I huvudet på en yrkesmördare

Malcolm MacKay kommer från Stornoway på Yttre Hebriderna. 
Minotaur kallar honom årets deckardebutant. Lewis Winter måste dö är titeln på den oerhört spännande kriminalromanen som handlar om den unge yrkesmördaren Calum MacLean.
Kriminella organisationer ligger i fejd med varandra. Korrupta poliser tipsar de kriminella.
Erfarna poliser vet att hålla sig med informatörer. Äta eller ätas. Djungelns lag råder. Det är hårt att leva i den undre världen i Glasgow.. Grundinstinkten är överlevnad. Endast bottenskrapet hamnar i polisens garn. Höjdarna går fria.
Ibland tycker jag att Lewis Winter måste dö påminner om den fantastiska TV-serien The Wire
Det är högt betyg.

Ödesmättat

Det var ganska länge sedan jag läste en kriminalroman av den isländske författaren 
Arnaldur Indridason. Men nu tog jag tag i Den kalla elden och läste den i ett svep. Det gick inte med mindre.
Erlendur Sveinsson, chef vid kriminalpolisen i Rejkjavik, har tagit time out och befinner sig i sin
barndoms trakter på Östra Island. Han övernattar i familjens fallfärdiga dragiga hus. Där ligger han och huttrar och känner närvaron av någon eller något som han inte kan identifiera.
Hans yngre bror Bergur frös ihjäl på fjället i en häftig snöstorm när fadern och de båda sönerna var ute och letade efter fåren.
Bergur återfanns aldrig. Nu ärockså föräldrarna döda och Erlendur plågas av minnena. Han har länge intresserat sig för hur kroppen förhåller sig till och reagerar på stark kyla. 
Nu möter han också berättelsen om de engelska soldaterna som 1942 gick vilse i en snöstorm men som kunde räddas till livet i stor utsträckning. I samma snöstorm försvinner en ung kvinna, Matthildur. Ingen har någonsin funnit något spår av henne heller.
Erlendur intervjuar äldre människor i området trots ett visst motstånd. De har tigit länge och det tar
en stund att lossa deras tungors band.
Det är kallt och mörkt hela tiden - förefaller det. Människors relationer kartläggs. Det karga landskapet på östra Island är mycket närvarande.
och stämmer väl med det tragiska i berättelsen

I sällskap med Ruth

Känslan av död (A Room Full of Bones), Elly Griffiths fjärde bok om rättsarkeologen Ruth Galloway, är den allra bästa av dem.
Man känner sig som vanligt hemma och välkommen i Ruth G:s lilla hus vid saltängarna i Norfolk; lite ensligt kanske, men man förstår hennes lättnad när hon kommer hem efter en arbetsdag och har hämtat dottern Kate hos dagmamman och möts av katten Flint och havets brus i fjärran. 
Ruth Galloway håller sig med en del mer eller mindre exotiska vänner som till exempel druiden Cathbad. Förhållandet till kommissarie Harry Nelson, Kates far, är problematiskt men under kontroll. 
På historiska museet i  Norfolk ska man i forskningssyfte öppna en kista med kvarlevorna efter en medeltida biskop, Augustine Smith. Ruth Galloway befinner sig bland de inbjudna.
Strax efter inträffar två mycket egendomliga dödsfall. Dessutom insjuknar Harry Nelson i en allvarlig, gåtfull sjukdom. 
Miljön är tilltalande, personskildringen nyanserad, storyn är spännande och känns trots en del häpnadsväckande ingredienser mycket välkomponerad.
Dessutom finns här en tilltalande humor och varm mänsklighet som gör att det är med saknad jag slår igen Känslan av död. (Ingen vidare titel, förresten.)
Men - redan under januari kommer nästa Ruth Gallow Investiagation: 
Dying Fall. Det ser jag verkligen fram emot!

De bortglömda

Nu har jag läst en bok av Sara Blædel för första gången.
De bortglömda är titeln på den senaste boken av den danska deckarförfattarinnan och det är också den sjunde boken med kriminalinspektör Louise Rick i huvudrollen.
En okänd kvinna med ansiktet vanställt av en stor brännskada hittas död. 
Är det fråga om en olyckshändelse eller är det mord? Vem är hon? Varför är hennes otidsenliga kläder så slitna?
Frågorna hopar sig för Louise Rick och henne spaningsgrupp. 
Spåren leder så småningom tillbaka i tiden till en institution för utvecklingsstörda. Där gömdes barn med psykiska funktionshinder undan och glömdes i de flesta fall av sina familjer. På uppmaning av läkare och övrig personal.(Numera har man ju mera raffinerade metoder.)
Flera mord och försvinnanden skrämmer och förbryllar.
De bortglömda är en välskriven, mycket spännande roman som Sara Blædel med rätta fått många lovord för.
Jag tänker följa Sara Blædel och Louise Rick vidare. Bland annat för att jag är nyfiken på personen Louise Rick och hennes tidigare liv.
Boken är utgiven på Massolit förlag och översatt av Ninni Holmqvist

Läs mer om Sara Blædel  HÄR

Death Comes to Pemberley

Det var länge sedan jag läste något av P. D. James. Inte för att jag inte haft lust, men det finns ju så oerhört mycket annat. Men Death Comes to Pemberley  kunde jag inte motstå på grund av anknytningen till Jane Austen och Stolthet och fördom.

Mer om författaren

Why detection? av PD James

Recensioner: 
The Independent
SvD
Arbetarbladet

Ulla Danielsson har översatt När döden kom till Pemberley till svenska.
Häst och vagn finns på båda omslagen. Vagnarna ser någorlunda lika ut. 
Men den svenska vagnen ser ut att dras av en enda hästkrake medan den engelska är ett tvåspann
Och färden går åt olika håll...

Ett fall för Edie Kiglatuk

Avsmältningen i Arktis går allt fortare sades det i Vetenskapsradion idag.

Det nämns också i Där ingen har gått (White Heat) av Melanie McGrath, en mycket spännande roman som tilldrar sig i Arktis och med Edie Kiglatuk, halvinuit, jägare och vildmarksguide, som huvudperson.

Hon har som så många andra i dessa områden problem med spriten, men hon har lärt sig hantera sitt missbruk. Drogproblem, spelberoende, ensamhet, leda och tidiga graviditeter är vanliga problem på de här breddgraderna.

Edie Kiglatuk  är liten till växten, 33 år och frånskild. Hon är djärv och ibland dumdristig. Hon känner - och älskar  - sitt hårda landskap; hon vet hur packisen fungerar; hon kan sina isbjörnar och slädhundar. 

Hon kör hundsläde när hon behöver ta sig fram tyst och säkert. 

Annars blir det skoter.

Melanie McGrath har bott i kanadensiska Arktis och det märks tydligt i Där ingen har gått som är hennes första roman. Det är en kriminalroman men jag glömmer nästan själva den intrikata storyn för skildringen av den fiktiva staden Autisaq med omnejd, den iskalla tundran, mörkret, isbergen, råkvallarna, slädhundarna, människorna runt Edie, kollisionerna mellan modernt och tradition, överlevnadstekniken och inte minst alla exotiska maträtter.

Vad sägs om te med sälspäck, sälblodssoppa eller renleversoppa?

Edies egen björnhund Bonehead är ett troget stöd i tillvaron. 

Och stöd behöver hon vad hon än anser om den saken.

En man blir skjuten under en expedition som leds av Edie. Det är konstigt, men ingen blir särskilt upprörd egentligen. Inuiterna hyser ett djupt misstroende mot  käcka äventyrsturister, forskare och oljeletare.

När Edies egen älskade styvson Joe  dör vill somliga kalla det självmord, men Edie tror inte på det. Fler får sätta livet till och en gammal enstöring försvinner.

Mysterierna tätnar. Många varnar Edie för att fortsätta, men när hon sätter den sidan till är hon som en iller. Så småningom ser hon sammanhangen och tvekar naturligtvis inte att agera. 

Jag valde bilden på  originalomslaget för den passar bra ihop med innehållet.

Det kommer en serie böcker om Edie Kiglatuk och det ser jag fram emot.

Svart stig

Jag tycker allt bättre om Åsa Larsson och hennes radarpar kriminalinspektör
Anna Maria Mella och åklagare Rebecca Martinsson. Mella och Martinsson är varandras raka motsatser men de finner varandra alltmer vad tiden lider.
Min favorit är den ensamma, psykiskt sköra Rebecca Martinsson.

Anna Maria har alla trumf på hand; till och med en Robert som fiser i sömnen i sängen intill hennes samt en rad barn. Och hon älskar sitt arbete.

Åsa Larsson bygger omsorgsfullt upp sina intriger och hennes intresse för människor är tydligt.

Hon förlägger alltid sina romaner till Kiruna. Naturen är vidunderligt vacker men klimatet kan vara obarmhärtigt. Särskilt om man som mannen i den dramatiska inledningen till Svart stig oförsiktigt har stigit utanför värmen i sin fiskeark på Torneträsk i bara kalsongerna för att lätta på blåsan.
(Dumma karl!)

Det är beckmörkt, iskallt och storm. Det bär sig inte bättre än att arken sliter sig och ger sig iväg. Den byxlöse måste ge sig iväg och leta efter någon annans ark. Läget är kritiskt så att säga.

Svart stig handlar bland annat om gruvnäring med internationella förgreningar. Det dekadenta överklassiga syskonparet Diddi och Inna  Wattrang ingår en egendomlig allians med underdogen Mauri Kallis.

Sakta men säker tar han med iskall beräkning kommandot över syskonen och arbetar sig "uppåt" och skaffar sig ställning i samhället och en ansenlig förmögenhet enligt principen ändamålet helgar medlen.

Jag kommer att tänka på filmen Betjänten där Dirk Bogarde spelar betjänt åt en  adelsman och så småningom gör sig till herre över sin arbetsgivare.

Dirk Bogarde är lysande som betjänten och James Fox spelar den allt hjälplösare aristokraten Tony.
Svart stig innehåller reflektioner om konstnärskap, minnets beskaffenhet, olika slag av ensamhet, stad och landsbygd.
Åsa Larsson berättar hur stugorna möbleras; om trasmattorna på golven och poslinskrukor som det står mjöl, socker och torkad frukt på; om brickband, polarbröd och hushållsost. Man kommer vanliga människors vardag nära.

Svart stig är den tredje romanen av sex om poliserna i Kiruna (del sex är ännu inte utkommen).

Jag har tidigare läst den fjärde delen, Till dess din vrede upphör.

Svart stig är mörkare men båda är mycket välskrivna och läsvärda och det är inte svårt att förstå varför Åsa Larssons romaner alltid är utlånade på biblioteken.

Ovanligt välskrivet och spännande

I Åsa Larssons fjärde fristående roman med kriminalinspektör Anna - Maria Mella och åklagaren Rebecca Martinsson i huvudrollerna, Till dess din vrede upphör 2008, kommer det förflutna ikapp nutiden.

Åsa Larsson är född i Uppsala 1966 men flyttade som fyraåring med sina föräldrar till Kiruna.

Numera bor hon i Mariefred och har lämnat sitt arbete som skattejurist och är författare på heltid.

Till dess din vrede upphör är en välskriven kriminalroman som utspelar sig i en vidunderlig natur med mycket snö, kyla och is. 

Wilma och pojkvännen Simon har uppdagat en väl bevarad hemlighet i Vittangijärvi i Kiruna kommun. Någon eller några vill inte att de ska forska vidare och ser till att tysta de båda ungdomarna.

Och det finns även andra som känner till det Wilma och Simon just upptäckt. Men i Vittangijärvi förväntas man hålla ihop. Och man ska inte prata. Framför allt inte med poliser.

Polisutredarna som leds av den energiska Anna - Maria Mella är inga stereotyper. De är helt vanliga levande människor med fel och brister; sympatier och antipatier.

 I Vittangijärvi finns också en del äldre människor som är originella och präglade av det storslagna landskapet. Och de bär på många minnen. Interiörerna skildras så målande att man tycker sig vara med i de gamla ensligt belägna husen.

Företeelser i tiden får sin naturliga plats; glesbygdsproblem, mobbning i skolan och  bristfälligheter inom äldrevården. 

Kärleken till djur är också ett tema.

Till dess din vrede upphör fick jag i min hand av en ren händelse och jag gav den en chans.

Och det är jag glad för.

Ond, bråd död i Ontario

Giles Blunt 

föddes och växte upp i North Bay, Ontario, Kanada - en liten by som påminner mycket om Algonquin Bay där kriminalromanerna om John Cardinal utspelar sig.

Fem stycken har kommit och den sjätte, Until the Night, kommer ut i september.

I Fader Död får kriminalpolisen John Cardinal och hans medarbetare bland annat hand om ett fall som tilldrar sig i pälshandlarkretsar. Årets pälsauktion kräver ett uppbåd poliser i sig, men nu sker ett antal brutala mord som visar sig ha  förgreningar i både tid och rum. 

En sektliknande grupp som kallar sig Familjen styrs med järnhand av en man som kallar sig Papa.

Han fiskar upp vinddrivna yngre människor och tränar dem till att bli hans lydiga redskap. 

Så småningom ska det visa sig vem ha egentligen är

John Cardinal är en sympatisk människa som nyligen upplevt en stor sorg. Man har följt även hans privatliv genom åren och serien och det är ett viktigt tema även i Fader Död.

Utöver de aktuella morden arbetar John Cardinal också med ett seglivat cold case...

Polisarbetet skildras omsorgsfullt och trovärdigt. Spänningen är det inget fel på, men det jag gillar allra mest är miljöskildringen. Det är så rysligt kallt i Algonquin Bay och så mycket is och snö.

Ljusets skiftningar, mörkret, den torra, rena luften; lukten av snö och våt bark i skogen och kreosot och olja i hamnen  - allt bidrar till en stark känsla av närvaro. Man märker tydligt att författaren har god kännedom om såväl miljö som levnadsförhållanden i området. Giles Blunt bor numera i Toronto,provinshuvudstaden i Ontario.

Jag väntar ivrigt på nästa del.

.

John Cardinal - serien

Fruset offer             2003          Forty Words for Sorrow

En stilla storm         2004         The Delicate Storm

Schamanen             2005          Black Fly Season

När du läser detta   2008          By the Time You Read This

Fader Död              2012          Crime Machine

Grannsamverkan

Buthler Öhrlund

d.v.s. Dag Öhrlund, svensk författare, journalist och fotograf och

Dan Buthler, dansk författare och civilekonom med inriktning motmarknadsföring och internet, debuterade 2007 med den uppmärksammade thrillern mord.net.
(Jacob Colt. 1)

Grannen (Jacob Colt. 4) kom ut 2010. Nu har den kommit i pocket.

Det är en fristånde fortsättning på  En nästan vanlig man (Jacob Colt. 2), 2008.

I september 2012 kommer den tredje fristående delen, Återvändaren. Förlaget är Massolit.

Grannen är i sina bästa stunder en otäckt spännande

katt- och - råtta - lek mellan kommissarie Jacob Colt och psykopaten Christopher Silfverbielke något påminnande om Sherlock Holmes hjärnkamp med professor Moriarty fast mycket råare och med

sado - masochistiska och brutala sexuella inslag.

Christopher Silfverbielke är ondskan personifierad. Han snortar kokain och ägnar sig energiskt åt död och förödelse. Han har en anteckningsbok med en att - göra lista över sina "åtaganden". 

Silfverbielke är ute efter hämnd och upprensning. Det finns alldeles för mycket av öldrickande, rapande white trash i träningsbyxor här i världen. 

Han är den granne ingen vill ha i sitt postnummerområde, står det utanpå boken. Men Grannens grannar förefaller både blinda och döva. Ibland är de precis lika korkade som Silfverbielke tycker att de är. 

Hans Ecker är Silfverbielkes f. d. kompanjon. Han sitter i fängelse på tio år.

Ingen blir mera häpen än han, när han plötsligt blir fritagen under en transport. Och det av en man som han trodde sig ha slagit ihjäl! 
Inom kort kommer han att tycka att fängelsevistelsen var rena himmelriket på jorden... 

Jacob Colt är lika sympatisk som Ecker och Silfverbielke är motbjudande. 
Och Jacob Colt är bekymrad. Vart har människors empati och naturliga spärrar tagit vägen?  Hur ska han och medarbetarna lösa härvan av obegripliga mord?
Jag tror att man skulle ha läst En nästan vanlig man först.
Kanske skulle ett och annat klarna då. Och del tre måste ju läsas. Annars får man ju inte veta vem som vinner till slut. Eller , jo. Men man kan inte vara alldeles säker...

Offer

Rov av Sharon J. Bolton kom redan 2009 på svenska. Men jag har inte hittat till Bolton förrän nu. Jag läste om henne hos inky fingers

och anade att det kunde vara något för mig. Och det var det.

Jag har vrålläst Rov. Egendomlig svensk titel, förresten. Sacrifice är den engelska titeln. Offer hade varit en jättebra titel.

Karl G. & Lilian Fredriksson har översatt.

Rov tilldrar sig på Shetlandsöarna och bygger på gamla legender som finns i  olika versioner på öarna.

Tora Hamilton är förlossningsläkare och det är när hon ska begrava sin häst som hon träffar på liket av en ung kvinna som nyss fött barn.

Hon har nyligen kommit till Shetlandsöarna och hon är ännu inte riktigt bekväm med vare sig miljön, arbetsplatsen, öbefolkningen eller för den delen svärföräldrarna. Tora förstår inte riktigt att konfrontation kanske inte alltid är bästa metoden. Hon har svårt med de sociala koderna

Nu har hon fått upp vittringen på något riktigt förfärande. Och hon tvekar inte att trampa viktiga, mäktiga män på tårna i sitt sökande efter sanningen. 

Lyckligtvis har hon pålitliga kvinnor inom polisen på sin sida.

Tora Hamilton arbetar varje dag med gravida kvinnor, nyfödda barn, förlossningar, aborter och barnlösa par. Hon kämpar också med sorgen  över sin egen barnlöshet.

En riktigt spännande roman som har mycket atmosfär. Det blåser, havet är påtagligt, Tora seglar och på hennes fönsterbleck kan det mycket väl landa en lunnefågel. Och man får en klaustrofobisk känsla. Vart ska Tora ta vägen när det börjar bränna under fötterna? Hon kan ju inte gärna simma till Skottland...

Läs mer om Sharon J Bolton HÄR

Mera Yorkshire. I STV2 11/1 kl 22.45

Andres Lokko har länge undrat varför det inte gjorts evighetslånga TV-serier och/eller filmer av författaren David Peace´s kriminalromaner.
Hans tidiga romankvartett, Red Riding-serien – alla döpta efter årtalen då de utspelar sig; 1974, 1977, 1980 och 1983 – registrerar med osentimental precision livet i norra England ur en svårt korrumperad poliskårs synvinkel.
David Peace har jag fullständigt missat. Inte bara hans böcker utan också de två TV-filmer som visats i december 2011 och början av januari 2012. Förargligt.

En som inte missat David Peace är Bengt Eriksson på Erikssons kultursidor

VIDEO

Ny, spännande bekantskap

Ingrid gillade inte alls den del av polacken Marek Krajewskis Breslau-serie hon läst. Hon kommer inte att läsa fler delar. Jag har nu läst
Vålnader i Breslau och anmäler starkt avvikande mening. Jag var väldigt förtjust och väntar ivrigt på kommande delar. Visst är det mycket otäckt och våldsamt många gånger. Men jag tyckte att själva kriminalhistorien kommer helt i skymundan för miljö- tids- och personskildringen.
Man vandrar omkring i Breslau med den färgstarke antihjälten kriminalassistent Eberhard Mock i plommonstop. Mock dricker osockrat mintte mot sin eviga baksmälla; han drömmer mardrömmar och mottar ständiga snubbor av sin gamle far. Året är 1919.
Mock lider av sina krigsuppleveler. I trängda lägen tar han till antika texter för att lugna ner sig. Men jag undrar över hans kvinnosyn. Den är inte vacker.
Jag väntar på att få lära känna Eberhard Mock lite närmare. Han är definitivt en intressant person - komplicerad och överraskande.
Miljöerna är ruffiga men känns alldeles äkta. Tidsmarkörerna är många.
Man dansar skimmy; Freud och Jung är på tapeten liksom hypnos och telepatiska seanser.
Vålnader i Breslau borde kunna bli en alldeles utmärkt film.
Och om följande delar blir som denna borde man kunna gå på Eberhard Mock-vandringar i Wroclaw.

Marek Krajewski är född 1966 i Wroclaw. Han är specialist på klassisk litteratur och latin och mycket intresserad av hemstadens historia.
Litterära förebilder är Frederick Forsyth och Raymond Chandler

Öga och öra har skrivit en intressant artikel om hur Breslau i Tyskland blev Wroclaw i Polen.

Lovande debut

Psykologen och psykiatern Carl Jung urskiljer lite förenklat fyra olika människotyper:
Förnuftiga
Intuitiva
Kännande
Tänkande

Psykologen William Moulton Marston bygger vidare på Jungs teorier och konstruerar det s. sk. DISA-språket som Thomas Eriksson låter beteendevetaren Alex King använda sig av i samarbetet med polisen i debutromanen Bländverk. Läs mer HÄR på Thomas Erikssons hemsida.

Bländverk är en riktig bladvändare. Förhoppningsvis lever nästa del i serien upp till förväntningarna.

Hook - and - twist

Plötsligt läste jag helt oplanerat en bok av
Harlan Coben.





Jag tror att det var färgsammansättningen på omslaget som gjorde att jag fastnade.
Coboltblått och rödbrunt med inslag av turkos.
Ett enda ögonblick (Just one look) är titeln på boken. Det är en mycket spännande historia som jag tycker har flera kvaliteter.
Så här tycker Dan Brown:
“Harlan Coben is the modern master of the hook-and-twist luring you in on the first page...only to shock you on the last.”
Det är en riktigt bra sammanfattning tycker jag.
Kvinnorna spelar betydelsefulla roller i
Ett enda ögonblick. Barn beskrivs i det närmaste ömsint.
Minnets gåtfulla vägar och rockmusik är viktiga teman.
Hela boken andas frågan: Hur väl känner man egentligen en annan människa? Till exempel den man lever samman med?
Författaren tackar en hel rad personer för hjälp med teknisk expertis. Men -
"Om det finns tekniska felaktigheter eller andra oriktigheter i texten så är det alltid de ovannämndas fel. Jag är trött på att vara syndabock."

Ovanligt rejält, enligt min mening.

Den felande länken

Äntligen har den kommit! Och jag har börjat läsa
tredje och sista delen i Stefan Tegenfalks spännande romanserie med Walter Gröhn och Jonna de Brugge som omaka men mycket välfungerande samarbetspartners.
I slutet av del två, Nirvanaprojektet, hade båda lyckats strula till det ordentligt för sig och nu finns det mycket att reda ut i
Den felande länken.
Romanen inleds med en fruktansvärd människojakt som får blodet att isas i ådrorna. Stefan Tegenfalk är vänlig nog att då och då friska upp läsarens minne om vad som tilldragit sig i de båda tidigare romandelarna Vredens tid och Nirvanaprojektet.
Man kan bara hoppas att Stefan Tegenfalk inte snavar på mållinjen. Det vore synd. Man har högt ställda förväntningar efter de två första mycket spännande delarna.

Det finns också en inläsning som är gjord av Reine Brynolfsson.
Och förlaget är Massolit

En orange plastpåse från Sainsbury´s

"En orange påse från Sainsbury´s svepte för fulla segel längs med den mörka trottoaren. Med putande mage och handtagen i vädret svassade den fram som en viktoriansk herre ute på söndagspromenad, passerade en trädgårdsgrind och följde den låga stenmuren tills en plötslig vindfläkt knuffade till den, lyfte tjockisen från marken och vräkte den rakt i sidan på en vit skåpbil. Tömd på luft skrynklades påsen ihop på marken och slog sig mjukt till ro under skåpbilens bakhjul" Så inleder Denise Mina I midnattens stillhet, den första romanen med kriminalinspektör Alex Morrow som huvudperson. I skåpbilen sitter tre män på rad - tre låtsassoldater som sedan presenteras för läsaren. Deras skumma avsikter avslöjas också. Hela det planerade företaget verkar milt sagt skakigt.

Över till den Orange Sainsbury´s - påsen igen.

"Den lamslagna plastpåsen som fastnat under skåpbilens bakhjul kvicknade till. När vinden drog in under bilen fylldes påsens ena hörn så att den slet sig fri och gled fram under karossen. På den breda tomma gatan kom påsen på fötter, genomförde en elegant hjulning tvärs över gatan mot huset och fick fart i det starka vinddraget i hörnet. Den steg tre meter upp i luften som en ballong, en orange måne, högre och högre upp tills den seglade iväg uton synhåll från skåpbilen, runt hörnet till husets andra sida och tvärs över taket på en blå Vauxhall Vectra"

I den blå Vauxhall Vectran sitter två andra unga män inte heller de helt fläckfria.

Inspektör Alex Morrow är inte speciellt omtyckt på Strathclydestationen; hon är frispråkig, hon svär och är alltför tvär och kantig. Och hon är kvinna. Och skicklig

Getingsommar är den andra romanen om Alex Morrow i Glasgow.

Alex Morrow, kriminalinspektör

Det var relativt länge sedan jag läste något av Denise Mina, en av de allra bästa deckarförfattarna just nu. Garnethilltrilogin läste jag och tyckte väldigt mycket om.
Död i Garnethill, den första boken i serien, fick hon John Creasey Award för. Getingsommar tilldrar sig som vanligt i Glasgow. Huvudperson är kriminalinspektören Alex Morrow som har att utreda det besinningslösa mordet på en ung kvinna med mycket pengar och ett hemligt liv. Hon är också gravid med tvillingar i fjärde månaden. Alex Morrow har problem i sin egen familj och hon har ett styvt arbete med männen på Strathclydestationen.
Det mest utmärkande för Denise Mina är hennes medkänsla och medvetenheten om klasskillnaderna i samhället. Flickors/kvinnors utsatthet är ett annat tema och hur det är att vara oälskad som barn.
Det psykologiska spelet mellan människor skildras lyhört.
Getingsommar är välskriven, väl översatt av Boel Unnerstad och mycket spännande. Jag hade svårt att släppa den.
Den första boken med Alex Morrow som huvudperson kom 2009 och heter
I midnattens stillhet. Den ska jag läsa nu.

Från Afrika

White Material, regisserad av Claire Denis och med Isabelle Huppert i huvudrollen som den aningslösa, elitistiska och ganska osympatiska Maria Vial som driver en kaffeplantage någonstans i Afrika. Landet är i uppror, hatet och våldet pyr; alla som kan flyr. Men inte Maria Vial. In i det sista vägrar hon att förstå. Isabelle Huppert spelar en roll som är mycket olik de kyliga, tjusiga överklasskvinnor hon brukar kreera En mycket intrressant, kuslig film och Isabelle Huppert som allra mest till sin fördel, enligt min mening.
Av en händelse råkade jag strax efter läsa en bok av den sydafrikanske författaren Deon Myer.
Tretton timmar tilldrar sig under 13 timmar i Kapstaden. Två olika fall utreds parallellt.
Bennie Griessel, kriminalkommissarie och nykter alkoholist är mentor för en grupp poliser.
Han är en dynamisk, klok och mänsklig man som inte förlorat sin empati under 25 är som polis.
Miljön är väldigt intressant; samhällsskildringen upplysande liksom språkförbistringen. Motsättningarna mellan svarta, vita och färgade ger upphov till extra spänningar inte minst inom poliskåren.

På Deon Mwyers HEMSIDA kan man på Extras hitta bilder av gator och platser i Kapstaden där delar av Tretton timmar utspelar sig. Det bidrar till närvarokänslan. Tretton timmar är en fartfylld, mycket spännande och annorlunda kriminalroman..

Fel, fel, fel

Jag är snart klar med The Crow Trap av Ann Cleeves och jag håller fullständigt med
Inky Fingers som tycker att bilden utanpå boken (från BBC:s TV-serie) absolut inte stämmer med den bild man får av Vera Stanhope när man läser boken.
The Crow Trap är första delen av fyra (hittills) i Ann Cleeves serie om kriminalinspektör Vera Stanhope. Del två, Dolda djup (Hidden depths), finns redan på svenska. Varför man översätter del två först är en gåta som söker sin förklaring.
Silent Voices är tredje delen och Telling Tales del fyra.
The Crow Trap tilldrar sig i Northumberland. Nationalparken och diverse orter hittar man på kartan. Skog, fåglar och andra djur är viktiga ingredienser i den här romanen, som är välkonstruerad och har ett intressant persongalleri och en trovärdig intrig.
Vera Stanhope är en tämligen ovårdad, arrogant men smart undersökningsledare. Hon vet sitt värde och har ingen anledning att vara insmickrande. Och jag gillar henne!
Återstår att se om upplösningen håller.