Kvinnoalfabetet bokstaven Å

enligt O:

Idag är det bokstaven Å som står i centrum och frågorna är följande:

Vem är din favoritförfattare med för- eller efternamn som börjar på Å?

Åsa Moberg. Jag har inte gillat allt hon skrivit men definitivt Simone och jag och Hon var ingen Florence Nightingale.

Finns det någon annan kulturpersonlighet på Å som du gillar?

Berit Ås, norsk politiker och professor i socialpsykologi. Hon är mest känd för de fem härskarteknikerna som hon identifierade genom sina möten med den manliga hegemonien i det norska storinget och i olika kommunstyrelser.

Förbannad är jag ganska ofta är titeln på en samtalsbok mellan Berit Ås och journalisten Ami Lönnroth

Vilket kulturellt verk av och/eller om en kvinna, med Å i titeln vill du lyfta fram?

Århundradets kärlekskrig och Å alla kära systrar av Ebba Witt - Brattström. Den senare handlar om författarens 70 - tal, när hon bl. a. gick med i Grupp 8.

Finns det någon författare eller någon annan kulturpersonlighet på Å som du ännu inte upptäckt, men är nyfiken på?

Gallie Åkerhielm, författare och översättare, 1907 - 1968, upphovsman till de nio böckerna om Anna - Lena och årsböckerna om katten Trisse.  Hennes namn har alltid funnits i mitt medvetande av ingen anledning alls. Dessutom har hon översatt de gamla böckerna om Angelique av paret Golon!

Kärleken kommer, kärleken går

Så mycken kärlek och så stor sorg! Århundradets kärlekskrig kommer mig att tänka alldeles särskilt på Strindberg och Märta Tikkanen; i den ordningen. Boken är ju också dedicerad till dem. Väldigt omtänksamt av författaren Ebba Witt - Brattström att ge läsaren en förteckning över alla andra litterära referenser som hennes text är tryfferad av. Jag har läst "hon" och "han" och hela tiden försökt att i görligaste mån hålla både författaren och Horace Engdahl utanför. Det rör sig om en versroman; En punktroman är undertiteln. Jag tycker som vanligt mycket om Ebba Witt - Brattströms formuleringskonst och jag tycker att hon lyckas ge plats och röst åt "han" också. Det tycks röra sig om lång och varaktig söndring med inslag av försök till försoning. Att parterna har olika världsbilder  är uppenbart, men det finns ändå mycket gemensamt; inte minst barn. Naturligtvis är mannens kvinnosyn djupt störande om det nu är så att han verkligen tycker att kvinnor är det andra könet och mest lämpade att passa upp. Ebba Witt - Brattström väjer inte för det sjaskiga och låga i det här kärlekskriget. Kärlekskrig är aldrig några vackra historier. De lockar fram det allra sämsta i kontrahenterna. Men ganska ofta lyser det av reminiscenser från den tiden då "hon" och "han" var stormande förälskade, beundrade varandra och skulle erövra världen tillsammans. Jag tycker mig ha läst en sorgesång och inte en rasande text om hat och hämnd.

Kaosutmaning 2016

Natt för gott

Jenny Erbenbecks roman Natt för gott tillkom i sorgearbetet efter moderns död.  Människor som dör förändrar sina personligheter. De blir någon annan och deras tillhörigheter förlorar i betydelse; glasögon, skor mm. Natt för gott handlar om fem möjliga liv i fem böcker som binds samman genom avsnitt som kallas Intermezzo. I första boken dör ett spädbarn i Galizien 1902, kanske delvis på grund av föräldrarnas handfallenhet. I nästa bok möter vi den unga flickan som räddats till livet bara för att dö  redan som 17 - åring i Wien strax efter första världskriget. I tredje boken har vi förflyttats till Moskva. Kvinnan som är huvudperson är 35 år och kommunist

liksom mannen. Den här boken upplevde jag som lätt absurd. Hon är en partikamrat som blivit förrådd och hur hon än betedde sig kunde det tolkas till hennes nackdel. Vem som ville kunde tolka hennes livsberättelse precis hur som helst. Eller inte alls. Allt är slumpartat och helt absurt. Hon blir så småningom avrättad. I bok fyra är vi i Berlin. Kvinnan i den här berättelsen är uppburen författare. Kanske har hon lånat drag av Jenny Erpenbecks mormor Hedda Zinner som var författare, född i Galizien 1902, och som bodde i Moskva och dog i Berlin. Kvinnan i bok fem är 90 år och dör på ett vårdhem i Tyskland. Fyra gången blir det lilla barnet som dör i bok ett återuppväckt; fem gånger dör det. Jenny Erpenbecks bok skildrar europeisk 1900 - talshistoria på samma gång som den berättar fem olika levnadsöden. Det är skickligt gjort. Varje mening är så laddad med betydelse att boken trots sitt omfattande innehåll ändå inte omfattar mera än 270 sidor. Jag blir nyfiken på Jenny Erpenbecks övriga författarskap; Det gamla barnet, Hemsökelse, Ordbok och novellsamlingen Smäck

Japansk mat på svenska

– Jag har lärt mig att göra sushi i Sverige, säger Moé Takemura. Mina svenska kompisar ville att vi skulle göra det tillsammans hemma. Jag hade aldrig gjort sushi i Japan. Sushi gör man inte hemma. Moé kommer från Japan. Nu bor hon i Malmö och jobbar i Älmhult på IKEA. Hon har alltid varit intresserad av skandinavisk design och för några år sen studerade hon industridesign på universitetet i Lund som utbytesstudent. Som examensarbete gjorde hon en kokbok – Japansk mat på svenska. Som ett svar på de svenska kompisarnas frågor. Moé berättade om japansk husmanskost och den japanska matkulturen i Meny. Och lagar också en typisk middag. – Det kallas ichiju san-sai, en soppa och tre rätter, berättar Moé. Japansk husmanskost är som ett smörgåsbord med olika rätter. En rätt med ett protein – kött, fisk eller t ex tofu – och några vegetariska rätter. Dessutom ris på något vis och en soppa. Japansk mat – både snabbmat och fin restaurangmat – blir allt populärare i västvärlden. Men samtidigt, berättar Moé, så tar man i Japan alltmer efter den västerländska matkulturen. Så mycket att man numera t ex äter mindre sjögräs. Ramen, nudlar i buljong, är den senaste trenden från Japan som börjar sprida sig i Sverige. Det är inte heller något man gör hemma i Japan. Meny besöker ett svenskt ramenställe för att se hur de tillverkas och höra om japanska ramentraditioner. Dessutom får vi veta vilken gatumat som är populär i Japan.

En smakebit på søndag

Påskdag och söndag. Dags för en ny smakebit. Läsutmaningen En smakebit på søndag drivs av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Min smakebit kommer från sidan 13  och prologen till Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. 

"I morse ringde Rino, och jag trodde att han ville ha pengar igen så jag tog sats för att säga nej. Men det var något helt annat som fick honom att ringa - hans mamma var försvunnen. "Hur länge har hon varit borta?" - "I två veckor." -  "Och du hör av dig först nu?" Jag måste ha låtit hätsk trots att jag varken var arg eller upprörd, bara lite ironisk i tonfallet. Han försökte förklara sig men  lät generad och pratade osammanhängande, blandade napolitanska och italienska. Han sade att han hade varit säker på att hans mamma drev omkring i Neapel som vanligt. "På nätterna också?" - "Du vet ju hur hon är." - "Ja, jag vet, men tycker du att det är normalt att vara borta i två veckor?" - "Ja. Du har inte träffat henne på länge och det har blivit värre. Hon behöver aldrig sova, kommer och går och gör som hon vill." Till slut hade han i alla fall blivit orolig. Han hade frågat alla, varit runt på sjukhusen och till och med gått till polisen. Utan resultat, för hon fanns ingenstans. Vilken god son: en kraftig karl i fyrtioårsåldern som inte hade jobbat en enda dag i hela sitt liv, bara hållit på med skumma affärer och gjort av med pengar. Jag kunde tänka mig hur noggrann han hade varit. Inte ett dugg. Han hade inte mycket i huvudet och i hjärtat fanns inte plats för någon annan än honom själv. "Hon är väl inte hos dig?" frågade han plötsligt." Fler smakebitar HÄR

Fågeln som vrider upp världen

Efter ett par dagars maratonläsning är jag klar med Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Jag har läst med stort intresse och orienterat mig på en karta över Tokyos olika delar. Avsnitten om japansk - kinesiska kriget i Mongoliet kände jag inte mycket till innan. Murakami är en säregen författare. Somliga teman känner en igen, men en vet aldrig vilken riktning berättelsen tar. Eller - rättare sagt - berättelserna. Den ena historien leder till den andra som leder till den tredje och innan en vet ordet av har en villat bort sig i myllret av ryska dockor. Gränsöverskridandet är ett återkommande tema hos Murakami liksom katter och försvunna flickor. Någon sorts nav i den här romanen är Toru Okada. Han är i trettioårsåldern och kan nog sägas befinna sig i någon sorts livskris. Han är gift med Kumiko som är syster till den förfärlige Noboru Wataya, politiker och slipad affärsman, som är Torus absoluta motsats. Toru är en passiv hemmaman som låter livet hända sig. Frun försörjer. I slutet av romanen har dock Toru bestämt sig för något och agerar efter det. Den torrlagda brunnen i återvändsgränden vid ödehuset spelar en stor roll i Torus liv. Dit drar han sig tillbaka för att tänka. Han träffar en rad kvinnor som får olika betydelser i hans liv; där finns systrarna Malta och Kreta Kano; den uttråkade tonårsflickan Mei; den stiliga lite äldre kvinnan Muskot och hennes överbegåvade, stumme son Kanel. I vissa lägen tänker man på folksagan och ibland Zenbuddhismen ("jag är inget annat än min egen passage"). Det övernaturliga är japanskt. Annars är romanen mera västerländsk och behandlar allmänmänskliga villkor. Litteraturen, filmerna, musiken som Murakami refererar till är västerländsk. Tortyrscenerna är lika kyligt, kliniskt och detaljerat beskrivna som sexscenerna. Humorn glimtar till ibland.
Toru har svårt att skilja mellan dröm och verklighet. Detsamma gäller läsaren. Något utanför styr människan. Endast en liten del av en annan människa är belyst. En får ge sig på nåd och onåd och bara följa med i läsäventyret och inte ställa krav på realism. Jag gillade verkligen Fågeln som vrider upp världen men kände mig något snuvad snuvad på själva slutet.

Bokbloggsjerka 25 - 28 mars

Annikas BOKBLOGGSJERKA 25 - 28 mars ställer den enkla frågan vad vi ska läsa i påsk. En lätt och bra fråga. Böckerna är det första jag packar ner när vi ska åka till sommarstugan. I år blev det tre romaner, en deckare och den 

japanska läroboken.          

Gissa vilken bok jag läst mest i?Å andra sidan regnar det, så det kanske blir läst lite i de andra också. Just nu känns det som om påskekrimet inte är så viktigt. Jag hade annars även packat med Livrädd av Sharon Bolton också. Erpenbeck har jag också läst en del av och Ferrante och Atkinson är provsmakade. Ser fram emot att fortsätta läsningen.