Feministisk litteraturkanon

Feministbiblioteket
tänker sammanställa en feministisk litteraturkanon till vilken man kan skicka in förslag till och med 20 februari. Kul ide, tycker jag.
Nu ska jag tänka. Den första titeln som dyker upp är Constance Ring av Amelie Skram (1846 - 1905). 
Frågan är om inte Bara en mor av Ivar Lo - Johansson och Katrina av Sally Salminen hör hit.
Många har redan nominerat i kommentarfältet hos Feministbiblioteket.

Tips för kvällen!

Om jag hade haft TV4 Film skulle jag ha sett Tess ikväll kl 21 i Roman Polanskis inspelning från 1979. 
Thomas Hardy skrev romanen som ligger till grund för filmen.
Nastassja Kinski spelar Tess. 
Peter Firth har den manliga huvudrollen som Angel Clare.

Tess olyckliga livsöde utspelar sig i författarens landskap Wessex vilket är precis detsamma som Dorsetshire. Hon älskar en man, Angel, och förförs av en annan, Alec. Det är egentligen prästsonen Angels hyckleri som ställer till alltihopa.
Och Tess får betala. Som en grekisk ödestragedi.
 

Ansvar - skuld

Am Beispiel meines Bruders är en utmärkt titel på Uwe Timms sökande efter sanningen om hur det kunde komma sig att hans äldre bror, Heinz, vid 19 års ålder frivilligt går med i Waffen - SS.
Den svenska titeln I skuggan av min bror är inte fullt så bra, men den duger.
Uwe Timm berättar om familjens förhållanden; om fadern som deltagit i första världskriget och berättade om kamratskap, kvinnor, frihet och snapsar. Modern anser att Heinz är en vek och känslig pojke, medan fadern anser honom vara stark och kompetent.
Uwe Timm söker, vänder och vrider; gräver och borrar sig ner i landets och familjens historier. 
Han försöker verkligen förstå.
Broderns dagbok och brev från Ukraina ger inte mycken ledning.
Möjligen kan sista dagboksanteckningen antyda att han börjat reflektera över vad han och de andra insatsstyrkorna - ledda av akademiskt utbildat befäl -  egentligen höll på med i Ukraina.
Heinz anmälde sig frivilligt till Waffen - SS. Fadern hade inte uttalat någon önskan om det. Möjligen kunde Heinz uppleva ett socialt tryck. Kanske upplevde Heinz en outtalad önskan från fadern. Kanske inte.
Modern hade ett speciellt förhållande till sitt sladdbarn - sonen Uwe. Han beskriver henne som nära nog ett helgon som stod ut med faderns dominans och dåliga affärer. Hon var obrottsligt lojal och skötte till slut allt. Utom ekonomin. Den var faderns. Man kan fråga sig om en sådan lojalitet är av godo?
Om modern hade tagit rodret kanske familjens situation varit en annan. Tog hon sitt ansvar?
Uwe Timm minns moderns ungdomliga stämma, glada flickskratt; humorn och känslan för de(t) udda.
Efter moderns död kände Uwe Timm starkt att han ville åka till Ukraina och söka upp broderns grav.
Han tycker sig ha övertagit moderns högsta önskan.
Det finns mycket att fundera över i den här romanen. Den omfattar 163 sidor men tar oväntat lång tid att läsa. Och inte är man klar med den för att man läst ut den. Hur kunde det gå som det gick? Hur tänkte man?  Vems var ansvaret och skulden?
Uwe Timm föddes 1940 i Hamburg och bor nu i München.

Oplanerat

 

Apropå Annikas Bokbloggsjerka 18 - 21 januari

Två böcker följde helt oplanerat med mig hem från biblioteket (utöver de planerade som reserverats)

När jag kom hem slog mig tanken: Varför just dessa båda titlar. Hur valde jag? Händelsevis vet jag varför det blev Privatliv av den kinesiska författarinnan  

Chen Ran i översättning av Anna Gustafsson Chen och Sönderfall av  

Horacio Castellanos Moya från Honduras och El Salvador; översättning från spanskan av Yvonne Blank. Castellanos Moya lever i exil och är fristadsförfattare i Pittsburgh. 

Sönderfall har kommit ut på Leopard förlag 2011 och är författarens andra roman på svenska. Sanslöshet är den första som kom 2009. 

Privatliv är utgiven på fantastiska Bokförlaget Tranan 2012 och är Chen Rans första titel på svenska.

Det var alltså El Salvador, Honduras, Kina och författarnamnen som avgjorde. 

Omslaget på Privatliv är snyggt; omslaget på Sönderfall tilltalar mig egentligen inte men formatet är trevligt.  Båda titlarna är korta och slagkraftiga.

 

Tematrio - Vinter

Vinter är veckans tema i Lyrans Noblesser
Berätta om tre böcker som tilldrar sig vintertid. Kan det bli mera vinter än vid Nordpolen? Svar: Nej.
Ingenjör Andrés luftfärd (1967) av Per Olof Sundman minns jag som oerhört spännande, för att inte säga gastkramande. 1897 ger sig S. A. André, Knut Frænkel och Nils Strindberg iväg i en vätgasballong från Spetsbergen mot Arktis. Och försvann. Men återfanns trettiotre år senare. Deras dagböcker var välbevarade så deras sista tid i livet är väldokumenterad. Ballongen hette Örnen.
Per Olof Sundman fick Nordiska Rådets litteraturpris för sin roman 1968.

Melanie McGrath , Där ingen har gått. Här möter vi vildmarksguiden och jägaren Edie Kiglatuk i kanadensiska Arktis.
Hon är till hälften inuit, mycket kunnig vad det gäller snö, is, isbjörnar, hundar och allt annat som är bra att behärska i den här miljön. Men hon har i likhet med så många andra här problem med spriten. En annorlunda, jättespännande kriminalroman i ständig iskyla.

I Kanada vid Algonquin Bay (leta inte på kartan) utspelar sig också Giles Blunts spänningsserie med kriminalpolisen John Cardinal i huvudrollen. Fader Död (2012) utspelar sig där bl. a.
Giles Blunt bor i Toronto vid Ontariosjön så han känner miljön väl.

Bokbloggsjerka 18 - 21 januari

I sin bokbloggsjerka 18 - 21 januari ställer Annika följande fråga:
Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?
Så här tänker jag.
1. Omslaget (gillar inte foton eller filmbilder)
2. Titeln (kollar även originalets titel. Ibland blir översättningen så klantig.)
3. Första meningen och lite meningar här och var.
4. Stilen
5. Baksidestexten (Motvilligt. Ibland är den nästan vilseledande.)  
I den ordningen.

I huvudet på en yrkesmördare

Malcolm MacKay kommer från Stornoway på Yttre Hebriderna. 
Minotaur kallar honom årets deckardebutant. Lewis Winter måste dö är titeln på den oerhört spännande kriminalromanen som handlar om den unge yrkesmördaren Calum MacLean.
Kriminella organisationer ligger i fejd med varandra. Korrupta poliser tipsar de kriminella.
Erfarna poliser vet att hålla sig med informatörer. Äta eller ätas. Djungelns lag råder. Det är hårt att leva i den undre världen i Glasgow.. Grundinstinkten är överlevnad. Endast bottenskrapet hamnar i polisens garn. Höjdarna går fria.
Ibland tycker jag att Lewis Winter måste dö påminner om den fantastiska TV-serien The Wire
Det är högt betyg.

Största möjliga tystnad

Omslagsbilden på Dager i stillhetens historie av Merethe Lindström får mig att tänka på den danske konstnären Vilhelm Hammershøi. Men det är fel. 
Ida Lorentzen heter den amerikanska konstnärinnan.
Bilden heter passande nog Hidden Secrets.
För det är vad det handlar om  - saker och ting som det äkta paret Eva och Simon inte talar om.
De har levt ihop länge och nu har Simon gått in i en tystnad - demens? - som gör att Eva känner sig icke - existerande.
En gång har Simon försökt tala med Eva om att han ville avslöja sin hemlighet för de tre döttrarna, men hon avvärjde det hela. Hennes egen hemlighet är ganska obegriplig såväl för Simon som läsarna. Man kommer till en punkt efter vilken det är omöjligt att tala
Simon har varit läkare och Eva lärare. Författaren använder Eva som språkrör.
Marija från Litauen kommer till Eva och Simon som städhjälp. Hon för in liv och samtal i hemmet och de betraktar  henne snart  som en god vän. Och det är ömsesidigt. Men - så börjar det hända saker. 
Merethe Lindström fick Nordiska Rådets Litteraturpris 2012 och även Norska Kritikerpriset. Hon föddes 1963 och har skrivit noveller och romaner sedan 1983.
Det litterära genomslaget kom 1996 med Steinsamlere.
Men det är inte förrän nu hon har blivit översatt till svenska.
Merethe Lindström säger att hon skriver för att förtydliga. Hon är intresserad av relationer och det är det hon skriver om. 
Det som händer i Dager i stillhetens historie händer på det inre planet. Det är människors allra hemligaste gömslen som Merethe Lindström utforskar.
Jag blir nyfiken på att läsa mera. 

Dagar i tystnadens historia har översatts till svenska av Urban Andersson.

Läsövning

Serier är inte min bag. Men då och då gör jag ett försök. Och den här grafiska memoaren  
är helt fantastisk.
Alison Bechdel berättar om sin familj i allmänhet och sitt förhållande till fadern i synnerhet.
Husfrid - med undertiteln En tragikomisk familjeberättelse är otroligt välgjord och välskriven. 
Den innehåller mängder av litterära referenser; Camus, Wilde,  Joyce, Kate Millett,  Colette, Faulkner och Kipling för att nämna några. Och det är ju alltid roligt. Alison och hennes far, Bruce, läste mycket och diskuterade det de läste. Fadern var lärare och begravningsentreprenör. Han var en kylig och krävande man; en estet som ständigt renoverade huset.
Alison kommer ut som lesbisk och upptäcker strax efter faderns hemlighet.
Efter faderns död - självmord? - får hon försöka lösa en gåta i familjen.

Alison Bechdels berättelse om sitt förhållande till modern heter Are You my Mother?: A Comic Drama.

Men det är en annan (senare) historia.

Vårläsning

När duvorna försvann av Sofi Oksanen emotses med stor förväntan. Jag var mycket förtjust i Utrensning. Den nya romanen tilldrar sig under och efter andra världskriget i Estland.
Ockupation, motståndsrörelse och en kvinna mellan tre hötappar.
Den kommer i april på Albert Bonniers förlag

Léon & Louise av Alex Capus är en roman om stor och slitstark kärlek som tar sin början i skuggan av första världskriget vid Atlantkusten i Frankrike. 
Till Léons begravning i Paris 1986 infinner sig en okänd äldre dam som visar sig besitta okänd information. Norstedts. April

Porslinsfasaderna av Sven Olov Karlsson kommer ut i april på Natur & Kultur.
Efter romaner  som Italienaren och Amerikahuset har man anledning att vänta ivrigt. Miljön är norra Västmanland och tiden gröna vågens 70-tal.
Sven Olov Karlsson har också medverkat i den underbara Svensk ödehus från 2008

Lasarus kvinnor av Marina Stepnova handlar om tre helt olika sorters kärlek.
Lasarus förälskar sig som artonåring i en äldre kvinna. Lång senare älskar han en mycket yngre kvinna. Men kanske är det den tredje kärleken som är den största?
Maria Stepnova jämförs med Tolstoj. Lasarus kvinnor är storsäljare i Ryssland.
Förlaget är 2244. Lasarus kvinnor kommer ut i maj.

Tematrio - 2012 års bästa

Lyran ber oss berätta om de tre bästa böckerna vi läst under 2012. Ett snabbt överslag ger vid handen att jag hade behövt åtminstone en Temasextett. 
Nu väljer jag tre och har riktigt dåligt samvete för tre andra.

Korparna
av Tomas Bannerhed. Augustprisvinnaren 2011
En otroligt skicklig debut som tagit författaren 10 år att skriva. Unge Klas lever med familjen på ett småländskt lantbruk som inte föder de sina. Klas är mest intresserad av fåglar och känner ett plågsamt tryck från fadern att ta över. Han vill bort och ut.

 Min kamp. 1
av Karl Ove Knausgård
Årets överraskning. Jag föll som en fura för Min kamp. Denna märkliga blandning av memoar och essä. Så mycket bättre än jag någonsin trott. Barndomen, fadern, brodern och släkten. Det sorgliga och obegripliga i faderns öde. Knausgård är trogen sina minnen och förefaller uppriktigt söka efter sanningen.  

Kupé nr 6
av Rosa Liksom 
En flicka med kärlekssorg och en man på väg mot ett arbete stiger ombord på samma tåg och kamperar i samma kupé under resan mellan Moskva och Ulan Bator. Mannen pratar och dricker; flickan tiger och iakttar. En märklig vänskap växer fram under den månadslånga resan i vinter och iskyla.
Rosa Liksom liknar ingen annan.

Ödesmättat

Det var ganska länge sedan jag läste en kriminalroman av den isländske författaren 
Arnaldur Indridason. Men nu tog jag tag i Den kalla elden och läste den i ett svep. Det gick inte med mindre.
Erlendur Sveinsson, chef vid kriminalpolisen i Rejkjavik, har tagit time out och befinner sig i sin
barndoms trakter på Östra Island. Han övernattar i familjens fallfärdiga dragiga hus. Där ligger han och huttrar och känner närvaron av någon eller något som han inte kan identifiera.
Hans yngre bror Bergur frös ihjäl på fjället i en häftig snöstorm när fadern och de båda sönerna var ute och letade efter fåren.
Bergur återfanns aldrig. Nu ärockså föräldrarna döda och Erlendur plågas av minnena. Han har länge intresserat sig för hur kroppen förhåller sig till och reagerar på stark kyla. 
Nu möter han också berättelsen om de engelska soldaterna som 1942 gick vilse i en snöstorm men som kunde räddas till livet i stor utsträckning. I samma snöstorm försvinner en ung kvinna, Matthildur. Ingen har någonsin funnit något spår av henne heller.
Erlendur intervjuar äldre människor i området trots ett visst motstånd. De har tigit länge och det tar
en stund att lossa deras tungors band.
Det är kallt och mörkt hela tiden - förefaller det. Människors relationer kartläggs. Det karga landskapet på östra Island är mycket närvarande.
och stämmer väl med det tragiska i berättelsen

Katrina på Klinten

Unga bonddottern Katrina från Österbotten är vacker, gyllenblond och ståtlig. Hon har många friare, men faller för den glade, sprallige sjömannen Johan Johansson från Åland som alltid sjunger och berättar historier. 
Bland annat lovar han Katrina guld och gröna skogar och blå äpplen om hon följer honom till Åland. Vilket hon också gör. 
Så snart de kommer dit upptäcker hon sitt misstag. Men sådant är Katrinas kynne att hon utan knot tar konsekvenserna av sitt felval. 
Den minsta gråaste kojan på Torsö blir hennes hem för resten av livet. Där sliter hon ont på dagsverken hos kaptensbönderna för familjen. Katrina tar om hand. Inte bara den egna familjen. Grannen, den utslitna Beda, har i Katrina ett orubbligt stöd och en  vänskap utan åthävor.
Tre söner och en dotter föds i familjen. Johan är inte till stor hjälp, men äldste sonen, Einar,  går i tidig ålder på dagsverken. Katrina våndas (så även läsaren), men kan inget göra. Einar blir också den som målmedvetet går in för att komma sig upp och ut i världen som kompensation för den fattiga barndomen. 
Katrina är stolt och stark och inte rädd för att säga ifrån. Hon vinner respekt överallt. Något välstånd blir det aldrig tal om, men hon lyckas skaffa en ko och några äppelträd.
Åland är avskuret från övriga världen. Så är Fasta Åland avskilt från de andra öarna. Klinten hör inte riktigt till resten av byn. Katrina återser aldrig sin hembygd.
Katrinas liv på Åland är ett stycke kvinnohistoria, vilket ju var något som intresserade författarinnan Sally Salminen. Ålandsfrågan var ett annat engagemang och den berörs också i Katrina. 

Katrina kom ut 1936 och filmades 1943 med Märta Ekström som Katrina, Frank Sundström som Johan. 
Katrinas levnadsöde engagerar. Romanen blev omedelbart en storsäljare och den lever vidare.  Jag tycker att man associerar till statarromanen Bara en mor av Ivar Lo - Johansson. Den kom ut 1939 och filmades 1949 med Eva Dahlbeck i huvudrollen som Rya - Rya.
Jag kommer också att tänka på de amerikanska slavarna på bomullsfälten.

Katrina får delta i Lyrans Klassikerutmaning

Bokbloggsjerka 11 - 14 januari

I årets första bokbloggsjerka ber ANNIKA
oss att berätta om vilken bok i vårens utgivning som vi väntar allra mest på.

Då väljer jag Kattens bord, en roman av Michael Ondaatje.
Den kommer ut i mars på Natur & Kultur.
Jag hoppas att den är något i stil med Ondaatjes Running in the family.
Den handlar i varje fall om barndomen med inslag av vuxenlivet.

Månadens diktare

Månadens diktare januari: Lars Lundkvist (1928 - 2012)
i Dagens dikt i P1
är Lars Lundkvist som  enligt litteraturvetaren Staffan Söderblom "
är den avväpnande enkelhetens skald: i suverän förtätning möter häpnad inför livsundret bredvid vis illusionslöshet."
Väl uttryckt tycker jag, som alltid varit förtjust i Lars Lundkvists dikter.
I min hylla hittade jag Korn från 1985.

Skillnad

Kvinnan är vis,
mannen är klok.

Din visdom:
en fågel, en fjäril

bland skalbaggarna på ängen,
i mannens dröm.

Min klokher: en järnklump,
självmedveten som fasanenes ägg.

Visdomen 
kan förstå sin nästas själ.

Klokheten räknar bilar,
de röda och gröna bilarnas antal.

Kvinnan är vis,
hon genomskådar mannens dårskaper.

I tusentals år
har hon förlåtit honom.
 

Glömska eller hat

"Alla likheter med verkligheten  är avsiktliga" är mottot för Om man ännu finns. 
En familjekrönika av Rose Lagercrantz. Under det år det tog för hennes mor att dö på sjukhus och vårdhem försökte författaren kartlägga sin bakgrund. Det var inte lätt. Ingen var benägen att tala. Allra minst mamma som överlevt förintelsen men sett två av sina systrar gå i gasen med var sitt barn i handen. 
De överlevande valde ofta glömskan för att orka leva vidare.
Alternativet var hat.
"Jag vet inte. Jag fattar inte att jag ännu finns", sa hennes mamma Ella som till slut helt levde för dotterns besök. Alla släktingarna var färgstarka individualister som på ett eller annat sätt undkommit förintelsen. Det var det enda de egentligen hade gemensamt. Systematiskt går Rose Lagercrantz igenom dem alla; besöker, ringer, skriver. Tålmodigt pusslar hon ihop minnesfragmenten till större enheter. Adeline, sysslingen, som hon redan skrivit om tidigare i Adeline eller Resten av min ungdom, förbryllar in i det sista.
Om man ännu finns är en greppvänlig, behaglig bok med fin layout och ett gripande innehåll. Rose Lagercrantz berättar enkelt och okonstlat om släktens kamp för överlevnad. Man läser andlöst .Det är som att bläddra i ett fotoalbum. En del fotografier finns på bokens omslag i vackert sepiabrunt. 
Om man ännu finns är ytterligare en påminnelse om sådant som aldrig får glömmas.

Sallys saga

Sally Salminen (1906 - 1976) förrdes i Vargata på Vårdö i åländska skärgården.
Hon var nummer sju i en syskonskara på elva. Fadern dog när Sally var sju år och familjen fick det svårt ekonomiskt.
Sally Salminen kom att resa mycket under sitt liv. Hon och hennes man, den danske konstnären Johannes Dührkop, tyckte mycket om att resa. Men för Sally själv utgjorde nog resandet ett svar på en inre oro och rotlöshet. 
De kom också att bo i flera olika länder. Sally var också den som ofta bytte arbetsplats i yngre år
Det var under några hembiträdesår i USA som Sally skrev romanen Katrina (1936; jag återkommer senare till den) som skulle göra henne världsberömd och på samma gång blev ett gissel för henne. 
Den plötsliga berömmelsen blev stor och påfrestande och Katrina kom också att skymma allt annat hon skrev och skrivit.
Sallys saga. En minnesbok om Sally Salminen till 50-årsminnet av Katrina.
Anna Bondestam står som redaktör. Medverkar gör olika finlandssvenska författare (såsom Anni Blomqvist, Gunvor Javén, Valdemar Nyman och Marianne Backlén)  samt syster Aili. De belyser Sally Salminen som människa och författare från olika håll.Hon engagerade sig i samhällsfrågor; hon intresserade sig för kvinnofrågor och hon tog ställning i ålandsfrågan. Hon hade den bestämda uppfattningen att att Ålan borde tillhöra Sverige.
Sally Salminens liv var ingen dans på rosor. Hon hade ett bildningskomplex som gjorde att hon i hela sitt liv energiskt försökte förkovra sig. Hon drevs mot vänster av sitt klassmedvetande; hon lutade sig en tid religiöst åt oxfordrörelsen och russellianarna (som sedermera blev Jehovas vittnen). Katrina mottogs med misstro och ogillande i hennes hemtrakter och hon såg sig förbigången när det gällde stipendier och andra erkännanden.
Sallys saga ger en bild av en komplex kvinna som är oförtjänt bortglömd.
Artikeln i Nordisk kvinnolitteraturhistoria
är i käckaste laget enligt min mening och alltför summarisk: En tjänstepigas succéroman skriven av Tuva Korsström.
Biblioteket i Mariehamn erbjuder en mera seriös artikel .

Vårläsning

Jag fortsätter att planera vårläsningen.  Själva planeringen är en stor del av nöjet.

Efter att ha läst den fantastiska Agaat av Marlene van Niekerk vill jag gärna fortsätta med vårens (mars) tegelsten  ( 500 s.) Memorandum.
Den tilldrar sig  i Kapstaden och handlar om en man som bereder sig på att lämna jordelivet. Niclas Hval har gjort översättningen. Förlaget är Weylers.
                                                    

Många gånger har jag bläddrat förbi Gustaf Adolf Lysholms böcker på biblioteket.
utan att stanna upp och fråga mig vem han var.
Nu har Per Wästberg porträtterat den skygge mannen i Gustaf Adolf Lysholm. Diktare, drömmare, servitör.
Liksom vännen Wästberg älskade Lysholm Stockholm och litteraturen.
Den här levnadsteckningen ser jag fram emot. Den kommer ut i mars på Wahlström & Widstrand.

En annan diktare som jag vet skamligt lite om är William Blake (1757 - 1827)
Carl - Johan Malmberg, som bland mycket annat är recensent i Svenskan, har ägnat åtskillig tid åt Blake och är nu en auktoritet på området.
Stjärnan i foten. Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake är titeln på Malmbergs bok som kommer ut i april på Wahlström & Widstrand

Den blå tvålen, en essä om romanen av Sara Danius, professor i estetik vid Södertörns högskola utforskar tre klassiker, Stendhal, Flaubert och Balzac, och hur de gör saker och ting synliga i och med att realismen föds.
Utkommer i april på Albert Bonniers förlag.

Stark debut

Mississippideltat i mitten av 1940-talet.
Henry McAllan har köpt en bomullsfarm med fet, bördig jord.
Han har köpt traktor och lastbil och meddelar hustrun Laura och de båda döttrarna att nu ska det flyttas. Laura ställs inför fullbordat faktum.  
Hon är stadsflicka och hon avskyr den omoderna gården och ser bara leran och det platta enformiga landskapet.
Men hon vänder sin förbittrade vrede inåt. Henry vill kalla gården Fageräng, men det blir Lauras namn Mudbound som kommer att användas.
(Mudbound är också romanens originaltitel.)
På gården bor också Lauras svärfar, kallad Pappi. Det är en otäck gubbe som hunsar sin svärdotter och barnen. Också det måste Laura svälja.
Henry håller honom i viss mån om ryggen - han är ju ändå vår far.
Men Jamie, den yngre brodern som fått utstå mycket av fadern under uppväxten, erbjuder Pappi motstånd.
Mississippi är Hillary Jordans debutroman. Hon har format den som en kör av sex röster som alla berättar i jag-form. Henry och Laura berättar liksom  Jamie, som återvänt från krigets Europa. Det har också en annan ung man, Ronsel, som är son till McAllens färgade tjänstefolk Hap Jackson och hans hustru Florence.
Kvinnorna är underställda männen; de färgade är underställda de vita.
Ku Klux Klan opererar vanligtvis i periferin, men segregationen är knivskarp och hatet blossar upp med jämna mellanrum.
Relationen mellan generationer och mellan man och kvinna belyses.
Fördomar, traditioner och vidskeplighet är andra teman.
Henry är inte precis drömprinsen och han är inte mycket lyhörd för sin hustrus behov. Men han lär sig tyda vissa tecken. Om Laura sjunger är hon nöjd (som till exempel när svågern Jamie är i närheten). Nynnar hon är hon missnöjd.
Det jäser mycken vrede under ytan i Mississippi och man känner tidigt att något hemskt kommer att hända. 

Mississippi är utgiven av Historiska Media.
Översättning: Dorothee Sporrong

Vårläsning

Det kan väl vara dags att tänka lite på vårens läsning.
Jag har de bokliga nyårslöftena i bakhuvudet när jag bläddrar i Vårens böcker 2013. Och jag hittar omedelbart
Malcolm Mckay, Lewis Winter måste dö, Minotaur förlag, en kriminalroman som tilldrar sig i Glasgow och är första delen i en trilogi om yrkesmördaren Calum MacLean.
Lewis Winter måste dö kommer ut under januari.
Författaren är född i Stornoway på Yttre Hebriderna.
Sorterar under rubriken: Ö-läsning

Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt av Monica Braw, fil dr i japansk historia. Atlantis förlag. Kommer ut i februari.
Här porträtteras en kejsarinna, en författare, änkan till en shogun, en amma, en läkare, bl. a.
Ö-läsning.

Den grymmaste månaden av Louise Penny tilldrar sig i byn Three Pines i Kanada. Kommissarie Armand Gamache får brottas med övernaturliga krafter.
Utkommer på Wahlstrand & Widstrand i mars Nådastöt (första delen i serien om Armand Gamache) och Mörkt motiv (andra delen) kommer som Månpocket i mars

Nattend dåd av Dennis Lehane är en fristående fortsättning på Ett land i gryningen. Båda tilldrar sig i Boston under mellankrigstiden. Nattens däd för oss också till Kuba. En tredje del är planerad. 
Albert Bonniers förlag. Kommer ut i mars
O-läsning.

Paul Auster får en ny chans. I Vinterdagbok resonerar han om åldrandet och vad den åldrande kroppen upplevt.
Vin terdagbok kommer ut i januari på Albert Bonniers förlag.
Översättningen är gjord av den mycket kompetenta Ulla Roséen.

Ett efterlängtad händelse! En ny roman - en kärleksroman - av 
Per Olov Enquist, Liknelseboken.
Liknelseboken kan sägas ta vid där memoarromanen Ett annat liv slutade.

40-talsförfattare

40 - talsförfattare innehåller essayer om författare ur 40- talsgenerationen.
Den är sammanställd av litteraturkritikern Lars - Olof Franzén.
Bengt Holmqvist inleder med en lång essay om lyriken under 40-talet.
Tidens prosa presenteras av Lars- Olof Franzén.
Sexton författare presenteras i tjugofem essayer av andra författare och litteraturkritiker.
Ulf Linde skriver om Lars Ahlin; Karl Vennberg, Erik Lindegren och Werner Aspenström ger var sin bild av Stig Dagerman; Gösta Oswald presenteras av Lars Forssell och Jan Stolpe; Ragnar Thoursie av Folke Isaksson och Göran Printz- Påhlson. Karl Vennberg ägnas också tre essayer av Bengt Holmqvist, K.G. Wall och Göran Palm.
Essayerna följs av författardata och register.
En del av författarna är naturligtvis mera kända än andra som till exempel Werner Aspenström, Stig Dagerrman, Erik Lindegren, Ragnar Thoursie och Karl Vennberg men Lars Ahlin, Tage Aurell, Sivar Arnér, Elsa Grave och Thorsten Jonsson är ju inte på något sätt okända.
Olov Jonason är okänd för mig. Gösta Oswald har jag inte läst tidigare, men honom är jag riktigt nyfiken på. Man träffar ofta på hans namn hos andra författare och då nämns han med beundran.
Trots sitt korta liv - han drunknade utanför Gotland 24 år gammal - hann han göra stort avtryck. 
I serien Svenska klassiker utgivna av Svenska akademien finns bl. a.
Den andaktsfulle visslaren - diktsamlingen Gösta Oswald debuterade med 1946
och romanen En privatmans vedermödor som kom ut 1949.
Birgitta Holm, professor i litteraturvetenskap, skrev sin doktorsavhandling om Gösta Oswald, 
Gösta Oswald : hans liv och verk och hans förbindelse med det svenska 40-talet.

I sällskap med Ruth

Känslan av död (A Room Full of Bones), Elly Griffiths fjärde bok om rättsarkeologen Ruth Galloway, är den allra bästa av dem.
Man känner sig som vanligt hemma och välkommen i Ruth G:s lilla hus vid saltängarna i Norfolk; lite ensligt kanske, men man förstår hennes lättnad när hon kommer hem efter en arbetsdag och har hämtat dottern Kate hos dagmamman och möts av katten Flint och havets brus i fjärran. 
Ruth Galloway håller sig med en del mer eller mindre exotiska vänner som till exempel druiden Cathbad. Förhållandet till kommissarie Harry Nelson, Kates far, är problematiskt men under kontroll. 
På historiska museet i  Norfolk ska man i forskningssyfte öppna en kista med kvarlevorna efter en medeltida biskop, Augustine Smith. Ruth Galloway befinner sig bland de inbjudna.
Strax efter inträffar två mycket egendomliga dödsfall. Dessutom insjuknar Harry Nelson i en allvarlig, gåtfull sjukdom. 
Miljön är tilltalande, personskildringen nyanserad, storyn är spännande och känns trots en del häpnadsväckande ingredienser mycket välkomponerad.
Dessutom finns här en tilltalande humor och varm mänsklighet som gör att det är med saknad jag slår igen Känslan av död. (Ingen vidare titel, förresten.)
Men - redan under januari kommer nästa Ruth Gallow Investiagation: 
Dying Fall. Det ser jag verkligen fram emot!

Tematrio - Nyårslöften 2013

Den flitiga LYRAN 
ber oss avge tre bokliga nyårslöften

Ett utav dem sammanfaller för min del  med ett av Lyrans, men det kan inte hjälpas.

1/ Jag tänker fortsätta att läsa och blogga om en blandning av gammalt och nytt i  olika genrer -  helt efter eget gottfinnande.

2/ Det blir en hel del ö-läsning under 2013

3/ Jag ska försöka dokumentera våra läsecirkelsböcker sedan många år tillbaka och låta det bli av att fylla på allt eftersom
    

Gott nytt år!

Gott nytt år!
Kläppen tungt i klockan slår:
"Nu är ny-år inne!"
Tack, du kära, gamla år,
som så trött på tröskeln står
och är snart ett minne!
Nya år,
kom med fröjd och sol och vår
och ett tacksamt sinne!

Elsa Beskow och Herman Siegwald, Vill du läsa? Första skolåret

Snöns rike

Snöns rike (1948) räknas som Yasunari Kawabatas mästerstycke.
Det förstår jag. Fullständigt förtrollad har jag just lagt ifrån mig den poetiska romanen som är så vacker och - som jag uppfattar det - japansk.
I Tusen tranor var det teceremonin som var någon sorts nav. Här är det geishakulturen.
Den sysslolöse, stormrike Shimamura som ärvt sin förmögenhet åker då och då upp i bergen till kurorten Honshu vid de varma källorna för att återfinna sin livslust. Där träffar han geishan Komako, som begår den för en geisha oförlåtliga synden att bli kär i en kund. Hon ger, men får inget tillbaka. Shimamura iakttar sin egen känslokyla, men känner ändå en viss dragning till Komako. Det finns också en annan ung kvinna med i bilden, Yoko. Hon figurerar redan under tågresan på den snöiga vägen upp i bergen. Shimamuras hustru syns inte men finns ändå. Om henne får vi inte veta något. Detta känns igen från Tusen tranor. Två kvinnor och en man. Och en osynlig hustru och likaledes osynliga barn. Som en del i en riktig mans utrustning.
Det är genom Shimamura författaren låter läsaren uppleva de vackra bergen med de brinnande lönnarna, snön, månskenet, persimonträden, cederlundarna, de vita boveteblommorna med röda stänglar, lotusdammarna med röda karpar, trollsländorna, dvärgbambun, nagatamusiken och så vidare. 
Per Erik Wahlund har gjort översättningen till svenska från den engelska utgåvan
Snow Country. Han har också förklarat en del japanska uttryck i slutet av boken.

Lustigkulle har skrivit alldeles utmärkt om Snöns rike i sin blogg 
Stänk och flikar

Sic transit gloria mundi

Brita Burenberg - sista delen i Harald Beijers Brita Burenberg- trilogi.
Den yngre generationen Burenberg får stor plats i Brita Burenberg;  i all synnerhet den äldste sonen Greger. Han är moderns favorit, men är en lättjefull slösare utan go.
Dramatiken är stor hela romanen igenom. Gudarna rasar som i ett grekiskt drama och tar ut sin tribut.
Problemen hopar sig för familjen Burenberg. Tiderna blir sämre; affärerna görs på ett annat sätt; Greger sr har tappat stinget. Ibland längtar han tillbaka till studietiden och supbröderna.
Brita Burenberg har fått sitt nya hus trots att det egentligen var tillbyggnad av lagerlokaler som behövdes. (Man frågar sig varför inte Greger Burenberg sade det då?) Familjen lever på stor fot och Brita Burenberg köper loss föräldrarnas lilla gård vilket kommer att bli ödesdigert för dem. Brita ordnar och ställer för andra.
Inte av någon oegennyttig kärlek utan för att det passar hennes syften.
Unge Gregers öde styrs av modern bakom ryggen på honom.
Och det blir ödesdigert för honom. 
Kyrkan och prästerskapet har författaren också ett gott öga till. 
Greger Burenbergs sup- och studiekamrat, kallad Paniken, har nu blivit präst och han får också en hel del utrymme i romanen. Han har blivit präst av alla de felaktiga skälen. Hans hustrun är en småskuren, elak skata. Tillsammans är de rena katastrofen.
Den andre studiekamraten Fritz,  sköter nu reklamen (läs: klistrar affischer) för ett nöjesfält.; ständigt på jakt efter pengar; alltid lika törstig. I sin uselhet drar han sig inte ens för att prisge sin dotter för några hundralappar.
Livet har inte blivit vad någon av dem tänkt sig.
Författaren har inte sparat på krutet. Men det känns obearbetat. Som om han plötsligt blivit trött på hela historien, men ända vill knyta ihop säcken. Och jag medger att jag läste och läste för att se hur han skulle lyckas med det.
Det är en mörk människosyn Harald Beijer ådagalägger.  Han är ute i ett ärende. Han håller en domedagspredikan. Det är mycket lag men inget evangelium.

Julantologi

Helena tipsade för en tid sedan om julantologin Holiday  och berättade om sin hatkärlek till chicklitförfattaren Jane Green. 
Jag har aldrig läst något av Jane Green och Holiday har ett läckert omslag så idag när jag besökte vår lokala boklåda i ett annat ärende och sprang rakt på Holiday så klippte jag till.
Inte heller har jag läst något av de båda andra författarna i antologin 
Jennifer Coburn och Liz Ireland

Brita i äktenskapet

Eva Dahlbeck som Brita Månsson. Bild: Wikipedia

Del två i Harald Beijers serie om Brita Burenberg har titeln Brita i äktenskapet.
Brita Burenberg f. Månsson har nått sina drömmars mål. Hon har blivit rikt gift, fått två barn och päls. 
Maken Greger har stadgat sig. Svärföräldrarna kommer hon bra överens med trots att de bor under samma tak. Grosshandlare Burenberg d. ä. har ett särskilt gott öga till svärdottern som ju  kommer ur enkla förhållanden liksom han.
Arton år har gått sedan Brita kom i grosshandlarhuset. Hon har använt tiden väl. 
Hennes gamla faster Ida som är trotjänarinna i huset gläds åt att ha en anförvant i sin närhet.
Sin bror, Britas far, har hon bara sett ett fåtal gånger under de år hon bott i staden.
Nu ligger hon på sitt yttersta och hoppas på en hedersam begravning. Fast hon säger tvärtom till Brita, som inte är sen att nappa på kroken. Det får bli en begravning i största enkelhet och tysthet.
Inte vill hon bli påmind om sitt enkla ursprung? Hon har lämnat sitt ursprung helt därhän.
Föräldrahemmet påminner mest om ett friluftsmuseum, tycker hon.Och hon föredrar sin spröda, behagliga svärmor framför sin egen slitna, brunbrända mor.
Arvid, ungdomskärleken från hembygden, dyker upp då och då. Honom har Brita också förvisat ur sitt liv - bokstavligen och bildligen. Men där råder hon inte riktigt över sina känslor. 
Greger känner intuitivt hur  det ligger till.
Brita känner sig trots allt inte riktigt tillfreds. Hon går runt i det fina huset och ser sprickor och förslitningar. Glansen har mattats. Allt har blivit gammalt. Hon också. (Brita är hela 33...)
Brita bestämmer sig plötsligt för att lösningen heter flytt. Köpa ny, fin tomt. Flytta. Så som alla andra fina familjer börjat göra.
Där ungefär slutar Brita i äktenskapet.
Harald Beijer har tecknat porträttet  av Brita i vitriol. Hon är så gott som odelat osympatisk. 
Man kan förstå hennes rädsla för ett liv i fattigdom. Men till vilket pris?
Författaren verkar vara djupt pessimistisk vad det gäller människan i allmänhet. Den värsta delen av människosläktet är kvinnan. Hon står lägre än mannen och hennes motiv ifrågasätts konsekvent. Men kvinnan är livskraftigare än mannen. 
Ibland tänker jag på Elin Wägners Åsa - Hanna och hennes utveckling från ung, oskyldig  flicka till förslagen och förmögen kvinna som sålt sin själ åt Mammon.

Ur min mammas bokhylla

I min mammas bokhylla stod en trilogi av Harald Beijer (1896 - 1955).
Många gånger tänkte jag att den måst jag läsa någon gång. 
Kvinnohistoria är alltid intressant.
Det fanns en hel del sådan i mammas bokhyllor och jag läste dem i tur och ordning. Men romanerna om Brita Burenberg förblev olästa. Tills nu.
Brita i grosshandlarhuset heter den första delen som kom ut 1940.
Den handlar om unga Brita Månsson på Enbacken som måste ta tjänst tidigare än föräldrarna tänkt sig eftersom den fattiga familjen drabbats av torka och missväxt och det blir svårt att mätta alla munnarna i huset.
Brita kommer till huvudstaden till grosshandlare Burenbergs hus. 
Snabbt finner hon sig tillrätta och lär sig älska tryggheten och välståndet och alla vackra saker i huset. Hon lovar sig själv att hon aldrig ska blir förslavad som föräldrarna.
Grosshandlaren själv är av en annan klass än sin adliga hustru. Sonen Greger är en odåga som sätter sprätt på faderns pengar utan att bedriva några som helst studier. Han står i motsatsförhållande till den präktige uppåtsträvande Arvid Persson som varit Britas vän redan i tidiga skolåren
Britas förtorkade ogifta faster Ida tjänar också i huset och står i bjärt kontrast till Britas unga. levnadsglada, övermodiga person. Spelet mellan olika människor och samhällsklasser utforskas.
Brita i grosshandlarhuset filmades i 1946 med den underbara Eva Dahlbeck i huvudrollen. George Fant spelade Greger och Åke Grönberg Arvid.
Harald Beijer hade erfarenheter av många olika yrkesområden. 
Han har en mörk syn på människan i allmänhet. Kvinnan framställs ofta som som beräknande och förledande.<
Det finns inte mycket att läsa om författaren Harald Beijer. Om han omnämns så är det i lätt förklenande eller nedlåtande ordalag.
En som tycker att han är oförtjänt bortglömd är litteraturvetaren Elisabeth Tykesson som skriver honom i en essä "En ropandes röst" i Tolv essayer, 1945. Hon menar att Harald Beijer kanske inte är den som fått den bästa kritiken.  Men han är den man minns.
Jag läser vidare.

Dagens dikt

Ett barn är fött idag!

Rödsaktigt lyktsken glänser
på frusen trottoar
Långt bortom tidens gränser    
ett ögonblick jag var. 
Jag hörde bortom tunga  
grå fält och vattendrag 
en herdeskara sjunga:  
Ett barn är fött i dag!
 
Jag hejdar mig och tänker:  
Står jag i hörnet kvar?   
Rödaktigt lyktsken blänker  
på frusen trottoar. 
Mitt öra blåsten piskar  
med kalla gisselslag  
men djupt i mig det viskar:  
Ett barn är fött i dag!

Din vinternatt som kuvats  
av frosten och låg stum,  
o ande, har förljuvats  
av evangelium!  
Snart skingrar morgonglöden  
allt mörker kring ditt jag.  
Förgänglig är blott döden.  
Ett barn är fött i dag!


Dikt: Ett barn är fött idag!
Författare: Hjalmar GullbergDiktsamling: Sonat
Förlag: Bonniers 1929
Uppläsare: Lena GranhagenMusik: Dietrich Buxtehude: In dulci jubilo. Wolfgang Rübsam, orgel.

God Jul!

God Jul önskar Karl Nilsson, vår gamla tomte,  som fyller hundra vilket år som helst.
Lite vidbränd här och där kräver han varsam behandling men fungerar annars fint.
Nu tänker jag bara läsa böcker, sticka pulsvärmare och julekuler resten av juldagarna.
Bortsett från tillredning av Ris à la Malta, förstås.