torsdag 16 september 2010

Att lämna sitt ansikte åt jorden

TAHAR BEN JELLOUN föddes 1944 i Tanger i Marocko. Numera bor han i Paris och är den av de största franskspråkiga författarna. Goncourtpriset fick han redan 1987 för Den tjugosjunde natten.
Min mamma heter hans senaste roman. Den handlar om den sista tiden i moderns liv och är självbiografisk.
"Sedan mamma blev sjuk är hon en liten tingest med vacklande minne" börjar berättelsen.
Tahar Ben Jelloun berättar ömsint och empatiskt om sin illitterata mor som nu är sjuk och dessutom håller på att gå bort sig i dimmorna. Däremellan har hon alldeles klart för sig och talar om att det inte är så konstigt att hon som äter så många mediciner är virrig.
Familjens historia rullas upp liksom moderns enskilda öde. Man får insyn i marockanska nedärvda traditioner, religionens betydelse, kvinnornas vanmakt och totala brist på möjligheter att påverka sina egna öden.
Lalla, mamma, blev änka första gången redan vid 16 års ålder. Sedan blev hon andra hustru åte en gift gammal man med sjuk hustru och fyra barn.
Änka igen vid 24 blev Lalla andrahustru ytterligare en gång åt en man som påstod att förstahustrun var ofruktbar.
Gudfruktig, sanningsenlig och tillbakadragen; alltid beredd att utföra det man krävde av henne. Sådan var Lalla, som levde helt för sina barn.
Som gammal, sjuk och dement blir hon grinig och nyckfull. Hon har ont, är uttråkad och ensam. Vid sådana tillfällen brukar hon ägna sig åt att planera en storslagen begravning.
Sköterskan sedan nästan tjugo år, Keltoum, är en argsint och elak kvinna.
Tahar Ben Jelloun har förståelse för att det kan tära på krafterna att vara vårdande dygnet runt, men han vet ju också att modern är helt utlämnad.
Själva dödkampen blir emellertid "långsam och fri från vrede".
"Den som har gett sitt ansikte åt jorden är det inte synd om längre", säger Lalla och
"Döden är ingenting. Det är allt runt omkring som är outhärdligt"

Rakt och mycket gripande. Något att lära av.

Lyrans Noblesser har också läst Min mamma.

1 kommentar: