Fem en fredag v. 13 2023: Medelsvensson

 elisamatilda: Fem en fredag v. 13: Medelsvensson

Bild lånad från Sfi, Sandviken

1. Hur är du en riktig Svensson? Vi har en villa och en son och en dotter

2. Vad gör du direkt när du kommer hem? Byter till något bekvämare

3. Vilken tid går du och lägger dig? 00.30

4. På vilket sätt är du tråkig? Tycker om att vara hemma. Också.

5. Har du en Ove i ditt liv. Det ska vara jag själv i så fall? (Men jag lämnar alltid tillbaka de saker jag eventuellt lånar och är inte särskilt snål = Ove Sundberg.) Här inser jag att jag svarat på "fel" Ove. Jag har svarat på Ove i filmen med Lassgård. Han som är grumpy och deprimerad.

Helgfrågan v. 13 2023

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 13: Läser du fackböcker? I så fall om vad? 

Jag läser ofta fackböcker om allt möjligt. Just nu läser jag Att läsa Proust av Olof Lagercrantz och Jesus av DickHarrison. Olof Lagercrantz blir en inte besviken på. Han är så kunnig och har ett väldigt fint språk. Dick Harrison föreläste om sin bok i tisdags på sitt sedvanliga medryckande och övertygande sätt. Honom blir en inte heller besviken på. Som en kuriositet kan nämnas att Att läsa Proust kostar 5 - 600 på antikvariat!

Veckans kulturfråga v. 13 2023

 enligt O: Veckans kulturfråga v. 13: Vilka bokserier följer du nu? Väldigt lätt att  besvara den frågan just nu. Jag följer nämligen bokseriernas bokserie På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust och är nu på del tre med undertiteln Guermantes. Min metod är att läsa minst 20 sidor per dag. Det kan tyckas vara lite men det är det inte. En måste läsa sakta och noga. Betydligt snabbare går det att läsa Elly Griffiths serie om arkeologen Ruth Galloway eller Louise Pennys serie om kommissarie Gamache i kanadensiska Three Pines. Jag är inte klar med varken Vardagar av Ulf Lundell eller Min kamp av Karl - Ove Knausgård. Den nya serien har jag inte ens börjat på.

Tisdagstrion v. 13 2023: Brev och dagböcker

Ugglan&Boken: Tisdagstrion v. 12: Brev och dagböcker 

1. Karin Boye. Okända brev och berättelser av Pia - Kristina Garde. Pia - Kristina Garde har forskat om Karin Boye i nästan 40 år. Hon har träffat många människor som känt Karin Boye; hon har fått ta del av unikt brev- och dagboks- och bildmaterial och nu har det blivit en bok till också utgiven på  ellerströms förlag.

2. Dagbok 1984 - 1989 av Sándor Marai är en av de vackraste böcker jag läst. Den  handlar om de fem sista åren i Marais liv. Han börjar känna av sin kropps förfall; han ser dåligt och måste gå med käpp. Men intellektuellt är det inget fel på honom. Han kommenterar klarsynt läget i världen och håller ett speciellt öga på utvecklingen i Ungern precis som han alltid har gjort. Och han läser klassiker.

3. Brev från min barndom av Emma Reyes. Emma Reyes föddes Bogotá i Colombia 1919 och dog i Bordeaux 2003. Mellan åren och 1969 och 1997 skriver hon tjugotre brev till vännen Germán Arciniega, historiker och kritiker, och berättar om sin barndom. Denne visar breven för Garcia Marquez som ringer upp henne och berättar att han haft stor nöje av läsningen. Emma Reyes blir rasande över att Germán Arciniega svikit hennes förtroende. Det dröjer tjugotre år innan hon talar med honom igen.

Bonus: Du vet inte vad krig är. En ukrainsk flickas dagbok av Yeva Skalietska. En tolvårig flicka berättar om hur livet med ens tog en ny och fruktansvärd vändning i och med Rysslands ockupation av Ukraina.

Territoriella anspråk

Frans Wachtmeister är född 1993 i Skåne. Under tio år har han bott i Tokyo och bland annat studerat konsthistoria. Nu har hans debutroman, Territoriella anspråk, kommit ut. Protagonisten i romanen är översättaren Hans, som arbetar på det största konstmuséet i Tokyo. Han är inte speciellt entusiastisk över sitt arbete där han nu har så många tekniska hjälpmedel att tillgå att arbetet inte längre kräver så mycket. Han är duktig på japanska men lärprocessen har avstannat. Han får i uppdrag av sin chef att hämta en tysk forskare på flygplatsen Narita. Han blir mycket förtörnad när han inte får ta firmabilen utan måste använda sig av tunnelbana. Men han måste ligga lågt. Han har ännu ett år kvar på kontraktet. Max Weiss (maximalt vit), den tyske forskaren, ska studera vilande Buddhor. Egentligen tycker jag att det är han som borde vara kränkt över att behöva åka tunnelbana och jag tror inte att japanerna hade behandlat en europeisk forskare på det sättet. Hans och Max är inte direkt besläktade själar. Hans är cynisk och livstrött medan Max bubblar av entusiasm. Hans går omkring i hawaiiskjorta vilket jag tycker är respektlöst och en onödig demonstration. Arbetskamraterna är korrekt klädda i kostym. Max å sin sida vill bli en riktig japan. Kostymen är självklar för honom. Oavsett hur de båda klär sig är de ju gaijin, 外人, för japanerna och kommer alltid att förbli. Max är beredd att gå långt i anpassning. Hans förklarar för honom att det kvittar hur han gör. Han blir aldrig japan. En kan inte välja identitet. Assimilation är omöjlig. Hans är en mycket ensam människa och har få om ens några vänner. Men han har inte precis bjudit till heller. När Max ska studera buddhor utanför Tokyo hyrs en lyxig Mazda och Hans blir chaufför. Bilen har en dekal som anger att bilföraren är utlänning. Ett korkat tilltag av Max gör att deras resa håller på att sluta i katastrof. De skogsklädda bergssluttningarna beskrivs som mörka och hotande och en kommer att tänka på alla japanska spökhistorier. De tjugofyra martyrernas kapell på Unzenvulkanen för tankarna till Tystnaden av Shusaku Endo. Thomas Manns Bergtagen nämns i texten. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, sade redan Rudyard Kipling. Hans är mycket avvaktande och ganska njugg mot japanerna och det uppfattar jag är författarens attityd också. Frans Wachtmeisters språk är bra och romanen är mycket intressant och väldigt lättläst. Naturligtvis ger det helt andra erfarenheter att och arbeta i tio år i Tokyo än att ha varit där några gånger som turist. Men jag vill ändå gärna tro att min uppfattning om japanerna som ett vänligt folk som gärna ser européer i Japan är den som stämmer med verkligheten.

Titel: Territoriella anspråk

Författare: Frans Wachtmeister

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2023

Antal sidor: 246

 

En smakebit på søndag v. 12 2023

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

"Allt hade varit som vanligt natten till den 24 februari. Jag sov gott. Men av någon anledning vaknade jag sedan väldigt tidigt på morgonen. Jag bestämde mig för att försöka sova i vardagsrummet i stället för i sovrummet. Jag lade mig på soffan, blundade och började slumra in.  Klockan 05:10. Jag väcktes plötsligt av ett högt metalliskt ljud som ekade genom gatorna. Först trodde jag att det var en bil som tryckts ihop till skrot, vilket hade varit märkligt eftersom jag inte bor i närheten av ett skrotupplag. Sedan insåg jag att det  är en expolosion. --- Billarm började tjuta. Farmor försökte hålla sig lugn. Hon kom bort till mig och sa: Håller Putin verkligen på att starta ett krig emot Ukraina?

Ur Du vet inte vad krig är. En ukrainsk flickas dagbok av  Yeva Skalietska 

Fler smakebitar HÄR                                                                                               

Veckans mening v. 12 2023

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Veckans mening v. 12: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Häng på du också!" Min mening kommer ifrån Dessa vackra hästar av Cormac McCarthy

"En dag när Buddy kom hem oppifrån Oklahoma sa han att det slutade blåsa däroppe en dag och då ramlade alla hönsen omkull."