Årstfruns dagbok 20 juli 1818

Märta Helena Reenstierna (1753 – 1841) på Årsta gård. 

Den 20 juli 818 skriver hon: Måndag. Jag tror den värst heta dag. Margarethas dag. Hagströms hustru böd först Mig, Mamsell och samtl: mitt folk på Caffée och Maja Greta med vin och brännvin. Jag glömde för dagen annotera, att den så kallade blomsterkungen, Trädgårdsmästaren Zimmerblad från Heleneborg, var här i går och omtyckte mycket både om min trädgård, tobak, rosor och boningsrum. Herr Löfstedt och Gesällen Malmberg voro här idag hela dagen, nu ådrades förmaket uti en agat facon, uti Sängkammaren påklistrades en ny borde, och sluteligt betaltes 100 RDr. Eftermiddagen hitkom min Systerson Gustaf samt en Herr Baumgardten, och då, de hade gått bort, hitkom herr Sundell och Dess fru. Den sist lagda hönan kläckte 9 kycklingar af de egg, som Moltzer skickade mig, hvilka voro 10 - jag tillade ett egg och satte därpå ett märke, af vilket en unge först framkom. Ett var fetegg, ett hade hönan förut krossat. Jag har således inalles i år fått 40 kycklingar. Nu en lång tid har varit här varit mycket ruckel och besvär med Kakelugnsmakare, Sotare, Murare, Målare och bakning och annat mer.

Fem en fredag v. 24 2025: Reflektioner

elisamatilda: Fem en fredag v. 24: Reflektioner

1. Vad är det bästa som har hänt dig den här veckan? En ny läkare som tog sig tid, lyssnade, frågade, svarade, gav råd, kort sagt: gjorde det en kunde önska sig av var och en som valt att utbilda sig till läkare.
2. Om du fick välja en sak att göra idag som skulle göra dig riktigt glad, vad skulle det vara? Besöka mormors grav i Småland. Det blev inte på mors dag.
3. 
   Om du kunde ge ditt framtida jag ett råd, vad skulle det vara?  Jag citerar min nyfunna idol Kvartersdoktorn: Var inte rädd om dig! 
   Lev livet!
4. Vad är det mest kreativa du har gjort den senaste tiden? Tömt bokhylla medelst gallring och omlokalisering. Valt klädskåp.
5. Om du fick välja en sak att göra annorlunda imorgon, vad skulle det vara? Bilkörning

En smakebit på søndag v. 19 2025

 

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger driver en söndagsutmaning som går ut på att vi delar med oss av det vi just läser; utan spoilers förstås. Min smakebit kommer från Parad av Rachel Cusk.

 

"Vid en viss tidpunkt i karriären började konstnären G, kanske för att han inte lyckades hitta något annat sätt att få rätsida på sin tid och sin plats i historien, att måla uppochner. Vid en första anblick såg målningarna ut att vara felhängda, men sedan lät signaturen i det nedre högra hörnet tydligt meddela att en ny verklighet stod för dörren. Hans fru menade att han genom den här utvecklingen oavsiktligt hade gett uttryck för något besvärande om kvinnans villkor och undrade om det kunde inverka menligt på hans framgångar, men kritikerna var mer entusiastiska än någonsin över uppochnedmålningarna, och G överöstes  av en ny omgång priser och utmärkelser som folk verkade vilja ge honom nästan oavsett vad han tog sig för."             

Fler smakebitar HÄR

Kattöga

Att Svenska akademien lyckas gå förbi Margaret Atwood, född 1939, år efter år utan att tilldela henne Nobelpriset i litteratur är mig en gåta. Hon har publicerat mer än fyrtio böcker; lyrik, noveller, romaner och essäistik och bl. a. fått Kanadas främsta litterära utmärkelse, Governor General's Award för Tjänarinnans berättelse. Hennes framtidsskildringar har fått vetenskapsmän att lyssna på henne. Det är bara Svenska Akademien som inte hör. Läsarna vet. Jag har läst Kattöga tidigare som yngre. Nu läser jag på ett annat sätt. Jag tyckte mycket om den då, men nu lägger jag märke till andra saker. Elaine Risley, 50,  är konstnär och återvänder till sin barndomsstad Toronto för en retrospektiv utställning. Minnena från uppväxten kommer tillbaka och varvas med hennes vuxna liv. Hon minns skolgången med flickkamraterna som mobbade henne. Den värsta av dem, Cordelia, blev senare en sorts väninna. Hennes egen familj var ganska ovanlig. Fadern var zoolog och de tillbringade mycken tid i skog och mark där fadern gjorde studier. Elaine var läraktig och gjorde många rön. När hon började skolan fick försöka lära sig att vara flicka dessutom; inte helt lätt efter den fria uppväxten.  Så småningom leder hennes vingliga färd mot konsten. Hon har svårt att finna sig tillrätta i konstnärslivet. Hon har också svårt att känna sig hemma i de feministiska kvinnogrupperna där kvinnorna ofta var lesbiska. Elaine är ohjälpligt heterosexuell och hon vill raka sina ben. Tillvaron var minst sagt osäker men hon tog sig fram. Giftermålet med Jon, en annan konstnär, var kanske inte det smartaste hon gjort, men det gav dem dottern Sarah som båda älskade. Nästa man, Ben, möter hon i snabbköpet. Det är en vuxen man, tio år äldre än Elaine. Han tjänar sina pengar i fastighetsbranschen och har sin resebyrå som hobby. Han får henne att känna glädje. Och han bär hennes kassar. Den retrospektiva utställningen blir en resa tillbaka i tiden; uppväxten, skoltiden, familjen, staden. Kattöga är en särskilt fin glaskula som Elaine vårdade ömt. Romanen Kattöga innehåller väldigt många tidsmarkörer vad det gäller kläder, idéer, sätt att leva och värderingar. Kattöga kom ut 1988. Författaren är nästan femtio år. Hennes sätt att skildra dynamiken mellan Elaine och hennes tre plågoandar; Elaines mammas aningar och Elaines känslor är fantastiskt. Över huvud taget har hon ett sätt att skildra mellanmänskliga relationer, olika karaktärer, utseenden och sätt att uppträda som gör berättelsen väldigt levande. Språket är tätt och rikt. Även om Kattöga på sätt och vis är en bladvändare tar den tid att läsa. Jag tror att översättaren, Maria Ekman har haft en stimulerande och givande uppgift. Svenska Akademien får en ny chans till hösten.

Titel: Kattöga

Författare: Margaret Atwood

Översättare: Maria Ekman

Förlag: Prisma

Tryckår: 1989

Antal sidor: 479

Spell the Month in Books

Spell the Month in Books

Jana på bokbloggen Reviews from the Stacks står för denna novemerutmaning. Marianne på bloggen Let´s read ledde mig hit

N - En Ny tid av Ida Jessen

O - Old babes in the Wood av Margaret Atwood

V - Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd av Ebba Witt 

     Brattström

E - Efterklang av An Yu

M - Markens gröda av Knut Hamsun

B - Bygdedjuret av Sven Olov Karlsson

E - Emily forever av Maria Navarro Skaranger

R - Rent hus av Alia Trabbucco Zerán

Bergtagen

Nu har vi läst Bergtagen (1913 - 1924) av Thomas Mann i läsecirkeln. Vi hade sommaren på oss och det var bra. Den tog tid. Av olika skäl; bland annat långa vindlande meningar och invecklade filosofiska resonemang. Jag läste Karin Boyes äldre översättning från 1929 men hade även Ulrika Wallenströms nya översättning (2022) till hands. Jag hade gärna velat köpa den, men det visade sig att den är helt slut på förlaget. På Bokbörsen finns 2 ex. Den ena kostar 950 kr och den andra 1 500! Varför Bonniers inte vågat sig på ett nytryck är en gåta. I varje fall är jag glad att vi läste och diskuterade den. Tillsamman med bokens huvudperson Hans Carstorp reser en mot sanatoriet i Davos i Schweiz och njuter av det vackra alplandskapet. Året är 1907. Han ska hälsa på sin kusin, den samvetsgranne, plikttrogne militären Joachim Ziemssen. Mötet med alla patienter, läkare och övrigt tjänstefolk tycks mig som en beskrivning av ett menageri. Thomas Mann tar gärna fasta på groteska detaljer är ibland riktigt elak. Bergtagen är betydligt roligare än en föreställer sig. Hans Carstorp är en föräldralös, lite gubbig ung man som står under beskydd av en äldre släkting och fosterfar, konsul Tienappel. Han är ingenjör och skeppsbyggmästare. Det är en lång resa från Hamburg till Davos särskilt som besöket är tänkt att endast vara i tre veckor. I matsalen finns sju bord vart och ett reserverat för ett visst sällskap enligt en viss rangordning. Siffran sju återkommer ofta i romanen; sju kapitel; sju år. Hans Carstorp häpnar över all den goda maten som serveras bittida och sent. Kusinen presenterar honom för alla efter hand som de dyker upp. Hovrättsrådet Behrens är en mäktig man; den diskussionsglade italienaren Lodovico Settembrini, tycker Hans Carstorp  liknar en positivhalare i sina gulrutiga byxor. En gåtfull kvinna med kirgisögon, madame Claudia Chauchat, irrriterar Hans Carstorp otroligt genom att slänga igen dörren till matsalen med en skräll. Han slås också av hur kallt det är i rummen och får veta: "Här fryser vi inte!" Förkyld får en naturligtvis inte vara på ett sanatorium. Hans Carstorp kommer ganska snabbt in i rutinerna och kommer att uppskatta stunderna i den förträffliga ligg/vilstolen där en sveper in sig i en varm pläd enligt visst schema. Den judiske jesuiten Naphta representerar en ny föreställningsvärld och Hans Carstorp får ännu en som "tävlar" om honom utöver Settembrini. Själv tycker han mestadels ingenting vilket kan förvåna. Möjligen känner han av sin ungdom, 24 år. De andra är åtskilligt äldre. Som läsare kan en bara förvåna sig över Thomas Manns bildning och kunskaper inom de mest skilda områden. Tiden är föremål för många reflektioner. Hans Carstorp tappar tidsuppfattningen och kommer att stanna i hela sju år. Jag slog igen böckerna fast besluten att försöka skaffa nyöversättningen och läsa om. Somligt har fastnat direkt men jag räknar med att en omläsning skulle öppna mina sinnen för nya intryck. Associationerna går på många håll; Dante, Goethe, Virginia Woolf. Det finns oerhört mycket mer att säga om den här romanen. Ellen Mattsson har skrivit ett efterord. Jag tycker att Bergtagen var en läsupplevelse. Det var inte alla i vår lilla bokcirkel som höll med. Väldigt konstigt.

Titel: Bergtagen

Författare: Thomas Mann

Översättare: Karin Boye, Ulrika Wallenström

Förlag: Forum; Albert Bonniers förlag

Tryckår: 1929, 2022

Antal sidor: 964

Vikarien

Den här omfångsrika (926 sidor) boken gick oväntat snabbt att läsa. Språket är enkelt och vardagligt och det förekommer mycken dialog. Författaren David Norlin, psykolog till vardags, bestämde sig efter en del funderande för att huvudpersonen, Anna, skulle föra ordet, och att det skulle vara en här- och nu - berättelse. Alltså skulle det bli en tjock bok. Då satte David Norlin väckarklockan på fem och steg upp och skrev i flera år. Själva idén till Anna fick författaren i en park där han såg kvinna, man och glassätande barn. När barnet kletat ner sig tar kvinnan upp en näsduk ur väskan, räcker den till mannen som torkar av barnet. Bokens titel, Vikarien, syftar på att Anna vikarierar som bildlärare när vi först möter henne. Hon arbetar halvtid och är sjukskriven på halvtid. Varför vet en inte säkert men jag gissar på utbrändhet. En Lars skymtar då och då. Han är en före detta pojkvän. Anna är ca 30 år och känner av sin biologiska klocka. Lite för mycket kan jag tycka. Hon är ju inte precis lastgammal. Men hon längtar efter att få vara nummer ett för någon; att få känna verklig samhörighet. Saknaden efter mamman som dött när Anna var liten släpper aldrig. Hos bästa väninnan Malin, som har man och barn, träffar hon en trevlig man som heter William. Men när han hör av sig och vill ses avfärdar hon honom onödigt bryskt (tycker jag). Sedan möter hon nyskilde Thomas med två små barn. Och Anna blir eld och lågor. Thomas är den rätte. Thomas är väldigt förtjust han också. Anna blir vikarierande mamma och hustru och efter en tid går det väldigt bra med henne och barnen. Men så har vi barnens biologiska mamma, Maria. Hon gillar inte arrangemangen. I viss mån förstår en henne. Skilsmässan är relativt ny och framför allt obearbetad. Thomas är åsnan mellan hötapparna, det inser en. Men han är i veligaste laget. Alla tre vuxna har barnens bästa för ögonen, det behöver en inte tvivla på. Så småningom inser Anna vad hon ska göra. Troligen är hon inte riktigt medveten om vad hon håller på med från allra första början. Förmodligen blir det jättebra. Vikarien är en riktigt spännande bok om vardagen. Som läsare engagerar en sig i människorna i boken liksom Anna engagerar sig i elever som har det knöligt. 

Titel: Vikarien

Författare: David Norlin

Förlag: Weyler

Tryckår: 2024

Antal sidor: 927

Arnold

Medan jag läste om Honorine Hermelin och de andra kvinnorna på Fogelstad stötte jag på Emilia Fogelklou också. Hon var där och föreläste och medverkade i tidskriften Tidevarvet. Emilia Fogelklou var teolog och översättare och höll föreläsningar i psykologi. Hon var mycket god vän med Elin Wägner och Klara Johansson, 1875 - 1948, litteraturkritiker och essäist. I min bokhylla står sedan länge Emilia Fogelklous roman Arnold från 1944. Nu var det äntligen alldeles rätt tid för den. Den kom i ny upplaga 2009 och då är den placerad bland biografierna vilket är helt rätt. Den handlar om Emilia Fogelklous man, Arnold Norlind, 1883 - 1929, docent i geografi och Danteöversättare. Han  skickade sina översättningar till EF och bad henne läsa. Jag blev lite förvånad över att den blyge tillbakadragne mannen utser en vilt främmande människa till sin läsare. Och i följebrevet använder han skrivningen "Du skall.." Åren går. Båda arbetar, forskar, föreläser, reser och skriver. Utöver allt detta skriver de dagbok och brev. En gång sammanstrålar de i Berlin och har några väldigt roliga dagar där. De är som två stora barn och funderar på att fortsätta till Italien i stället för att åka hem till sina respektive arbeten. Det är ingen omtumlande förälskelse från någondera hållet. Arnold Norlind har identitetsproblem. "Min kropp är man min själ är kvinna", skriver han. Men han har haft ett par förhållanden och är en gång nära att gifta sig med Flora som han vandrat i bergen med, men backar ur i sista minuten. Typiskt nog fortsätter flickan han sviker att vara hans vän och är glad över att ha honom som sin vän. Arnold Norlind var inte passionerad men innerlig. Han var en genuint god människa som aldrig framhävde sig själv; en ljusgestalt. Erik Hjalmar Linder säger om honom "...här talar en själ som i renhet och okuvlighet liknar en låga." Jag kom under läsningen att tänka på Idioten av Dostojevskij. Emilia Fogelklou och Arnold Norlind gifter sig1922 . Emilia är 44 år, fem år äldre än Arnold, men båda drömmer om barn. Även sedan Arnold fått veta att han har tuberkulos i strupen. Han får ett år på sig att leva. Men det blir sju. Och de båda makarna blir mästare på att leva i ögonblicket. Arnold arbetar mycket hårt. Han tror på viljans kraft. Vill man inte bli sjuk så blir man inte sjuk. Men när de ska flytta in i sitt lilla nötskal till hus i Jakobsberg överanstränger han sig med att bära alla bokkartonger som måste pulas in i huset. Redan som barn blev han vegetarian sedan ha sett hur familjen åt upp hans lekkamrat, ett litet lamm. Nu magrar han kolossalt men har förvånansvärt god kondition. Han gillar att röra på sig och trampar på jorden med lätta fötter; liksom tyngdlös. Emilia och Arnold känner sig fria i varandras närhet. Båda är mystiker och forskare. Under långa tider får inte Arnold säga något. Men han kan säga "Vov" utan att anstränga halsen, så det gör han. Emilia läser högt för honom. Mycken kommunikation är ordlös. Arnold känner på sig när Emilia är orolig och sorgsen om natten och plötsligt sitter han där vid hennes sängkant. När han blivit i stort sett helt sängbunden skriver han  det han kallar sitt "andliga testamente". Det lilla häftet fick titeln Från min veranda: meditationer. Senaste upplagan kom 2020. I min bokhylla finns också Emilia Fogelklou, människan och gärningen - en biografi skriven av Malin Bergman Andrews. Nu har jag umgåtts med det här överjordiska paret så länge att jag kommer att sakna dem. Nu ska jag läsa lite till i Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson där Emilia Fogelklou fått ett kapitel. Men -  vad läser jag sedan?

Old babes in the Wood

Alltför sent inser jag att jag skulle ha läst alla novellerna i Margaret Atwoods novellsamling Gammal kärlek. Originalets titel är betydligt mera dramatiskt och passar bokens innehåll betydligt bättre. 2019 dog Margaret Atwoods sambo Graeme Gibson i en svår hjärnblödning. Han hade också mot slutet av sitt liv drabbats av demens. Gammal kärlek tillägnas honom  och får ses som ett sorgearbete även om en kan skratta ibland. I novellen Min onda mor berättar en dotter om sin mycket speciella mor som är fullständigt oberäknelig. När dottern frågar vart hennes pappa tagit vägen svarar hennes mor att hon förvandlat honom till trädgårdstomten som står på trappan och att det passar honom mycket bättre för då slipper han att klippa gräs och fatta beslut. Han ogillar båda delarna. Men han är bra. hHan svarar alltid ja när dottern ber honom om glass. Förhållandet mor/dotter böljar upp och ner. I femtonårsåldern meddelar dottern sin mor att hon är ond. Modern tar det som en komplimang. Hon klär sig som en präktig hemmafru med pärlhalsband men det är rent kamouflage. Hon tillreder mystiska röror och kvinnor konsulterar henne i hemliga möten. Mamma ogillar dotterns pojkvän Brian. Universum gillar honom inte heller och tarotkorten talar sitt tydliga språk. Och mycket riktigt. Det går illa för Brian. Ibland är de sams. Däremellan har de ingen kontakt. Åren går och plötsligt hör fadern av sig och de äter lunch och pratar. Fadern har en ny familj som inte vet något om den gamla. Det visar sig att modern aldrig lämnat fram de presenter fadern skickat till dottern. Med tiden blir modern alltmera absurd. Hon berättar om strider hon utkämpat i rymden under hundratals år. Dottern bävar för att presentera sin blivande man för henne. När hon sedan brottas med sin egen femtonåriga dotter berättar hon att mormor varit en häxa och att hon trodde att kraften förts över till dotterdottern, som då inte får missbruka sin makt. 

I  grevens tid. En kanadensisk novell till Ugglans & Bokens Novellresa 2024.

Familjen Winther

Det var enligt O som satte mig på spåret. Ganska snart hade jag lyssnat mig igenom sex delar av serien om Familjen Winther. Helt otroligt eftersom jag egentligen inte gillar Viktoria Flodström som uppläsare. Rösten är lite metallisk och hon läser för snabbt. Men själva storyn fångade mig omgående. Och  det handlar om flera generationer kvinnor. Och det handlar om klass, miljö och levnadssätt. Och så småningom begynnande kvinnokamp. 

"Katrine Wessel har arbetat både som journalist och redaktör, men är nu författare på heltid. Hon växte upp i Trondheim och har länge drömt om att skriva historiska romaner som utspelar sig där. Hon bor i Bærum med man och barn, men tillbringar mycket tid på familjens landställen i Sverige och på Sørlandet." Så står det på förlagets webbsida  

Första delen i serien har titeln En ny tid. Vi är i Trondheim i slutet av 1800 - talet. Karl och Cecilia Winther hör till överklassen i staden; Cecilia är stilikon. Hon är väl medveten om sin roll som hustru och mor; kvinnor ska ha smala midjor och följa regler. Hon gillar inte kvinnor med moderna idéer. Paret Winther har varit gifta i tjugofem år och har tre barn. Christian är äldst. Han är en äventyrlig man som har svårt att hålla i pengar. Han kommer väldigt dåligt överens med sin far men har i hög grad sin mors öra. Fredrik är näst äldst. Han är mera försiktig av sig och dras med en hälta sedan en sjukdom i barndomen. Yngst är den bortskämda livliga Rose som gör föräldrarna förtvivlade genom att förälska sig i alldeles fel man. Rose skickas till mormor och morfar på Oaktree Manor i Sussex. Som om det inte vore nog med det så förälskar sig Christian i den frispråkiga Ellinor som gillar politik, är för fri kärlek och kvinnors rättigheter. Hon är dotter till en pälsvaruhandlare och dessutom står hon bakom disken, vilket ju är oerhört i en familj där en bör ha släktträd som sträcker sig århundraden tillbaka i tiden. Karl och Cecilia Winther har en del att tampas med. Bakom kulisserna döljer sig en del annat som så småningom kryper fram.

Jag tycker att berättelsen flyter fint och har ett driv. Språket är bra vilket en kanske delvis bör tacka översättaren, Eva - Maria Gelotte, för. Det är kvinnorna som finns i förgrunden. Jag fäster mig särskilt vid Cecilia Winther utan att känna henne närmare. Men det finns fler att sympatisera med i den här berättelsen. To be continued.

Historien om fru Berg

Nytt förlag ny författare; Flo förlag och Ingvild H Rishøi. "Flo förlag hämtar sin litteratur från länderna kring Nordsjön, från det oerhörda i norska vardagsögonblick och från flödet efter en brusten holländsk barriär." Så presenterar de sig och sin utgivning. Tomten kom med två av Ingvild H. Rishøis titlar: Historien om Fru Berg och Stargate. En julberättelse; den första titeln en novellsamling, den andra hennes första roman. Jag  kastade mig över novellsamlingen och läste fem noveller som var och en äter sig direkt in i hjärteroten på en. Författaren bygger upp en olycksbådande stämning och en vet ganska snabbt att det här kommer inte att sluta väl. Den lilla flicka som väntar hela dagen på att mamma ska komma på henne födelsedag. Fru Berg är hamstern som mamman haft ihjäl genom att hon glömt vattna den. Två skoltrötta elever blir kyrkogårdsarbetare för en tid. Det fungerar en stund. Daniel och Solveig träffas och efter en vecka flyttar de ihop. Och innan de vet ordet av föds två små döttrar. Den första, Linn, blir Daniels speciella skötebarn. Han trivs med alla sysslorna kring henne. När Malin föds får Solveig en depression. Avståndet mellan makarna växer. Daniel möter Katja av en slump; en farlig, brunbränd, senig kvinna. Daniel reagerar som en mus inför en orm. En lillebrors blinda tillit till sin funktionsstörde storebror får sin världsbild raserad. Och så vidare. Samtliga berättelser handlar om individer som utan egen förskyllan blir djupt sårade i sina känsliga själar. Och det är något de får leva med. Allt skildras med små medel och vaga antydningar. Ingvild H Rishøi är mycket skicklig som novellist. Historien om Fru Berg handlar om vardagen. Om hur det kan vara att leva. Och om hur människor får sina själsliga blåmärken.

Titel: Historien om fru Berg

Författare: Ingvild H. Rishøi

Översättare: Marie Lundquist

Förlag: flo förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 150 

Veckans kulturfråga v. 51 2023

enligt O: Veckans kulturfråga v. 51:Vad planerar du att läsa under julen?

Jag hoppas kunna läsa något av Jon Fosse, till exempel Trilogien som jag beställt på Adlibris.  Efter att ha lyssnt på Morgon och kväll som radioföljetong ett par gånger kände jag att jag vill läsa mera. Kvinnornas ju: 24 berättelser i advent tänker jag läsa i efterhand. Tabita av den danska författaren Iben Mondrup handlar om adoptioner av grönländska barn. Och när jag läser Lindas blogg blir jag nyfiken på serien om överklassfamiljen Winther i Tronheim i slutet av 1800 - talet. En ny tid är titeln på första delen.

Boktriss vecka 24 2023: A

Mia på bokbloggen Mias bokhörna startar en måndagsutmaning med titeln Boktriss. En ny bokstav varje vecka. Uppgiften är att 1/ tipsa om en bok vars författare har ett namn, för - eller efternamn, som börjar på veckans bokstav. Nästa uppgift 2/ tipsa om en bok vars titel börjar på A. Tredje uppgiften 3/ tipsa om en bok vars omslag på något sätt associerar till veckans bokstav. 

Vecka 24: Bokstaven A

1/ Kate Atkinson, Liv efter liv

2/ Therese Bohman, Andromeda. Läst men ännu ej omskriven

3/ Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt. 6. Rymmerskan. Flickan/kvinnan på bilden heter Albertine. Kommer ganska snart till den.

Ny radioföljetong

Sveriges Radio: " Pojken Mohammed, Momo kallad, växer upp i Belleville under den tid då stadsdelen var centrum för droghandel och prostitution. Han bor hos den åldrande madame Rosa, en judinna som överlevt Auschwitz och som tidigare arbetat som prostituerad.

Émile Ajar var en pseudonym för den kände författaren Romain Gary vilket avslöjades först efter han tagit sitt liv 1980. Romain Gary hade haft stora framgångar som bland annat författare till den självbiografiska "Löfte i gryningen" men hade enligt egen utsago ”tröttnat på sig själv” och hittade på ett nytt författarnamn. "Med livet framför sig" tilldelades omedelbart det prestigefyllda Goncourt-priset, som Gary redan på 50-talet även fått för romanen "Himlens rötter".

Johan Ulveson, född 1954, är skådespelare och komiker med en lång rad roller för film, tv och teater bakom sig.

"Med livet framför sig" är en repris från 1985."

Tillgänglig tom 11/12 2023

Av: Émile Ajar

Översättning: Bengt Söderbergh

Uppläsning: Johan Ulveson

Hett i hyllan v. 33

Monika på bokbloggen Bokföring enligt Monika håller i den här läsutmaningen som handlar om böcker i våra hyllor som blivit stående olästa fast vi egentligen inte förstår varför. Hett i hyllan kallar hon den.

1976 kom Gun - Britt Sundströms oromantiska roman, Maken, om parförhållanden ut. Vad innebär det att vara ett par?  Vilket ansvar har en, vad kan man kräva av varandra? Tid? Sex? Trohet? Är det annorlunda om man gifter sig? Studenterna Gustav och Martina diskuterar med varandra och försöker få sitt förhållande att fungera. Kan man leva ihop om man har olika ideal för hur ett förhållande ska vara? Romanen utspelas i Stockholm på 1960- och 70-talet, en tid av förändring då många tror att kärnfamiljen är på väg att avskaffas. Ändå upptäcker Martina hur svårt det är att vara utan "make" när alla man känner bildar par och familj.Jag tror att jag vid någon tidpunkt började läsa romanen men fullföljde inte. Men jag vet att nästan alla andra läste rden och tyckte att den var fantastisk. Och när jag nu läser Steve Sem - Sandbergs fina förord inser jag att jag måste ge den en ny chans. SSS kallar Maken en klassiker med en fantastisk tidsskildring. "Vad läsaren känner igen är inte en gången tid utan bara en annan samtid." skriver SSS. Ett förhållande är inte något man har. Det är något man bygger upp. SSS påpekar också att Maken är en mycket rolig roman.

Hett i hyllan

Manolitas tre bröllop av den spanska författaren Almundena Grandes köpte jag för flera år sedan på något antikvariat för 40 kr. Jag var nyfiken på författaren och den tid som boken utspelas i. Den 14 april 1931 utropades den andra spanska republiken. De progressiva krafternas seger i kommunvalen hade drivit kung Alfonso III i exil och landet hade fått en ny regering.  Denna regering var mycket efterlängtad av de mest missgynnade samhällsklasserna, det vill säga större delen av det spanska folket, säger författaren i sitt förord. Ganska snart blir det oro i leden och det utbryter inbördeskrig. Makten blir Francos, under flera årtionden. Under den här militärdiktaturen eliminerades mängder av människor som försvann i massgravar som till stor del fortfarande är okända. Mot denna historiska bakgrund utspelar sig handlingen i Manolitas tre bröllop. Verkliga och fiktiva personer blandas i romanen. Manolitas föräldrar tillfångatas och hennes storebror, Antonio, leder en underjordisk motståndscell från ett gömställe. När han ber henne att uppsöka en viss fånge i det fruktade Porlierfängelset för att överlämna viss information är hon inte särskilt glad över uppgiften. Men snart upptäcker hon att hon hyser varma känslor för fången.Det är Monika på bokbloggen Bokföring enligt Monika som håller i den här läsutmaningen som handlar om böcker i våra hyllor som blivit stående olästa fast vi egentligen inte förstår varför.

Veckans kulturfråga v. 52 2021

 

enligt O: Veckans kulturfråga v. 52: Vilket var årets största kulturupplevelser?

Det blev ju inte så mycket med kulturupplevelserna utanför hemmet under det gångna året. Men Bokens dag den 6 november, med Klas Östergren, David Lagercrantz och Tina Frennstedt och Charlotte Cederlund, barn - och ungdomsboksförfattare ifrån Lund, som med kort varsel fick hoppa in för Sara Stridsberg som blivit sjuk, blev en lyckad föreställning. Alla författarna var på gott humör, bondade och bjöd på sig själva. Julkonserten 18 december med kyrkans vocalensemble och ny organist/dirigent samt f. d. organist/dirigent och duktiga solister, bjöd på ett varierat och generöst program där den nytillträdde dirigenten gjort ett fantastiskt arbete på kort tid. 

Många TV - serier har det blivit. En del ganska likgiltiga men ändå flera stycken som stuckit ut en del. HBO - serien Mare of Easttown med Kate Winslet i huvudrollen  var en sådan. The Hour, BBC- serie, tilldrar sig i kalla krigets England på en nyhetsredaktion där Donomic West spelar rutinerat nyhetsankare. Ben Whishaw, spelar nykomlingen Freddie som är beredd att gå i döden för sanningen. Otroligt spännande. Och så har jag - äntligen - sett Love actually. Den är ju svår att värja sig mot, det erkänner jag villigt.

Tisdagstrion v. 20 2021: Klassiker jag har läst eller vill läsa

 

Ugglan & Boken: Tisdagstrion: Klassiker jag har läst eller vill läsa. Utan att jag tänkte på det ser jag nu att det blev tre nobelpristagare i litteratur jag vill läsa!

Michail Sjolochov, Stilla flyter Don 1 - 4, 1928 - 1940. Sjolochov fick det mest omdiskuterade Nobelpriset i litteratur någonsin 1965. Han skrev om kosacksamhällets sönder fall under revolution och inbördeskrig. Senare skrev han också om romanen så att den blev politiskt korrekt. Sjolochov anklagades för plagiat, men blev rentvådd av olika experter.
"The Nobel Prize in Literature 1965 was awarded to Mikhail Aleksandrovich Sholokhov "for the artistic power and integrity with which, in his epic of the Don, he has given expression to a historic phase in the life of the Russian people."

Albert Camus, Pesten, 1947, i ny översättning av Jan Stolpe 2020. Camus fick Nobelpriset i litteratur 1957. Mest känd och läst är väl Främlingen. Sartre och Camus räknas som de främsta existentialisterna. Camus skriver om alltings slumpmässighet och människans ensamhet. Han har tagit starka intryck av Nietzsche. Pesten handlar om en pest som utbrutit i staden Oran i Algeriet. Läkaren Bernard Rieux för dagboksanteckningar om människors olika sätt att möta sjukdomen. Motiveringen till Nobelpriset i litteratur:
”För hans betydelsefulla författarskap, som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid”.

Toni Morrison, Älskade, 1987, blev 1993 den första svarta kvinna som mottagit Nobelpriset i litteratur. För romanen Älskade fick hon också Pulitzerpriset. Romanen är filmad också. Älskade behandlar slaveriet i Amerika. Jag brukar inte vara så förtjust i Toni Morrisons romaner, men jag ska ge henne en ny chans. Litteraturprismotiveringen:
”genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Maja

Vid tiden då berättelserna om Stormskärs Maja av Anni Blomqvist utspelar sig tillhörde Finland och Åland Ryssland. Ryssarna byggde fästningen Bomarsund som en viktig utpost på östra Åland.  Krimkriget,  som utkämpades mellan Ryssland å ena sidan och England/Frankríke, det sardinska kungadömet och Osmanska riket, 1853 - 1856,  utspelades till större delen på Krimhalvön. Men slaget vid Bomarsund, 1854, tilldrog sig på Åland 21 juni till 16 augusti och vanns av de allierade. Det är under denna tid som Janne på Stormskäret och flera med honom tar till flykten. Maja och barnen tar sin fillflykt till hennes föräldrar på Vestergården. Maja lever i ständig oro för Janne och när han en dag knackar på fönstret till hennes rum vet hennes glädje inga gränser. Janne är hennes trygga tillflykt i världen. Han är omtänksam, han är aldrig tveksam, osäker eller rädd; han kan läsa - det kan inte Maja. Och när Janne tar fram griffeltavla och krita för att lära äldste sonen August att skriva ser storasyster Maria på med undran i blicken. Maja förstår, men inte Janne. Maria ska inte röra sig ute i världen. Hon har ingen anledning att kunna läsa och skriva. Men till slut blir det så i alla fall. Maria visar sig ha gott läshuvud. Familjen kommer hem till Stormskäret strax före jul och saknar då allt som brukar finnas i huset inför julen. Men de är i alla fall i sitt eget hem. En och annan fågelsoppa på guding kan det bli, men annars är det knapert. Jag frågar mig varför det inte fanns höns i hushållet? Efter helgerna flyttar Skomakar - Pelle in med all sin skrymmande utrustning. Alla måste ha skor. Maja har sparat papper för att familjemedlemmarna ska få sina fötter avritade åt skomakaren. Maja ligger efter med spinnrocken. Hon tvättar och klappar kläder mot klipporna vid stranden i isande kyla; hon sköter djuren som är så viktiga i hushållet. Fisket går före väven och hon åker ut med Janne i båten. Mitt under alla bestyr drabbas hon av en stor sorg som hotar att knäcka henne. Ett blixtnedslag orsakar brand i landstugan och bästa seglet brinner upp. Nu är det viktigt att kvickt spinna ullgarn och väva ett fullgott segel som Janne inte behöver skämmas för. Under tiden som hon gör allt annat föder Maja dessutom sönerna Hindrix och Gabriel. Janne är en kraftkarl, men barnsängarna tröttar ut Maja som ju också arbetar hårt. Hon tar  motvilligt emot hjälp från Vestergård och går med på att bli liggande i sängen och kanske också slumra en stund mitt under brinnande arbetsdag. Hon har många funderingar om synd och straff, men orkar inte riktigt med de tre timmar långa predikningarna. Som om inte familjen hade nog som det är brinner hela boningshuset ner. Alla räddar sig ut i fähuset där det blir väldigt trångt. Ny flykt undan kyla och hunger mot Vestergård. Den myckna dramatiken i tredje delen av Maja på Stormskäret skildras ibland lite väl summariskt, men dess betydelse står fullt klart för läsaren som nu lärt känna familjens förhållanden.

Titel: Maja

Författare: Anni Blomqvist

Förlag: LT

Tryckår: 1973

Antal sidor: 136

Albatross

En ny deckare av Anne Cleeves. Hon har lämnat Vera Stanhope i Northumberland och Jimmy Perez på Shetlandsöarna  därhän och förflyttat sig till North Devon, där författaren tillbringade sin barndom. I Albatross är protagonisten nu den korrekte polisen Matthew Venn i kostym och slips. Vi möter honom utanför kyrkan där det pågår begravningsgudstjänst för hans far. Matthew är inte välkommen. Han har lämnat det samfund, Barnum Brethren, där familjen är medlemmar. Matthew Venn blev polis och han är en lågmäld och antiauktoritär chef för sin stab. Hans make, Jonathan, arbetar vid Woodyard, som bland mycket annat är ett dagcentrum för funktionshindrade. Det här stället är helt beroende av bidrag, hyror och gåvor. Simon Walden är en vilsen människa som hittat en hemvist som volontär på Woodyard. Han hittas nu knivhuggen till döds på stranden. Och jakten kan börja. Miljön är inte fullt så spännande som Shetlandsöarna, men den är väl beskriven och det finns en karta på insidan av pärmen. Jag tycker också att personskildringen är bra men det kommer att ta sin tid att lära känna Matthew Venn, som är en man med hög integritet. Albatross är ganska stillsam som deckare betraktad och intrigen är ganska snårig. Men persongalleriet är tillräckligt spännande för att hålla intresset vid liv. Ända tills strax innan det sökta slutet. Det är jag inte riktigt nöjd med. Men jag ser ändå fram emot nästa del. Ann Cleeves ska få en andra chans. För gammal vänskaps skull.

Titel: Albatross
Författare: Ann Cleeves
Orig:s titel: The long Call
Övers: Jan Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Tryckår: 2020
Antal sidor: 350