Mina skrivna ord:
Tisdagstrion v. 4: Snö
1. Sverker Sörlin,
Snö: En historia. "Den handlar om att bli bländad när allt är tyst, och att inte se eller
höra någonting när det stormar. Det är en bok om urfolksjägare och
vinterkrigare, om snön vi leker i och snön som är på blodigt allvar om
alpina pister, Vasaloppsspår och världens äldsta skida, funnen i
Västerbotten." Så står det på Bokus. Snö är precis nyutkommen och jag väntar på mitt beställda ex. Sverker Sörlin tävlade i längdskidåkning från 1965 till 1977
2. Jonas Gren,
Tävlingsdräkten. Med efterskrift av historikern och skidåkaren Sverker Sörlin. Jonas Gren lyssnade jag på i Svenska Akademiens Börssal i höstas när Elin Wägnersällskapet firade att det var 80 år sedan EW valdes in i Svenska Akademien. Jonas Gren läste utantill sin fantastiska sonettkrans om snö, skidvallning och döden. Publiken lyssnade andlöst, kan jag säga. Väldigt högtidligt att besöka Börssalen också. Inte helt lätt att bryta sig in, men till slut gick det. En hastig vända in i Nobelbiblioteket blev det också.
3.
Snö av Maxence Fermine kom ut på svenska 2004 i översättning av Kerstin Hallén. En liten oerhört poetisk roman om snö, poesi, skönhet och haiku.17-årige Yuko bor i norra Japan på ön Hokkaido i slutet av 1800-talet. För
fadern, som är shintopräst, är det självklart att Yuko antingen ska
ägna sig åt religionen eller armén. Men Yuko vill bli poet. Haiku, snö
och siffran sju är heligt för honom. Det är så vackert, rent och finstämt på ett skenbart enkelt språk.