Eva Dahlbeck som Brita Månsson. Bild: Wikipedia |
Del två i Harald Beijers serie om Brita Burenberg har titeln Brita i äktenskapet.
Brita Burenberg f. Månsson har nått sina drömmars mål. Hon har blivit rikt gift, fått två barn och päls.
Maken Greger har stadgat sig. Svärföräldrarna kommer hon bra överens med trots att de bor under samma tak. Grosshandlare Burenberg d. ä. har ett särskilt gott öga till svärdottern som ju kommer ur enkla förhållanden liksom han.
Arton år har gått sedan Brita kom i grosshandlarhuset. Hon har använt tiden väl.
Hennes gamla faster Ida som är trotjänarinna i huset gläds åt att ha en anförvant i sin närhet.
Sin bror, Britas far, har hon bara sett ett fåtal gånger under de år hon bott i staden.
Nu ligger hon på sitt yttersta och hoppas på en hedersam begravning. Fast hon säger tvärtom till Brita, som inte är sen att nappa på kroken. Det får bli en begravning i största enkelhet och tysthet.
Inte vill hon bli påmind om sitt enkla ursprung? Hon har lämnat sitt ursprung helt därhän.
Föräldrahemmet påminner mest om ett friluftsmuseum, tycker hon.Och hon föredrar sin spröda, behagliga svärmor framför sin egen slitna, brunbrända mor.
Arvid, ungdomskärleken från hembygden, dyker upp då och då. Honom har Brita också förvisat ur sitt liv - bokstavligen och bildligen. Men där råder hon inte riktigt över sina känslor.
Greger känner intuitivt hur det ligger till.
Brita känner sig trots allt inte riktigt tillfreds. Hon går runt i det fina huset och ser sprickor och förslitningar. Glansen har mattats. Allt har blivit gammalt. Hon också. (Brita är hela 33...)
Brita bestämmer sig plötsligt för att lösningen heter flytt. Köpa ny, fin tomt. Flytta. Så som alla andra fina familjer börjat göra.
Där ungefär slutar Brita i äktenskapet.
Harald Beijer har tecknat porträttet av Brita i vitriol. Hon är så gott som odelat osympatisk.
Man kan förstå hennes rädsla för ett liv i fattigdom. Men till vilket pris?
Författaren verkar vara djupt pessimistisk vad det gäller människan i allmänhet. Den värsta delen av människosläktet är kvinnan. Hon står lägre än mannen och hennes motiv ifrågasätts konsekvent. Men kvinnan är livskraftigare än mannen.
Ibland tänker jag på Elin Wägners Åsa - Hanna och hennes utveckling från ung, oskyldig flicka till förslagen och förmögen kvinna som sålt sin själ åt Mammon.
känner folk i verkliga livet som flyttar och flyttar och shoppar
SvaraRadera