onsdag 29 januari 2014

Barfota änglar

Två unga flickor, Emma och Linnéa; 18 resp. 20 år, rymmer från Tomelilla till Tokyo. De efterlämnar en lapp som meddelar att de rymt av egen vilja och att de inte vill bli eftersökta. Året är 2002.
2010 skriver Linnéa Willén en bok om deras gemensamma upplevelser. Barfota änglar. En sann historia kallar hon den, men boken klassas som roman på biblioteken. 
Emma och Linnéa tycker sig ha läst på. Det är lätt att få arbete som klubbvärdinna i Japan tror de. Utan vare sig pengar, arbete eller boende kommer de till Tokyo och förvånas över de vackra japanskorna och kaffeburkarna som man köper i automater. De hankar sig fram. Arbetena växer inte direkt på träd. De upptäcker och utnyttjar japanernas godtrogenhet. Tack vare den plankar de in på tunnelbanor och tåg, lyckas stjäla förnödenheter i affärerna och smita från hyror och restaurangnotor.
De träffar olika män, säljer sina kroppar, liftar och ger sig i lag med i stort sett vem som helst som bjuder på mat och framför allt dryck och ibland knark. 
De förflyttar sig mellan Tokyo, Niigata, Osaka och Nagoya i Japan för att så småningom styra kosan mot Thailand. Där förstår de att läget är ett annat. Thailändarna är mera misstänksamma och på sin vakt. Emma och Linnéa fortsätter sitt destruktiva liv. De fungerar inte utan varandra och Linnéa känner ett ansvar för sin yngre väninna.
Berättelsen är uppdelad i före, efter och under tiden i Japan. Tillbakablickar  på Linnéas uppväxt låter oss förstå att hon utsatts för övergrepp av sin far redan som liten. Eventuellt tror hon att mamma visste utan att göra något. Mycket stannar mellan raderna och ibland är det svårt att reda ut begreppen särskilt i andra hälften av boken. Den första delen, Tokyo - delen, är mera samlad. 
I förordet säger författarinnan att hon väljer att använda sitt eget namn "eftersom jag vägrar att låta skammen vara min". Att sälja sig är aldrig en helt frivillig handling, säger Linnéa Willén i en intervju. Det är ett självskadebeteende att jämföra med anorexi och självstympning.
I efterordet berättar författarinnan att hon fått ordning på sitt liv och funnit sig själv och kärleken. Linnéa Willén har till och med slutit fred med sin mamma som hon säger har mycket att förlåta.

7 kommentarer:

  1. Den boken ställde jag oläst (jag försökte få högen vid sängen lite mindre livsfarligt vinglig) i byteshyllan på jobbet för ett tag sedan. Nu måste jag visst ta tillbaka den igen. Hum.

    SvaraRadera
    Svar
    1. tja, du har kanske viktigare titlar i din läshög, men Barfota änglar väcker många tankar

      Radera
  2. Jag har också läst den här och den var gripande, även om jag tyckte att den var lite kort och lämnade många frågetecken efter sig. Jag tyckte också att relationen till mamman var konstig och det kanske var mycket däri roten till det destruktiva beteendet låg. Märkligt att bibblan tycker att det är en roman, för så tolkade inte jag den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. visst var det mycket man undrade över! är man så naiv vid 18 och 20? har man ingen självbevarelsedrift alls? förhållandet till mamman mycket egendomligt. och - som sagt andra hälften av boken var mycket summarisk

      Radera