Dörröppnare och brobyggare

Kader Abdolah föddes i Iran 1954. Efter att ha varit i opposition mot såväl shahen som ayatollorna gick han 1988 i landsflykt och hamnade i Holland. Där bor han nu i ett vackert hus i centrala Delft och sedan 1993 skriver han på nederländska.
Huset vid moskén, som kom ut 2008 och som nyligen gått som radioföljetong, räknas som den näst bästa av alla holländska romaner. Kader Abdolah säger att den tolkning av Koranen som han nyligen gjort i språket mycket påminner om Huset i moskén. Av något outgrundligt skäl ges den inte ut på svenska.
Alldeles nyligen har författaren varit i Sverige för att presentera sin nya bok, Sändebudet.
En berättelse. Den inleds med att Kader Abdolah påpekar att även om boken bygger på historiska fakta ska den läsas enligt litteraturens lagar.
Muhammed är Allahs sändebud. Unge Zayed, adoptivson till Muhammed, blir den som utväljs att skriva om Muhammeds liv. Han har följt Muhammed och nedtecknat surorna allteftersom de uppenbarats för Muhammed till det som kom att bli Koranen. I sanningens namn har han också redigerat en del. Muhammed var en talare- även om hans röst inte var särskilt behaglig. Däremot var han inte någon läsare eller skrivare.
Om man ska förstå Koranen måste man först förstå Muhammed, anser Zayed. Han är krönikör och skriver i korta meningar och kapitel som hakar i varandra som länkar i en kedja. Han går runt och intervjuar människor av alla slag som känt Muhammed i den ena eller andra egenskapen. Fantasin har ingen plats i hans uppdrag.
Muhammed hade det mycket trögt i starten, men efter det att han kommit på att han skulle vända sig till kvinnorna och slavarna gick det bättre. Han tycket att tillståndet i Mekka var under all kritik. Det var omodernt med flera gudar (omvärldsbevakningen var det inget fel på) och han ville få bort alla stenbelätena. Dessutom ville han öka kvinnornas anseende och förbättra deras villkor. På maktens tio-i-topp-lista stod kvinnorna allra lägst - efter getterna. Högst stod avgudarna. Judarna kom på fjärde plats, kamelerna på femte och männen på sjätte. Med tiden kom Muhammed att bli en slug politiker som inte drog sig för lögner och fula knep om det gällde makten. Han blev också en framgångsrik krigsherre.
Muhammeds fiender framför andra var judarna. De var också de kristnas fiender. De ansågs högfärdiga eftersom de hade en Bok. Deras ekonomiska makt var stor och de tjänade orena pengar genom räntor på lån.
Muhammed inrättade en ny maktordning där Allah stod på första plats; Profeten på andra; de troende; de kristna; judarna och de icketroende på resten av de sex platserna.
Några som alltid stod högt i kurs var diktarna. Muhammed själv var mycket förtjust i poesi.
Muhammed stora aptit på kvinnor är allmänt känd. Tolv hustrur hade han. Den första - och äldsta - Khadija, var lika förmögen som duglig och Muhammed var henne mycket tillgiven.
Den yngsta och kanske mest omtalade av dem, Aisha, dotter till en av Muhammeds närmaste män lovades bort av fadern till Muhammed när hon bara var nio år. Aisha var pigg och glad och svartsjuk och fick Muhammed att leka som ett barn.
Kader Abdola vill med nyöversättningen av Koranen och Sändebudet ge en nyckel till förståelse åt "vettskrämda västerlänningar". Detta är hans livs viktigaste uppdrag som han anser riskablare än både Satansverserna och Muhammedteckningarna
Synd då att hans Koran-tolkning inte kommer ut på samma gång som Sändebudet i Sverige som den gör i en mängd andra länder.

Förra året trodde sig Sherry Jones vara en brobyggare med sin bok Medinas juvel.
Den handlar om favorithustrun Aisha som från att ha varit ett bortskämt barn och yngsta, härsklystna hustrun blir en samlande kraft för hela hustruskaran, klok rådgivare åt Muhammed, vältalare och så småningom svärdbärare. Sherry Jones hade lagt ner mycken tid på research för att få den historiska bakgrunden riktig.
Men författarinnan hade räknat alldeles fel. Alla - muslimer såväl som islamofober blev arga!
Den starkaste kritiken kom från länder där boken inte blivit utgiven.
”Min bok är ett respektfullt porträtt av islam, av Aisha, av Muhammed. Och alla som läser den med ett öppet sinne kommer att inse att islam är en fredlig religion”, har Sherry Jones sagt till till sitt försvar. The Sword of Medina heter fortsättningen som ännu inte översatts.

Saltstänkt hud i Normandie

I La Hague, en liten fiskarby i Normandie, har människorna präglats av havet, vindarna, regnet och den kärva heden. De samlas på Lilis Café och utbyter enstaka meningar. De är ordknappa och inga vänner av uttalade känslor. Men under ytan pyr det. Hat och hämndlystnad odlas in i döden. Hit kommer en namnlös kvinna för att läka sin djupa sorg efter en älskad man. Hon ska räkna fåglar åt det Ornitologiska centret i Caen, teckna dem och studera deras levnadsvanor. Men så småningom kommer hon att intressera sig även för människorna i byn och deras trassliga inbördes relationer; allt som förtigits och ljugits om. Ett speciellt intresse ägnar hon barnhemmet i byn eftersom hon själv är född av en okänd mor.
Författarinnan, Claudie Gallay, är född 1961 och bor i Vaucluse i södra Frankrike där hon också arbetar som lärare. Brottsjöar är hennes femte roman och den första som översatts till svenska. I Frankrike har den blivit en bestseller och den svenska översättningen, gjord av Britt Arenander, är väl värd att läsa. Havet och och det vinpinade landskapet är mycket framträdande i boken liksom alla djuren; fåglar först och främst, får, katter, grisar och kor
Havet ger och havet tar. Havet kvittar det lika. Människan och hennes ävlan ter sig intiga inför det överväldigande och mäktiga havet.
Claudie Gallay skriver i korta meningar och det känns som ett bra grepp för att skildra denna by och dessa omständigheter. Olycklig kärlek,(lite lycklig också); en kvinna som sviks av sin man, en dotter som sviks av sin far, Lambert Perack som blivit förd bakom ljuset av några bybor i ett helt liv. I slutet av boken talas det om den förlåtelse som endast den människa är mäktig som förstår, att det finns en sanning som är större än hon. Gamle Theo, som orsakat så mycken sorg för så många, säger att han inte direkt tror på Gud utan på vissa människors godhet. Kanske kan några förlåta och försonas om än inte glömma?
Dialogues, 5 questions à Claudie Gallay
Uploaded by LibrairieDialogues. - Arts and animation videos.

Maja Lundgren i Filter

Sanning & konsekvens
http://www.magasinetfilter.se/magasin/filter-12-10/maja-lundgren.aspx

The Laguna revisited

1986 visades The singing detective för första gången i TV. Det var en fantastisk historia och jag tyckte att jag aldrig sett något liknande förut. Den visades i sex olika avsnitt med en veckas mellanrum. Nu kan man se hela serien i ett svep på DVD. Om man orkar. Det rör sig om ca 7 timmar. Dennis Potter (1935 - 1994) skildrar en man, Philip Marlow, som ligger i en sjuksäng svårt plågad av psoriasis, ledvärk, feber och psykiska låsningar. Han rasar mot hela världen i välformulerade sarkasmer, spydigheter och ironier. Det är inte utan att man tänker på Oscar Wildes speciella ordkonst då och då. Förresten kan man tänka på Alice i Underlandet, Matrix och Monty Python också. Bl. a. "Who killed Roger Ackroyd" undrar Philip Marlow (inte att förväxla med Raymond Chandlers Philip Marlowe, with an -e) med en blinkning till kollegan Agatha Christie.
Philip Marlow har också skrivit en deckare med titeln Den sjungande detektiven.
Marlows unge salskamrat, Reginald, läser fascinerat och med barnsliga läpprörelser (kommenterade av den sällskapssjuke Mr Hill)Den sjungande detektiven utan att ana att författaren finns inom räckhåll. Philip Marlow har skapat sig själv så att säga...
Philip drömmer, hallucinerar och minns sin barndom på 40-talet med olyckliga mamman Betty, fadern som var gruvarbetare och skogen med de älskade träden.Barndomen satte djupa spår och lämnade ärr som aldrig bleknade. Senare i livet blev Philip sångare, typ crooner ,på en dansrestaurang, The Laguna, samtidigt som han extraknäckte som privatdetektiv av det mindre nogräknade slaget. "Never trust your client" är en av hans få regler.
Flickorna på och omkring The Laguna är alla vackra, har illröda naglar och ondulerat hår under de svajiga hattarna. Männen har trenchcoat, hatt, små otäcka tangorabatter och röker oavbrutet . Alla är väldigt coola och gåtfulla. Det var klokast att aldrig lita på någon och blotta sig. Skumraskaffärerna är många och då och då fiskas det upp kroppar ur floden med vatten som tjära. Det mesta försiggår i regn och mörker. Kriget ligger som en svart molnbank vid horisonten.
Philip drömmer, hallucinerar och minns. Tidsplanen är minst tre. Parodiskt uppsluppna scener kontrasterar mot det allvarstyngda, t. ex. en sjukhusrond eller de båda skjutjärnen som trots sin grymhet mest av allt liknar Bill och Bull eller när den energiske prästen och alla hans sångfåglar försöker hålla andakt med de motvilliga patienterna anförda av Marlow som inte sparar på sarkasmerna. Musikalinslag och danser; flashbacks från barndomen vävs in liksom mängder av 40-talsdängor. "The songs, the songs! The bloody,bloody songs", för att tala med Philip.
Philip Marlow spelas av Michael Gambon med enastående inlevelse och intelligens.
Serien är regisserad av Jon Amiel.
Den sjungande detektiven har lånat en del av sin upphovsman. Och många är de som lånat av tekniken i Den sjungande detektiven, som fortfarande är lika outstanding.
Dennis Potters officiella hemsida: http://www.yorksj.ac.uk/potter/
Det går inte att göra rättvisa åt filmen som är alltför mångfacetterad för att låta sig fångas in i några futtiga meningar och lite axplock. Den måste ses.

Värst av allt är kärleken

Född: En dotter, Angela Rafaela Lo Mård.

Föräldrar: Katarina och David. (Råkade det bli.)

Året är 1969 (samma år som författaren är född) och platsen är en sydskånsk by. (Författaren bor i Simrishamn.) Det har varit en het sommar. Lo får en lycklig barndom beskyddad av 26 vuxna ögon. Överbeskyddad är kanske rätt ord.

Hennes vedhuggande mamma varnar henne för precis allting; högspänningsledningar, ormar, motorvägen, sjön, elden, hundar, o.s.v. Och mest av allt för - kärleken.

Till sista andetaget, Anne Swärds tredje roman handlar om Lo, hennes stora familj och den enstörige, dyslektiske Lukas som endast har sin dystre, ordkarge far som gärna tar till nävarna och slår i stället för att kommunicera. Mellan Lukas och Gabriel är det tyst och stumt. Men Lo och Lukas finner varandra trots alla olikheter. Hon är sju år och han tretton. Mamma varnar. I all synnerhet som Lo börjar skolka redan i första klass.

De båda barnen möter varandra första gången under en brand. Eld är ett tema i boken liksom is. Los familj har flyttat från Norrland till Skåne vilket också återkommer. Den franska 60-talsfilmen Till sista andetaget med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo lånar mer än sin titel till romanen. Lo växer upp och scenen mörknar. Det börjar med att pappa flyttar. Mor- och farföräldrarna drabbas av sjukdom och död; morfars lungor brinner upp; mormor bäddar in nerverna i sorgefett och farmor äts inifrån. Det blir komplicerat med Lukas sedan den vackre, charmige Yoel dyker upp. Med honom är allt så lätt. Han tar ingenting på allvar. Bara yta - ingen kärna. Med Lukas finns det bara kärna utan skyddande hölje över.

Lo far iväg till Stockholm med Yoel (i Lukas bil) och det är bara början på en odyssé mellan kortvariga förhållanden med män på olika platser i världen. Hon träffar sofistikerade lodisar, förrädiska högriskprojekt och attraktiva psykopater. Lo är mycket oförsiktig och lever farligt. Den ytliga, sinnliga kärleken är så mycket sorglösare och lättare än den verkligt djupa kärleken. Lo har inte svårt att lämna eller bli lämnad. Mamma slutar på ett tidigt stadium att försöka lokalisera sin dotter. "Ge henne tid", säger hon till Lukas. På några år trycker Lo i sig fler erfarenheter än många hinner/orkar med på en hel livstid.

Anne Swärd har en mycket personlig berättarstil, en skicklig språkhantering och en skarp psykologisk blick. De aforistiska formuleringarna och träffande iakttagelserna är många: Vad har ålder med ålder att göra?; Ensamheten är bara en sällskapslöshet man måste vänja sig vid tills den i sig blir ett sällskap. Om farfar Björn och hans exotiska träd sägs det att det egentligen inte är träden som betyder något för honom utan mellanrummet mellan dem.

Humor saknas inte heller. "Känner du till William Faulkner?, försöker LO med en av sina bekantskaper. "Nej, vem är det? Har du legat med honom?"

Världens minsta filmfestival begås av den blinda modern med de gula glasögonen, hennes ledarhund och Lo.

Författarinnan rör sig ledigt i tid och rum, men det bereder inte läsaren några svårigheter att följa med. Många är de ledtrådar som planteras ut och kanske blir det lite bråttom med uppsamlingen på slutet?

Anne Swärd har utbildat sig på Biskops-Arnö och Konstfack. Hon är mycket sträng mot sig själv när hon skriver: "En roman är inte bättre än sin sämsta mening".

Romanerna föds ur verkliga bilder. Anne Swärd promenerar mycket. Det försätter henne i ett meditativt tillstånd, säger hon. Debuten skedde 2003 med den mycket uppmärksammade romanen Polarsommar som också blev Augustnominerad. Tre år senare kom Kvicksand.
Man blir inte förvånad när Anne Swärd avslöjar att Herta Müller är en av hennes förebilder.
Det är högt betyg

Intressant ny bekantskap

Bradford (broad ford = vadställe) i West Yorkshire i England är känt för sin etniska mångfald. Lesley Horton har arbetat som speciallärare i klasser där majoriteten av eleverna hade muslimskt ursprung och hon började tidigt intressera sig för integrationsfrågor. Detta avspeglas i hennes fyra kriminalromaner med den sympatiske kriminalkommissarien John Handford och hans lika trevlige yngre kollega, kriminalinspektör Khalid Ali som utredare.
Det onda hjärtat kom ut på svenska 2009 och den är en s.k. procedurdeckare som följer den vanlige polisens arbete.
I Det onda hjärtat blir en kvinna skjuten i ett parkeringshus. Utredningen blir en komplicerad och växande historia som berör många inblandade. Den mördade kvinnan, Dianne Ingleby, som arbetade med Brottofferjouren, efterlämnade en dagbok om en misshandlad kvinna - helt emot alla regler om sekretess. Den blev till stor hjälp i polisens arbete. Hennes chef vägrar däremot helt samarbete med polisen med hänvisning till tystnadsplikten.
Khalid Ali har privata problem och en annan man inom kåren slits mellan plikten som polis och solidariteten med familjen från Afghanistan och den dominerande fadern.
Hierarkien inom poliskåren, karriärmöjligheterna, pensionsförhållanden finns med som naturliga ingredienser i det vardagliga arbetet liksom det eviga förhandlandet med pressen.
Flera döda, ja, men inget frossande i våld. Den elake, hårdhjärtade Ray Braddock som alla vill se som skyldig (läsaren också!) kommer helt i skymundan för den verklige förövaren som visar sig vara en ulv i fårakläder.
En spännande, engagerande kriminalroman som tar upp problem med vad tystnadsplikten kan betyda av fara för människor och försenade utredningar. Till exempel.
Det onda hjärtat skildrar också ett hårt samhälle präglat av motsättningar, rasoroligheter och kulturkrockar. Men det finns också människor med varma, goda hjärtan. Lesley Horton har sinne för alla sorter. En härva av skuld, 2004; Förbjuden mark 2005 och Djävulen i spegeln 2008 är de tre övriga titlarna på svenska.
Noteras kan att bokförlaget Minotaurs utgivning genomgående håller hög klass.

Heja skönlitteraturen och litteraturförmedlaren!

http://www.svd.se/opinion/kolumnister/anninarabe/introduktorer-ar-livsavgorande_4175825.svd

En man steg av tåget

En snygg, trevlig och djupt sympatisk man steg av tåget och presenterade sig som Steve Sem- Sandberg. Ljud- och ljusprovning och snart var det dags för Augustpristagarens föredrag om vinnarboken i skönlitterära klassen 2009,
De fattiga i Łódź. Författarens dator visade sig innehålla unikt bildmaterial som nu visades för första gången någonsin inför en fulltalig publik som snabbt absorberades helt av den engagerade föredragningen. Gettohistoria som den aldrig berättats tidigare, bilder att försjunka i, insikter att ta till sig och frågor att ställa sig.
Det blev många resor till Łódź under de 5½ år det tog att skriva boken. Ibland ställde sig Steve Sem-Sandberg frågan om arbetet över huvud taget var meningsfullt. Det förflutna är inte särskilt långt borta, säger Steve Sem - Sandberg. Många har fortfarande på något sätt någon anknytning till andra världskriget.
Gettot i Łódź finns fortfarande kvar och man kan fortfarande känna av den kusliga instängdheten och föreställa sig taggtråden och vakttornen. Det har Steve Sem-Sandberg upplevt. och det gjorde ett starkt intryck på honom.
Judeäldsten Chaim Mordechai Rumkowski, av tyskarna utvald till föreståndare för gettot, är en central gestalt i romanen. Mördare eller frälsare? Det beror på vem som får frågan. Någon av de sjuhundra överlevande (av ca 250 000) skulle säker svara att han räddade mitt liv.
Rumkowski lyckades organisera hela gettot, bygga ett antal barnhem och 120 fabriker. Gettot i Łódź blev en lönsam affär för tyskarna och utrymdes därför inte förrän ryska armén befann sig alldeles inpå knutarna. Rumkowskis självhävdelsebegär visste inga gränser. Han lät framställa frimärken för gettots postgång med sin egen bild och ofta med ett kugghjul, symbolen för arbete. Den 3 500 sidor långa gettokrönikan påbörjades på Rumkowskis initiativ i januari 1941 och var tänkt att dokumentera hans arbete och tal till folket. Den slutar i juli 1944. När gettot röjdes upp för att utplåna alla spår tog sig en postanställd för att gömma krönikan i en brunn och på så sätt blev den bevarad åt eftervärlden. Steve Sem - Sandberg har läst krönikan, han har sökt i arkiv och till och med talat med några överlevande. De fattiga i Łódź är en storslagen roman och ett omsorgsfullt utfört arbete. Miljön till trots finns det hopp, framtidstro och inte minst kärlek och solidaritet i boken. En läsare påpekade att det finns ovanligt många beskrivningar av himlar i boken vilket inte Steve Sem- Sandberg själv var medveten om.
Så blev högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag 2010 - tack vare Steve Sem-Sandberg - till en magisk kväll som sent ska glömmas. Och det var ju precis det som var meningen.

Julia Franck, Hjärtats blinda fläckar

Tysk 1900-talshistoria från första världskriget till andra världskrigets slut som tiden upplevdes av de olika personerna i en familj - från den hemvändande soldaten/fadern som mist ett öga och ett ben under kriget till yngsta dottern, Helene, som arbetade natt och dag som sjuksköterska. Hon är också den egentliga huvudperson i romanen Hjärtats blinda fläckar. Modern, Selma, hade inget till övers för sin yngsta. Selma var judinna och illa sedd i byn där hon kallades främlingen. Hon var mycket excentrisk och stängde slutligen in sig i sitt rum med en massa skräp omkring sig. Inget fick kastas. Så småningom kommer Helene och hennes äldre syster till Berlin och där lever de ett utsvävande liv tillsammans med sina vänner. Särskilt Marthe som är nio år äldre än lillasyster. Tiden är 20-30 tal. Ekonomin är på väg utför. Nazistpartiet är på framväxt. Den ljushårige, blåögde Wilhelm som enträget uppvaktar Helene skaffar henne så småningom en ny identitet och ett nytt släktpass där det inte framgår att hon är halvjudinna. Och så gifter de sig men lever inte lyckligt i många dagar. Sonen Peter föds emellertid och Helene måste skaffa sig ett arbete. Hon är sjuksköterska och medan hon arbetar som en slav för de sjuka får hon allt mindre tid och ork över för sin son. Hon gröps ur psykiskt och blir känslomässigt stum. Ibland kommer man att tänka på mamma Selma. Hon sviker också sitt barn. Hur kom de båda kvinnorna dit?
Marthe har försvunnit vid horisonten och allt längre in i morfindimmorna. Vid hennes sida står troget den androgyna Leontine. Romanen börjar med en prolog som förefaller gåtfull ända tills slutet av berättelsen. Den läsare som gillar romaner med lyckligt slut göre sig inte besvär. Men Hjärtats blinda fläckar är en riktig bladvändare, berättad med ovanlig frenesi.
Det är smärtsamt att läsa om allt som drabbar Helene och man beundrar hennes sega vilja att överleva - långt sedan hon tycker att livet egentligen mist sin mening och även om man inte alltid förstår hennes handlingar och val. Kanske handlar det om skuld och ansvar? Hur mycket kan en människa tåla? Fysiskt? Psykiskt? Når man en gräns efter vilken man handlar i desperation - som kanske kan förväxlas med känslokyla? Hur hade man själv handlat?
Bakom allt som händer ligger krigen som en mörk fond mot vilken de olika karaktärenas liv avspeglar sig.
Författarinnan Julia Franck, född 1970, har använt sin egen fars historia och farmors svek mot honom som utgångspunkt för berättelsen. Julia och hennes tvillingsyster sökte länge efter sin okända farmor (= romanens Helene) men fann henne för sent. Både farmodern och hennes äldre syster hade arbetat som sjuksköterskor liksom Helene och Marthe i romanen. Julia Franck fyllde ut hennes kända historia och utgick ifrån att ingen föds kall.
Hjärtats blinda fläckar fick Julias egen mamma att försona sig med sin svärmor. I efterskott, visserligen, men ändå. Fadern dog tidigt. Julia Franck säger att hon troligtvis inte kunde ha skrivit boken om han funnits i livet

Herta Müller, Hjärtdjur

Tankar från en läsecirkel

Vi börjar med att fastställa tid och rum; Rumänien på 70-80-talen under diktatorn Nicolae Andruta Ceausescu. Stämningen i landet är grå och dyster. Alla är misstänksamma och osäkra och frågar sig vem man kan lita på. Och det visar sig att svaret i stort sett är: Ingen. Denna stämning förmedlas väl till oss läsare som inte har svårt att leva oss in i huvudpersonernas dagliga kamp för tillvaron. En av cirkeldeltagarna delade med sig av personliga erfarenheter från Rumänien under den här tiden. Hon kände precis igen stämningen. En annan tyckte att allt var lika absurt som i en roman av Kafka.

Huvudperson är den namnlösa berättaren samt tre unga män, Edgar, George och Kurt. De skriver brev till varandra och utvecklar ett kodat språk, är noga med dateringen och lägger in hårstrån i breven för att de ska veta om brevet öppnats. De kallas till förhör av den obehaglige Pjele och hans lika obehagliga lilla hund som också heter Pjele; de förföljs och övervakas. Det visar sig att berätterskans bästa väninna, Tereza, är värvad av säkerhetspolisen och det blir naturligtvis en traumatisk upplevelse som är mycket svår att hantera. Den absoluta tilltron vänds i sorg. Det kan alla lätt föreställa sig hur det kändes. Dessutom är det någon som funderar över Kurts egentliga identitet och liv.

Och när man läst de sista sidorna i boken känner man att man verkligen behöver gå tillbaka och nagelfara Kurts göranden och låtanden och vad han eventuellt inte råkat ut för men som drabbat de andra. Och varför?

Hur mycket civilkurage hade man själv varit mäktig? Och hur länge? Ingen vet hur man reagerar under extrem press.

Alla har fascinerats av Herta Müllers språk och sätt att bruka metaforer. Var och en hade sina favoritställen och vi läste högt en stund. Vi var överens om att den här boken måste få ta tid och att den bör läsas om. Hjärtdjur kan verka bedrägligt lättläst vid ett första påseende, men så enkelt är det inte. Men givande! Vissa nyckelord upprepas. Näsdukar har t. ex. en speciell betydelse (vilket ju också framgick av nobelföreläsningen), liksom frisörer, saxar, röda läppar, skärp, knappar, plåtfår, trämeloner och plommonätare. Alla har fastnat för sina nyckelord. Det förkommer många fåglar och växter i boken dessutom.

Humorn är en viktig ingrediens. Man kan faktiskt skratta när man läser Hjärtdjur, trots att den handlar om en så hemsk tid. Var och en har exempel på avsnitt som roat. Den sjungande mormodern är allas favorit. Hon blir alltmer förvirrad och absurd för varje dag som går och känner inte igen någon i familjen längre. Men hon är älsklig på ett sätt som verkligen ingen annan i boken är.

Ju mer man ägnar sig åt Hjärtdjur desto mera ger den. Man känner att man både behöver och vill fördjupa bekantskapen. Språket och humorn är det som får Herta Müller att överleva.

Det gäller läsaren också. Vi tycker att motiveringen till Nobelpriset är bra "... med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hon hemlöshetens landskap".

För andra gången har cirkeldeltagarna varit lite överens. Första gången var när vi lät oss förföras av Hariku Murakami, Kafka på stranden.

Men oftast är det bråk! Och det är kul.

,

Albert Camus, Främlingen

Albert Camus, 1913 - 1960, var god vän med existentialisten Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Så småningom blev Camus och Sartre oense i Algerietfrågan och vänskapen upphörde. Sartre var centralgestalten under den kulturella storhetstiden i Frankrike på 50-talet och de båda andra överskuggades helt. Särskilt Camus. Nu är förhållandet det motsatta. Simone de Beauvoir och Albert Camus kommer fortfarande ut i nyutgåvor och nyöversättningar. Främlingen av Albert Camus skrevs 1940 och gavs ut 1942 har nu kommit på svenska i nytolkning av Jan Stolpe. Främlingen är den mest sålda boken i Frankrike. Denna täta lilla roman handlar om fransmannen Mersault som begraver sin mor utan tillstymmelse till sorg eller rörelse och sedan skjuter en arab på stranden i brännande sol utan egentlig anledning. Rättegången blir utdragen, en präst försöker förmå Mersault att ångra sig men utan resultat. Mersault är oberörd. Känner han något är det leda.
Albert Camus filosofi hävdar att människans situation är absurd. Hon söker mening i ett liv som det inte är mödan värt att leva. Hon är dömd på förhand. Människan och världen går inte ihop. Det man har är nuet och morgondagen. Det förflutna är ointressant. Människans tragiska erfarenheter är det absurda. Camus absurda hjälte är den människa som "förvandlar sina dagar till en trotsig hyllning till den strid som hon vet slutar med hennes död."
Främlingen fascinerar fortfarande och är ständigt föremål för nya läsningar.
Nu är det femtio år sedan Albert Camus körde ihjäl sig en januaridag 1960. Verklighetens mor fick begrava sonen. Albert Camus föddes i Algeriet och modern bodde kvar där i hela sitt liv. Hon var i det närmaste dövstum och helt illitterat. Fadern dog för sitt land i första världskriget när sonen var ett år. Albert Camus åsikt var att hans första solidaritet gällde modern. Individen gick före kollektivet. Hans åsikter var inopportuna i alla läger men han hade integritet. Hans hållning har visat sig vara livskraftig. 1957 fick han Nobelpriset i litteratur.
Michael Azar, idéhistoriker och kulturskribent, har skrivit ett instruktivt efterord.
2001 kom hans bok Frihet, jämlikhet och brodermord: revolution och kolonialism hos Albert Camus

Janet Frame, Mot ännu en sommar

Janet Frame, 1924 - 2004, är mest känd för sina tre böcker Till landet Är, En ängel vid mitt bord, Sändebud från Spegelstaden och filmen och pocketboken En ängel vid mitt bord. Ingen har väl missat historien om hur hon i många år satt på sinnessjukhus med diagnosen schizofreni. Hon behandlades med ca 200 elchocker och nästa steg var lobotomi. Då ser en läkare att hon vunnit en litterär pristävling och hon undgår med knapp nöd det sista ingreppet.
1963 skrev Janet Frame den bok som man återfann i två bundna exemplar i hennes litterära kvarlåtenskap. Och inte förrän nu har
Mot ännu en sommar kommit ut på svenska i översättning av Rebecca Alsberg. Janet Frame ansåg att romanen var alltför privat för att ges ut under hennes livstid. Och visst avslöjar hon mycket av sitt ömtåliga innersta. Kanske skyddar hon också den familj som hon besöker under en weekend i norra England och som hon iakttar och skildrar med sedvanlig skarpsynthet. Anne och Philip Thirkettle är vänliga och omtänksamma människor och deras små barn omfattar Grace med ett visst gillande. Grace beskriver Anne som en duglig husmor, maka och mor, men man anar att hon inte tycker att Anne är särskilt intressant. Är Grace dessutom möjligen lite förtjust i Philip? Flyttfågeln (hon kallar sig så) Grace funderar naturligtvis på om hon hade kunnat leva som sina stationärstationära värdar.
Grace är -med all rätt - rädd för barn. Hon vet att deras blickar är avslöjande. Barn förstår. Grace Cleave är författarinna, 30 + men förefaller äldre och bor i London men längtar alltid hem till Nya Zeeland. Hon minns sin fattiga, lyckliga men inte bekymmersfria barndom med föräldrar och fyra syskon. Familjen bodde på många olika platser eftersom fadern ideligen förflyttades. Hon skildrar sig själv som barn med en fantastisk känslighet och förmåga att frammana stämningar och beskriva miljöer. Och hennes iakttagelser av de vuxna är lika avslöjande som träffande.
Som vuxen lider hon svårt av sin oförmåga att konversera och uttrycka sig muntligt i umgänget med människor. Något händer med det hon tänkt säga på vägen mellan huvudet och munnen. Fantasin är det inget fel på och hon vet ofta före och efter vad hon hade velat säga. Men som Svante Weyler sade i dagens Godmorgon världen: "Författare ska lyssna och skriva. Prata kan vi göra själva." Så sant som det är sagt
Allra bäst trivs Grace Cleave i ensamheten i sin lilla lägenhet framför skrivmaskinen. Den hon talar mest och bäst med är en av romanfigurerna.
Grace blir alltså märkligt stum i det mänskliga umgänget. Säkert hade de moderna sociala medierna passat henne utmärkt. Hon är en främling i samhället, men hon är fri och obunden. Och under sitt weekendbesök längtar hon hela tiden efter ensamheten. Hon avbryter också vistelsen i förtid.

Birgitta Andersson, Blondie

Blondie - en otrolig, självbiografisk roman om en smart, studiebegåvad kvinna, Birgitta Andersson, som överlevt övergrepp,misshandel, mobbning, missbruk, prostitution, fängelsevistelser, spelberoende, depressioner, svek, vurpor, voltor och självmordsförsök. Det finns ingen måtta på eländet. Men det berättas osentimentalt, självutlämnande och utan självömkan. Ingen som ger sig på kriminalitet ska bli förvånad om man hamnar i fängelse och på utredningshem eller i psykiatrisk vård. Om hon skyller på något är det fattigdomen. Hon hatar fattigdom och började stjäla och prostituera sig för att kunna köpa vackra kläder. Det höjde självkänslan. Och den var i starkt behov av att höjas. Birgitta Andersson är en fighter. Några enstaka fröknar, en präst inom Missionskyrkan, polis Louise och ett par kvinnor på Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala stod envist på Birgittas sida. Men framför allt var det mamma Maja som aldrig svek eller slutade hoppas på ett annat liv för dottern.På sin dödsbädd ber hon dottern att någon gång skriva en bok om sitt mörka förflutna för att göra sig kvitt det. Birgitta Andersson har älskat böcker i hela sitt liv och under en fängelsevistelse läste hon litteraturvetenskap på distans. Sedan gick hon på en journalistutbildning på en folkhögskola i Kalix . Hon har gått några skrivarkurser och bland andra haft författarinnan Birgitta Stenberg som lärare.Birgitta S har hjälp till med utgivningen av Blondie och även skrivit ett förord. Birgittorna kände varandra sedan tidigare. Birgitta A förekommer som Lärkan i Birgitta Stenbergs missbruksroman Rapport. När man läser Blondie känner man det som om man stoppats in i en torktumlare och hjälplöst virvlar med i Birgittas turbulenta liv. Plötsligt framgår det att Birgitta är i trettioårsåldern när man tycker att hon borde ha varit fyrtio eller mera. Hon lever fort och hårt och drar höga växlar på sitt utseende, sin charm och förmågan att dupera. Hon har skrivit Blondie som en välformulerad uppgörelse med det förflutna, som terapi och som hjälp för andra kvinnor i liknande situationer. Och det är en varm hyllning till mamma Maja.

http://blondiebloggar.blogspot.com/

Helgläsning

Omläsning, Paul Ricoeur

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/det-lasta-och-levda-livet_4058987.svd

Erotiskt

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/nytt-sug-efter-erotik_4057145.svd

Något för den som är duktig på yoga och pilates. Eller är det kanske så man blir det?

Litterär mytologi, New York

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/jag-gar-omkring-i-en-litterar-kuliss_4058887.svd

Postumt, Janet Frame

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/en-av-frames-basta_4054093.svd

Dig ska jag älska av Kristina Sundström

Efter många år utomlands - USA, England och Frankrike - bor Kristina Sundström nu i Karlstad med man och två döttrar. Hon har skrivit för skrivbordslådan i hela sitt liv, och nu har hennes första roman
Dig ska jag älska kommit ut. Hon har också avancerat från en beige Facit som luktade järn, plast och färgband till en högteknologisk Mac. Den rymmer för närvarande embryon till fyra romaner.
Huvudperson i Dig ska jag älska är svenska, till synes svala, lite färglösa Karin, gift med Pierre.Hon är hemmafru och har en dotter. Familjen är välbeställd, bor i Paris och har städhjälp. Karin förefaller omogen och neurotisk, har spindelfobi och en ovanligt välutvecklad kräkreflex som gör sig påmind vid de mest olämpliga tillfällen. Karins liv förefaller välordnat, tryggt, och trist. Man undrar vad man givit sig i kast med. Flickornas julbok? Chic lit? Men så händer något. Ytan krackelerar och låter ana djupen och reven i familjelivet. Karin har efter mycket och långt velande äntligen beslutat sig för att tillbringa några veckor i familjens sommarhus som förefaller denna läsare som en liten dröm i två våningar med skiffertak och vildvuxen trädgård. Där möter Karin helt oväntat sitt livs passion - den femton år yngre, vackre Lucien. Och nu mörknar berättelsen. Den passionerade förälskelsen leder till mycken smärta och svåra val. Författarinnan förenklar ingenting för någon. Karin och Lucien kastas mellan hopp - om vad då? - och förtvivlan. Karin växer äntligen till sig och inser att hon har ett ansvar som går före allt annat. Hon vet plötsligt vad hon ska göra och hon gör det. Och hon sätter sig upp mot sin man! Under resans gång avslöjas även andra skeva familje- och släktförhållanden.
Den som kan texten till hela den visa som bokens titel är tagen ur har tolkningen av bokens slut som i en liten ask. Och det är vackert och sorgligt. Men trovärdigt? Ja, kanske ändå?
Kristina Sundström kan sina miljöer och kärleken i beskrivningarna av små barn är påtaglig.
Det komplicerade kärleksförhållandet skildras övertygande och berättelsen blir efter hand en engagerande bladvändare. En välskriven debutroman som returnerats av alla de stora förlagen.

Karen Blixen och Nobelpriset

Läs och begrunda!

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/spelet-bakom-blixens-forlorade-nobelpris_4019163.svd

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/sa-ratade-akademien-kvinnorna_3573293.svd

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/tidningar-tas-bort-fran-kulturhuset_4018947.svd

Julklappsböcker

Från vänster till höger:
Milka Bajic Poderegin, The Dawning - en rekommendation från personalen på Waterstones bokhandel vid Piccadilly.
Elizabeth H. Winthrop December - köpte jag i julklapp till mig själv efter att ha läst om Camelias kyliga vintertema. Dessutom är den snygg utanpå och är med i Richard & Judy Book Club. Och så är det ju onekligen demember.
Robert Goddard, Found wanting - en produktiv gammal kärlek som dottern uppmuntrar.

Du är din generation av Elaine Bergqvist

Elaine Bergqvist kallar sig retorikexpert. Hon är en klok flicka, född 1981, "en curlad 80-talist" för att låna hennes eget uttryck, som redan 2008 skrev bestsellern Härskarteknik: den fula vägen till makt.
Du är din generation handlar om generationerna från 30-talet till och med 90-talet. Skarpsynt och humoristiskt benar Elaine Bergqvist ut vad som är det generationsspecifika; hur man klädde sig, vad man läste, filmer man såg, musik man lyssnade på, hur man uppfostrades, typiska ord och uttryck, vad man lekte, o. s. v. (Tänk, att Monopol började spelas på 30-talet av de så kallade Välfärdsresenärerna! )50-talisterna kallas Åsiktsgenerationen; 70-talisterna Konsensusgenerationen och att 60-talisterna anses vara flummiga är ju ingen nyhet
EB har intervjuat många människor i olika åldrar och hon har läst åtskillig litteratur. Hon är medveten om att hon generaliserar kraftigt och det är upp till var och en att känna igen sig eller inte. Skillnaderna mellan generationerna anses för det mesta vara ett problem, rent av en klyfta, men EB anser att de ska ses som något värdefullt som tillför kompetens.

I slutordet varnar hon för den åldersdiskriminering som brer ut sig i Sverige. Man ser inte vad du kan. Man ser bara hur gammal du är. "Diskriminering är inget nytt, men i olika tider tar den olika former" slår EB fast.
En väldigt roande bok, rappt skriven, och man kan säkerligen le igenkännande vilken generation man än råkar tillhöra. Både åt sin egen generation och åt andras - inte minst de egna barnens...

The Dawning av Milka Bajic Poderegin

I en dal mellan höga berg i Montenegro under inflytande av såväl ottomansk som österrikisk kultur ligger staden Plevlje. Där utspelar sig släkthistorien i The Dawning genom tre generationer från 1860-talet fram till Första Världskriget. Man följer människorna i vardag och fest, sorg och glädje, liv och död. Folkdräkter, folkseder och folkdanser beskrivs målande liksom frierier, äktenskapskon-
trakt, affärstransaktioner, arvsförfarande och allt som hör livet till. Författarinnan låter oss uppleva slåttern ur barnens synvinkel och det blir en livfull tilldragelse där man hör liarnas schvischande, känner doften av nyslaget hö och deltar i skördefolkets raster med matsäck, dryck och sång. Det råder stora skillnader mellan samhällsklasser, män och kvinnor, kristna och muslimer, landsbor och stadsbor, bönder och köpmän, öst och väst, gammalt och nytt. Kvinnornas liv engagerar och upprör. Särskilt de gifta kvinnornas. En svärdotter ska passa upp alla - inklusive barnen - från tidig morgon till sen kväll. Hon är totalt ofri och saknar alla rättigheter, men lyckas ibland med klokhet och list uppnå en viss ställning. Kvinnor föraktas och anses söndra. På samma gång klarar sig ingen utan dem. Men solidariteten mellan kvinnor oavsett klass, etnicitet, nationstillhörighet och religion är påtaglig. De delar varandras villkor som döttrar, hustrur och mödrar under hårda förhållanden.
I familjen Kovic finns tre söner. Stevo, den äldste, är klok, politiskt och socialt intresserad och arbetar för ett serbiskt uppror för friheten. Janko, mellanbrodern, är en utåtriktad diplomatiskt begåvad man som umgås lika lätt med österrikare som turkar. Han är öppen för nyheter och vill att barnen ska få utbildning - även flickorna. Petko, lillebror, är konflikträdd (om det inte gäller att prygla hustrun) och utvecklas till en osympatisk lätting.
Jelka, Jankos hustru, är inte av lika fin släkt som Janko själv vars släkt har mycket gamla anor. Jelka är den man sympatiserar allra mest med i berättelsen. Hon är intelligent, vacker och livfull och vinner den nya släktens tillgivenhet och förtroende. Man delar hennes glädjeämnen, sorger och och tunga arbete. Hon är stark , men ibland sviktar hon, mänskligt nog. Genom människorna i och runt släkten Kovic levandegörs ett stycke av Balkans lika dramatiska som röriga och våldsamma historia.
Författarinnan Milka Basic Poderegin föddes i Plevlje 1904. The Dawning är hennes enda roman och den var tänkt att vara första delen i en trilogi. Men författarinnan dog i London 1971 och ligger begravd i Plevlje. Den starka närvarokänslan beror kanske av att berättelsen bär det självupplevdas prägel. Att under några dagar förflyttas i tid och rum till Balkan ca 1860 - 1914
har varit en djupt engagerande upplevelse. Ibland har jag associerat till Stilla flyter Don (Sjolochov) som ju till viss del utspelas vid samma tid fast i Ryssland. Kvinnornas villkor är desamma och jag tycker att Janko kan påminna något om den vackre kosacken Grigorij. The Dawning skulle göra sig utmärkt som film. Stilla flyter Don var en helt fantastisk gammal, svart-vit (?) film som varade i många härliga timmar.

A serious man av Joel och Etan Coen

"Receive with simplicity everything that happens to you" (Rashi). Motto för filmen.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=7iggyFPls4w

Larry Gopnik, judisk-amerikansk fysikprofessor, i bröderna Coens senaste film , A serious man, har en närbesläktad olycksbroder i den bibliske Job. Allt drabbar honom och han förstår inte varför. Han söker svar lite varstans, bland annat hos ett antal rabbiner som varken är särskilt intresserade eller har någon hjälp att erbjuda. Många frågor blir det men inga svar och man har mycket att tänka på när man lämnar biografsalongen.
Tiden är 60-tal och platsen en tråkig förstad till Minneapolis, en miljö och en tid som bröderna Coen känner till från sin egen uppväxt. Det är välgjort, vackert, fult, humoristiskt, vemodigt, intelligent och alldeles lysande. Kanske missar man en del om man inte är insatt i judisk föreställningsvärld, men det är inte säkert att det betyder så mycket i det stora hela.
En sak är klar och det är att filmen förtjänar att ses flera gånger

K2 på liv och död

Att se ubåtsfilmer och läsa böcker om bergsbestigning är bland det mest spännande man kan göra. Aldrig skulle jag våga vare sig det ena eller det andra.
För Fredrik Sträng, 32, äventyrare och dokumentärfilmare, började bergsklättringen i Kilsbergen i Närke. Därefter blev det Kebnekaise och nu senast i august 2008 K2, världens näst högsta, vackraste och farligaste berg. Däremellan klättrade han 2006 de sju högsta topparna på sju kontinenter under mindre än sju månader.
Boken K2 på liv och död handlar om den ödesdigra klättringen mot K2:s topp och vad som hände när elva personer fick sätta livet till på grund av dåligt väder, slarv, obetänksamhet, äregirighet och oförsiktighet. Fredrik Sträng kan konsten att låta förnuftet råda hellre än att riskera livet för att nå en topp. Till exempel K2:s. Han vände om i tid. Magkänslan är något en klättrare ska lita på och man ska inte chansa. Vet man att man bör vara uppe på K2:s topp senaste klockan två på dagen för att hinna klättra ner innan det blir mörkt så ska man rätta sig efter det. Även om det innebär att det bara blir ett s. sk. toppförsök. Och det är under klättringen neråt de flesta olyckorna sker.
Det är mycket spännande att läsa om klättrarnas ”vardag”, hur de kastas mellan hetta och iskyla, strålande sol och svart natt. Ishackor, rep och bambustavar är livsviktiga för överlevnaden. Det är inte frågan om att leva på berget. Det handlar om överlevnad. Allt beskrivs detaljerat och närvarokänslan är påtaglig. Vätskebrist, syrebrist och överhettning påverkar koncentrationsförmågan. En av klättrarna testar sig med sudoku för att se hur den kognitiva förmågan påverkas beroende på höjden över havet.
Stark nedkylning och förfrysning är också något som förekommer. En kraftigt nedkyld person som ska tinas upp får stark smärtlindring eftersom det är en smärtsam process.
Mathållningen är intressant. Alla har olika idéer om vad som är nyttigt att äta för just dem. Men på hög höjd fungerar inte kroppen och matsmältningen som vanligt. Över huvud taget så träder de olika deltagarnas personligheter fram på ett mycket tydligt sätt – på gott och ont.
Fredrik Sträng har kritiserats för att han påpekat hur äregirighet och kommersialisering påverkar klättrarna på K2 och driver dem till onödigt chanstagande. Lokala höghöjdssherpas saknar kvalifikationer men de är i starkt behov av pengarna.

Vad driver då människor att riskera liv och lem i de oländiga bergen? Och frysa och fara illa?

-Livslust och dödsångest får mig att fortsätta äventyren, säger Fredrik Sträng.

Livslust och dödslängtan låter det väl snarare som.

Vintermat av Sanna Töringe

I den strida strömmen av kokböcker är det då och då möjligt att vaska fram en och annan pärla.

Vintermat av Sanna Töringe och fotografen Helena Toresdotter är en sådan sällsynt klenod.

Recepten är raffienrat enkla - mulligatawnysoppa, hippiemüsli, snabblagad fikonmarmelad, saltbakade jordärtskockor, fulländad potatisgratäng (6 dl grädde, 6 dl riven cheddar...), allhelgonafläsk och gyllene pumpor - rena poesin!

Den som vill vara märkvärdig och göra sig till kan knåpa ihop en kransekagekorg. Varför nu någon skulle vilja göra det?

Boken inleds bildmässigt med ett frostigt nyponsnår och avslutas med januaritrötta tulpaner -så vackra i sitt dekadenta förfall -vårvintergädda och pärlhyacinter i kruka.

Sparsmakat och elegant! En njutning för öga och gom.

Se till mig som liten är av Kaj Korkea-aho

Kasper, 23, truckförare på en korvfabrik och mognare än sina år, friar till Lina, 19, studerande och ganska barnslig. Överbeskyddad, kanske? Hon är enda barn till Jan-Erik, en sympatisk, olycklig man som lider av Parkinsons sjukdom och , Ann-Marie, som omedelbart får alla varningslampor att lysa. Hon är fanatiskt religiös och har inrett en helgedom i ett litet rum i vindsvåningen. Ännu en madwoman in the attic. Hit drar hon sig tillbaka för timslånga böneseanser bland alla krucifixen som täcker väggarna. Dottern Lina är på god väg i moderns fotspår. Tillsammans besöker de Sinaikyrkan där pastor Jakobs ord är lag i församlingen. Miljön är en by i Österbotten och även om man känner sig förflyttad bakåt i tiden så förekommer både SMS och Facebook.

Kasper funderar över ärftligheten, men Lina är starkare än någon kan tro. Kärleken till Kasper får henne att ifrågasätta och trotsa. Priset hon betalar är högt. Mycket högt.

Skuld och skam är ett tema i boken. Lina dras med sina gnagande skuldkänslor och Kasper lider av ett sjukt samvete för en händelse under skoltiden.

Bokens omslag visar på två - nej, tre! - symboler i berättelsen: Det levande trädet som spunnits in i ett florstunt nät vävt av krälande maskar och TV-mastens röda öga som en erinran: Storebror ser dig.

Kaspers arbetskamrat Porno är den som erbjuder de förlösande skratten - bokstavligen och bildligen. Kasper behöver vänskapen, de råa skämten och omtanken. Porno står också som hälsosamt anarkistisk motvikt till den unkna kyrkan som fängslar och kväser.

Kaj Korkea-aho har skrivit en mycket tungt vägande debutroman. Han är född 1983 och har tidigare skrivit sketcher för radio, TV och webb. Han är ena halvan av humorduon Pleppo Toy.

Hur ska det gå för den unge författaren i fortsättningen? Är det bra att börja så här bra?

Man kan bara varmt önska lycka till!

Adress till Kaj Korkea-ahos blogg på Söderströms hemsida: http://www.soderstrom.fi/Blog.php?id=29

Jaquette Liljencrantz. Ett romantiskt kvinnoöde

Sammanställt av Ture Nerman. 1965. Dynamit i blått biblioteksband. På väg att skatta åt förgängelsen

Baronessan Jaquette Liljencrantz föddes 1845 i Arvfurstens palats i Stockholm. Och sedan bar det bara utför. JL var ett nervöst och sjukligt barn (något hon också visste att utnyttja), men hon hade det ändå förhållandevis bra fram till moderns död när flickan var nio år. Fadern var en upptagen man och förströdd far. Bröderna var tyranniska, elaka och okänsliga. 1869 rymde JL till Köpenhamn. Fritz von Dardel nämner skandalen i sina Minnen och talar om JL som den unga damen som har gjort sig ” känd för sin excentricitet och ett genom romanläsning överspänt sinne”. Har vi hört det förut?

JL träffar den nittonårige norske studenten Anton, blir gravid, föder en som som lämnas bort och dör. Anton åker hem till familj och fästmö i Bergen och det hjälper inte att JL åker efter och gör livet surt för honom i sina försök att tilltvinga sig giftermål och upprättelse. Hon får åka tillbaka till Köpenhamn. Där möter hon nästa knöl som lurar av henne en stor summa pengar av hennes snabbt krympande förmögenhet. JL blir kvinnosakskvinna. Blir någon förvånad? Hon kämpar för ensamma mödrars rätt och kvinnlig rösträtt.Hon har också blivit socialist och möter bl. a. den jämnårige blivande agitatorn August Palm som också låtit sig inspireras av det danska arbetarpartiet. Dessutom arbetar JL som lyrikuppläserska. Hennes uppfinningsrikedom och företagsamhet är det inget fel på. Och inte heller på uthålligheten. JL gifter sig så småningom med en socialistisk tidningsredaktör, får en son och blir ganska snart änka. Hon dör 1924 blind, sjuk och ensam. Hon får en storstilad begravning och hylla s av det danska arbetarpartiet som en idealist och martyr. Bättre för sent än aldrig.

Ture Nerman har läst opublicerade memoarer och de fyra publicerade häften i vilka JL berättar sin kärlekshistoria med lille Anton. Hennes öde griper hårt. Visst är det en partsinlaga och det är inte säkert att hon alla gånger är så sympatisk (det har hon inte råd med). Men JL är säkert språkrör för många andra olyckssystrar. Hon är inte nådig i sina omdömen; hon berättar kärvt och enkelt och hon känns förundransvärt modern.