Gamache. 2

Jag fortsätter med Louise Pennys kriminalromaner om den lilla kanadensiska byn Three Pines och den karismatiske, kloke, balanserade kommissarie Armand Gamache.
Nu är det jul i Thre Pines. Konstnärsparet Clara och Peter Morrow förbereder vällustigt julen precis som de flesta andra i byn. Clara saknar Jane Neal som nu varit död i ett år.
Chefen för frivilliga brandkåren, Ruth Zardo, har kommit ut med en ny diktsamling; bokhandlaren Myrna som är större än sin lilla röda bil, älskar sina böcker och fortsätter att göra voluminösa blomsteruppsatser.
Byn är sig ganska lik från Mörkt motiv. Invånarantalet är något decimerat, men å andra sidan har det flyttat in en familj som sticker ut mer än lite. 
Byborna håller sig på sin kant.
Julen upptar de första 75 sidorna i Nådastöt. Först därefter träder Gamache och hans personal in på scenen. Och då har de två egendomliga mord att utreda.
Precis som i Mörkt motiv finns här många litterära referenser. W H Auden är fortfarande en favorit.
Margaret Atwood och Yeats är ett par andra. Och Leonard Cohen!
Louise Penny är en omsorgsfull författare. Hon är en god psykolog och människoskildrare. Inget är svart - vitt. Skuggorna och nyanserna finns med.
Inom kort kommer Gamache. 3, Den grymmaste månaden

Danmarks svar på Strindberg

I tidskriften Axess 2012:9 påminner Knut Ahnlund om den danske författaren Gustav Wied
(1958 - 1914), samtida med Strindberg. De träffades till och med under Strindbergs och Siri von Essens vistelse i Danmark. 
Liksom Strindberg hade Wied skådespelardrömmar. Liksom Strindberg väckte han uppståndelse med att ta avstånd från kyrkan och prästerskapet. Liksom Strindberg anklagades han för osedlighet. Det stormade runt honom hela tiden. Han skrev Ungdomshistorier, tjugofem sammanhängande noveller, som visade likheter med Tjänstekvinnans son; han skrev dramatik och av hans romaner är det Livets ondska som är mest känd i Sverige.

Ahnlund berättar om hur kyrkoherden i Gustav Vasa församling Hans Emil Hallberg, förde en kamp mot Wieds skabrösa pjäs 2x2 = 5.utan att för den skull nämna Wieds namn.
"Kyrkoherden Hallberg var i övrigt en liberal, ja en radikal präst", avslutar Ahnlund.
Han tycker sig veta eftersom Hans Emil Hallberg var hans morfar.

Gustav Wied behandlas styvmoderligt i lexikon och litteraturhistorier.
Inte ens Wikipedia har så mycket att säga.
Man blir lite nyfiken på bråkstaken Wied, som enligt Ahnlund är mycket läsvärd. 
Livets ondska finns åtminstone i det lokala bibliotekets magasin. Ännu så länge.

Mörkt motiv

Det här är något utöver det vanliga!
Poliskommissarie Armand Gamache är huvudperson i Louise Pennys kriminalromaner från Kanada, närmare bestämt Three Pines i närheten av Montreal.
Den första av dem är Mörkt motiv (Still Life, 2006).
Hela Three Pines är fullt av originella personligheter och Louise Penny beskriver dem omsorgsfullt och med psykologisk trovärdighet. 
Här finns också värme, humor och mänskligt liv. Och litterära referenser!
Kommissarie Gamache är rutinerad och vet mycket om den mänskliga naturen. Han är kontrollerad och vänlig och får alla att känna sig sedda. Om han talar med någon har de hela hans uppmärksamhet. Alla beundrar och ser upp till Gamache - inte minst hans närmaste man, Jean - Guy Beauvoir, och den nyutexaminerade unga Yvette Nichol som är väldigt karriärsugen. Hon vill dessutom gärna visa sin far att hon duger. I Mörkt motiv arbetar de med att lösa fallet med den döda f.d. läraren Jane Neal. Hon har hittats död på sitt promenadstråk, skjuten med någonting. Men var finns hennes ständige följeslagare, den lilla hunden?
Ingen har egentligen varit inne i Jane Neals hus om man undantar köket.
Och ingen har tidigare fått se hennes målningar. Men nu hade hon just övertalats att lämna en till en utställning
Är det ett vådaskott? Det finns många jägare i trakten. Och bågskyttar. 
Eller kan någon velat se Jane Neal död? 

Tomas Bolme är en suverän uppläsare som gör rättvisa och karaktär åt alla färgstarka personer i Three Pines utan att själv ta över

Louise Pennys website

Heike monogatari

Monica Braw, fil dr i japansk historia och författare, skriver i en understreckare om en engelsk nyöversättning av Heike monogatari
från 1200 - talet, ett av den japanska litteraturens stora verk. Översättningen är gjord av professor Royall Tyler från Australien.
Han har tidigare översatt ett annat klassiskt japanskt verk, Berättelsen om Genji (Genji monogatari av Murasaki Shikibu från 1010.
Berättelsen om Heike är ytterst levande i Japan. Den har påverkat annan litteratur, konst, teater, manga och animé. 
I Japan är detta en moraliserande berättelse om grymhet och övermod som får sitt straff. Varje människa får stå till svars för sina gärningar när underjordens härskare, Enma, kommer för att hämta henne i sin vagn.
Berättelsen om Genji finns på svenska. När kommer en svensk översättning av Heike monogatari?

Monica Braw har också skrivit en understreckare om verklighetens siste samuraj, Saigo Takamori

Innan floden tar oss

Bistånd är inte enkelt. Särskilt inte på plats. Det är betydligt lättare i teorin och på avstånd.
Helena Thorfinn är  journalisten som blev utvecklingsanalytiker för Sida och Rädda barnen.
Hon har bott i  Bangladesh med sin familj under några år, så hon vet vad hon talar om i romanen Innan floden tar oss. Hon skriver om sina erfarenheter i romanform för att dela med sig till så många som möjligt. 
En rapport är det ett mycket begränsat antal människor som läser. 
Många borde läsa Innan floden tar oss.
I romanen är Sofia en framgångsrik och skicklig biståndsarbetare och har fått en tjänst som biståndschef vid ambassaden i Dhaka. 
Hon är gift med gymnasieläraren Janne, en blond viking, som häftar i skuld till sin fru. Därför har han inte mycket att sätta emot när Sofia vill flytta till Bangladesh med hela familjen.
Janne kan för övrigt behöva ett avbrott i vardagen så han blir s. k. medföljare. Barnen Noella och Theo tar de naturligtvis också med.
Världen de möter är så diametralt motsatt den de är vana vid. Det tar tid att vänja sig vid alla tiggare, den egna lyxen med flera tjänare och en chaufför som blir sur om man vill promenera och tillgånen på allt som landets fattiga saknar. Biståndsarbetarna lever i sin egen värld långt ifrån dem de är satta att ändra förhållandena för.
Helena Thorfinn skildrar de fattiga människorna som bor i det förrädiska floddeltat, sömmerskorna på textilfabrikerna som ger sig hemifrån klockan sex på morgonen och kommer tillbaka klockan elva på kvällen. De får minilöner medan fabriksägarna tjänar grova pengar. Fabrikerna är uppbyggda med biståndspengar.
Parallellt med Sofias och Jannes liv skildras tre unga kvinnors förhållanden. Deras föräldrar har varit landägare som förlorat sin mark till floden. 
Den sjuklige fadern försöker  livnära familjen som rikshawdragare. I det läget är det rena katastrofen med tre döttrar som alla måste förses med hemgift. Den äldsta och vackraste får hålla till godo med en äldre, elak man som tillsammans med sin mor tar ut en gruvlig hämnd när dowryn - hemgiften - dröjer.
Hennes yngre systrar gör det enda möjliga. De rymmer och har därmed skämt ut familjen och ådragit sig en fatwa. Kvinnornas förhållanden och ställning i samhället är under alla kritik.
Sofia vill göra något åt detta, men hennes  (manlige) chef, ambassadören, sätter avsiktligen käppar i hjulet. Korruption och maktmissbruk är vanliga företeelser. Somliga har vant sig, andra har gett upp. Det finns alla slag av biståndsarbetare. 
Egentligen är det Janne som är hjälparen i praktiken.
Och några medföljande fruar.  Janne har ett stort och varmt hjärta och handlar mycket på impuls och gärna mot vedertagna regler. 
Sofia är mycket inriktad på sin karriär och håller huvudet kallt.
Helena Thorfinn har mycket att berätta och lära ut. Som läsare får man dela hettan, dofterna, stanken och ljuden i vardagslivet. Man känner hennes engagemang och vilja att skildra en miljö och ett liv som är mycket främmande för de flesta av oss

Omtumlande

Varmt, trångt och helt syrefritt var det på Supermarket 2013. 
Stockholm Independent Art Fair 
på Kulturhuset; allra värst på plan 5 och något bättre på plan 3.
Många utställare var naturligtvis från Sverige, som till exempel Kulturtidskriften Cora, Tidskriften Hjärnstorm, Art Lab Gnesta, Galleri Se konst, Galleri Syster.
Men där fanns även representanter från Sydafrika, Nya Zeeland, Egypten, Vietnam, Polen, Belarus.
Jag hade behövt gå runt några timmar under alla tre dagarna för att ta in allt. 
Mycket var roligt, en del var riktigt fult, något var vackert, somligt behövde man reflektera över; en del annat var enbart konstigt. Tillsammans: Intressant
Utställningskatalogen delar utrymme med  nummer 3 av Supermarket. Artist - run Art magazine. 
Det blev mycket att tänka på och bearbeta. 
Katalogen är ett värdefullt stöd för minnet.
Men tre dagar?

Bilden är lånad

En cirkus drar förbi

I en mig närstående bokhylla hittade jag en Patrick Modiano som jag inte läst tidigare, nämligen En cirkus drar förbi.
Den tilldrar sig i femtiotalets Paris. Utan att vara det minsta frankofil förstår jag att Modianos skildringar av Paris måste vara något extra.
Huvudpersonen Jean tänker tillbaka på sin ungdoms upplevelser tillsammans med den äventyrliga Gisèle under en kort tid under vilken han egentligen inte fattade någonting utav vad han deltog i utan att veta om det. Han var bara 18 år även om han utgav sig för att vara 21.
Föräldrarna befann sig på olika håll i Europa och bekymrade sig inte mycket om var sonen uppehöll sig, hur han försörjde sig eller hur han mådde.
Gisèle och Jean träffades symptomatiskt nog utanför en polisstation. Hon bad honom om en tjänst som han inte fann någon anledning att neka henne. Genom Gisèle träffade han en mängd olika personer som han hade svårt att placera i tillvaron. Alla liksom flyter omkring. Jean och Gisèle också.
Jeans naivitet är på en gång både svaghet och styrka. Så småningom anar han att Gisèle kanske inte riktigt har presenterat sig för honom vare sig vad det gäller ålder, sysselsättning eller civilstånd.
Det hela är oroande och spännande. Åtminstone för läsaren. Jean fattar ju ingenting.
Patrick Modiano är en mycket sympatisk och läsvärd författare. Han sysslar mycket med minnet och glömskan. Vad är det man minns? Och varför?
Och minst lika intressant är det man glömmer.
Språket är enkelt, poetiskt och vackert. 

Orgeldagar i Hedvig Eleonora

Orgeldagar i Hedvig Eleonora 14 - 17 februari.
Oragnisten i Gustav Vasa kyrka, Olof Andersson, höll ett seminarium i Hedvig Eleonora, om improvisation i praktiken. Åhörarna fick klättra upp på orgelläktaren och andäktigt beskåda handarbetet på tre klaviaturer och fotarbetet på pedalerna. Och så alla klaffarna till höger och vänster.
Helt underbart. Orglarna i Hedvig Eleonora och Gustav Vasa är s. k. allorglar. Man kan spela allt på dem.
Olof Andersson berättade om vilka olika slag av inmprovisastion som kan förekomma i en organists vardag alltifrån postludium till tappa noterna i knät.
Han gav bland annat exempel på utgångsmarsch vid bröllop som gärna kan vara en blandning av Delsbo och Star Trek, enligt Olof Andersson. 
Det var väldigt pampigt och fullt av glädje och tillförsikt.
Han berättade om kebabskalan, en sorts harmonisk mollskala, som man kan använda för att till exempel i julspel illustrera de tre vise männens ankomst till Betlehem. Uppenbarelsen av änglar framkallas genom att organisten lägger ner båda armbågarna på orgeln och helst i syntes med ljus. Sa Olof Andersson,
Slutligen bad han publiken, som till större delen bestod av musikstuderande, om förslag på melodier som han kunde improvisera över. Det kom en del förslag, och Olof Andersson fastnade för Blinka lilla stjärna och Marseljäsen. 
Och så gjorde han det. Slog ihop dem och improviserade.
Fråga mig inte hur jag gör, sa han. Jag börjar någonstans och sedan vet örat fingrarna och försöker forma en enhet. 
Jean Sibelius lär ha haft samma uppfattning om saken. Musiken finner sin form, jag håller i pennan, sa han.
Ordinarie organisten i Hedvig Eleonora, Ulf Norberg, agerade ordningsman och kaffekokare för dagen.
Elegant, lärorikt och med mycken humor. Den suveräne Olof Andersson förmedlar sig lekande lätt med sin publik. Kunskaper och engagemang är alltid lika övertygande.

Lilla stora syster och lille lillebror

Lilla stora syster av Ann Förslind  - en fin bok om detta att bli storasyster. Det är minsann inte så lätt. 
(Fråga mig! Jag vet!)
Först är man ensam herre på täppan och föremål för all uppmärksamhet från såväl föräldrar, släkt som vänner och bekanta.
Sedan kommer där plötsligt ett nytt litet liv - fult, skrynkligt och rött - som tar allt fokus. 
Mamma blir som förbytt och pappa jobbar. Och alla andra står med näsan över den lilla minsta sängen.
Ingen tänker på storasyster som vet att hon är storasyster men faktiskt också gärna vill vara liten.
Men storasyster är inte dum. Hon vet hur hon ska göra. Och hon gör det. Och budskapet går fram.
Sedan blir det mera ordning på saker och ting. Och storasyster axlar storasysterbördan (som ibland kan vara ganska trevlig). Hon blir den som bäst förstår  lillebror. Naturligtvis måste hon ibland sätta sig i respekt. Och slåss gör de ju på syskons vis. Men de är i alla fall storasyster och lillebror.

Ny radioföljetong 13/2

,

Rolf Skoglund läste första avsnittet av Sveriges radios nya radioföljetong idag,
Tunneln (1948) av den argentinske författaren Ernest Sabato (1911 - 2011).
Tunneln var Sabatos debutroman. Den handlar om en konstnär som har mördat en kvinna. Nu sitter han och ifrågasätter både sina egna och alla andras handlingar. Man tänker ju ofelbart på Camus och Främlingen. Igen.
Egentligen började Ernesto Sabato sin kärriär som atomfysiker,men senare övergick han till att skriva och måla.
2011 nyutgavs Tunneln i Lind & Co:s klassikerserie Nittonhundra 20 i översättning av Peter Landelius. 
Rolf Skoglunds uppläsning är kongenial. Jag ser fram emot fortsättningen. Särskilt som jag inte läst något av Ernest Sabato tidigare.

Eli och rösterna

En dåre fri av Beate Grimsrud är en otäckt bra roman.
Unga Eli är bokens huvudperson -  stark och skör på en gång. Hon arbetar med sitt skrivande, hon har filmplaner, hon spelar fotboll, springer och boxas. Och hon har gott självförtroende och vet vad hon vill. Eli är  begåvad och framgångsrik på samma gång som hon ska hantera ett flertal röster inom sig. Det är Espen, Emil, den verserade prins Eugen och den elake Erik som försätter henne i omöjliga situationer. Eli slår sönder saker, hon skär sig, hon umgås med självmordstankar. Ibland söker hon självmant hjälp. Andra gånger blir hon tvångsintagen och lagd i bälte. Eli får massor av sprutor och tabletter. Hon har också självmedicinerat med sprit och knark. Hon kämpar verkligen på alla fronter.
Eli har flera trofasta vänner som alltid ställer upp för henne och hon har en otroligt tålmodig och uppmuntrande terapeut som kommer hem till henne. Den egna familjen är hon mån om att skydda vilket underlättas genom avståndet. Eli har flyttat till Sverige (ursprungligen för att gå en skrivarkurs på Biskops - Arnö). Familjen bor i Norge.
Beate Grimsrud måste ha hämtat mycket ur egen fatabur. Hur  skulle hon annars kunna beskriva Elis tillstånd så det skär en i själ och hjärta? Man lider med Eli och ibland tror man sig förstå.
Beate Grimsrud har ett alldeles fantastiskt språk som uppläsaren Julia Dufvenius gör full rättvisa genom sin neutrala läsning. 
Texten talar för sig själv.

En boren estradör

Ulla - Grett Johnsson, 86, med nyopererad höft; f. d. lågstadielärare hade ett suveränt grepp om en mycket road och intresserad publik när hon berättade om skånska dialekters likheter och olikheter, läste högt och med stor inlevelse ur sina böcker, Skånska berättelser och ord samling 1 - 4 och berättade anekdoter. Redan i mycket unga år började hon intressera sig för orden och deras historia och samla historier som människor berättade för henne.  
Det intresset har följt henne hela livet och hon har också delat med sig av sina kunskaper och sin humor under massor av framträdanden i olika sammanhang. 
Och bokningarna fortsätter att flyta in...

Romanfantasi om en mor

Hon  är 41, svårt sjuk, skör och ömtålig; full av smärtor. Hon ligger i enskilt rum på sjukhuset utan radio, TV eller annat sällskap. Hon är fullt upptagen med att gå igenom sitt förflutna. Allt ifrån barndomen i prästfamiljen på Södermalm med den ärelystna modern och den charmerande, trolöse fadern till studierna i Lund, vistelsen i Cambridge, mötet med W som skulle bli hennes man och far till hennes tre flickor. Flytt från lägenhet och knackig ekonomi till ett mera välbärgat villaområde i Sigtuna där hon har svårt att finna sig tillrätta bland de andra hemmafruarna. 
Lite finare är hon allt. Åtminstone vill hon gärna vara det.
Ingenting har blivit helt vällyckat. Men å andra sidan har det inte  varit särskilt misslyckat heller. Hon är ganska nöjd med sitt liv även om hon tycker att hon kunde fått finnas lite längre.
Hon har framför allt varit sin mans hustru. Barnen har på något sätt kommit i andra rummet.
Och nu har hon svårt att orka med deras frustande, högljudda ungdom.
Hon har släppt taget om dem. Hon tycks ha förlikt sig med sitt öde och är varken rädd eller sentimental.
W är och har alltid varit den hon har lutat sig mot.
Kristoffer Leandoer har skrivit en mycket fin och känslig roman, September, om en döende mor och hennes tankar och känslor inför det stora okända. 
Hans egen mor dog i samma ålder och minnet av henne har antagligen haft sin betydelse för tillkomsten av September.

Tematrio - Crossover

 

Lyrans 
uppgift v. 6 är att tipsa om böcker som kan intressera såväl unga som lite äldre. Jag funderade länge, men nu har jag bestämt mig för några författare som jag tror/vet fungerar
Haruki Murakami, Kafka på stranden.
Murakamis böcker fascinerar många -  unga som äldre.  Man stiger in i hans världar och vill stanna kvar och inte bli störd av ovidkommande saker.

Serien om Charlotte Löwensköld (Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd) av Selma Lagerlöf har ju åtskilliga år på nacken, men jag vet att den kan fascinera även nutida unga läsare. Charlotte Löwensköld är inte svår att identifiera sig med även om hon levde i en annan tid och under andra förhållanden. Detsamma gäller för övrigt många andra klassiker.
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
En fascinerande tågresa från Moskva till Ulan Bator. En ung flicka med kärleksbekymmer delar kupé med en medelålders, råbarkad man på väg mot ett arbete i Ulan Bator
Han pratar och dricker och hon lyssnar och tänker medan de tillryggalägger mil efter mil av den transsibiriska järnvägen. Mannen berättar om sin familjehistoria och genom den skildras ett stycke rysk nutidshistoria. 
Perspektivet är flickans.

Apropå jerkan 1 - 4 februari

Mia Hansén 
efterlyser bilder med anledning av  Annikas bokbloggsjerka 1 - 4 februari
som handlade om saker vi samlar på med anknytning till litteratur.
Jag rotade fram några exempel.
Bakre raden från vänster: Celine - mugg, hisklig bokhylleram, The Common Reader - mugg.
Främre raden: Örhängen med skrift på gulnat papper, behändig läslampa att montera direkt på boken, halsband med H C Andersens profil, bokmärkesuggla, två andra bokmärken och favoritbokmärket som är ett (tovat?) smultronstrå.

Några saker med anledning av mitt stora intresse för Thomas Hardy.
Underst ligger en detaljerad karta över Thomas Hardys Wessex.
En Journal från The Thomas Hardy Society, bilder från Bockhampton och Dorset, Thomas Hardys arbetsrum, Thomas Hardy och hans andra hustru Florence Dugdale samt en Naxos - skiva med
Thomas Hardys Winter Words. Poetry & Personal Writings

Literary Knits

Nikol Lohr: Literary Knits: 30 Patterns Inspired by Favorite Books
Man hittar allt möjligt i den här roliga boken. Tips & tricks, vad the knitting bag bör innehålla (som till exempel en nagelfil och en massa små saker som jag inte vet vad det är men som säkert är bra att ha), special tecniques, recommended reading, abbreviations, pedagogiska bilder, yarn and material sources. Ja, det är riktigt gediget. Men så är hon ju proffs också Nikol Lohr
Själva mönstren då? Tja, roligare än vackra, kan jag tycka.
Och absolut ingenting för nybörjaren (utom sockor och vantar, kanske)
Här några exempel på litterära gestalter som utrustats med lämliga persedlar.
Daisy i The Great Gatsby har fått en cloche (se bilden!);
Dorian Gray ett par fingerless gloves;  
Galadriel i Sagan om ringen har inspirerat till en klänning med huva och
Anne på Grönkulla en puff-sleeve top.
Systrarna i Little Women har fått vantar i olika mönster;
Lilla huset på prärien har inspirerat till en västklänning;
Jane Eyre får en sjal (så klart)
Elizabeth Bennet i Pride and Prejudice en Summer Blouse.
Jag fastnade för John Thorntons halsduk eftersom jag just lyssnar på

Skriet från vildmarken av Jack London.

Bilden är lånad från boken Literary Knits 

Samernas nationaldag

Idag firar samerna i Sverige, Finland, Norge och Ryssland = Sameland sin nationaldag till minnet av den första samiska landsmötet i Trondheim 1917.

Den samiska flaggan invigdes vid samekonferensen  1986.

Samiskan är ett av de officiella minoritetsspråken i Sverige.

Skulle vilja dö

som jag levat

försvinna bland viddernas vindar

förvandlas till fåglarnas sång

Över Ádjagorsa svävar en fjällvråk

seglar med vinden

Nils - Aslak Valkeapää (1943 - 2001)

Nils - Aslak Valkeapää hade många strängar på sin lyra. Han lyfte fram jojken och moderniserade den; han målade  och han skrev dikter.

Vidderna inom mig kom ut 1987.

För diktsamlingen Solen, min far fick han Nordiska rådets litteraturpris 1991

 

 

En klassisk vildmarksroman

 

Det var  länge sedan jag läste något av Jack London.
Nu råkade det bli så att jag lånade hem en CD - bok,  
Varghunden, av Jack London.
Och vad mera är - jag lyssnade på den med stor förnöjelse -  trots en teatralisk uppläsning som - i mitt tycke - rimmade dåligt med texten.
Vildmark, kyla, snö; människan i kamp med naturen. Vargar, hundspann, guldgrävare, lägereldar. Här överlever endast de mest lämpade.
Det är männens värld helt och hållet. Inte en kvinna så långt ögat når.
Inte förrän i San Francisco, vill säga.
Miljön är Yukon i Kanada alldeles på gränsen till Alaska. Tiden är 1890 - talet, guldrushens dagar..
White Fang kom ut 1906 och redan 1908 fanns Varghunden på svenska.
Varghunden Vittand är "huvudpersonen" i boken, men berättelsen börjar tidigare än så. Vittand är hälften varg hälften hund. Han lever ett hårt och växlingsrikt liv i vildmarken, som slädhund, som kamphund och slutligen som självutnämnd bodyguard åt Weegan Scott, som slutligen blivit hans älskade herre.
Jack Londons framställning av varghunden och hans liv, instinkter och
trofasta lojalitet mot den som förtjänar det fängslar.  
Beskrivningen av hur vargar rör sig, de sluga jaktmetoderna, tålamodet, skillnaderna mellan hundars och vargars beteende - allt verkar skildrat av någon med kunskaper. Och han är en god berättare, Jack London.

Jack London föddes i San Francisco 1876 och prövade en mängd olika sysselsättningar - bland annat var han guldgrävare - innan han blev författare; en mycket framgångsrik sådan.. Förutom vildmarksromaner skrev han också samhällskritiska. Det var vildmarksromanerna han blev mest känd för.

Varghunden får komma med i LYRANS KLASSIKERUTMANING

Omatsu - en gatusångerska

Under 1870 - talet växte det fram en sorts populärlitteratur i Japan motsvarande ungefär vår tids chic - lit. Den handlade ofta om farliga kvinnor och hade ursprungligen en verklig händelse som utgångspunkt.
Dokufun, d.v.s. den farliga kvinnan står utanför samhället och utgör en fara. 
Bestsellern Gatusångerskan Omatsus äventyr har däremot ingen verklig händelse i botten, men är utrustad med många rafflande ingredienser och ger dessutom en kulturhistorisk bild av Japan i brytningstiden mellan shogunatet som tog definitivt slut 1886, och Meijiperioden.

Omatsu är kastlös, en hotfull ickemänniska. Hon är osedvanligt vacker och har lätt att förvrida männens huvuden
Den blev sin upphovsmans, Hikosaku Kubota (1846 - 1898, enda stora framgång. Först gick den som följetong i en tidning. Sedan kom den ut som bok i tre delar. Och nu är den översatt till svenska som enda främmande språk. Ellerströms är förlaget. Översättning, inledning och noter: Ulla Frid, Staffan Lindström, Eiko Nordlander och Marie Söderberg, japanologer vid Stockholms universitet och Japaninstitutet på  Handels. 
Boken är också illustrerad med träsnitt
Läs Monica Braws intressanta artikel om gatusångerskan Omatsu  HÄR

Socialisationen av Ove

En man som heter Ove av Fredrick Backman blev en glad överraskning.
Torsten Wahlund läste.
Till en början blev jag bekymrad för Ove. Rigid och gnetig går han sina inspektionsrundor; grumpy och missnöjd med allt och alla.
Han är ju helt klart deprimerad. Och han har faktiskt anledning att vara det.
59 år, övertalig på arbetet; änkeman och vänlös.
Han hatar vita skjortor och byråkrater; läkare och sjukvårdspersonal och för oändliga papperskrig med dem. Men inget hjälper. Övermakten är alltid för stor. Ove rasar och känner sig förödmjukad.
Det förflutna varvas med det närvarande.
Hans älskade Sonja såg kvaliteter hos Ove som inte många andra kunde locka fram och hon visste hur hon skulle handskas med honom. Efter olyckan undervisade hon bråkiga barn som hade läs- och skrivsvårigheter och fick dem att läsa Shakespeare och älska henne.
Olyckan kostade dem också deras ofödda barn,
En katt tyr sig till Ove som egentligen hatar katter.  Men katten nästlar sig in och får heta Ernest efter Hemingway som Sonja var mycket förtjust i.
Ernest blir Oves ständige följslagare och samtalspartner.
Ove förfasar sig över mycket som är nytt i tiden. Och alla dessa nya konstiga människor som flyttar ut och in i radhuskvarteret med hundar som kissar i Oves rabatter.
Men det finns ett par andra kvinnor utöver Sonja som kan hantera Ove. Den ena är en höggravid kvinna i kvarteret som har två flickor och en lufsig man som visar sig heta Patrick, Och så den lilla fllickan på tre år som tycker att Ove är jätterolig Familjen räknar in Ove som en resurs.
Med jämna mellanrum bestämmer sig Ove för att ta livet av sig. Det räcker nu. Han vill träffa älskade Sonja. Men varje gång han ska skrida till verket händer det något som gör att han kommer av sig. Ilska är ett verksamt medel. Och när det kommer vita skjortor för att föra grannen och trätobrodern Rune till något hem trots att Runes hustru Anita sätter sig emot det mäste Ove ställa undan bössan och ta itu med saken på allvar.
Han börjar motvilligt intressera sig för människorna omkring sig. Och de vänder sig till honom för råd och hjälp. Ove är sträv och suckar, men ställer upp och öppnar sitt hem för bögpersonen som blivit utkastad av sin far.

Det här är en bok med mycken människokännedom, humor och värme. Jag tyckte mycket om den. Och den är välskriven. Rätt ska vara rätt.

Bokbloggsjerka 1 - 4 februari

 Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?

Det undrar Annika i sin 

bokbloggsjerka 1 - 4 februari

Mitt svar: Jag samlar på allt med anknytning till litteratur; bokmärken, muggar, halsband, örhängen, bilder, vykort, porslinsfigurer, pennor - allt sådant som man kanske hittar under kortare eller längre resor eller vid besök i olika bokhandlar.
Är man nörd så är man.

Så kan det gå

Gick på loppis och strövade på jakt efter allt och ingenting och passerade den lilla bokavdelningen. Och så gick det som det gick. För en spottstyver inhandlade jag
Martha - första delen om Martha Quest i serien Våldets barn av Doris Lessing.
Jag fick en oemotståndlig lust att läsa om. Det passar ju också bra i Lyrans klassikerutmaning.

Kyndelälskaren: en barndom i Provence  en självbiografisk roman av deckarförfattaren Pierre Magnan har jag redan läst men den kan jag läsa om. Utgiven av fina Grate förlag 2009.
Läs vad jag tyckte då HÄR

Författaren Lucy Dillon är ett okänt kort för mig. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar - i skick som ny. En klimatsmart pocket från Bonnier pocket.
"En otroligt varm skön roman med stort hjärta" har någon sagt på SVT Go´kväll.  Kanske inte fel med lite feel - good i februari, årets värsta månad

Poesi efter Auschwitz

 

Theodor W Adorno har sagt att det är omöjligt att skriva poesi efter Auschwitz.

Fel, säger Georg Klein i förordet till Mannen utan öde (Imre Kertéz) och hänvisar till Paul Celans, judisk tysktalande poet född i Rumänien 

(1920 - 1970) mest berömda dikt Dödsfuga (1944-45)

Dikten är uppbyggd med fugan som förebild. Fångarna = vi; en tysk man = han. En del av fångarna måste gräva gravar medan andra tvingas spela.

Dödsfuga

Svarta gryningsmjölk vi dricker den om kvällen 

vi dricker den om middagen och morgonen vi dricker den om natten

vi dricker och dricker

vi gräver en grav i skyn där ligger man inte trångt.

En man bor i huset han leker med ormar han skriver

han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete

han skriver det och går ut framför huset och stjärnorna blixtrar

han visslar hit sina hundar

han visslar fram sina judar låter gräva en grav i jorden

han befaller oss spel upp nu till dans.

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten

vi dricker dig om morgonen och middagen vi dricker dig om kvällen

vi dricker och dricker

En man bor i huset han leker med ormar han skriver 

han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete

ditt askgråa hår  Sulamit vi gräver en grav i skyn

där ligger man inte trångt

Han ropar stick djupare i mullen ni där ni andra spela och sjung

han griper efter järnet i bältet han svingar det hans ögon är blå

stick spadarna djupare ni där ni andra fortsätt spela till dans

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten

vi dricker dig om middagen och morgonen vi dricker dig om kvällen

vi dricker och dricker

en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete

ditt askgråa hår Sulamit han leker med ormar

Han ropar spela ljuvare döden döden är en mästare från Tyskland

han ropar stryk mörkare fiolerna då stiger ni som rök i luften

då har ni en grav i molnen där ligger man inte trångt

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten

vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland

vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker

döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått

han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott

en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete

han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften

han leker med ormar och drömmar

döden är en mästare från Tyskland

ditt gyllene hår Margarete

ditt askgråa hår Sulamit.

 

Barbro Lindgren och filosofin

I senaste numret av Vi läser finns en intervju med Barbro Lindgren där hon förklarar sig vara den ensligaste människa hon känner. Kultureliten ger henne panik. Familjelivet med man och barn såg ut ungefär som i Lorangaböckerna. Kanske skruvade hon det lite...

I senast utkomna boken Även en ihålig nöt vill bli knäckt ägnar hon sig åt de stora filosoferna.
På sitt sätt. Åt somliga nickar hon instämmande medan andra - som till exempel Hegel - avrättas jäms med fotknölarna med uppiggande respektlöshet.
Så här kan det låta:
"...Av det lilla jag som jag hittills läst (av Schopenhauer)  har jag märkt att han är arg på mycket, och det är bra. Han tycker också att världen skulle ha varit mycket bättre att leva i utan människor.
Schopenhauer tyckte att Hegel var en jubelidiot. Det tycker jag med..."
-----
"...På morgonen denna dag låg en liten spindel fastklamrad vid sitt ägg på botten av igelkottens vattenskål. Jag tog försiktigt upp den och satte den på ett salviablad. Den levde till min glädje och höll hårt i ägget. Sen gick jag därifrån.
Efter en stund gick jag tillbaka - då var salviabladet tomt.
Efter spindelräddningen gick jag in och läste lite av Voltaire, om han eventuellt skrivit något om spindlar och deras räddningar, men det hade han inte..." 

Holm om Hillarp

Fantastiska professor Birgitta Holm  föreläste livfullt, humoristiskt och proffsigt om sin lärare  och personlig vän, modernistpoeten Rut Hillarp (1914 - 2003).
Rut Hillarp var långt före sin tid och chockade det litterära etablissemanget med sina erotiska dikter (Solens brunn, som var den första diktsamlingen 1946) och romaner. Den urusla kritiken för debutromanen Blodförmörkelse (1951), som handlar  om förhållandet  med den demoniske rumänske flyktingen Mihail Livada, den förste professorn i filmkunskap, berörde inte henne mycket. Hon var säker på sin sak.
Hon kunde skriva, hon målade, fotograferade och experimenterade med film.
Allt utfördes i den lilla tvårummaren i Årsta. Mihail Livada hade lagt beslag på det tredje rummet (med egen ingång) och det behöll han även efter det att förhållandet tagit slut.
Den andra stora passionen i Rut Hillarps liv var det svenske författaren Sivar Arnér. Det förhålladet var uppdelat i två perioder med många år emellan. Sivar Arner återkom när han behövde fakta för sin självbiografi...
Rut Hillarps intensiva skaparperioder sammanföll med de perioder då hon hade ett kärleksförhållande.
Under andra Sivar Arnér - perioden tillkom de  böckerna med  dikter och underbara dubbelexponerade foton av Rut Hillarps hand.
Spegel under jorden. 1982
Penelopes väv. 1985
Strand för Isolde. 1991

Rut Hillarp är inte alldeles lättillgänglig. Men Birgitta Holm tycker att man kan börja med de tre dikt- och fotoböckerna, romanen Sindhia (ny uppl. 2000) och den lilla reseberättelsen Kustlinje från 1963 som (naturligtvis) innehåller en fin kärlekshistoria.
Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni är titeln på Birgitta Holms biografi.
Dagboken heter det urval av dagboksanteckningar som Birgitta Holm också gjort.

Kanske tiden äntligen hunnit ifatt den allra tidigaste av modernisterna?

Förintelsens minnesdag

”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”.
Så motiverade Svenska Akademien sitt val av nobelpristagare i litteratur 2002: Imre Kertész. Han föddes 1929 i Budapest i en judisk familj.
Han hamnade som fjortonåring i Auschwitz i krigets slutskede och kom därifrån till Buchenwald. Detsamma drabbar ynglingen György i Mannen utan öde (eller Steg för steg; bra titlar båda två).
György plockas lika oväntat som omotiverat ur skolbussen och förs till Auschwitz för vidare transport till Buchenwald och ett par läger till. 
Man skulle förvänta sig gråt och tandagnisslan men icke.
György släpper på något sätt taget om det vanliga dagliga livet och familjen och accepterar med häpnadsväckande objektivitet det som händer honom. Han noterar kyligt hur vädret är, hur människor ser ut, hur de är klädda, hur de olika fångkategorierna är märkta, o.s.v.
Men -   en nedåtgående spiral igång har satt igång. Sakta men säkert bryts Györgys hälsa ner. Han iakttar detta också och ger upp kampen mot lössen som invaderar hans sår. Dessförinnan har han konstaterat att något blivit förstört inom honom vid en speciell tidpunkt.
Efter en tid har hans kropp slutat att registrera smärta. Livslågan flämtar, men den finns. Ljudet av soppkärlen kan väcka en gnista av liv
Han hamnar så småningom i sjukvården och får mera mänsklig behandling. 
En och annan sticker åt honom lite extra mat. Någon annan har ett vänligt ord till övers. Men de kirurgiska ingreppen i hans infekterade knä och höft görs utan bedövning. György talar liksom i förbigående om det väsen han förde under operationen. 
Detta är typiskt för Mannen utan öde. Denna kyla och brist på uttryck som man kan känna igen från Camus Främlingen.
Det händer som måste hända. Naturligtvis är det så.

Så småningom kommer det små tecken på att något är i görningen. 
Det börjar som en aning men övergår en dag i visshet

Imre Kertész är den som vid sidan av Primo Levi brukar anses som de främsta skildrarna av koncentrationslägren. 
Jag har nu tillgodogjort mig Mannen utan öde som CD-bok i utmärkt uppläsning av Krister Henriksson och med boken vid sidan om. 
Den gjorde ett starkt intryck på mig och jag har en rad frågor av existentiell natur som skulle varit mycket lämpliga att diskutera  i en läsecirkel till exempel. 

Stefan Jonsson gjorde en utmärkt intervju
med Kertész i december 2002 med rubriken "Det är en plikt att vara lycklig" 

Mannen utan öde får komma med i Lyrans klassikerutmaning

Under ytan

Helle Helles huvudkaraktärer är ofta unga flickor som flyter omkring i tillvaron och låter saker och ting hända sig. Dorte i Detta borde skrivas i presens är inget undantag.
Hon har flyttat hemifrån - igen - och nu ska hon läsa danska på universitetet i Köpenhamn. Glumsø ligger på bekvämt tågavstånd från Köpenhamn och hon bor alldeles invid stationen.
Men inte blir det så mycket med danskan. (Det gick inte så bra för Helle Helle heller när hon skulle läsa litteraturvetenskap.) Jodå. Dorte åker till staden, men driver mest omkring) Inte blir det heller så mycket med Dortes nya boende. Kylskåpet är tomt och Dorte sover dåligt. Det är grå vardag i hela romanen. Även när hon liksom av en tillfällighet inleder förhållanden med några unga män hon råkar träffa.
Det händer ingenting egentligen i romanen. Dorte registrerar sin omvärld. Men hur mår hon? Vad känner hon? Ibland tycker jag att  resväskan är det viktigaste i hennes liv. Föräldrarna finns, men känns mest som konturlösa grå skuggor i täckjackor. Och det säger en del.  
Hon har en faster som är 43 år och har en smørrebrødsbutik. Hon heter också Dorte och har också lite svårt med orienteringen i tillvaron. 
Men för Dorte d. y. är hon en tillgång. Och vice versa
Helle Helle har sin isbergsteknik à la Hemingway och den fungerar utmärkt i Detta borde skrivas i presens. Under ytan på de korta meningarna och det enkla språket jäser det. Man får se upp med undertexten så att man inte missar något viktigt. 
Helle Helle har gått  Danmarks författarskola. Det var där grunden lades för hennes minimalism.
Hon debuterade 2003 med Ett exempel på liv och sedan har det kommit flera romaner och novellsamlingar. 
Hon har fått priser och utmärkelser och uppbär ett livslångt författarstipendium.

Jag läste Detta borde skrivas i presens med stigande intresse.
Till slut var det spännande!

Radioföljetongen

Älskaren av Marguerite Duras (1914 - 1996) kom ut 2011 i en läcker pocketutgåva i serien Albert Bonniers Klassiker.
Översättare är Madeleine Gustafsson. Sara Stridsberg har skrivit förordet.
Onsdagen den 30 januari börjar Älskaren som Radioföljetong i nio delar 
i P1 kl. 11. 35.
Uppläsare: Anita Björk.

Marguerite Duras var 70 år gammal när Älskaren kom ut 1984. Den är en självbiografisk berättelse som blev hennes stora publika genombrott.
Dessutom fick hon Goncourtpriset.

1950 kom Marguerite Duras  alldeles fantastiska självbiografisk roman, En fördämning mot Stilla havet. 
Den innehåller berättelsen om förhållandet mellan den franska, mycket, mycket unga  flickan och den kinesiske mannen första gången. Det hela utspelar sig i franska Indokina under 30- och 40 talen.
Marguerite Duras tog vissa hänsyn till sin mor när hon skrev En fördämning mot Stilla Havet. Det behövde hon däremot inte göra när hon skrev Älskaren.

1991 kom Duras sista roman, Älskaren från norra Kina.
Här kommer historien igen än en gång.