou Island förefaller vara en perfekt vinter - och snöovädersbok

Bokbloggsjerka 7 - 10 december

Annika
säger så här på sin bokbloggsjerka 7 - 10 december 

"Finns det någon bok som du på eller annat sätt alltid återvänder till? Naturligtvis är det alltid trevligt med en motivering, men så här i juletid kan jag ha visst överseende med om tiden inte riktigt räcker till det."

Jag väljer Svensk dikt året om sammanställd av Olof Fahlén och Birger Lindell.
Här finns dikter för olika tillfällen, årstider, månader, ämnen och känslolägen.
Här finns korta författarpresentationer, rubrik- och förstaradsregister liksom 
ämnesordsregister och studieanvisningar.

Kända och mindre kända författare samsas med varandra  (åtminstone på papperet.) Svensk dikt året om kom ut redan 1953. Någon borde ordna en
uppföljare.                                                                                                                                                                                                                                                                                

Överdådigt!

Om jag vore din hemmafru eller hur man får en vardag att smaka som en lördag.
Lotta Lundgren har skrivit boken som kom ut 2011.
Förutom magnifika bilder tips, goda råd, fina recept, stolliga formuleringar, skönhetsvård och kylskåpsroulette bjuder hon på sina kunskaper om konsten att inte odla jordärtskockor, påstår att savoykål är grönskaksvärldens Iggy Pop och att plättar lika gärna kan serveras med räkor och avokado som med sylt och fluffiga mejeripodukter.
"Det här receptet är ett ekande hånskratt mot tallriksmodellen, Livsmedelsverkets näringsrekommendationer, säkerhetsbältet, cykelhjälmen, fluortanten, kolhydratgubben och det där snipiga följet som envisas med att kalla mat " kost".  Det här är inte kost direkt. Det är femhundra gram gräddig sensialismus på en tallrik, ett oblygt förförelsenummer i den högre skolan, en måltid som ofelbart slutar med att man har soffan full med matgäster i uppknäppta brallor, pustande och stånkande med händerna runt putande magar..."

Så inleder Lotta Lundgren receptet på Citronllinguine med forellrom och pilgrimsmusslor. Hela boken är full av den här sorten.
Den inleds för övrigt med en skriftväxling mellan Lotta Lundgren och Bästa förläggare Kullman.
I ett PS från Bästa förläggare Kullman står det: Jag måste be dig att inte skicka livsmedel med post. DS
Jag ska testa lite av vardagsmaten som Lotta Lundgren föreslår. Man ska vissa basvaror hemma. Och matlagningen  ska vara meditativt pyssel och inte ett stressmoment.