Helgfrågan v. 12

Mias helgfråga v. 12: Vilken är din bästa deckare?

(skulle man mot förmodan inte läsa deckare så tipsa om en annan fempoängare.)
 
Bonusfråga: Ibland är det gott med lite kalla rätter, jag brukar göra en ris och räklåda jag tycker är god. Vad brukar du göra? 

Den sjungande detektiven såg jag som TV-serie med Dennis Potter i huvudrollen. Mycket bra. Mycket olikt allt annat i den vägen. Dessutom har jag klickat hem Ormen i Essex av Sarah Perry som påskekrim.

En kall rätt till påskbordet: Jag har en som jag fått recept på av en väninna. Nubbesallad heter den.  
1 dl majonnäs
1 1/2 dl gräddfil eller crême fraiche
4 msk tubkaviar
1 liten finhackad rödlök
10 cm finhackad purjolök
3 msk hackad dill
1 burk matjesfiléer
2 - 3 hårdkokta ägg.

Blanda alla ingredienserna men spara lite lök och dill till garnering. Vill en göra det besvärligt för sig kan en hacka äggvitan och äggulan för sig och blanda äggvitan i salladen och använda gulan som garnering.
Låt röran stå kallt ett par timmar före servering. 

Olikhetsutmaningen: feg och modig

enligt O:  Idag är en nervös dag för enligt O. Hon ska hålla föredrag och därför blir veckans ordpar feg och modig.

Om jag inte missminner mig så var den elaka katten Måns i Pelle Svanslös av Gösta Knutsson ganska feg när det kom till kritan. Skänk åt den fege en hingst är en roman av Peter Mosskin som jag inte läst, men vars titel jag alltid gillat.

Den korrekte butlern Stevens i Kenzu Ishiguros roman Återstoden av dagen förefaller mig onödigt feg som inte gör slag i saken och friar till miss Kenton.

Kvinnor i strid av Anna Larsdotter formligen bågnar av modiga kvinnor i alla positioner i strid som en man kunde ha. De fick inte alls samma lön eller ens samma erkännande som de manliga soldaterna, men deras mod var väl så stort.

Kulturkollos veckoutmaning

Kulturkollo: Under veckan skriver vi om såväl kroppslig som själslig fångenskap – i stort och smått.  Det kan handla om att vara slav under mode, normer och annat som påverkar oss i vardagen. Det kan också handla om manier, tvångstankar och missbruk. Fysisk fångenskap kan vara av både frivillig som ofrivillig form.
Veckans utmaning går ut på att lista tre böcker, filmer, TV-serier, teater eller konst som berättar om att vara fångad, fängslad och fjättrad. 
1. 438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar. Martin Shibbyes och Johan Perssons reportage från upplevelserna i diktaturens Etiopien. 438 dagar berättar om det dramatiska tillfångatagande i Ogadenprovinsen i  Etiopien, vistelsen i det beryktade Kalityfängelset i Addis Abeba, domen på 11 års fängelse och det diplomatiska spelet för ett frisläppande. 
2. Skönhet är ett sår av Eka Kunivara skildrar bland annat indonesiska kvinnors fångenskap under japanernas invasion. En del av dem valdes ut för soldatbordeller.
3. Kvinnofängelset. Australisk kultförklarad dramaserie. För de hårdhudade internerna på kvinnofängelset Wentworth Detention Centre är vardagen långt ifrån enkel. Intrigerna är ständigt närvarande när de tvingas att handskas både med varandra och sina övervakare.  

Veckans topplista v. 12: Svenska klassiker

Johannas deckarhörna: Veckans topplista v. 12: Svenska klassiker

Kerstin Ekman
Katrineholmssviten: Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus. Vid nypubliceringen  fick romanerna samlingstiteln "Kvinnorna och staden". 
I maj kommer Gubbas hage. Den handlar om författarens upplevelser i skog och mark. Kerstin Ekman är också en fantastisk naturskildrare.

Harry Martinson, Samlade dikter

Elin Wägner, Åsa - Hanna

Verner von Heidenstam, Dikter samt romanerna Folke Filbyter och Bjälboarvet som tillsammans kallas Folkungaträdet. Jag läste dem som väldigt ung och minns att jag var väldigt fascinerad. Heidenstam har varit ganska misskänd i Sverige men nu har han fått en viss upprättelse. Professor Martin Kylhammar kommer ut med en ny bok om honom i höst. Den bygger på hittills opublicerat material såsom brevväxling mellan Heidenstam och Kate Bang och Kate Bangs dagböcker.

Fredrika Bremer, För hela hennes liv och gärning. En kan inte annat än beundra dessa föregångskvinnor som var så modiga och nyfikna. Carina Burman har skrivit en fantastisk biografi över Fredrika Bremer.

Minnet av vatten

När Emmi Itärantas dystopiska roman, Minnet av vatten, kom ut blev den omedelbart succé. Den översattes raskt till mer än 20 språk och filmrättigheterna såldes. Författaren bor i England och skriver sina böcker först på finska, sedan på engelska på samma gång som hon redigerar och sedan på finska igen. Romanens huvudperson är temästarens dotter Noria som går i lära hos sin far och också invigs som temästare en tid innan fadern dör. Det har varit oljekrig och och den globala uppvärmningen har förändrat världen dramatiskt. Kina har tagit makten över Europa, så även över Skandinaviska unionen. Vatten är en bristvara. Gott te tillagas med fördel av riktigt vatten och inte av avsaltat havsvatten. Temästarens dotter har kunskap om en dold källa i fjällen där det finns riktigt vatten. Vattnet bevakas annars av militären. De som syndar mot vattenlagarna får en blå cirkel målad på sina hus och bestraffas på olika sätt. Noiras bästa väninna, Sanja, har sin familj att ta sörja för och de har det betydligt sämre ställt än Noiras. Sanja är tekniskt begåvad och kan bygga ihop saker av fynd som flickorna gör när de gräver i den väldiga plastgraven. Några CD - skivor som de lyckas få liv i innehåller värdefulla upplysningar. Noira är övertygad om att det finns riktigt vatten i De förlorade områdena och att det är vatten som militären behåller för sig själv. Samhället är sådant att ingen vet säkert vem som går att lita på. Jag blev på ett tidigt stadium lite misstänksam mot Sanja. Noira representerar kontinuitet och kultur; något bestående av äldre datum. Sanja med sina tekniska kunskaper pekar framåt. Itärantas språk är väldigt poestiskt, nästan lite drömskt. Jag har en känsla av saga och legend; något tidlöst och - trots geografiska angivlelser - utanför något rum. Under läsningen tänkte jag att stämningen i romanen påminde mig om något jag nyligen läst, nämligen Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Minnet av vatten är en mycket läsvärd roman som ger upphov till många tankar och en hel mängd kalla kårar.

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser Enda regeln: Inga spoilers!

Nilssin förlag

"På eftermiddagen en helg i mars reste sig Dewi Ayu ur graven efter att ha varit död i tjugoett år. En pojke som vallade får blev väckt från sin middagssömn under ett pagodträd, kissade i sina kortbyxor, och hans fyra får for iväg mellan gravstenarna som om en leopard släppts lös bland dem. Alltihop började med ett oväsen vid en gammal grav med en namnlös gravsten och knähögt gräs, som alla kände till som Dewi Ayus grav. Hon hade dött vid femtiotvå års ålder men levde nu igen efter att ha varit död i tjugoett år. Hädanefter visste ingen hur man skulle beräkna hennes ålder." från sid 13 i Skönhet är ett sår av den indonesiska författaren Eka Kurniawan. Fler smakebitar HÄR

Låt den fjärde gå fri

Majken E Johansson, född 1921, var kanslist innan hon slutade sitt arbete för att skriva romanen om Kaja, Låt den fjärde gå fri, 1988. Kaja sitter på ålderdomshemmet och minns och berättar för sin senila väninna Dora som svarar bort - i - tok, men är vänlig och följsam. Kaja hade det inte lätt som barn. Hennes mor, "stackars Anna" var lätt efterbliven och fick Kaja alldeles för ung. Moster Elin fick ta hand om Kaja. När det blev kärvt i hushållet lämnades Kaja över till det barnlösa paret Olivia och Bernt. Kaja avskydde lukten i deras hus och längtade oavbrutet "hem". Kaja träffar Erik som ser bra ut och är ett gott gifte. När hon blir gravid är hon inte orolig. Det är ju hon och Erik. Så blir det inte. Det blir Kaja och den glade spelevinken John, som inte har ett öre på fickan. Kajas dotter Erika har lämnats till moster Elin. Kaja har svårt att fördra sin dotter och saknar henne inte. John har svårt att få arbete och ibland har Kaja inte mat för dagen till sina barn utan måste gå på tiggarstråt. De numera vuxna barnens minnen blandas med Kajas. Äldsta dottern Harriet hackar hela tiden i moderns lever. Hon minns bara oförrätter och brist på kärlek och ställer modern till svars. Johns familj och förhållandet till dem berättas det också om. Om Kaja har svårt att älska någon så är hon också en människa som det är svårt att älska. Hon är bittert besviken på livet och vad det inte gav henne. Hon är skoningslös mot sig själv men också mot andra. Det oäkta barnet, Erika, håller sig undan men skickar bilder på sig själv som sexton år och på sin dotter och dotterdotter. Kaja funderar mycket på den ordlösa hälsningen. Jag funderar mycket på titeln. Kan det vara en önskan om att den fjärde generationen  inte ska föda oäkta barn i unga år? Hur som helst blev jag gripen av romanen. Den känns äkta; Kajas verklighet sådan den framstod i Kajas upplevelse; en partsinlaga.