Arnold

Medan jag läste om Honorine Hermelin och de andra kvinnorna på Fogelstad stötte jag på Emilia Fogelklou också. Hon var där och föreläste och medverkade i tidskriften Tidevarvet. Emilia Fogelklou var teolog och översättare och höll föreläsningar i psykologi. Hon var mycket god vän med Elin Wägner och Klara Johansson, 1875 - 1948, litteraturkritiker och essäist. I min bokhylla står sedan länge Emilia Fogelklous roman Arnold från 1944. Nu var det äntligen alldeles rätt tid för den. Den kom i ny upplaga 2009 och då är den placerad bland biografierna vilket är helt rätt. Den handlar om Emilia Fogelklous man, Arnold Norlind, 1883 - 1929, docent i geografi och Danteöversättare. Han  skickade sina översättningar till EF och bad henne läsa. Jag blev lite förvånad över att den blyge tillbakadragne mannen utser en vilt främmande människa till sin läsare. Och i följebrevet använder han skrivningen "Du skall.." Åren går. Båda arbetar, forskar, föreläser, reser och skriver. Utöver allt detta skriver de dagbok och brev. En gång sammanstrålar de i Berlin och har några väldigt roliga dagar där. De är som två stora barn och funderar på att fortsätta till Italien i stället för att åka hem till sina respektive arbeten. Det är ingen omtumlande förälskelse från någondera hållet. Arnold Norlind har identitetsproblem. "Min kropp är man min själ är kvinna", skriver han. Men han har haft ett par förhållanden och är en gång nära att gifta sig med Flora som han vandrat i bergen med, men backar ur i sista minuten. Typiskt nog fortsätter flickan han sviker att vara hans vän och är glad över att ha honom som sin vän. Arnold Norlind var inte passionerad men innerlig. Han var en genuint god människa som aldrig framhävde sig själv; en ljusgestalt. Erik Hjalmar Linder säger om honom "...här talar en själ som i renhet och okuvlighet liknar en låga." Jag kom under läsningen att tänka på Idioten av Dostojevskij. Emilia Fogelklou och Arnold Norlind gifter sig1922 . Emilia är 44 år, fem år äldre än Arnold, men båda drömmer om barn. Även sedan Arnold fått veta att han har tuberkulos i strupen. Han får ett år på sig att leva. Men det blir sju. Och de båda makarna blir mästare på att leva i ögonblicket. Arnold arbetar mycket hårt. Han tror på viljans kraft. Vill man inte bli sjuk så blir man inte sjuk. Men när de ska flytta in i sitt lilla nötskal till hus i Jakobsberg överanstränger han sig med att bära alla bokkartonger som måste pulas in i huset. Redan som barn blev han vegetarian sedan ha sett hur familjen åt upp hans lekkamrat, ett litet lamm. Nu magrar han kolossalt men har förvånansvärt god kondition. Han gillar att röra på sig och trampar på jorden med lätta fötter; liksom tyngdlös. Emilia och Arnold känner sig fria i varandras närhet. Båda är mystiker och forskare. Under långa tider får inte Arnold säga något. Men han kan säga "Vov" utan att anstränga halsen, så det gör han. Emilia läser högt för honom. Mycken kommunikation är ordlös. Arnold känner på sig när Emilia är orolig och sorgsen om natten och plötsligt sitter han där vid hennes sängkant. När han blivit i stort sett helt sängbunden skriver han  det han kallar sitt "andliga testamente". Det lilla häftet fick titeln Från min veranda: meditationer. Senaste upplagan kom 2020. I min bokhylla finns också Emilia Fogelklou, människan och gärningen - en biografi skriven av Malin Bergman Andrews. Nu har jag umgåtts med det här överjordiska paret så länge att jag kommer att sakna dem. Nu ska jag läsa lite till i Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson där Emilia Fogelklou fått ett kapitel. Men -  vad läser jag sedan?