En lyckans gullgosse

Fjärde delen i Per Wästbergs memoarserie Ute i livet. En memoar (1980 - 1994).

Som vanligt flyter Per Wästbergs vackra prosa lätt.

Med samma lätthet tycks han ta sig genom livet.

Ute i världen bygger på återgivning av regelrätta dagboksanteckningar, berättande avsnitt; avsnitt med personporträtt, ett hyllningkapitel till läsandet och litteraturen och  Alice och Hjördis, som författaren är mycket förtjust i själv, får också ett eget avsnitt.

Det afrikanska engagemanget är genomgående och det näst sista kapitlet i boken heter Sydafrika fritt.

Per Wästberg skildrar sina möten med ANC - ledaren Oliver Tambo och den märkliga - så småningom - obehagliga vänskapen med Robert Mugabe. Nadine Gordimer och Per Wästberg har varit goda vänner i många år. De delar utöver allt annat födelsedata intill timmen.

Åren som ordförande för PEN - klubben utökade naturligtvis författarkontakterna.

Och Per Wästberg var också den som startade den svenska PEN - klubben.

Många författarmöten skildras  - under resor ute i världen och hemmavid.

Ibland mycket komiska. Som då den ene pucklar på den andre för en dålig recension. Eller då någon inte kan komma på samma fest som någon annan.

En mentor var den älskvärde, ständigt läsande Carl - Olof Josephson (bror till Erland J) i Sandbergs bokhandel i hörnet mellan Sturegatan och Humlegårdsgatan. Där hade den unge Wästberg sitt universitet.

Sverker Åström är en annan person som betytt mycket för Per Wästberg och med vilken han odlade en långvarig bekantskap och uppskattade efter förtjänst.

Werner Aspenström och Per Jersild är andra uppskattade vänner.

Per Wästberg har över huvud taget ett otroligt nätverk över hela världen. Och han är säkert själv en man som det är lätt att komma till tals med. Men - svår att lära känna.

Wästberg är också en fantastisk skildrare av Stockholm. Särskilt Östermalm.

Jag uppskattar på det hela taget Ute i världen väldigt mycket. 

Den har många förtjänster. Och så är det ju det där med språket...

Men - ibland blir det lite mycket av katalog över människor-jag-mött. Namnen staplas på varandra.

Och ett verkligt problematiskt område är kvinnorna och känslorna.

Där blir jag både skeptisk och beklämd. Visst är kärleken ett riskföretag, men ändå. Är det verkligen så lätt att bara lämna? Gång på gång?

Är det  så konstigt att kvinnorna anfäktas av svartsjuka?

Vad tyder detta ständiga lämnande på?  Hur orkar han byta lojalitet hela tiden?

Man kan ju inte låta bli att undra hur det skulle vara om Per Wästberg blev lämnad för en gångs skull?

Om inte det skulle ha betydelse för den personliga mognaden?

Och jag tror att jag ska läsa om dottern Johanna Ekströms

Om man håller sig i solen

Den har sårat fadern mycket, säger han i Ute i livet. 1980 - 1994.

Johanna Ekström är 10 år 1980 och 24 när Ute i livet slutar.

De verkligheter som skildras har inte mycket gemensamt.

Så klart.

Dagens dikt

- Säg mig, gamle man, finns det

några sevärdheter här i byn?

- Kanske. Det finns en tupp och några

höns, två kor och en gammal gris.

Tjuren är såld, hästen begravd.

Här hostar ingen blod numera.

Orgeln i kyrkan har bara en manual

och Kristusgestalten är stungen av mask.

Men på kyrkogården blommar oxel och rönn,

det luktar av tjärade kors.

Och om sommaren kan man innan högmässan

börjar höra kajorna ropa till varandra.

Kajornas språk -

en lovsång!

Byfånen har inget namn.

Karpen sover i dammen.

Många dagar saknar datum.

De döda har ingen talan.

Ur Gömslen. Dikter av Lars Lundkvist. 2008

Gömslen var Lars Lundkvists nittonde och sista diktsamling.

Han föddes 1928 och dog den 6 augusti 2012.

Tematrio: Titeldjur

Denna veckan vill Lyran 

att vi berättar om tre böcker med djur i titeln. 

Torgny Lindgrens genombrott som författare från 1982, Ormens väg på hälleberget.

Den handlar om en fattig änka  i Västerbotten i mitten på 1800 - talet. 

Hon får betala ett högt pris för familjens överlevnad. 

Betalningsbördan går sedan i arv till dottern.
Ormens väg på hälleberget har filmats med Stina Ekblad och Stellan Skarsgård i huvudrollerna.

När Guppies for Tea kom ut 1993 väckte den uppseende för sitt fina språk.

Engelsmännen uttryckte sin beundran för svenska Marika Cobbold.

Guppies for Tea handlar om åldrande och relationen mellan kvinnor i olika generationer

1960 kom To kill a Mockingbird av Harper Lee. Den tilldrar sig i amerikanska södern och handlar

om rasmotsättningar. I bakgrunden finns ett verkligt rättsfall. Romanens huvudperson - en verklig hjälte - är Atticus Finch. Den rollen spelas av Gregory Peck i filmen som gjordes 1962.

Den som söker hen finner

Inspirerad av Hannele

gick jag till mataffären och rotade i DVD - utbudet och se vad jag fann!

Northanger Abbey (Jane Austen) har jag tidigare i en annan inspelning och The other Boleyn Girl vet jag inte något om mer än att den bygger på en roman av Philippa Gregory, Den andra systern Boleyn.

Men Vanity Fair motiverade köpet. Jag läste om William Makepeace Thackeray (1811 - 1863) i Ruth Halldéns Radikaler och viktorianer och tänkte att jag skulle läsa Fåfängans marknad (1848 - 49).

Den hittade jag i min egen bokhylla i Sohlmans klassikerbibliotek.

Thackeray var mycket populär under en tid, men föll därefter i glömska.

Senare har han uppmärksammats för sina samhällskritiska skildringar och för sitt intresse för könsrollsproblematik. Han var bekant med kända feminister och genom det egna äktenskap ökades hans förståelse för kvinnans situation. 

Thackeray gifte sig ung med en mild och attraktiv kvinna, Isabella, som sedermera blev sinnessjuk.

Isabella födde tre barn på fyra år och blev allt mer deprimerad för varje barn. 

Till slut försökte hon ta sitt eget liv och även ett av barnens. 

Thackeray blev mentalskötare åt sin hustru, men till slut blev uppgiften övermäktig och han måste lämna bort henne.

Den erfarenheten påverkade Thackerays världsbild och han levde resten av sitt liv trogen Isabellas minne.

Great loves

Den här vackra boken A mere interlude av Thomas Hardy ingår i en serie -  

Great loves - som ges ut av Penguin Books.

Andra titlar i serien

är till exempel The Kreuzer Sonata av Leo Tolstoy

Mary av Vladimir Nabokov

Alla titlarna finns i serien finns HÄR

Rosor och törne

Det är en klar fördel att ha Drottningens juvelsmycke i färskt minne när man läser Lacrimosa av 

Eva - Marie Liffner. Det kräver ändå koncentration. Men det är väl värt mödan.

Innan jag riktigt kom in i Lacrimosa hann jag bli ganska förbryllad. Det var mycket jag inte fick grepp om. Men snart började  poletterna falla på plats och alla associationer och symboler blev till spännande utmaningar.

Det är mycket skickligt gjort från början till slut. Eva - Marie Liffners språk är fantastiskt spänstigt och njutbart med tidsenliga ord;  tryfferat med tidstypisk franska. 

Hennes sätt att beskriva dofter (lukter) och färger; hur vattnet daskar mot båtens sidor; hur duvorna klapprar med vingarna; och allt detta som skymtar i dimman eller ses i ögonvrån eller skyms av rök eller anas bakom det som ses. Allt rymmer sin motsats; ben och mull; dröm och verklighet; hat och kärlek; skuggan som är ljusets tvilling.

Lacrimosa börjar med slutet på själva berättelsen. Verket tar hämnd på sin upphovsman, som ju då är själva Carl Jonas Love Almqvist. 

Huvudperson är Ros/Rose/Ross.

Hen genomgår en utveckling från animal coeleste i Finland till Almqvists styvson till Rose vid teatern till Ross i Genua. Det kan låta egendomligt, men lita på att Eva - Marie Liffner får ihop det!

Lacrimosa är en romantisk text precis som Drottningens juvelsmycke.

Den är också feministisk och innehåller många resor. 

Tidsplanen glider ut och in i varandra och miljön växlar mellan Fagervik i Finland, Stockholm och Genua.

Lacrimosas vackra omslag är gjort av Sara R. Acedo. Rosorna, törnet, masken och tåren - eller är det pärlan som fanns i graven med den vackra gröna sammetsklänningen? - är bara en liten del av alla symbolerna i romanen.

Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. 

Men det var Tomas Bannerhed som fick det för Korparna.

Jag är glad att jag slapp välja.

Platt som ett holländskt landskap

Jag läser vidare i Radikaler och viktorianer av Ruth Halldén och kommer till Anthony Trollope, (1815 - 1882).

Ännu en viktoriansk författare som var omåttligt populär under en tid och sedan glömdes bort.

Trollope skrev breda familjeromaner som lämpade sig väl för högläsning.
Han var lättläst och fick en mycket vid läsekrets. Trollope räknades inte som lika "fin" som George Eliot, Charles Dickens eller Thackeray. Han rörde sig fritt mellan olika samhällsklasser i romanerna som var många och omfångsrika.
Han blev mycket folkkär.

Men Henry James kallade honom "platt som ett holländskt landskap" och Virginia Woolf ägnade honom ingen uppmärksamhet alls.

Men sedan kom en vändning. Det kom ut en rad biografier och det bildades ett Trollope - sällskap.

Trollopes uppväxt var ganska sorglig. Han kom från ett högre medelklasshem, men fadern lyckades inte försörja familjen. Den företagsamma modern började då skriva underhållningsromaner och reseskildringar.
Anthony Trollope lyckades inte bra i skolan; han var mobbad och räknades vara på gränsen till efterbliven.

Så småningom vaknade han till och fick  arbete som kringresande postinspektör. 

Han trivdes utmärkt med resandet och började skriva ner intryck av människorna omkring sig. Och till slut föll det honom in att han kanske kunde gå i moderns fotspår.

Det visade sig att han skrev lika snabbt och lätt som hon och han gjorde inga ändringar.

1855 slog han igenom med The Warden, som enligt Ruth Halldén är ett av mästerverken inom den engelska litteraturen. The Warden inleder en serie om sex romaner The Chronicles of Barsetshire. Den sista romanen i serien The Last Chronicle of Barset kom ut 1867.

Romanerna tilldrar sig i en liten fiktiv stad i södra England.

Landskapet Barsetshire sammanfaller ungefär med Dorset.

Trollope intresserar sig särskilt för prästerskapet och lågadeln.

Och han visar sig vara en utmärkt kvinnoskildrare.

Kvinnorna är ofta intelligenta, starka och handlingskraftiga i motsats till sina mera slätstrukna män.
Trollope hade många berömda fans och  Henry James lär ha ändrat inställning
och dessutom påverkats av Trollope  i det egna skrivandet.
Allt som allt blev det 47 romaner, några novellsamlingar och reseskildringar.
Så produktiv som han var hade han aldrig fått Nobelpriset i litteratur.
Fråga Joyce Carol Oates! 

SÅ HÄR
skrev jag efter att ha sett ett antal BBC - filmer som bygger på Trollopes romaner.

Livet på landet

Kilvert´s Diary - engelskt lantliv 1870 -1879 sådant det tedde sig för prästmannen Francis Kilvert (1840 - 1879). 

William Plomer gjorde urvalet och skrev förordet.

Francis Kilvert föddes i Wiltshire och kom att arbeta både i Wales och Wiltshire.

Han var mycket omtyckt; var ung och charmerande och räknades som en tillgång i sociala sammanhang. 

Men hans dåliga ekonomi gjorde att han trots det inte var något gott parti.

Francis - Frank - Kilvert skrev dagböcker. Han var en god iakttagare, intresserad av människor, vardagsliv, naturen och med sinne för detaljer.

Dagböckerna har kommit ut i olika utgåvor och urval. 

Man har till och med gjort en Kilvert för barn.

Kilverts nyblivna hustru blev änka efter en månads äktenskap (maken dog av bukhinneinflammation) och hon censurerade de delar av dagboken som handlade om henne och deras första tid tillsammans. 

Andra släktingar förstörde av okänd anledning flera  andra delar.

Från början fanns det 22 delar av dagboken.

De fyra delar som nu finns kvar bevaras på The Nationla Library of Wales.

1976 gjorde BBC en TV - dokumentär om Francis Kilvert kallad  

Vicar of this Parish.

En dramatisering gjordes också. 

Inte heller dessa program finns att få tag i längre.

Men - i januari 2013 kommer en ny Kilvert´s Diary på förlaget

Vintage Classics. 

En bra bok

"Vad är det för mening att läsa skönlitteratur? Det är en fråga jag aldrig ställer mig själv, lika lite som jag frågar mig varför jag äter."

Så skriver litteraturkritikern Ruth Halldén i inledningen till En bra bok från 1991.

Hon talar om att hon som barn fick läsa precis vad hon ville och att hon utvecklats till en läsare som läser allt varhelst ord uppenbarar sig.

"Jag kan stå och hålla i en djupfryst kalkon och fastna i texten som vore det en bestseller. Det är alltså - för den födde läsaren - på ett elementärt sätt nöjsamt att sätta samman ord till betydelser. Och hur nöjsamt är det inte då, när betydelserna syftar till något mer än praktiska meddelanden, när orden ger en bild av världen och livet."

"Som ensam bokläsare har jag friheten att vara mig själv i fullt majestät... Författarna kommer mig ändå till mötes... Var i hela världen befinner man sig eljest i ett så tolerant sällskap?"

Ruth Halldén blev så ofta tillfrågad om litteraturtips att hon beslöt att samla några i en bok.

Femtio stycken blev det i alfabetisk ordning; från olika språkområden mestadels från 1800 och 1900-talen. Och hon blandar friskt. 

Choderlos de Laclos, Farliga förbindelser (1782, förresten)

Madame de Lafayette, Prinsessan de Clèves (1678)

Irmgard Keun, Konstsilkeflickan

Willy Kyrklund, Solange

Bröderna Goncourt, Dagbok (1872 -96)

Yokio Mishima, Demaskering

Barbara Pym, Höstlig kvartett

Italo Svevo, Zenos bekännelser

John Kennedy Toole, Dumskallarnas sammansvärjning

Fay Weldon, Röksvamp

E L Voynovich,, Spyflugan (1897)

För att ta några exempel.

Läsaren väljer själv det som tilltalar och berör.

Men som läsare ska man också ge författaren en rejäl chans, d.v.s. inte ge upp direkt utan läsa en bra bit i boken.

"Vad som är en bra bok är naturligtvis en subjektiv bedömning. För mig är det alltid en bok med stark personlig utstrålning. Jag ser författaren som en vän och boken som ett samtal. Man älskar den eller inte."

Ruth Halldén är alltid inspirerande att läsa. 

Och den här lilla boken har mycket att ge.

Omslagsbild: Auguste Renoir

Vagabond ways

År 2000 kom Faithfull: an autobiography av den engelska sångerskan och skådespelerskan 

Marianne Faithfull, som föddes 1946 i Hampshire.

Minnen, drömmar, reflektioner är fortsättningen som har kommit i år. 

Båda böckerna är skrivna tillsammans med David Dalton.
Förlaget är Bakhåll.

Marianne Faithfulls temperamentsfulla mor, Eva, var av judisk börd och bodde i Wien. 

Fadern, den språkbegåvade major Glynn Faithfull, var spion åt MI16.

Det var också i Wien de träffades och hon blev hans förbindelse i Wien och de blev också störtförälskade.

Ingen av dem hade väl tänkt sig att dottern skulle välj den bana hon valde. 

Redan som 17 - åring debuterade Marianne Faithfull som sångerska.

Hon gifte sig och fick sonen Nicholas. Under fyra år levde hon med med Mick Jagger, men fann sedan att hon inte ville spela rollen av bakgrund till en världsstjärna.

Farbror Bill (författaren William Burroughs) förförde henne bildligen med boken The Naked Lunch.

Det var efter att ha läst den som MF bestämde sig för att börja knarka.

Faster Allen (poeten Allen Ginsburg) var nog snäll på sitt karaktärslösa sätt men absolut inget lämpligt sällskap för en ung flicka.

Under en tid var Marianne Faithfull en fullfjädrad hemlös heroinist som bodde på en mur.

Men hon tog sig samman, reste på sig och kom igen.

Hon råkade också ut för allvarliga problem med njurar och lever.
Men hon kom igen.

Så fick hon cancer, opererades - och kom igen.

Hon berättar distanserat och humoristiskt om sitt liv och sina många möten med författare, konstnärer och musiker. De klassiska författarna var också väldigt levande i de bohemiska konstnärskretsarna vid den här tiden, d. v. s. 60- och 70-talen. 

Marianne Faithfull berättar om författarinnan Caroline Blackwood, som var en väldigt kär väninna och som dog i cancer. Hon bibehöll sitt sinne för svart humor ända till sista andetaget på Mayfair Hotel, vilket var det ställe dit de rika drog sig för att dö.

(Jag vet att jag läst The Stepsdaughter och Mary Rose av Caroline Blackwood; två väldigt mörka romaner.)

Det framgår väldigt tydligt att man levde aningslöst ansvarslöst och totalt utan tanke på följderna.

Marianne Faithfull tar numera avstånd från det destruktiva levnadssättet och har valt att vårda sin kropp och sitt liv över huvud taget på ett helt annat sätt. Slut med droger och rökning! Hon tränar till och med pilates!

Cancern blev det slutgiltiga skrämskott.

Det är är ändå väldigt roligt att läsa om alla popgrupper, författare, musiker levnadsöden, dråpliga historier och självironiska avslöjanden.
Marianne Faithfull har alltid varit ytterst noggrann med sin stil så det har varit märkeskläder för hela slanten. Och hon älskar att shoppa.

Minnen, drömmar och reflektioner är något av en tidsspegel. Jag tror kanske att minnet och avståndet i tid har slipat av de värsta kanterna.
Men det räcker till ändå.
Personregistret är värdefullt. (Som alltid.)

Marianne Faithfulls officiella hemsida hittar du HÄR

Klassikersommar. 6

Nu har jag äntligen läst Drottningens juvelsmycke  eller Azouras Lazuli Tintomara (1834) (Törnrosens bok IV) av den mångfacetterade och gåtfulle Carl Jonas Love Almqvist (1793 - 1865).

Den finns med på listan över Lyrans 100 klassiker

och är en av de titlar jag planerade att jag skulle läsa i sommar.

Jag har försökt så många gånger men texten har inte tilltalat mig. 

Kanske beroende på att den uppbrutna formen; blandningen mellan epik och dramatik. Vad vet jag?

Denna gången blev jag riktigt fascinerad - både av själva Tintomaragestalten ("det himmelska djuret"), det historiska skeendet (det var jätteroligt att kolla fakta), idén med ramberättelsen om Jaktslottet där herr Hugo Löwenstjerna och bland andra Almqvists alter ego Rickard Furumo varje kväll sitter i gula salongen, idkar högläsning och diskuterar litteratur.

Hela berättelsen med alla intriger är spännande också.

Tidsmässigt rör det sig om tiden strax före, under och efter mordet på 

Gustav III.

Väldigt mycket stämmer överens med det historiska skeendet och man känner också igen namnen på större delen av människorna i och omkring hovet.

Tintomara är den undflyende, androgyna naturvarelsen som sprider olycka omkring sig och sorglöst drar vidare. Hen har inte förmågan att engagera sig känslomässigt; hen är ensam och mot slutet av berättelsen finns en Getsemane - passage där jag tycker att hen verkligen lider av att vara övergiven av alla. Tintomara befinner sig i en kyrka, men hen vet inte vad man gör i en sådan och varför. Hen är varken döpt eller konfirmerad.

Almqvist hade som så många andra vid den här tiden tagit intryck av Walter Scott, den historiska romanens fader. Däremot kan inte Drottningens juvelsmycke räknas som en historisk roman eftersom den behandlar en tid som är alltför näraliggande.

Både Scott och Almqvist reste omkring i de trakter där de hade för avsikt att förlägga sina romaner och studerade naturen.

Och båda skildrade politiska intriger.

Shakespeare, Emanuel Swedenborg och Jean Jacques Rousseau var en andra inspirationskällor.

Drottningens juvelsmycke är också en Stockholmsroman. En karta över Stockholm förhöjer läsupplevelsen.

Almqvists eget liv var mycket dramatiskt. Han var ett brådmoget, modersbundet barn, en flitig och intresserad student; han blev journalist, resenär, romantiker (Drottningens juvelsmycke), realist, samhällskritiker (Den svenska fattigdomens betydelse), feminist (Det går an till exempel) och landsflyktig.

Carl Jonas Love Almqvist ligger begravd på Solna kyrkogård inte långt från där slutscenen i Tintomara utspelade sig.

Varför läser ingen Walter Scott?

Den frågan ställer sig litteraturkritikern Ruth Halldén i Radikaler & viktorianer från 2004.

Hon har 1800-talet som sin specialitet och författarna från denna tid räknar hon som sina bästa vänner.

Trots det hade hon inte intresserat sig för Walter Scott (1771 - 1832) och när hon frågade runt bland sina kolleger så hade ingen annan gjort det heller.

Walter Scott började skriva lyrik och fortsatte sedan med historiska romaner som gärna handlade om stridigheter mellan engelsmän och skottar. Han var mycket beläst och den stora förebilden var Shakespeare, men han beundrade också Jane Austen. 

Själv hade han många berömda beundrare i hela Europa; Stendhal, Balzac, Pusjkin, Hugo, Dumas, Topelius och Geijer för att nämna några. Romanens Homeros, benämndes han och Goethe som myntat uttrycket världslitteratur räknade in Scott under den rubriken.

Man kan väl säga att Scott med sitt intresse för historia, natur och hembygd lade grunden till den efterföljande viktorianska romanen.

Jag har inte heller läst något av Walter Scott. Men jag skulle kunna tänka mig att göra ett försök med debutromanen Waverley (1914). 

Ruth Halldén m. fl. tycker att det är synd att Walter Scott är mera känd för ett par av sina sämre romaner, nämligen Ivanhoe och Richard Lejonhjärta.

Tematrio - Titelgeografi

Denna veckan vill 

Lyran 

att vi skriver om tre böcker med geografiska namn i titlarna. Efter lite funderande kom jag på tre titlar som jag varmt kan rekommendera

Om En vinter på Mallorca av George Sand skrev jag så här.

George Sand, Chopin och hennes två barn bodde en vinter på Mallorca för Chopins hälsa.

De var inte välsedda, man skörtade upp dem och allt var bara elände.

Det är mycket länge sedan jag läste Klockorna i Bicêtre av George Simenon (1903 -1989), men jag minns den vemodiga stämningen att jag tyckte att romanen var mycket bra. En man ligger på sjukhuset i Bicêtre. Han har fått en stroke och förlorat talförmågan. Nu tänker han igenom sitt liv och arbetar sig tillbaka.

Det är alltså en av Simenons psykologiska romaner och ingen titel i serien om kommissarie Maigret.

En fördämning mot Stilla Havet minns jag som en läsupplevelse.

Det är Marguerite Duras´genombrottsroman som nu har kommit i nyutgåva på Modernista förlag.

Romanen bygger på Duras´egna barndomsupplevelser i Indokina på en risodling som ligger farligt nära havet. Tiden är 30 - talet.

"Mesiga, mossiga och liberala"

Ikväll visades en utmärkt dokumentärfilm 

på SVT2 om Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad.

När kvinnorna fick rösträtt 1921 behövde de också utbildning i demokrati.

Skolan startade 1925av Fogelstadsgruppen från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson (mycket omtyckt läkare), Kerstin Hesselgren (riksdagsledamot), 

Elin Wägner (författare)och sittande Honorine Hermelin (lärare) , som var rektor på skolan i 30 år.

Fogelstadgruppen gav även ut veckotidskriften Tidevarvet och det var i den som änkan Helga Johansson blev författarinnan Moa Martinson.

Dessa kvinnor hade också trassliga kärleksrelationer. Alla som mötte Honorine Hermelin älskade henne. Hon var ett socialt geni och lyckades hålla beundrarinnorna på gott humör. Även sedan Hagar Olsson kom från Finland "som en hök i en hönsgård" och predikade socialism och radikalfeminism. Naturligtvis blev även hon förälskad i Honorine Hermelin. Men hon tyckte att kvinnorna på Fogelstad var mesiga, mossiga och alltför liberala. Och så pratade de för mycket. Hon ville ha mera handling.

Honorine Hermelin rymmer till slut till Danmark och gifter sig med  teologen Wilhelm Grønbech.

Ada Nilsson är ett besviket bröllopsvittne, men de båda kvinnorna förblir vänner under hela livet.

Ulrika Knutson och Marie Nyreröd har gjort dokumentärfilmen.

Det är en repris från 2007 och den finns att se på SVT Play i 30 dagar framöver. Den går också i repris lördagen den 11/8 kl 17.00 i SVT2.

Ulrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor kom ut 2004

Svart stig

Jag tycker allt bättre om Åsa Larsson och hennes radarpar kriminalinspektör
Anna Maria Mella och åklagare Rebecca Martinsson. Mella och Martinsson är varandras raka motsatser men de finner varandra alltmer vad tiden lider.
Min favorit är den ensamma, psykiskt sköra Rebecca Martinsson.

Anna Maria har alla trumf på hand; till och med en Robert som fiser i sömnen i sängen intill hennes samt en rad barn. Och hon älskar sitt arbete.

Åsa Larsson bygger omsorgsfullt upp sina intriger och hennes intresse för människor är tydligt.

Hon förlägger alltid sina romaner till Kiruna. Naturen är vidunderligt vacker men klimatet kan vara obarmhärtigt. Särskilt om man som mannen i den dramatiska inledningen till Svart stig oförsiktigt har stigit utanför värmen i sin fiskeark på Torneträsk i bara kalsongerna för att lätta på blåsan.
(Dumma karl!)

Det är beckmörkt, iskallt och storm. Det bär sig inte bättre än att arken sliter sig och ger sig iväg. Den byxlöse måste ge sig iväg och leta efter någon annans ark. Läget är kritiskt så att säga.

Svart stig handlar bland annat om gruvnäring med internationella förgreningar. Det dekadenta överklassiga syskonparet Diddi och Inna  Wattrang ingår en egendomlig allians med underdogen Mauri Kallis.

Sakta men säker tar han med iskall beräkning kommandot över syskonen och arbetar sig "uppåt" och skaffar sig ställning i samhället och en ansenlig förmögenhet enligt principen ändamålet helgar medlen.

Jag kommer att tänka på filmen Betjänten där Dirk Bogarde spelar betjänt åt en  adelsman och så småningom gör sig till herre över sin arbetsgivare.

Dirk Bogarde är lysande som betjänten och James Fox spelar den allt hjälplösare aristokraten Tony.
Svart stig innehåller reflektioner om konstnärskap, minnets beskaffenhet, olika slag av ensamhet, stad och landsbygd.
Åsa Larsson berättar hur stugorna möbleras; om trasmattorna på golven och poslinskrukor som det står mjöl, socker och torkad frukt på; om brickband, polarbröd och hushållsost. Man kommer vanliga människors vardag nära.

Svart stig är den tredje romanen av sex om poliserna i Kiruna (del sex är ännu inte utkommen).

Jag har tidigare läst den fjärde delen, Till dess din vrede upphör.

Svart stig är mörkare men båda är mycket välskrivna och läsvärda och det är inte svårt att förstå varför Åsa Larssons romaner alltid är utlånade på biblioteken.

Tematrio - Titelfärg

Denna veckan vill 

Lyran att vi berättar om tre böcker som har en färg i titeln.
Här kommer mina förslag:

Beskow, Elsa, Tant Grön, tant Brun, tant Gredelin

För att nu inte tala om Farbror Blå. De tre tanterna behöver ingen närmare presentation, men de anses ha Elsa Beskows egna mostrar som förebild.
Tant Grön arbetade i trädgården och var ett rejält fruntimmer. Tant Brun stod vid spisen (men födde inga barn) och Tant Gredelin var spröd och ömtålig och gjorde mest ingenting.

Ellroy, James, Den svarta dahlian

En otroligt spännande kriminalroman som också filmatiserats.
Den bygger på ett verkligt mord på en ung kvinna i Los Angeles

Mykle, Agnar, Sången om den röda rubinen

En norsk skandalroman som ansågs pornografisk när den kom ut 1956.
Ask Burlefot är den unge mannen var utveckling man följer- inte minst då den erotiska. Han möter så småningom sin stora kärlek, Embla.

På tal om George Eliot

I dagarna har Bror och syster eller Kvarnen vid Floss (The Mill on the Floss) av George Eliot kommit ut i pocket. Gun - Britt Sundström har översatt.

The Mill on the Floss kom ut 1860 och första svenska upplaga 1890.

Förlaget är Bonnier pocket i serien Albert Bonniers klassiker.

Det är väldigt roligt att klassikerna kommer i pocketutgivning. Vi är många som älskar pocket.

Omslagen är ofta läckra och stilen helt läslig.

Men - jag hade önskat ett annat omslag på Bror och syster.  Mera så här

eller varför inte så här?

 Eller kanske som omslaget på filmen Livet vid floden som bygger på George Eliots roman.

Jag vet inte riktigt vad omslaget på Bror och syster signalerar. 

Men jag har klickat hem den så jag bestämmer mig när jag fått den i handen. Och läst den, förstås.

Klassikersommar. 5. Herrgårdssagor

Ingen sommar utan Thomas Hardy 1840 - 1928).

I år blev det En grupp förnäma damer (A Group of noble Dames) 1891;

i svensk översättning av Karin Hirn 1906 med förord av Yrjö Hirn.

I en grupp förnäma damer låter Thomas Hardy några medlemmar i ett historiskt och naturvetenskapligt sällskap berätta  historier för varandra.  

Alla tio berättelserna har kvinnliga huvudpersoner och tilldrar sig i det speciella landskap som Hardy kallar Wessex och som ungefär är detsamma som Dorset. Däremot brukar Hardy inte skriva om adeln och de besuttna. Han skildrar vanligtvis  den enkla lantbefolkningen

Thomas Hardy kände sitt landskap väl såväl historiskt som topografiskt . 

Berättelserna bygger till vissa delar på verkliga händelser. Resten är folkliga sägner och Thomas Hardy

Författaren är ovanligt lättsam i dessa berättelser som för övrigt kom ut samma år som Tess. Ibland kan man i andanom höra ett stilla skrockande från författaren. Ändå är somliga av kvinnoödena hjärtslitande.

Hardy hade stor insikt i kvinnors psykologi. Kvinnor ansågs vara nyckfulla naturvarelser med större djärvhet och handlingskraft i kärlek än män. 

Ingen kan som Hardy skildra hur förälskelse flammar upp och sedan svalnar för att ganska snart vara helt utslocknad. 

Herrgårdsdamerna är sysslolösa och uttråkade medan männen sysslar med jakt, affärer , resor och nöjen. Men släktens fortbestånd var viktig. Hustrurna förväntades skaffa arvingar, söner först och främst.

I Hardys värld styr slumpen. Övermod straffas ovillkorligen. En människas öde är förutbestämt och det kommer man inte undan. Stolthet ställer ofta till förtret och det blir bakläxa.

De grekiska tragedierna och Shakespeare är Hardys förebilder.

Miljöerna målar han med Rembrandtskt ljus och en arkitekts sinne för byggnader, kyrkofönster och andra arkitektoniska detaljer.

Jag får en hemkänsla i Hardys miljöer och berättelser.

Klassikersommar. 4

George Eliot

Marian Evans el. Mary Ann Evans (1819 - 1880) var en fantastisk kvinna. Inte bara vad det gällde författarskapet. Hon levde dessutom ett mycket okonventionellt liv för tiden. Marian Evans var en ovanligt bildad kvinna och tillhörde sin tids intellektuella elit.

Född i en metodistfamilj i Warwickshire blev hon osams med sin far när hon slutade att gå i kyrkan. Hon kompromissade till slut för att inte åstadkomma en brytning med fadern.

Sedan följde hon återigen sin egen känslas sanning när hon i tjugofem år sammanlevde med en gift man, George Henry Lewes,  med vilken hon delade alla värderingar. Erfarenheterna av dessa år kunde hon sedan använda i sina romaner.

Efter Lewes död gifter hon sig med en tjugo år yngre man. Äktenskapet blir kort men lyckligt.

Som författarinna är George Eliot noggrann i sina beskrivningar, psykologiskt skarpsynt och inte alldeles utan humor. Flera av hennes romaner är översatta till svenska och några är också filmade.

Adam Bede, som kom ut 1859, var hennes debutroman. Daniel Deronda blev en publik framgång.

Silas Marner blev också mycket älskad; Bror och syster (The Mill on the Floss 1860) lånar stoff från Mary Ann Evans egen barndom.

Middlemarch (1871 - 72) skildrar en medelstor engelsk stad under 1830 - talet.Här finns alla samhällets skikt representerade; godsägare, köpmän, präster, arbetare och de som hamnat utanför. Rösträtt för arbetare diskuteras hett. De besuttna är rädda om sin makt, men bollen är satt i rullning.

Kvinnorna är underställda männen i stort som smått även om de har starka personligheter. 

Jag har sett filmatiseringen av Middlemarch och konsulterat boken vid sidan av. På det hela taget tycker jag att filmen är bra gjord (BBC) och det var mycket givande att direkt jämföra och fylla ut från själva källan.

George Eliot ger en bild av samhället genom livet i Middlemarch. Man inser att författaren är mycket intresserad av människor och har stor kunskap om dem. Hon genomskådar och avslöjar men kan också vara förlåtande.

Dorothea Brooke är en framträdande person i Middlemarch. Hon är antagligen mycket lik George Eliot själv; orädd, vetgirig, klok, empatisk och med en bestämd vilja att leva efter sitt eget samvete.

Doktor Lydgate  kommer till Middlemarch som ung idealist med stora planer för staden. Han gifter sig med en eftertraktad (men fattig) flicka, men den vackra, ytliga hustrun Rosamond kräver ett liv i sus och dus som Lydgate varken eftersträvar eller egentligen är intresserad av.

Girigheten och det religiösa bigotteriet fick ett ansikte med bankiren Bulstrode.

Dorothea Brookes farbror är ett exempel på omänsklig godsägare sin lättsamma, insmickrande  personlighet till trots.

"En av de få engelska romanerna skrivna för vuxna", sade Virginia Woolf.

Många jämställer George Eliot med Jane Austen, Henry James och Joseph Conrad.

Walter Scott var en av hennes förebilder.

Den finns mycket att säga om Middlemarch.

Den skulle verkligen lämpa sig väl för diskussion i en bokcirkel.

Jag önskar mig en svensk pocketutgåva. Eller åtminstone en svensk utgåva i största allmänhet.

En obol under tungan

Christer Eriksson har skrivit inte mindre än tretton romaner som jag inte har läst.
Den fjortonde, Lägg en slant under tungan, har jag just avnjutit
Undertitel: Rapporter från ett laboratorium.
En medelålders man, som kallar sig Minnet, betraktar i korta avsnitt hågkomster från sitt liv.
Huvudpersoner i den berättelse som växer fram är Minnet och hans ambivalente far.
Det finns en äldre bror och en bortvänd mor också, men de har mindre betydelse.
Fadern är ömsom varm ömsom kall. Han slår men han kan också vara kärleksfull.
Mellan Minnet och fadern finns slitstarka band. Och de älskar varandra, trots allt.
Nu sitter Minnet vid faderns dödsbädd och önskar att han kunde få en sista kontakt med fadern.
Fadern är mycket gammal, men har ett starkt hjärta.
Först när fadern är död kommer sonen att kunna påbörja sitt egentliga liv.
Minnesfragmenten inramas av en bilresa där vännen Roy och Minnet är på väg med faderns aska till Minnets barndomslandskap. Elis Eriksson, egensinnig konstnär och författare, var Christer Erikssons far.
Han blev nittionio år gammal och har antagligen bidragit till läggspelet om Minnets far
Christer Erikssons språk är mycket vackert och precist. Jag tycker mycket om både formen och innehållet i Lägg en slant under tungan. Det är en stark, konstnärlig och djupt originell roman.
Till och med omslaget är tilltalande.
Varför hör man inte mer talas om en så fin, nutida svensk författare som Christer Eriksson?

Boken är utgiven på förlaget Symposion 

Minnet, verkligheten och/eller sanningen

Bilden är lånad från smidigt.se

Många författare har skrivit om sina liv i romanform även på senare tid. 

Det kallas autofiktion och har diskuterats mycket i media och andra sammanhang.

Kan man lita på minnet? Hur såg det ut i verkligheten och vilket är då sanningen?

Minnen förändras över tid. Någonstans läste jag att vi har de minnen vi behöver.

Kjell Espmarks  memoarer  har till exempel fått titeln Minnena ljuger.

I Felicia Feldts minnen av uppväxten, Felicia försvann, skildrar hon en verklighet som syskonen inte känner igen. Föräldrar och barn minns inte olika händelser på samma sätt. Två människor lägger inte märke till samma saker under en promenad

Bekännelselitteratur är alls inget inget nytt heller. Augustinus skrev sina Bekännelser år 397

Inte ens termen autofiktion är så särskilt ny. Den lancerades 1977 av den franske författaren Serge Doubrovsky

Merete Mazzarella har skrivit en intressant understreckare i ämnet med titeln  

Pennan är mäktigare än minnet

Ovanligt välskrivet och spännande

I Åsa Larssons fjärde fristående roman med kriminalinspektör Anna - Maria Mella och åklagaren Rebecca Martinsson i huvudrollerna, Till dess din vrede upphör 2008, kommer det förflutna ikapp nutiden.

Åsa Larsson är född i Uppsala 1966 men flyttade som fyraåring med sina föräldrar till Kiruna.

Numera bor hon i Mariefred och har lämnat sitt arbete som skattejurist och är författare på heltid.

Till dess din vrede upphör är en välskriven kriminalroman som utspelar sig i en vidunderlig natur med mycket snö, kyla och is. 

Wilma och pojkvännen Simon har uppdagat en väl bevarad hemlighet i Vittangijärvi i Kiruna kommun. Någon eller några vill inte att de ska forska vidare och ser till att tysta de båda ungdomarna.

Och det finns även andra som känner till det Wilma och Simon just upptäckt. Men i Vittangijärvi förväntas man hålla ihop. Och man ska inte prata. Framför allt inte med poliser.

Polisutredarna som leds av den energiska Anna - Maria Mella är inga stereotyper. De är helt vanliga levande människor med fel och brister; sympatier och antipatier.

 I Vittangijärvi finns också en del äldre människor som är originella och präglade av det storslagna landskapet. Och de bär på många minnen. Interiörerna skildras så målande att man tycker sig vara med i de gamla ensligt belägna husen.

Företeelser i tiden får sin naturliga plats; glesbygdsproblem, mobbning i skolan och  bristfälligheter inom äldrevården. 

Kärleken till djur är också ett tema.

Till dess din vrede upphör fick jag i min hand av en ren händelse och jag gav den en chans.

Och det är jag glad för.

Utstött ur flocken

Cecilia Gyllenhammar har skrivit en fristående fortsättning på  
Sprickan i kristallen, 2004.

I den berättade hon om sin uppväxt i en känd, välsituerad familj där fadern var företagsledare.Den vackra, kyliga modern vigde sitt liv åt mannen som var hennes livs stora kärlek.

Äldsta dottern Suss kände sig däremot inte älskad. Och vad värre var - hon tilläts inte älska.

Åtminstone var det så hon kände det. Frustrationen vänds inåt och resulterar i ätstörningar.

I fortsättningen, Stäpplöperskan, 2012,

ägnas huvddelen av romanen åt  äktenskapet med den charmige filmskaparen Marcus. Det helar börjar så fantastiskt bra. De känner båda att de äntligen hamnat rätt och kommit hem. De tänker åldras tillsammans.

Men - efter tio år och två barn är Suss utnött och kärleken slut.
Hennes kärlek till honom, vill säga

Marcus strålar av stolthet över sin familj, men han vill inte ha något besvär med den. Allt överlåts till Suss även ekonomin. Marcus förlitar sig på svärfars pengar. Suss är besviken och utmattad och inom henne mognar ett beslut.

Hon söker efter något enkelt, ursprungligt som ingen av hennes familjer kunnat ge henne. Återigen en frigörelseprocess; ett sökande efter en väg ut.

Vägen till sinnesfrid är vansklig; dramatisk och självförbrännande.
I Grekland, i den vackra ögruppen Sporaderna, finner hon en hemvist och där köper hon ett hus. Hon sticker verkligen ut i den nya omgivningen både till utseende och levnadssätt. Lång, blond och rank tilldrar hon sig männens blickar var hon än rör sig. Hennes kärleksliv är ständigt föremål för klander.
Sorgen ligger som en mörk fond genom hela romanen. Suss och moderns sorg över att de inte riktigt når fram till varandra. "De är så lika", säger familjen.
Känslan av depression, instängdhet och tristess känner  båda till.
Modern har naturligtvis svårt att komma över Suss "förräderi" i förra boken, men man får en känsla av att med tiden så...
Detta är ingen storslagen skönlitteratur.
Stäpplöperskan hade vunnit på en uppstramning av texten. Vissa avsnitt hade kunnat utgå.
Men jag tycker ändå att Stäpplöperskan har ett slags äkthet.
Suss kämpar för sitt liv. Precis som modern har gjort för sitt.
Och båda bär på stor sorg.
Det är inte svårt att känna med någon av dem.

The old familiar faces

Porträtt av Charles Lamb målat av William Hazlitt

The Old Familiar Faces

I have had playmates, I have had companions,
In my days of childhood, in my joyful school-days--
All, all are gone, the old familiar faces.


I have been laughing, I have been carousing,
Drinking late, sitting late, with my bosom cronies--
All, all are gone, the old familiar faces.


I loved a Love once, fairest among women:
Closed are her doors on me, I must not see her--
All, all are gone, the old familiar faces.


I have a friend, a kinder friend has no man:
Like an ingrate, I left my friend abruptly;

Left him, to muse on the old familiar faces.


Ghost-like I paced round the haunts of my childhood,
Earth seem'd a desert I was bound to traverse,
Seeking to find the old familiar faces.


Friend of my bosom, thou more than a brother,
Why wert not thou born in my father's dwelling?
So might we talk of the old familiar faces--


How some they have died, and some they have left me,
And some are taken from me; all are departed--
All, all are gone, the old familiar faces. 

Charles Lamb försökte sig också på dramatik, romaner och lyrik.
Han var dock mera framgångsrik som kritiker och essäist.
Vad det gäller kvinnor ville det sig inte riktigt. 
En gång friade Charles Lamb till en skådespelerska vid namn Fanny Kelly och fick korgen direkt. Man får ju betänka att sjuka syster Mary ingick i frieriet.
Den svåra stamningen gjorde att prästämbetet var stängt för honom.
Men Charles Lamb och hans syster Mary levde trots allt ett relativt gott liv; 
de skrev tillsammans och de hade ett rikt socialt liv.
1834 dog Charls Lamb av rosfeber. 

Bilden är lånad av Wikipedia.