Jana på bokbloggen Reviews from the Stacks står för denna novemerutmaning. Marianne på bloggen Let´s read ledde mig hit
N - En Ny tid av Ida Jessen
O - Old babes in the Wood av Margaret Atwood
V - Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd av Ebba Witt
Brattström
E - Efterklang av An Yu
M - Markens gröda av Knut Hamsun
B - Bygdedjuret av Sven Olov Karlsson
E - Emily forever av Maria Navarro Skaranger
R - Rent hus av Alia Trabbucco Zerán
Nu har vi läst Bergtagen (1913 - 1924) av Thomas Mann i läsecirkeln. Vi hade sommaren på oss och det var bra. Den tog tid. Av olika skäl; bland annat långa vindlande meningar och invecklade filosofiska resonemang. Jag läste Karin Boyes äldre översättning från 1929 men hade även Ulrika Wallenströms nya översättning (2022) till hands. Jag hade gärna velat köpa den, men det visade sig att den är helt slut på förlaget. På Bokbörsen finns 2 ex. Den ena kostar 950 kr och den andra 1 500! Varför Bonniers inte vågat sig på ett nytryck är en gåta. I varje fall är jag glad att vi läste och diskuterade den. Tillsamman med bokens huvudperson Hans Carstorp reser en mot sanatoriet i Davos i Schweiz och njuter av det vackra alplandskapet. Året är 1907. Han ska hälsa på sin kusin, den samvetsgranne, plikttrogne militären Joachim Ziemssen. Mötet med alla patienter, läkare och övrigt tjänstefolk tycks mig som en beskrivning av ett menageri. Thomas Mann tar gärna fasta på groteska detaljer är ibland riktigt elak. Bergtagen är betydligt roligare än en föreställer sig. Hans Carstorp är en föräldralös, lite gubbig ung man som står under beskydd av en äldre släkting och fosterfar, konsul Tienappel. Han är ingenjör och skeppsbyggmästare. Det är en lång resa från Hamburg till Davos särskilt som besöket är tänkt att endast vara i tre veckor. I matsalen finns sju bord vart och ett reserverat för ett visst sällskap enligt en viss rangordning. Siffran sju återkommer ofta i romanen; sju kapitel; sju år. Hans Carstorp häpnar över all den goda maten som serveras bittida och sent. Kusinen presenterar honom för alla efter hand som de dyker upp. Hovrättsrådet Behrens är en mäktig man; den diskussionsglade italienaren Lodovico Settembrini, tycker Hans Carstorp liknar en positivhalare i sina gulrutiga byxor. En gåtfull kvinna med kirgisögon, madame Claudia Chauchat, irrriterar Hans Carstorp otroligt genom att slänga igen dörren till matsalen med en skräll. Han slås också av hur kallt det är i rummen och får veta: "Här fryser vi inte!" Förkyld får en naturligtvis inte vara på ett sanatorium. Hans Carstorp kommer ganska snabbt in i rutinerna och kommer att uppskatta stunderna i den förträffliga ligg/vilstolen där en sveper in sig i en varm pläd enligt visst schema. Den judiske jesuiten Naphta representerar en ny föreställningsvärld och Hans Carstorp får ännu en som "tävlar" om honom utöver Settembrini. Själv tycker han mestadels ingenting vilket kan förvåna. Möjligen känner han av sin ungdom, 24 år. De andra är åtskilligt äldre. Som läsare kan en bara förvåna sig över Thomas Manns bildning och kunskaper inom de mest skilda områden. Tiden är föremål för många reflektioner. Hans Carstorp tappar tidsuppfattningen och kommer att stanna i hela sju år. Jag slog igen böckerna fast besluten att försöka skaffa nyöversättningen och läsa om. Somligt har fastnat direkt men jag räknar med att en omläsning skulle öppna mina sinnen för nya intryck. Associationerna går på många håll; Dante, Goethe, Virginia Woolf. Det finns oerhört mycket mer att säga om den här romanen. Ellen Mattsson har skrivit ett efterord. Jag tycker att Bergtagen var en läsupplevelse. Det var inte alla i vår lilla bokcirkel som höll med. Väldigt konstigt.
Titel: Bergtagen
Författare: Thomas Mann
Översättare: Karin Boye, Ulrika Wallenström
Förlag: Forum; Albert Bonniers förlag
Tryckår: 1929, 2022
Antal sidor: 964
Den här omfångsrika (926 sidor) boken gick oväntat snabbt att läsa. Språket är enkelt och vardagligt och det förekommer mycken dialog. Författaren David Norlin, psykolog till vardags, bestämde sig efter en del funderande för att huvudpersonen, Anna, skulle föra ordet, och att det skulle vara en här- och nu - berättelse. Alltså skulle det bli en tjock bok. Då satte David Norlin väckarklockan på fem och steg upp och skrev i flera år. Själva idén till Anna fick författaren i en park där han såg kvinna, man och glassätande barn. När barnet kletat ner sig tar kvinnan upp en näsduk ur väskan, räcker den till mannen som torkar av barnet. Bokens titel, Vikarien, syftar på att Anna vikarierar som bildlärare när vi först möter henne. Hon arbetar halvtid och är sjukskriven på halvtid. Varför vet en inte säkert men jag gissar på utbrändhet. En Lars skymtar då och då. Han är en före detta pojkvän. Anna är ca 30 år och känner av sin biologiska klocka. Lite för mycket kan jag tycka. Hon är ju inte precis lastgammal. Men hon längtar efter att få vara nummer ett för någon; att få känna verklig samhörighet. Saknaden efter mamman som dött när Anna var liten släpper aldrig. Hos bästa väninnan Malin, som har man och barn, träffar hon en trevlig man som heter William. Men när han hör av sig och vill ses avfärdar hon honom onödigt bryskt (tycker jag). Sedan möter hon nyskilde Thomas med två små barn. Och Anna blir eld och lågor. Thomas är den rätte. Thomas är väldigt förtjust han också. Anna blir vikarierande mamma och hustru och efter en tid går det väldigt bra med henne och barnen. Men så har vi barnens biologiska mamma, Maria. Hon gillar inte arrangemangen. I viss mån förstår en henne. Skilsmässan är relativt ny och framför allt obearbetad. Thomas är åsnan mellan hötapparna, det inser en. Men han är i veligaste laget. Alla tre vuxna har barnens bästa för ögonen, det behöver en inte tvivla på. Så småningom inser Anna vad hon ska göra. Troligen är hon inte riktigt medveten om vad hon håller på med från allra första början. Förmodligen blir det jättebra. Vikarien är en riktigt spännande bok om vardagen. Som läsare engagerar en sig i människorna i boken liksom Anna engagerar sig i elever som har det knöligt.
Titel: Vikarien
Författare: David Norlin
Förlag: Weyler
Tryckår: 2024
Antal sidor: 927
I grevens tid. En kanadensisk novell till Ugglans & Bokens Novellresa 2024.
"Katrine Wessel har arbetat både som journalist och redaktör, men är nu författare på heltid. Hon växte upp i Trondheim och har länge drömt om att skriva historiska romaner som utspelar sig där. Hon bor i Bærum med man och barn, men tillbringar mycket tid på familjens landställen i Sverige och på Sørlandet." Så står det på förlagets webbsida
Första delen i serien har titeln En ny tid. Vi är i Trondheim i slutet av 1800 - talet. Karl och Cecilia Winther hör till överklassen i staden; Cecilia är stilikon. Hon är väl medveten om sin roll som hustru och mor; kvinnor ska ha smala midjor och följa regler. Hon gillar inte kvinnor med moderna idéer. Paret Winther har varit gifta i tjugofem år och har tre barn. Christian är äldst. Han är en äventyrlig man som har svårt att hålla i pengar. Han kommer väldigt dåligt överens med sin far men har i hög grad sin mors öra. Fredrik är näst äldst. Han är mera försiktig av sig och dras med en hälta sedan en sjukdom i barndomen. Yngst är den bortskämda livliga Rose som gör föräldrarna förtvivlade genom att förälska sig i alldeles fel man. Rose skickas till mormor och morfar på Oaktree Manor i Sussex. Som om det inte vore nog med det så förälskar sig Christian i den frispråkiga Ellinor som gillar politik, är för fri kärlek och kvinnors rättigheter. Hon är dotter till en pälsvaruhandlare och dessutom står hon bakom disken, vilket ju är oerhört i en familj där en bör ha släktträd som sträcker sig århundraden tillbaka i tiden. Karl och Cecilia Winther har en del att tampas med. Bakom kulisserna döljer sig en del annat som så småningom kryper fram.
Jag tycker att berättelsen flyter fint och har ett driv. Språket är bra vilket en kanske delvis bör tacka översättaren, Eva - Maria Gelotte, för. Det är kvinnorna som finns i förgrunden. Jag fäster mig särskilt vid Cecilia Winther utan att känna henne närmare. Men det finns fler att sympatisera med i den här berättelsen. To be continued.
enligt O: Veckans kulturfråga v. 51:Vad planerar du att läsa under julen?
Jag hoppas kunna läsa något av Jon Fosse, till exempel Trilogien som jag beställt på Adlibris. Efter att ha lyssnt på Morgon och kväll som radioföljetong ett par gånger kände jag att jag vill läsa mera. Kvinnornas ju: 24 berättelser i advent tänker jag läsa i efterhand. Tabita av den danska författaren Iben Mondrup handlar om adoptioner av grönländska barn. Och när jag läser Lindas blogg blir jag nyfiken på serien om överklassfamiljen Winther i Tronheim i slutet av 1800 - talet. En ny tid är titeln på första delen.
Vecka 24: Bokstaven A
Émile Ajar var en pseudonym för den kände författaren Romain Gary vilket avslöjades först efter han tagit sitt liv 1980. Romain Gary hade haft stora framgångar som bland annat författare till den självbiografiska "Löfte i gryningen" men hade enligt egen utsago ”tröttnat på sig själv” och hittade på ett nytt författarnamn. "Med livet framför sig" tilldelades omedelbart det prestigefyllda Goncourt-priset, som Gary redan på 50-talet även fått för romanen "Himlens rötter".
Johan Ulveson, född 1954, är skådespelare och komiker med en lång rad roller för film, tv och teater bakom sig.
"Med livet framför sig" är en repris från 1985."
Tillgänglig tom 11/12 2023
Av: Émile Ajar
Översättning: Bengt Söderbergh
Uppläsning: Johan Ulveson
Det blev ju inte så mycket med kulturupplevelserna utanför hemmet under det gångna året. Men Bokens dag den 6 november, med Klas Östergren, David Lagercrantz och Tina Frennstedt och Charlotte Cederlund, barn - och ungdomsboksförfattare ifrån Lund, som med kort varsel fick hoppa in för Sara Stridsberg som blivit sjuk, blev en lyckad föreställning. Alla författarna var på gott humör, bondade och bjöd på sig själva. Julkonserten 18 december med kyrkans vocalensemble och ny organist/dirigent samt f. d. organist/dirigent och duktiga solister, bjöd på ett varierat och generöst program där den nytillträdde dirigenten gjort ett fantastiskt arbete på kort tid.
Många TV - serier har det blivit. En del ganska likgiltiga men ändå flera stycken som stuckit ut en del. HBO - serien Mare of Easttown med Kate Winslet i huvudrollen var en sådan. The Hour, BBC- serie, tilldrar sig i kalla krigets England på en nyhetsredaktion där Donomic West spelar rutinerat nyhetsankare. Ben Whishaw, spelar nykomlingen Freddie som är beredd att gå i döden för sanningen. Otroligt spännande. Och så har jag - äntligen - sett Love actually. Den är ju svår att värja sig mot, det erkänner jag villigt.
Vid tiden då berättelserna om Stormskärs Maja av Anni Blomqvist utspelar sig tillhörde Finland och Åland Ryssland. Ryssarna byggde fästningen Bomarsund som en viktig utpost på östra Åland. Krimkriget, som utkämpades mellan Ryssland å ena sidan och England/Frankríke, det sardinska kungadömet och Osmanska riket, 1853 - 1856, utspelades till större delen på Krimhalvön. Men slaget vid Bomarsund, 1854, tilldrog sig på Åland 21 juni till 16 augusti och vanns av de allierade. Det är under denna tid som Janne på Stormskäret och flera med honom tar till flykten. Maja och barnen tar sin fillflykt till hennes föräldrar på Vestergården. Maja lever i ständig oro för Janne och när han en dag knackar på fönstret till hennes rum vet hennes glädje inga gränser. Janne är hennes trygga tillflykt i världen. Han är omtänksam, han är aldrig tveksam, osäker eller rädd; han kan läsa - det kan inte Maja. Och när Janne tar fram griffeltavla och krita för att lära äldste sonen August att skriva ser storasyster Maria på med undran i blicken. Maja förstår, men inte Janne. Maria ska inte röra sig ute i världen. Hon har ingen anledning att kunna läsa och skriva. Men till slut blir det så i alla fall. Maria visar sig ha gott läshuvud. Familjen kommer hem till Stormskäret strax före jul och saknar då allt som brukar finnas i huset inför julen. Men de är i alla fall i sitt eget hem. En och annan fågelsoppa på guding kan det bli, men annars är det knapert. Jag frågar mig varför det inte fanns höns i hushållet? Efter helgerna flyttar Skomakar - Pelle in med all sin skrymmande utrustning. Alla måste ha skor. Maja har sparat papper för att familjemedlemmarna ska få sina fötter avritade åt skomakaren. Maja ligger efter med spinnrocken. Hon tvättar och klappar kläder mot klipporna vid stranden i isande kyla; hon sköter djuren som är så viktiga i hushållet. Fisket går före väven och hon åker ut med Janne i båten. Mitt under alla bestyr drabbas hon av en stor sorg som hotar att knäcka henne. Ett blixtnedslag orsakar brand i landstugan och bästa seglet brinner upp. Nu är det viktigt att kvickt spinna ullgarn och väva ett fullgott segel som Janne inte behöver skämmas för. Under tiden som hon gör allt annat föder Maja dessutom sönerna Hindrix och Gabriel. Janne är en kraftkarl, men barnsängarna tröttar ut Maja som ju också arbetar hårt. Hon tar motvilligt emot hjälp från Vestergård och går med på att bli liggande i sängen och kanske också slumra en stund mitt under brinnande arbetsdag. Hon har många funderingar om synd och straff, men orkar inte riktigt med de tre timmar långa predikningarna. Som om inte familjen hade nog som det är brinner hela boningshuset ner. Alla räddar sig ut i fähuset där det blir väldigt trångt. Ny flykt undan kyla och hunger mot Vestergård. Den myckna dramatiken i tredje delen av Maja på Stormskäret skildras ibland lite väl summariskt, men dess betydelse står fullt klart för läsaren som nu lärt känna familjens förhållanden.
Titel: Maja
Författare: Anni Blomqvist
Förlag: LT
Tryckår: 1973
Antal sidor: 136
Inlägg
Alla kommentarer
