onsdag 27 juli 2016

I det yttersta

"Jag vill in och krafsa i det förbjudna. I varför vi  gör som vi gör, vad som driver oss människor – det fascinerar mig. Jag vill att böckerna ska bäras av ett undertryck i texten, av stämningen. Texten som ett utsnitt av livet som man kliver in i, och sedan, efter sista sidan kliver ur. Och så den där viljan att veta hur det går. De bästa böckerna lever kvar i en. Jag vill att mina romaner ska vara så."
Så säger författaren Viktoria Myrén. Och hon lyckas verkligen i sina intentioner. Jag var väldigt förtjust redan i hennes förra roman i en familj finns inga fiender. Den senaste romanen I det yttersta möter vi fyra personer - jag vet inte om en kan kalla dem vänner egentligen - som tänker sig att tillbringa en weekend på Söderskär, en ö i yttersta havsbandet. Det går sådär. Huvudpersonen, Hannes,  som allt egentligen kretsar omkring är mestadels frånvarande. Han har vuxit upp på Söderskär och nu vill han komma tillbaka efter att ha varit borta därifrån i femton år. Med sig har han flickvännen Nora, som kommer från Iran. Hon är stor och frodig och raka motsatsen till den kontrollerade Kim som aldrig inmundigat en matbit för mycket. Hennes pojkvän Marc är romanens blekaste figur. Han är obekväm med hela situationen och vantrivs i naturen. Nora och Hannes har varit tillsammans tidigare och deras mammor var goda vänner. Alla döljer de saker för varandra. Nora har ljugit om det mesta för Marc. Kim har gått till Hannes mamma för att utröna ett och annat och hon får veta mer än hon egentligen vill. Jag ska inte avslöja mera. Men på några dygn händer det mycket på ön. Det allra mesta händer dock i de olika personernas inre. Romanen speglar även de olika karaktärernas förflutna. Viktoria Myrén skildrar de yttre och inre stormarna alldeles utmärkt. Jag förlorar tidsuppfattningen och tappar upplevelsen av ljus och mörker. Noras förtvivlan är smittsam; även Hannes. Kim är mera oåtkomlig och Marc mest förvirrad. Så mycken existensiell ensamhet och förvivlan så väl skildrad. Och så poetiskt.
Jag fortsätter med den tredje romanen Iris från 2011 som jag inte läst tidigare.

6 kommentarer:

  1. jag fortsätter i drömmen när jag läst en bra bok

    SvaraRadera
    Svar
    1. den här kan en verkligen fundera vidare

      Radera
  2. Fast slutet? Oklart om det hjälpte eller stjälpte berättelsen tycker jag.

    SvaraRadera
  3. jag blev också lite överrumplad. men kanske var slutet ändå helt följdriktigt?

    SvaraRadera
  4. Bra inlägg! Blir klart inspirerad att läsa något av Viktoria Myrén :)

    SvaraRadera