Krig, kvinnor och gud

Bang - världsreporter och Käringen mot Strömmen.
Cecilia Tiréus, Helsingborg, höll ett livfullt föredrag om en mycket speciell kvinnna  som var journalist med sin egen särpräglade stil men 
som brände sitt ljus i båda ändarna. Hon var frispråkig och hade civilkurage. På Långholmen hamnade hon för sin civilförsvarsvägran. Men det blev ju en ny miljö att utforska för henne.
Barbro Alving föddes i Uppsala 1909 i en debattglad, frisinnad familj.                    
Redan som tonåring hade hon viktproblem och behandlades på Sabbatsbergs sjukhus med risavkok  och skorpor, vilket   
inte hade någon större inverkan eftersom  vännerna tyckte 
synd om henne och smugglade in allt möjligt gott till henne.
På Sabbatsbergs sjukhus behandlades hon också senare för sin alkoholism.
Tidigt upptäckte hon att hon hade en flickas längtan och en pojkes själ.
Hon visste också att hon ville skriva. Hon arbetade på Stockholms

dagblad, DN, Idun och Veckojournalen.                                                           
och ganska snart visade hon framfötterna på allvar.                                     
Hela tiden hade hon problem med ekonomin och spriten.
Med tiden kom hon att skriva alltmer och under olika signaturer. Bang kom hon att kalla sig redan 1928.                      
Barbro Alving längtade ut. Hon ville resa. Och hon reste till 
OS i Berlin 1936, Spanien under inbördeskriget och hon åkte till Finland under finska vinterkriget, till Norge 1940 och Ungern 1956. Bl. a.
1938 födde Barbro Alving  dottern Maud Fanny "Ruffa" Alving.

Fader var tecknaren Birger Lundquist, som också arbetade på DN. Han dog redan 1941.
Mor och dotter bildade sedan familj med Anna Laura Sjöcrona.
Av alla kända personer som omgav Barbro Alving - Olof Lagercrantz, Staffan Tjerneld, Karin Boye, 
Vilhelm Moberg, Cilla Frankenhäuser (Eyvind Johnsons hustru) och Alice Lyttkens för att nämna några - beundrade och värderade hon Elin Wägner allra mest. De var båda journalister, feminister och fredsaktivister. Barbro Alving fick allt det omfattande materialet om Elin Wägner vid hennes frånfälle. Men det fick sedan gå vidare till Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder.  
I slutet av 50 - talet blir Barbro Alving katolik
Barbro Alving dör 1987 och ligger begravd på Selaön i Mälaren.
Jag fick lust att klicka hem Krig kvinnor och gud: en biografi om Barbro Alving
av Beata Arnborg. Den förefaller ge en bra bild av den komplexa Barbro Alving. 
Och Bang om Bang av Barbro och Ruffa Alving.                                                      

 

                                                            

Litteratur för amatörer

Agneta Pleijel har skrivit om litteratur i nära nog 50 år. 
I Litteratur för amatörer väljer hon bland sina artiklar, dagsrecensioner, föredrag, intervjuer och essäer främst om svenska författarskap. 
Urvalet speglar personliga preferenser. Så har till exempel  Birgitta Trotzig och Tomas Tranströmer betytt extra mycket för henne och får också större utrymme.
"Litteraturen har varit en vägvisare i konsten att leva", säger Agneta Pleijel. "Och det är väl vad man ska ha litteraturen till?"
Amatör betyder ju inte bara dilettant utan också älskare. Och Agneta Pleijels läsesätt är amatöristikst, barnsligt enligt henne själv i förordet där hon kort berättar sin läs- och skrivhistoria.
Hon ser sig mer som litteraturtolkare än kritiker. Vi tolkar oavbrutet tillvaron och att tolka och samtala om litteratur är något intimt. Man blottställer sig själv. Litteratur för amatörer blir något av en självbiografi via läst litteratur.  Agneta Pleijel vill gärna se boken som ett samtal med andra läsare om litteratur och vad den betyder.
Agneta Pleijel har också skrivit många fina romaner, t. ex. Vindspejare, 
Lord Nevermore, En vinter i Stockholm och Drottningens chirurg; lyrik t. ex. Mostrarna och andra dikter samt dramatik.
Hon har också varit ordförande i Svenska PEN - klubben och professor i dramatik vid Dramatiska Institutet.
Omslagsbilden är gjord av Stina Wirsén

Grattis Tranan!

Kinesen Mo Yan fick årets Nobelpris i litteratur.. Enligt Göran Malmqvist är han en vidunderlig berättare med humor och empati. Han är djärv och går till rätta med makthavarna. Mo Yan kommer nu att bli attackerad på nätet, tror Göran Malmqvist
Mo Yan var på landet och passade sitt barnbarn när Göran Malmqvist ringde. Han blev både överlycklig och skrämd över priset.
Den genomskinliga moroten är en kortare berättelse som översatts av Göran Malmqvist och kommer nu på Tranans Bokförlag.
Bokförlaget Tranan får också välförtjänt uppmärksamhet.
Det är ett beundransvärt litet bokförlag.
Tre titlar finns på svenska i översättning av Anna Gustafsson - Chen Det röda fältet, Vitlöksballaderna och
Ximen Nao och hans sju liv

Under strecket
om Mo Yan

Flickornas dag

Bilden är lånad

11 oktober har av FN:s generalförsamling utsetts att vara Flickornas dag.
2012 är första gången som Internationella Flickornas dag firas. 
Överallt i världen far unga flickor illa på olika sätt.
Våldtäkter, könsstympning, HIV, brist på mat och vatten, brist på utbildning är en del av det som flickor utsätts för.
Därför är den 11 oktober en dag då uppmärksamheten riktas mot flickors situation i världen

Läs om flickors rättigheter HÄR

Flicka - en kampanj från Svenska FN - förbundet. Läs MER

Jagets scen

Cristine Sarrimo är lektor och forskare i litteraturvetenskap vid Malmö högskola.
Hennes nyutkomna bok heter Jagets scen. Självframställning i olika medier.
"Den kan läsas som en fortsättning på Sarrimos egen doktorsavhandling ”När det personliga blev politiskt. 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiografi” (2000) och som en replik på exempelvis Arne Melbergs ”Självskrivet. Om självframställning i litteraturen” (2008), Kristina Hermanssons ”Ett rum för sig. Subjektframställning vid 1900-talets slut” (2010) och Ingrid Elams ”Jaget. En fiktion” (2012)" kan man läsa i Anu Koivonens recension i SvD.
Cristine Sarrimo diskuterar Ann Heberleins, Bodil Malmstens, Per - Olov Enquists, Lars Noréns, Maja Lundgrens och Liza Marklunds biografiska författarskap samt Kissies och Blondinbellas bloggar.
Vad händer när människor träder fram och berättar sanningen om sig själva? Hur tas det emot?
Sarrimo jämför hur Lars Noréns dagbok togs emot och vad som Maja Lundgren när hennes tigerbok mötte publiken. Per Olov Enquist är noga med att hålla distansen. Ann Heberlein har ett speciellt förhållande till sina läsare. Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl blev mycket ifrågasatta.
Jagets ställer krav på sin läsare. Men ämnet är lika intressant som aktuellt.
Jag har börjat i slutet och tittat i personregistret och läst i den omfattande litteraturförteckningen. Så länge.
Ann Lingebrant recenserade i Sydsvenskan

Ny radioföljetong

Imorgon, 11 oktober, börjar den nya radioföljetongen
Styr din plog över de dödas ben av Olga  Tokarczuk,
polsk författare, i översättning av Jan Henrik Swahn.
Romanen är både thriller och betraktelse över nutidsmänniskans liv.
Uppläsare: Gunilla Abrahamsson
Låter spännande tycker jag, som inte läst något av Olga Tokarczuk tidigare

Tematrio - Titelyrke

Denna veckan vill  Lyran

att vi berättar om tre titlar på romaner, noveller eller andra 

texter som innehåller ett yrke.

Därefter lämnar vi en kommentar i Lyrans blogg 

med hänvisning till våra inlägg.   

Den tänkande lantbrevbäraren
text: Hjalmar Gullberg     
Jag är en lantbrevbärare,
jag går i snö och is.
Och intet är mig kärare
än gå på detta vis.
Om världen än blir vrångare,
för yrket jag ej skäms.
Min äldste föregångare
Merkurius benämns.
Mitt kall hör till de ringare.
Ej vingar har min häl.
Dock är jag överbringare
av bud från själ till själ.    
Av lyckan borde mänskorna få lika!
Det skar mig in i märgen så jag frös,
när jag bar pengar till de redan rika
      och kravbrev till en medellös.
Jag ville gå med väskan över mossen
till torpets mö som kärlekspostiljon.
Men till sin flicka skrev kanhända gossen
      ett avskedsbrev i hjärtlös ton.
Den ville jag ge guld och diamanter,
som skördat stenar där han gått med plog.
Men ofta bar jag brev med svarta kanter
      till en som redan sörjde nog.
En hungrig mätta och en törstig läska -
så borde väl min uppgift ha sett ut?
Jag går omkring med Ödet i min väska:
      men i förseglat konvolut.
O Mästare, vars bud jag går kanhända,
varför är mångas liv så rått och kallt?
Låt mig få gripa in en gång, en enda,
      och till det bästa ordna allt! 

Fyrväktaren av favoriten Jeanette Winterson.

Silver är en föräldralös flicka som tas omhand av den blinde 

fyrvaktaren Pew i den lilla skotska hamnstaden Salt. 

En vacker och poetisk bok om vänskapen mellan den gamle 

mannen och den unga flickan. 

Pews berättelser blir livsviktiga för Silver.

Bilden är lånad från Wikipedia

Sjömannen som föll i onåd hos havet av Yukio Mishima (1925 - 1970).
Mishima är en av Japans viktigaste efterkrigstidsförfattare. Han skrev romaner, noveller, essäer, skådespel, filmmanus m.m. Sjömannen som föll i onåd hos havet är ett triangeldrama mellan en mor, hennes son och en man som
vill gifta sig med henne. 

Nu är det Karl Ove och jag. Länge

Jag måste säga att jag varit skeptisk mot Karl Ove Knausgård och hans självbiografiska romanprojekt i sex delar och ca 2 500 sidor och därtill med den tvivelaktiga titeln Min kamp.
Självupptagen, medelålders mansperson i avsaknad av distans, tänkte jag.
Det var dessutom väldigt lätt att bli helt fed up. Karl Ove Knausgård var under en tid på var mans läppar; det pratades och det skrevs; det intervjuades.
Så bar det sig inte bättre än att vi ska läsa Min kamp 1 i läsecirkeln.
Och då ges ju ingen pardon. Alltså sätter jag igång. Utan större entusiasm ska erkännas. Jag anslår ordentligt med tid.
Och - vad händer. Jag fastnar. Direkt, totalt och handlöst.
Jag läser helt fascinerad och förtjust. Det är svårt att släppa boken.
Knausgård har en fantastisk förmåga att elegent glida mellan tidsplanen, göra utvikningar i tid och rum och alltid återknyta exakt där han lämnade.
Hans har ett skarpt sinne för detaljer och tar in allt och alla i omgivningen.
Man känner sig delaktig och närvarande. Och han förefaller vara fullständigt sanningsenlig och öppen.
Karl Ove Knausgård börjar sin berättelse i Malmö där han då bor med sin andra
hustru Linda. Han tar oss till barndomshemmet i Tromøya vidare till det första egna boendet i Bergen, Stockholm och åter till barndomshemmet för att begrava fadern; Yngves (den äldre broderns) och Karl Oves gemensamme fiende. 
Men vem var fadern?
Varför slutade han sina dagar i misär och alkoholism? Och vad hette han?
Min kamp del 2 väntar. Och alla de andra delarna. Det känns som om jag börjat
lägga ett pussel med väldigt många bitar.

Rosa boken

Rosa boken. 10 berättelser om bröstcancer. En antologi från Månpocket
I förordet säger Stefan Einhorn att han arbetat på Radiumhemmet i hela sitt liv och att han aldrig vänjer sig. Den dagen han vänjer sig vid cancer är det dags att sluta på Radiumhemmet.
Han påminner vidare om hur viktigt det är att gå till doktorn om man känner symtom.
Och att vi måste tala med varandra om cancer och lyfta bort tabut.
Och att vi måste uppträda som medmänniskor och inte räddhågat dra oss undan när någon fått det
omstörtande och skrämmande cancerbeskedet.

Sedan följer 10 personliga berättelser av mer eller mindre kända personer. Här är några av dem:

Döda mammor är knepiga saker skriver deckarförfattaren Karin Wahlberg.
Johanna Nilsson berättar om sin tappra mormor som kämpade sig igenom en rad sjukdomar varav cancer var en. Saint Ruth heter den berättelsen.
Din sorg är min tröst, sa Underbara Claras  (Clara Lidströms) mamma till sin dotter på sin dödsbädd.
Det svåraste när någon man älskar dör att man själv blir mindre älskad, konstaterar Clara.
Gaby Borglund följde med sin väninna och sambo Margareta Åberg till bröstcancerundersökning.
Väl där konstaterades att båda hade bröstcancer! Båda genomgick smärtsamma behandlingar. Men de bestämde redan från första stund att de skulle måna om livets positiva sidor och att de skulle vara helt öppna med sitt tillstånd. 

Månpocket skänker hela vinsten till Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation.

 

Fredagsmys

Annika
undrar i sin Bokbloggsjerka 5 - 8 oktober om vi brukar läsa facklitteratur också. Det gör jag. Det blir en hel del författarbiografier, böcker om litteratur, läsning och skrivande, kok- bak- och trädgårdsböcker (särskilt böcker om rosor).
Det betyder inte att jag varken kokar, bakar eller trädgårderar särskilt mycket. Men det är roligt att läsa om. Japan intresserar mig också.
Tyvärr är det ganska ont om skildringar av bergsbestigningar och ensamseglingar annars är det vansinnigt spännande.

Nytt från tidskriftshyllan

Smorgasbord och Gott och blandat aka Vi läser och Books & Dreams

I senaste numret av Vi läser finns en påfallande bra intervju med 
Karl Ove Knausgård med den talande rubriken  Jag vill hellre skriva än vara lycklig. Den som intervjuar är ingen mindre än Jerker Virdborg som just fått strålande omdömen för sin nya roman Staden och lågorna.
Yukiko Duke presenterar Klassikern Balladen om det sorgsna caféet av sydstatsförfattaren Carson McCullers och gör en intervju med Susanne Brøgger.
Jag vill gärna tro att Philip Teir hittat på rubriken till sin artikel Finlandssvenskans sak är svår.
Vad vore svensk litteratur utan de finlandssvenska författarna frågar han sig.

Books&Dreams är en ny tidskrift som jag tycker känns ganska plottrig.
Iofs är allt som handlar om litteratur och läsning bra, men ändå. 
Mer läslyx i livet står det på omslaget och redan där blir jag betänksam. Läsning är inte lyx. Läsning är själva livet. 
Mer läslyx i livet känns som om läsningen inte vore alldeles nödvändig.
I alla fall hittar jag två intervjuer som jag gärna läser. 
Chefredaktören Carina Nunstedt har intervjuat thrillerförfattaren Harlan Coben i New Jersey.
María Dueñas är professor i engelsk litteratur vid universitetet i Murcia. Hennes debutroman heter Tiden där emellan och beskrivs som en blandning av Vindens skugga och filmen Casablanca!? Den måste man ju läsa, känns det som. 
María Dueñas intervjuas av Alexandra Pascalidou.
Omslagspojkar och flicka är Andreas Lundstedt, Tommy Körberg och 
Camilla Henemark

Tematrio - förslag på nobelpristagare

Tematrio 
vecka 40. Lyran vill ha förslag på nobelpristagare i litteratur.
Jag har funderat. Det finns många att välja på. Inte minst kvinnor.
Men jag väljer som följer i bokstavsordning:

Margaret Atwood
För hennes mångsidighet. Hon skriver lyrik, noveller, essäer, romaner, SF och spänning.
På biblioteket hittar man henne på avdelningarna 
He, Hce, He.03, Hce.03, Bb, G.
Och hon har tjänat för Rakel under många år sedan debuten med Den ätbara kvinnan 1969. 
Margaret Atwood föddes i Ottawa, Kanada, 1939. 

Ismail Kadaré är den tongivande bland albanska författare. Han föddes 1936 och började sin författarbana med att skriva lyrik. 1963 slog han igen om med Den döda arméns general. Den kom på svenska 1973. Sedan har han skrivit en rad romaner. Ett återkommande motiv är Albaniens historia. Ismail Kadaré är marxist och regimkritiker. 1991 sökte han politisk asyl i Frankrike.
Han fick det allra första Man Booker International Prize

Haruki Murakami för att han är ett unikum inom skönlitteraturen och dessutom älskad av så många. Kanske ligger det honom i fatet, men icke desto mindre vore det ett annorluda Nobelpris. Murakami föddes 1949 i Kyoto. På Wikipedia står det på genrer: Surrealism, postmodernism (!), fantasy och magisk realism. Han lär ha inspirerats av bland andra Raymond Carver och Kafka 

En kvinnohistoria - fortsättningen

I Sörja för de sina fortsätter Kristina Sandberg att berätta  om Maj Sara Johanna Berglunds liv.
Tekniken är densamma  som i Att föda ett barn; en berättelse i tredje person.
Man känner igen Maj,Tomas, dottern Anita och släkten.
Sörja för de sina omfattar ca femton år -  till skillnad från Att föda ett barn som omfattar ett - och mycket hinner hända både inom och utom familjen.
Majs och Tomas son Lasse föds, farmor dör, svågrar och svägerskor börjar blir gamla. Vännerna fortsätter att träffas enligt alla sällskapslivets regler. 
Plötsligt är det Maj som är värdinna i sommarhuset vid havet som fortfarande kallas Farmors och som hon egentligen aldrig tyckt om. 
Men jag då? tänker Maj medan plikterna hopar sig. Hon längtar efter egentid.
Maj är fortfarande hemmafru med ambitionen att alltid ha hemmet i topptrim, att alltid ha kontroll. Hon ställer höga krav på sig kanske beroende på den klassresa hon gjort. Men "... finns där inte en tacksamhet över göromålens regelbundenhet, rytm?"
Maj har svårt för närhet och ger sig inte riktigt tid och/eller tillstånd att känna. Kanske vågar hon inte heller. Hon är inte riktigt nöjd med dottern. Är inte Anita lite väl klumpig? Och varför är hon så sur? Det kanske inte är så konstigt att hon inte har några kompisar. När det visar sig att Anita behöver glasögon tar Maj det som ett personligt nederlag. Lasse är mera som Maj och lättare att handskas med.
Maj själv är lång och slank och ser ut som en mannekäng i de tjusiga, moderna klänningar Tomas gärna bekostar. Maj har inte mycken insyn i ekonomin, men Tomas säger att kriget varit bra för affärerna. Maj är inte riktigt tillfreds med livet. Och det är nog inte Tomas heller, egentligen.
Visst har de det bra, men... Maj får kramper, andnöd, hjärtklappning och yrsel och tror att hon fått kräftan.  "Vi måste lita till att kroppen hjälper oss att... härbärgera själens smärtor", säger doktorn och Maj behandlas med insulin som vid den tiden anses ha lugnande inverkan.
Tidsmarkörerna är många. Man samlar in pengar till Finlands sak, barnen har kokslov, skärmbildsbussarna far omkring och gör massundersökningar, man har ransoneringskort och dricker surrogatkaffe. Jussi Björling sjunger, man läser Astrid Väring och Marika Stiernstedt och hämtar inspiration i jästpulverboken med kristidsrecept.  
Det jag tyckte om i Att föda ett barn finns i Sörja för de sina i ännu högre grad.
Och det kommer mig att otåligt vänta på nästa del i berättelsen om 
Maj Sara Johanna Berglund.

Höstvisa

Det glimmar i guld och klaraste rött,

det prasslar så sakta i parken,

ty hösten är kommen, och almar och lönn

de fälla nu bladen till marken:

"Så fall, våra blad , fall mjukt och lätt!

Vi väva ett täcke så varmt och så tätt,

vi väva ett täcke åt marken.

Se vintern är nära, och vädret är grått,

nu måste vi värma och lysa!

Vi väva ett täcke så varmt och så gott,

att blombarnen icke må frysa.

Sov gott alla blombarn, sov gott, sov sött,

vi väva ett täcke i gyllene rött,

vi väva ett täcke åt marken."

Elsa Beskow

Resor i Saudiarabien

Medan regnet envist fortsatte att falla samlades ett hundratal människor i Farstorps bygdegård långt från allfarvägen för att lyssna till journalisten och 

TV - reportern Tina Thunander som berättade om kvinnors liv i Saudiarabien. Hon har gjort ett flertal resor dit och även skrivit en bok, Resa i Sharialand.

Den var Augustprisnominerad 2010.

När det konstaterats att tekniken inte fungerade och att det inte skulle bli några bilder börjar Tina Thunander med att tända en underbar rökelse för att försätta publiken i en mellanösternstämning.

Oud heter doften. (Nu fattades endast musiken från en oud.)

Sedan sätter hon igång och berättar om sin första resa. Hon hade fyra fakta emot sig; hon var kvinna; hon reste ensam; hon räknades som kristen och hon var journalist.

På något sätt lyckades hon i alla fall. Sedan måste hon skaffa en abaya; en vacker och dyrbar sådan med blått foder. Naturligtvis måste hon ha en hijab, huvudsjal, också och en niqab, ansiktsslöja.

(Ansiktsslöjan finns inte föreskriven i Koranen.)

Saudiska kvinnor har just fått lova att börja arbeta i affärer för kvinnors underkläder. Det är ett stort steg, säger Tina Thunander. Annars tas det mestadels myrsteg.

I Saudi finns världens högst utbildade hemmafruar. Alla har gott om pengar och kan anställa tjänstefolk. Alltså kan de sysslolösa kvinnorna läsa vid universiteten.

Kvinnor och män får inte förekomma i samma rum om de inte är gifta eller är släkt med varandra. Detta särskiljande påbjuds dock inte i Koranen. 

Ett märkligt faktum är att chefen för den religiösa polisen har haft detta som ämne för sin doktorsavhandling!

Tina Thunanders intressanta, livfullt framförda föreläsning följdes av många frågor. Och, nej, det kändes inte som om vi egentligen saknade bilderna.

Arrangör: Farstorps föreläsningsförening

Varje bok är en flaskpost

Inget avsked jag fick,
varken ett viskat ord
eller en gest, en blick
för att be om ett ord, medan jag
som ingenting visste eller förstod
såg gryningen hårdna till dag,
den dag som ändrade allt, när du gick.

The Going av Thomas Hardy var en dikt som Jeanette Winterson hade lärt sig efter det att en flickvän lämnat henne. Men dagen som verkligen förändrade allt för Jeanette Winterson var den dagen då hon adopterades bort sex veckor gammal.
Hardy har orden som hittar känslan. Det är så poesi fungerar.
Varför vara lycklig när du kan vara normal? är orden som Mrs W yttrade när hon förstod att dottern älskade kvinnor. Det är också titeln på Jeanette Wintersdons nyutkomna biografi.

En del känner man igen från Wintersons succéroman från 1990 Det finns annan frukt än apelsiner.
Jag har skrattat mycket när jag har läst biografin - trots allt. Mrs Winterson är grym, men hon skildras här med  humoristiskt överseende. Hon var en naturkraft; lång och kraftig (sköldkörtelproblem) och ingen dumbom. En Dickens - figur, tycker jag. Men kanske var Mrs W inställd på att adoptera en pojke? 
Mrs Wintersons religiositet var av det stelbenta, fördömande slaget och apokalypsen var hennes favoritföreställning. Hennes uppfostringsmetoder gick ut på att låsa  dotttern ute alternativt sätta henne i kolkällaren. Eller fick Jeanette stryk när fadern kom hem. Instruerad av modern, förstås.
Excorsismen inte att förglömma. Oavsett att den inte hade minsta effekt.
Jeanette erbjöd motstånd. Hon gav sig av från hemmet när hon var 16 år och bodde än här och än där: i en gammal bil eller husvagn eller i ett rum hos någon snäll människa.
Jeanette Winterson tog sig för att läsa den engelska skönlitteraturen från A - Z. Böckerna och biblioteket
blev hennes räddning. Liksom så småningom skrivandet.
Under en tid var JW djupt deprimerad och försökte till och med ta sitt liv. Att vara galen är en tidskrävande process, liksom att bli frisk säger hon. Men hon skrev sig ut. 
Varför vara lycklig när du kan vara normal är en varm och kärleksfull bok full av humor och sorg.
"Hon älskade mig de dagar hon var i stånd att älska", säger Jeanette Winterson försonligt och gillar inte att den biologiska modern klankar på Mrs W. "Hon var ett monster men hon var mitt monster."
Nu förefaller JW vara lycklig efter allt hon gått igenom. Hon lever i ett bra förhållande och som hon säger så frigör förlåtelsen framtiden.
Jag tyckte mycket om att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal och får lust att läsa om Apelsinen (som JW kallar den) och flera andra av hennes romaner. 
Och jag tycker att Jeanette Wintersons biografi har förutsättningar att bli en strålande film!

En kvinnohistoria

Maj Sara Johanna Berglund, född Olausson, har  ingått äktenskap med fabrikör Tomas Berglund, som är frånskild och nästan dubbelt så gammal som hon. Och det är inte den hon ville ha, men han råkade ju bli far till hennes barn. Maj är tjugo år och hon har svårt att finna sig tillrätta i graviditeten.
Det är inte mycket lättare med hela den nya, stora släkten anförd av den dominanta svärmodern Tea, som håller "minstingen" Tomas i ett järngrepp. Allt skaver. Maj tänker mycket på sin stora kärlek, Erik,
och på sin egen familj som hon tappat kontakten med. Ofta skriver hon brev i tankarna och längtar efter sin mamma. Maj är mycket ensam och har ingen att tala med eller få råd av. Hon och mannen känner inte varandra egentligen. Tomas gör trevare, men det är Maj som inte är så intresserad.
Det är tåga i Maj och hon ger sig ändå i kast med alla middagar, julfiranden, födelsedagar och andra familjetraditioner om än med stor vånda. Hon har klättrat uppåt på samhällsstegen och det har ett pris.
Moderskapet är inte heller så lätt i början, men Maj lär sig. Och hon inser att den lilla dottern också kan  användas som sköld. Om och när det behövs.
Ganska snart efter giftermålet upptäcker Maj att det är något som inte stämmer med mannen. 
Tomas försvinner ofta utan att hon vet var han är. Och han doftar främmande när han kommer hem.
Hon undrar vad som kan ha hänt i  äktenskapet med Astrid. Tänker han fortfarande på henne?
Kristina Sandberg följer tätt inpå Maj i Att föda ett barn. Det är genom henne vi upplever allt.
Det är vardagsgråttt, realistiskt och inte ett dugg förskönat. Tvärtom. 
Man lider med Maj när hon har födelsedagsmiddag på sin 21 - årsdag för hela stora släkten. 
Hon våndas över menyn; hon springer benen av sig ; hon sliter och är gråtfärdig. Och gravid.
Och när det är mors dag - hennes första - vart går mannen då? 
Att föda ett barn är också ett stycke kulturhistoria. Här finns mycket tidstypiskt - kläder, mat, umgängesvanor och tankesätt.
Att föda barn är första delen i en tänkt trilogi.
Del två, Sörja för de sina finns redan.

Om detta må det berättas

Den vackra kvinnan i bakgrunden är Bennie Åkerfeldts farmor

Författaren, skribenten och debattören Bennie Åkerfeldt och musikern 
Pelle Jageby gör tillsammans ett noga förberett, väl avvägt och proffsigt genomfört program om resandefolket, som sorterar under det vidare begreppet romer. Ett stycke ganska okänd svensk historia berättas på ett effektivt sätt i ord och ton. Som åhörare blir man starkt berörd och många tankar infinner sig. Resandeblod är ett program som borde passa utmärkt på högstadiet och i gymnasieskolor.
2012 är romernas år.
Läs vidare HÄR

Fredagen den 9 november släpps Bennie Åkerfeldts senaste BOK,

Romer - det ansiktslösa folket i Europa på huvudbiblioteket i Kinna 11 - 19.

ord och inga visor

Idag lyssnade jag på Obs i P1 och då fick jag höra Jessica Johansson på bloggen
ord och inga visor
tala om böcker och bloggande. Hon är en av flera bloggambassadörer på Bok - och Biblioteksmässan.
Jessica sa många bra saker, bl. a.  om bloggarnas ökande betydelse för bokläsare som komplement till kritiken på kultursidorna. Det ena behöver ju inte förskjuta det andra.
Du kan antingen läsa eller höra
HÄR 

Dessutom!

Förutom alla biblioteksböckerna vill jag ju läsa Nina Björk, Lyckliga i alla sina dagar som jag vann på
Annas fina blogg - och dagarna går
Jag blev jätteglad och går nu i ide en tid (ja, jag får väl inte missa tiden hos tandhygienisten, förstås)

Från biblioteket

Dessa läckra höstböcker hade jag reserverat på mitt lokala bibliotek.
Och nu har de kommit. Alla på en gång. (Och då ska vi inte tala om det jag redan hade hemma...)
Var börjar jag???

Tematrio - Norden på Bokmässan

Lyran 
ger oss i uppgift att under veckan berätta om tre nordiska favoriter - böcker eller författare.
Antingen skriver man i egen blogg och gör en hänvisning i Lyrans blogg.
Eller också skriver man direkt i Lyrans kommentarsfält.

Islänningen Gyrdir Eliasson fick Nordiska Rådets Litteraturpris 2011 för sin novellsamling 
Bland träden. 47 korta noveller med överraskande slut som på något sätt hänger ihop med varandra.
Allt tilldrar sig i ett grått landskap med någon enstaka färgaccent.
Jag var otroligt förtjust i den här novellsamlingen.

Pia Juul är en högt uppskattad författare i Danmark. Hon skriver noveller, romaner, dramatik och lyrik.
Dessutom är hon medlem i Danska Akademien. Mordet på Halland är däremot en kriminalroman. Att skriva deckare räknas inte som så särskilt fint i Danmark.
Mordet på Halland handlar egentligen mer om änkans kartläggning av vem Halland, hennes döde man, egentligen var. Kände de varandra över huvud taget?
Slutet är inte så väsentligt. Det viktiga är vägen dit.

Den norske poeten Olav H Hauge (1908 - 1994) kallades äppelodlaren vid Hardangerfjorden. Han bodde längst in i fjorden på en gård i hela sitt liv med undantag för den tid han tillbringade på mentalsjukhuset Valen. Han skrev 84 självanalytiska dagböcker under sitt liv. Hauge skrev också lyrik och utvecklades från romantisk naturlyrik till modernism. Persisk och kinesisk lyrik älskade han och han läste mycket i hela sitt liv. Carl - Göran Ekerwald skrev en bok om denne märklige norske författare. Det stora självporträttet heter den och kom ut 2011 på Carlssons förlag.

Solstorm

Åsa Larssons första kriminalroman med Rebecka Martinsson i huvudrollen har titeln Solstorm.

Jag har sett filmen med Isabella Scorupco som Rebecka Martinsson.
Först blev jag besviken. Det var inte så jag tänkt mig henne, men efter hand tyckte jag ändå att hon passade riktigt bra som den envisa, orädda juristen från Stockholm som anses vara en förrädare och avhoppare av den religiösa församling som hon tillhört, missbrukats av och spottats ut av.

De extatiska församlingsmötena är riktigt obehagliga och för tankarna till andra stora möten av typen masspsykos. Mikael Persbrandt spelar ungdomsledaren som får ungdomarna med sig, särskilt flickorna som får särbehandling.  Krister Henriksson har en obehaglig roll som frusen familjefar.

Susanne Reuter är hans grå hustruskugga som vet att hålla sig steget bakom.

Deras unge son är församlingsledaren Viktor Strandgård, som hittas mördad. Rebecka har kallats till Kiruna av hans syster som anklagas för mordet och är rädd att hon ska mista vårdnaden om sina barn..

Det är kallt och gnistrande vitt och ljusen från  Kiruna lyser upp den svarta natten. Det är oerhört vackert filmat.

Farmors hus som Rebecka bor i ligger inte riktigt som jag trodde.
Men Polisinspektör Anna - Maria Mella som spelas av Lena B. Eriksson är exakt som jag föreställt mig henne.

Jag kommer nog att läsa boken också för jag tycker att det finns luckor i filmen, t. ex. är det något med Rebecka och Viktors föräldrar som inte stämmer riktigt.

Högt ärade trana

Idag när jag steg ut på trappan passerade en grupp tranor i snygg Y-formation. Och det är ju dags nu. Under september - oktober ger de sig iväg mot Iberiska halvön och norra Afrika för att sedan återkomma i mars - april.
Den här fina bilden av flyttande tranor hittade jag HÄR


Nina Södergren f. 1924 är en poet som ofta använder tranan som motiv. Tranan är för henne avskedets och återvändandets fågel. Alldeles nyligen - augusti 2012 -har det kommit ut en samlingsvolym med Nina Södergrens dikter, Högt ärade trana. Här ingår även ej tidigare publicerade dikter
 

Nina Södergren bor på Öland och skriver ofta dikter om fåglar.. Hon medverkar även som journalist i Ölandsposten. Onsdagen den 24 oktober kl 19 besöker hon Mörbylånga bibliotek och berättar om sitt författarskap.

Höstdagjämning

Höstdagjämning

Nu blommar heden violett av ljung,

rött skifta nyponen bland snårens taggar,

och över åkern vitnande och tung

för svalnad blåst den mogna säden vaggar.

Jag känner höstens närhet. Snart den skall

med praktfull färgglöd skog och park förgylla,

till dess att vid de sista lövens fall

allt svartnar och blir ett med regndränkt mylla.

Det är, som om ett vemodsmängt förbi

mig redan nådde ur den luft jag andas,

och ändock hör jag  ock en melodi,

som sjunger ljust och ljuvt, med vinden blandas

Natan Söderberg (1869 - 1937)

Ur  Svensk dikt året om

Bilden är lånad från Wikipedia

Lyckad återträff

Äntligen blev det min tur att läsa Till offer åt Molok av Åsa Larsson!

Och jag blev inte besviken. Det är spännande och välskrivet och Åsa Larsson är duktig på de tunna psykologiska trådarna. Och miljön - Kiruna med omnejd; snön, kylan, avstånden mellan husen - som hon skildrar så hemvant. De starka kvinnorna är fler än de starka männen. Den arme (osympatiske) kammaråklagaren Carl von Post har ett elände med den populära åklagaren Rebecka Martinsson, den ettriga polisen Anna - Maria Mella och den resliga polisinspektören från Umeå klädd i linne lager på lager och det grå håret uppsatt med en pinne. De kommer honom att känna behov av syrgas, betablockerare och morfin. Honom är det riktigt synd om.

Det är något gammaltestamentligt över Till offer åt Molok.  Molok nämns i tredje Moseboken som en ond kraft som kräver barnaoffer. Men den som offrar sitt barn  kan å andra sidan förvänta sig ett gruvligt straff.

Och det handlar verkligen om fädernas missgärningar som straffar sig i kommande generationer som det står om i andra Mosebok.

Till offer åt Molok utspelas på två tidsplan - ett med början 1914 med berättelsen om lärarinnan Elina Pettersson, gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm och ondskan själv,  övergruvfogden Fasth.

Det andra tidsplanet är nutid. Tidsmarkörerna är många och stämningsskapande.

Hjalmar Lundbohm är en verklig person, men historien med Elina är uppdiktad.

Leif Silbersky kallas in för att försvara en våldsamt utlevande kvinna, som misstänks för mord.

När berättelsen tar sin början är det höst i markerna. Snorvalpen (schäfer) väcker Rebecca Martinsson en tidig söndagsmorgon medan blandrastiken Vera håller omgivningen på en  armlängds avstånd.

Hundarna är alltid betydelsefulla i Åsa Larssons berättelser och skildras kärleksfullt.
Detta är den femte boken i serien om Rebecka Martinsson. Förmodligen kommer det flera. För man måste ju få veta hur det går för Rebecka och pojkvännen Måns, som sitter i Stockholm på en fashonabel advokatbyrå och hatar Kiruna. 
Rebecca å sin sida älskar Kiruna och eventuellt också polisen och hundföraren Krister Eriksson...

En berättande poet

Bilden är lånad

Den amerikanske poeten Louis Simpson gick ur tiden förra veckan.

Han föddes på Jamaica 1923 och flyttade som sjuttonåring till USA.
Hela sitt liv kom han att skriva utifrån ett utanförskap; inte hemma varken här eller där. Simpson skrev lyrik och undervisade i litteratur.

1964 fick han Pulitzerpriset för sin fjärde diktsamling 

All the End of the open Road.

Louis Simpson företrädde den s. k. berättande poesin som kommit tillbaka i USA under de dynamiska 1950 - och 60-talen.

På svenska finns Kaviar på begravningen. Berättande dikter i översättning av Stewe Claeson på Ordfronts förlag 1998. Den innehåller dikter från 1971 till 1998. Lyriken från debuten 1949 och fram till 1971 har presenterats på annat håll, bland annat i Poesi från USA.

Kaviar på begravningen  

                                                                        Detta är byn där klockaren

                                                                        åt upp all kaviaren på 

                                                                        begravningen.

                                                                        Tjechov: Ravinen

På hemväg från kyrkogården

diskuterade man begravningen

och predikan: " En sådan tröst för familjen."

De trängdes i vardagsrummet.

Det var varmt och gästerna började bli högljudda.

Klockaren hamnade intill en assiett

full med kaviar. Han tog en

hel sked. Så en till.

Plötsligt märkte han

att alla iakttog honom,

undergången stirrade honom i ansiktet.

Han bleknade. Sen försökte han skämta bort det -

man kan lika gärna bli hängd för ett får

som för ett lamm, och så vidare.

Han såg tillbaka på dem med bister min

och tog en full sked till,

och en till. Han åt upp alltsammans.

Nästa morgon hade man sett honom på stationen

när han köpte biljett till Kurovskoye,

en by som liknar vår, fast mindre.