En smakebit på søndag v. 49 2023

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger står bakom bokutmaningen En smakebit på söndag. den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Min smakebit kommer denna veckan från Bannlyst av Selma Lagerlöf. 

Sven Elverson låg och strök sakta över sin panna. Ibland for han sakta med fingret över den, ibland med hela sin fina och smala hand. I sin själ kände han en märkvärdig frihet och rörlighet. Tankarna kommo klara och oemotsägliga. Vägarna öppnade sig för honom. "Far," ropade han, då han hade legat en stund, "jag tror ingenting är så mäktigt som äcklet. Det besegrar alla. Ingen kan kämpa emot det. Man bör veta det från början. Den, som kämpar mot äcklet, kommer att bli slagen." Fadern höjde litet på axlarna. Han grymtade något litet till svar, som inte hördes mittunder vågsvall och vindsus. Sven Elverson låg allt fortfarande kvar och tänkte. "Men äcklet är ingenting ont. Det är en varnare och vaktare. Och den, som kan begagna sig av äcklet och bruka det till sådant, som är gott, han kan gör mycken nytta bland människorna."

Fler smakebitar HÄR

Veckans mening v. 49 2023

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord har en lördagsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på en mening ur det vi just läser; en mening som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp ett ögonblick. Min Veckans mening v. 49 kommer från Bannlyst av Selma Lagerlöf. Fler meningar HÄR

"Just som hon sade detta, såg hon hur Sven Elversson reste sig, lika mild och förlåtande som förut, bara beredd till underkastelse och lidande."

Albertineutredningen

Vad gör man när man avslutat På spaning efter den tid som flytt och hamnat i den öken som breder ut sig Efter Proust? undrar man på förlaget Faethons hemsida. Svar: Man kan till exempel ta del av Albertineutredningen av den kanadensiska poeten, översättaren och kritikern Anne Carson vars namn ju nämnts i nobelprissammanhang de senaste åren. Hon försörjer sig genom att undervisa i antik grekiska. Albertine är den kvinna berättaren haft den längsta relationen med. Hon omnämns på 807 sidor i boken och namnet Albertine används 2363 gånger i boken. 19% av sin tid använder hon till att sova. Förmodligen av ren självbevarelsedrift. Det tycks vara den sovande Albertine som behagar berättaren mest. I vaket tillstånd tråkar hon ut honom. Lögnen var en annan utväg hon tog till för att skydda sig mot den svartsjuke berättaren. Albertineutredningen innehåller 59 notiser om Albertine och så finns det även ett appendix där Anne Carson till exempel berättar om Madeleinekakans ursprung, hastighetsbegränsningen i Frankrike 1907, om Samuel Beckett och sömnteori. Albertineutredningen fungerar som en liten pralin efter middagen.

Titel: Albertineutredningen

Författare: Anne Carson

Översättare: Mara Lee

Förlag: Faethon

Tryckår: 2020

Antal sidor: 56

Fem en fredag v. 49 2023: Yttranden

 elisamatilda: Fem en fredag v. 49: Yttranden 

1. Vilka ord använder du för ofta? Varför?
   
2. Vilka ord använder du inte tillräckligt? Nej!
   
3. Vilket ord har du nyligen lärt dig? Paddehatte (svamp)
   
4. Vilka ord älskar du att höra? Hej mormor!
   
5. Vad är ditt favorituttryck? Nu tog fan bofinken

Helgfrågan v. 49 2023

Mias helgfråga v. 49: Vilken bok har du rekommenderat flest gånger till andra människor?

En bra fråga men en svår fråga för min del. Jag har alltid talat om Hundra år av ensamhet av Garcia Marquez som en stor läsupplevelse. Ända tills jag läste om den ganska nyligen och inte alls tyckte särskilt mycket om den. Väldigt snopet. När en rekommenderar böcker till andra beror det ju mycket vilka dessa andra är. Sigrid Undset, Kristin Lavransdotter är ett bra val till den historieintresserade. Long John Silver av Björn Larsson passar bra till den äventyrlige och seglingsintresserade. Den rekommenderade jag till en herre som inte ville läsa skönlitteratur. Han kom tillbaka och var alldeles begeistrad! Harry Martinsons dikter rekommenderar jag alltid. Och Barbro Lindgrens trio Vems lilla mössa flyger, Korpen flyger, Vad lever man för?

Advent

Det är den vackraste bok jag läst på väldigt länge. Islänningen Gunnar Gunnarssons Advent tar sin början andra söndagen i advent. Benedict är 54 år och har under hela tjugosju år varje advent gått ut i fjällen för att leta efter får som saknas. Bönderna är beroende av sina får och Benedict är mån om allt levande inte minst djur. Med sig har han sin trofasta hund Leó - som påven - och gumsen Vrese. Båda två är viktiga delar i den här treenigheten. Leó använder sig av sitt luktsinne och söker upp fåren och Vrese håller ihop fårskocken och ser till att de hittar mat och att ingen rymmer. Första dagen kommer de till Botn och bonden Pjetur och hans hustru Sigridur. De har sonen unge Benedict som jag ser som en sorts arvtagare till den gamle - ja, han kallas så, Benedict, 54. Det bryter ut en förfärlig snöstorm och kylan kryper ner mot 30 grader. Men Benedict vet exakt hur man kommer till fjällstugan. Innan han själv går till vila ordnar han för sina djur. Stormen vill inte lägga sig. Is och snö biter sig fast i djurens pälsar och när de kommer till Benedicts jordhåla som han gjort iordning för många år sedan får han börja med att befria dem från istappar. Tändstickorna får han torka innanför ulltröjan men sedan blir det ljus och kaffe. Allt som oftast reflekterar Benedict över livet och människans villkor. Han är nöjd med sitt liv som det blev efter det att han släppt alla planer och förväntningar. Benedict är skuren i ett stycke. Han är alldeles säker på vad som är rätt och fel. Han är där han vill vara. Han är torpare och dräng. Aldrig skulle han neka att hjälpa någon som behövde bistås sin hjälp. Även om tiden i snöstormen blev längre och matsäcken tog slut. Lite tråkig är han eftersom han varken dricker eller spelar kort, tycker man. Han vill tjäna bygden, samhället och skapelseverket. När Benedict dröjer samlar unge Benedict ihop några jämnåriga och går ut för att leta efter honom. Benedict tar sig till slut till Botn med uppbjudande av sina allra sista krafter. Fårflocken tar Vresen och unge Benedict hand om. Advent är en underbar bok. Så enkel, ren och storslagen fastän den handlar om det tillsynes lilla livet. En känner sig vederkvickt efter att ha läst Advent. Hemingway fick inspiration att skriva Den gamle och havet. Utmärkt att Bokförlaget Thorén & Lindskog gett ut boken på nytt och i ny översättning av Ingrid Kampås. Gunnar Gunnarsson (1889 - 1975) påminner mig om en annan författare som jag tycker mycket om, nämligen R.S. Thomas (1913 - 2000). Han var präst och poet och bodde i Wales. R. S. Thomas var en hängiven fågelskådare och naturvän och skrev om de fattiga jordbrukarna som slet oavsett omständigheterna. Han beskrivs som "något av vresig profet och ömsint fåraherde på samma gång". Gunnar Gunnarsson och R S Thomas var samma andas barn.

Titel: Advent

Författare: Gunnar Gunnarsson

Översättare: Stellan Arvidson

Förlag: LT:s förlag

Tryckår: 1953

Antal sidor: 83

Veckans kulturfråga v. 49 2023

enligt O: Veckans kulturfråga v. 49: Vad gör du för att komma i julstämning?

Det är faktiskt en del traditionella saker som åker fram: adventsstake med fyra ljus, kalenderljus, ljusstakar i några fönster, julstjärna, liten oljelampa, julgardiner och hyacinter. 

Har just läst Gunnar Gunnarssons Advent och kommer förmodligen att läsa någon mer julbok. Första advent går jag i kyrkan. Det är tradition.

Fairytale of New York med Shane McGowan och Kirsty MacColl kommer jag att spela många gånger liksom O Holy night med Patty Smith. Tre julkonserter är bokade.

Antagligen kommer jag att leta upp någon fånig julfilm också. T. ex. den där med Colin Firth som jag aldrig lär mig vad den heter. Det lärde jag mig för två år sedan. Det är kul.