söndag 30 december 2012

Snöns rike

Snöns rike (1948) räknas som Yasunari Kawabatas mästerstycke.
Det förstår jag. Fullständigt förtrollad har jag just lagt ifrån mig den poetiska romanen som är så vacker och - som jag uppfattar det - japansk.
I Tusen tranor var det teceremonin som var någon sorts nav. Här är det geishakulturen.
Den sysslolöse, stormrike Shimamura som ärvt sin förmögenhet åker då och då upp i bergen till kurorten Honshu vid de varma källorna för att återfinna sin livslust. Där träffar han geishan Komako, som begår den för en geisha oförlåtliga synden att bli kär i en kund. Hon ger, men får inget tillbaka. Shimamura iakttar sin egen känslokyla, men känner ändå en viss dragning till Komako. Det finns också en annan ung kvinna med i bilden, Yoko. Hon figurerar redan under tågresan på den snöiga vägen upp i bergen. Shimamuras hustru syns inte men finns ändå. Om henne får vi inte veta något. Detta känns igen från Tusen tranor. Två kvinnor och en man. Och en osynlig hustru och likaledes osynliga barn. Som en del i en riktig mans utrustning.
Det är genom Shimamura författaren låter läsaren uppleva de vackra bergen med de brinnande lönnarna, snön, månskenet, persimonträden, cederlundarna, de vita boveteblommorna med röda stänglar, lotusdammarna med röda karpar, trollsländorna, dvärgbambun, nagatamusiken och så vidare. 
Per Erik Wahlund har gjort översättningen till svenska från den engelska utgåvan
Snow Country. Han har också förklarat en del japanska uttryck i slutet av boken.

Lustigkulle har skrivit alldeles utmärkt om Snöns rike i sin blogg 
Stänk och flikar

3 kommentarer:

  1. jag har haft en lång japansk period

    SvaraRadera
  2. Jag håller fullständigt med dig - Snöns rike är Kawabatas bästa!
    (Jag har skrivit en del om Kawabatas böcker i Stänk och flikar.)

    SvaraRadera
  3. men då har väl du läst denna, Hannele?

    jag ilar till din blogg, lustigkulle! det har jag missat. gott nytt läsår!

    SvaraRadera