Nu har jag läst Snöbarnet, men jag tycker att omslaget på originalutgåvan är vackrare så jag väljer den bilden.
Ett medelålders, barnlöst par flyttar från Pennsylvania till Alaska på 1920 - talet.
Mabel är dotter till en litteraturprofessor och Jack har inte heller någon erfarenhet av det hårda arbete som väntar en bonde i Alaska. Klimatet är hårt. De bor ensligt, men stiftar efter en tid bekantskap med Esther och George och deras söner, speciellt då Garrett, som blir till stor praktisk hjälp.
Mabel och Jack sörjer ett barn som dött för dem och har väl gett upp hoppet om ett nytt.
Naturen och djurlivet beskrivs alldeles fantastiskt av författarinnan. Det märks att hon är på mammas gata. Skogen, pulsandet i snön, rävar, vargar, en och annan björn och järv; jakt och fiske - man tycker sig vara där.
En dag bygger Mabel och Jack ett snöbarn och förser henne med röd halsduk och mössa. Nästa dag ser man ett barns svaga fotspår i snön; mössa och halsduk är borta. Mabel spanar envist och en vacker dag ger spaningarna utdelning, men när hon berättar om den skygga, ljushåriga lilla flicka hon skymtat i skogen misstänker man att Mabel blivit "stugsjuk" och tappat kontakten med verkligheten.
Men Jack och alla de andra får tänka om. Så utvecklar sig en vacker barn/föräldrarelation mellan Jack, Mabel och naturbarnet Faina, som helst sover ute i skogen.
Åren går och med tiden möts även Garrett och Faina och inte helt oväntat blir de förälskade.
Det vilar något av saga och legend över den här vemodiga berättelsen. Mabel har en bok med ryska sagor i sin bokhylla och där finns en berättelse med bilder om ett gammalt barnlöst par som bygger en snöflicka. Mabel vill helst inte läsa slutet på den sagan...
Eowyn Ivey arbetade i en bokhandel där hon stötte på Freya Littledales berättelse om snöflickan som i sin tur byggde på den ryska sagan.
Eowyn Ivey blev inspirerad.
Jag tyckte mycket om Snöbarnet, men översättaren har inte gjort sitt jobb.