Fem en fredag v. 10 2023: Fem

elisamatilda: Fem en fredag v. 10: Fem

1. Minns du hur du firade din 5-årsdag?  Har inte en aning

2. Vilka fem saker från barndomen har du i förråd/källare? En trasig trasdocka. Det är allt.

3. Hur firade du din födelsedag för fem år sen? Med mina syskon och senare med barn och barnbarn

4. Vilka fem kända personer skulle du bjuda på ditt nästa kalas? Gustav och Viktor Norén, Albin Lee Meldau, Karl - Ove Knausgård och Margaret Atwood

5. Har du just nu fler än fem saker på din önskelista? Saker är inte precis något jag önskar mig. Men ett fungerande "t" till mitt tangentbord skulle jag vilja ha så jag slipper sitta och kolla hela tiden och fylla i.  Ett fint tak till huset hade inte varit dumt, men annars är det mera upplevelser jag önskar mig; typ resor och dylikt.

Helgfrågan v. 10 2023

 

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 10.

Mia undrar om vi har det tyst omkring oss när vi läser? Eller om vi har musik på? Om vi läser på bussen?

Det beror på vad jag läser. Om jag läser Proust får det vara lite tyst omkring mig, men jag kan lätt koppla bort tal i radio. Annan litteratur kan få samsas med TV-program och musik om det behövs. På tåg och bussar läser jag gärna om ingen sitter och pratar högljutt i telefon för då är det kört! Men allt beror på typ av litteratur och dagsform.

Avatar

Äntligen har även jag sett Avatar. Det var verkligen att lämna min bekvämlighetszon, men det gick väldigt bra. Science fiction är ju inte min starkaste gren men jag brukar göra försök med jämna mellanrum. Jag blev förvånad över att den kom ut så tidigt som 2009. Regissör och producent var James Cameron; hans första stora film efter Titanic från 1997. Det var också den första filmen där Cameron använde datoranimation för att skapa en helt ny värld. Planeten Pandora är som en färgstark undervattensvärld med fantastiska djur och jättelika helveckade orange trattkantareller och långa smidiga människoliknande varelser med stora ögon och öron som alfer. Nu har jordens människor funnit att de behöver mera utrymme och kastar ögon på Pandora. Där finns också värdefulla tillgångar som vissa smarta människor tycker sig behöva. Om någon har något en vill ha gör en sig till fiende med denne någon och kan gå till angrepp. Tekniken är ju högaktuell. Med hjälp av fantastisk teknik förvandlar sig vetenskapsmän till avatarer som liknar människorna på Pandora och kan utföra vetenskaplig forskning för framtida behov. Sigourney Weaver spelar en dedikerad forskare som far till Pandora tillsammans med den rullstolsburne marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) vars tvillingbror Tommy tidigare deltagit i pandoraprojektet men omkommit. Jake får i uppdrag att göra sig till god vän med folket på den främmande planeten. Det lyckas över förväntan, men de är mycket på sin vakt.  Slutstriden i Avatar var alltför utdragen för min smak, men för övrigt såg jag filmen med stort nöje och funderade mycket på hur man kunnat spela in alla fantastiska scener. Filmen är den fjärde dyraste filmen som gjorts. Fram till 2022 också den mest sedda. Fortsättningen heter Avatar: The Way of Water (2022) och den vill jag naturligtvis också se.    

Veckans kulturfråga v. 10 2023

enligt O tycker att vi ska uppmärksamma internationella kvinnodagen idag och det kan nog vara på sin plats. Jag tycker att den kommit i skymundan på senare år. Ändå finns det ju massor av kvinnor att uppmärksamma; många helt okända. Och på tal om Jonatan Unge så är Cecilia Düringer, historielärare, programledare och författare, en kvinna jag beundrar. Så kunnig och skärpt. Kunnig och skärpt var också Sara Danius. Och som en beundrade hennes vackra kläder! Maggie Smith är en annan favorit. Downton Abbey och Harry Potter är två serier hon medverkat i. Ida Trotzig, 1864 - 1943, gifte sig med sin betydligt äldre morbror som var polischef i Kobe och gjorde Japan till sitt andra hemland. Hon skrev bl. a. Japansk blomsterkonst.  Sanna Marin, Finlands rekordunga statsminister, är värd all beundran. Fredrika Bremer var en verklig pionjär och tidig kvinnosaksförkämpe med en vilja av järn. Listan kunde lätt göras lång, men jag nöjer mig med de här sex. Annars hade det ju varit lätt att lägga till några fantastiska författare, typ Kerstin Ekman och Margaret Atwood, också, men de är ju å andra sidan så självklara att de inte behöver nämnas. Så blev det en oktett till slut.

Tisdagstrion v. 10 2023: Runt Östersjön

Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 10: Runt Östersjön

1. Tallin/Estland: Kustobservationer av Anna Fock handlar om Liis som är strax över trettio. Hon bor i Tallin och arbetar som hyttstäderska på Sverigebåten och konstruerar också korsord för ett par tidningar. Hon var en lysande stjärna under skolgången och gick från klarhet till klarhet. Men någonstans hakade det upp sig och hon gjorde ett studieuppehåll under vilket hon inte var välkommen att bo hemma hos mamma. Liis upptog aldrig sina universitetsstudier. Hon vandrar omkring i Tallin och iakttar hur staden förändrats.

2. Polen: Liten bok om döden av Andrzej Stasiuk Stasiuk reflekterar över döden och människors inställning till den; skillnaden mellan döden i staden och på landet. Farmor och en granne fick dö hemma i känd miljö. Vanligare är att människor dör på institution omgivna av okända. Under en resa med  barndomsvännen Aleksander visar det sig att denne är döende. Berättelsen om honom handlar om de samhällen de reser igenom, barndomen, uppväxten, de fabriksarbetande fäderna, teknik och musik. Ingen gång nämns döden eller att dö.

3. Lettland: Modersmjölken av Nora Ikstena fick sitt internationella genombrott med romanen Modersmjölken. Den handlar om Sovjetlettland och berättare är mor och dotter. I bakgrunden finns mormor och styvmorfar. Modern är framgångsrik gynekolog och fertilitetsläkare, men har svårt att underordna sig det förtyckande systemet. Det drabbar ju också dottern som blir förhörd av partigängare, lärare och rektorer.
 

Hemma

Den namnlösa protagonisten i Hemma av Judith Hermann bryter plötsligt upp från sin man, Otis, och sin utflugna dotter, Ann, och bosätter sig vid en polder i norra Tyskland. Hon bor i ett förfallet hus i en liten by som hon finner hemsk. Hon vill ha utrymme. Hon vill vara för sig själv och inte inlåta sig med någon. Hon arbetar hos sin bror Sascha, som är nästan 60 och har en sjökrog och en flickvän, Nike, som är 20. Nike ser ut som en muräna när hon sover och hennes hår glöder i mörkret, säger Sascha. Plötsligt tänds ljusen i huset intill kvinnans. Konstnären, Mimi, som bor där har kommit hem. Kvinnorna blir goda vänner och den namnlösa får även träffa Mimis bror, Arild, som är lantbrukare och doftar ensilage och after shave. Utan vidare krusiduller går kvinnan omedelbart i säng med Arild. Kvinnan skriver ofta kärleksfulla brev till sin man, hoardern Otis. Alla människorna i byn är äldre eller medelålders och aningen skamfilade av livet. De är måna om sin integritet; raka och enkla. I utkanten av byn finns en rad husvagnar som vaktas av hotfulla hundar. Unga Nike umgås i de där vagnarna. Sascha förstår inte vad hon gör där. Spelar kort, säger hon. I slutet av romanen händer något förfärligt som en aldrig får någon egentlig förklaring till. I boken förekommer ofta lådor av olika slag. Kvinnan har en låda på vinden för att infånga den mård som tros härja där. Nike hölls instängd i en låda av sina föräldrar, mm. De här lådorna symboliserar något. Många meningar läser jag flera gånger och försöker utvinna det mesta möjliga av dem. Hemma har något alldeles särskilt som är svårt att sätta fingret på.  En kan läsa Hemma rakt upp och ner och vara nöjd med det.  Men sedan börjar den leva sitt eget liv och symboliken stiger mot ytan. Och en börjar fundera. Hemma är det bästa jag läst på mycket länge.

Titel: Hemma

Orig:s titel: Daheim

Författare: Judith Hermann

Översättare: Jesper Festin

Förlag: Weyler

Tryckår: 2022

Antal sidor: 168

En smakebit på søndag v. 9 2023

"Flodens dån stiger upp mot huset. Regnet slår på fönstren alltsedan morgonen  och en tät vattenånga silar nerför rutan, vars ena hörn är spräckt. Den gulaktiga dagern slocknar. Det är ljumt och kvavt i rummet. Den nyfödde rör sig i vaggan... Ehuru gubben skjutit av sig träskorna vid ingången, knaka golvtiljorna under hans steg. Barnet börjar kvida och modern sträcker sig ut ur sängen för att trösta det. Farfadern trevar sig fram till lampan och tänder den, så att den lille ej ska bliva rädd för mörkret,  då han vaknar. Lågan upplyser gamle Jean - Michels rödbrusiga ansikte, vita borstiga skägg, buttra min och livliga ögon. Nu närmar han sig vaggan, hans kappa utströmmar fuktighet; han släpar med fötterna i de tjocka blå ullsockorna. Louisa gör tecken åt honom att ej komma för nära. Hon är ljus, nästan vithårig, dragen en smula tärda; det milda, fårliknande ansikte är översållat med fräknar; hon har bleka, svullna läppar, som ej kunna tillslutas riktigt. Hon ler blygt och smeker barnet med ögonen - blå svävande ögon, där ögonsenen är en helt liten punkt full av oändlig ömhet."

Från sidorna 7 och 8 i Jean - Christophe 1. Daggryningen av  Romain Rolland

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR