skip to main |
skip to sidebar
Mias helgfråga:
Hur viktigt tror du det är att man besöker och kommentarer andra bokbloggare? Utveckla gärna...
Jag tycker att det är både viktigt, roligt och lärorikt att besöka andras bloggar. Och jag förmodar att jag inte är ensam om att tycka att det är roligt med en kommentar så jag kommenterar ofta. Och så många boktips en får! En kan ju inte hålla reda på allt själv.
Bonusfråga: Vad är din favorit bland fikabröd?
Walkers shortbread. De smakar verkligen pure butter.
Annie Åkerhielms roman från 1933, Bakom spalterna, handlar om några människoöden med anknytning till en tidning, Stockholmsposten. Styrelsen kräver förnyelse och funderar på att anställa någon som kan arbeta bredvid chefredaktören Graab . Den konservativa Stockholmsposten skulle bli rolig. Den avhållne chefredaktören Graab slutar självmant och lyckas förhandla sig till en hyfsad pension. Moren har gjort sitt; moren kan gå. 1914 års idéer om Tysklands oskuld och oförtjänta martyrskap, Versaillesfredens världsförbrytelse, den lagliga ordningens helgd, och så vidare har varit de värden som hållits högt på Stockholmsposten under Graabs ledning. Efterträdaren Herbert Odell lyckas inte heller så bra. Han måste gå till sin grosshandlarbroder och be om hjälp. Brodern kan skaffa engelska annonsörer mot att England får stöd i tidningens allmänna hållning. Annonskorruption kallas sådant. Graabs dotter, Hjördis, arbetar på tidningen av nödtvång. Alla måste hjälpas åt att försörja familjen. En dag får hon ta hand om riksdagens remissdebatt och sköter det så bra att hon får fortsätta med det och får löneförhöjning. Hjördis gifter sig i all stillhet med sin veke David som vill ägna sig åt konsthistoria. Hjördis syster Alfhild vet att hon inte kan fylla Hjördis plats i hemmet. Tiderna är hårda. Det är ekonomisk kris i hela världen och arbetslösheten är hög. Stat och kommun har slösat. David blir uppsagd och de flyttar till en mindre lägenhet och Hjördis får arbeta mera. Alfhild dras till kommunismen genom sin pojkvän Kurt. Flickorna bror Alf åker till Tyskland en tid och grips av nationalsocialismens råa kraft.
Annie Åkerhielm kan berätta. Och hon och hennes man Dan Åkerhielm har egna bistra erfarenheter av hur arbetet på en tidningsredaktion kan gå till. Författaren är också intresserad av och insatt i tillståndet i samhället.
Titel: Bakom rubrikerna
Författare: Annie Åkerhielm
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Tryckår: 1933
Antal sidor: 223
Johannas deckarhörna: Veckans topplista handlar om våra fem bästa lästips bland böcker som finns utgivna i pocketformat.
1. Glaskupan av Sylvia Plath
2. En ny tid av Ida Jessen
3. Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
4. Farfar var rasbiolog av Eva F Dahlgren
5. 1793 av Niklas Natt och Dag
Tara Westover är i dagens läge 32 år. När en läser hennes självbiografi, Allt jag fått lära mig, känns det som att det förflyter väldigt lång tid. Hon växer upp i en mormonsk familj i ensliga trakter i Idaho. Tara är yngst i en syskonskara på sju. Far arbetar på sin skrotfirma och mor tillreder naturmediciner och agerar som barnmorska. Gene Westover är en riktig domedagsprofet och en prepper. Slutet är alltid nära. Han är hård mot sin familj och menar att kvinnans plats är vid spisen födande barn. Tara noterar utbrytningsförsök hos några av sina bröder, men det blir inte mycket mer än försök utom för en. Någon smygstuderar. Som barn till mormoner ska de inte gå i vanlig skola. Läkare och mediciner är också förbjudet. Tara arbetar på sin egen utbildning på sitt eget sätt. Lyckligtvis finns det lärare som inser att hon är en ovanlig begåvning. Inte nog med att hon ska klara sina studier trots att hon saknar grunderna. Hon ska också försöka verka "normal"; försöka smälta in i mängden. Och så måste hon ju också ordna sin egen ekonomi. Hon får ta extra arbeta och plugga om nätterna med magsår, körtelfeber och streptococker. Ibland tvivlar hon på sina egna minnen och är beredd att anpassa sig efter familjens. Men då har hon sina dagböcker. Långsamt lossnar banden till familjen. Modern är solidarisk med fadern liksom några av syskonen. Men Tara ger inte upp den kampen heller. Hon har gjort det hon ville göra och hon trivs med sitt liv. Kanske kan hon också få tillbaka sin familj? Jag hade svårt att släppa den här boken. Taras person och öde gjorde starkt intryck. Och jag tycker att hon lyckades bra med att beskriva sina dubbla känslor för de olika medlemmarna i familjen. Moderns totala lojalitet med fadern är svår att förstå eftersom det drabbade barnen. Någon gång vidgår hon att hon handlat fel och det känner Tara som en upprättelse. Men det innebär inte att Tara är förlåten sitt avhopp.
"När jag hade berättat för pappa att jag tänkte börja på college hade han sagt att en kvinnas plats var i hemmet och att jag borde lära mig om örter - "Guds eget apotek", hade han kallat det medan han log för sig själv - så att jag kunde ta över efter mor. Han hade sagt mycket mer än så förstås, om hur jag lustade efter människans kunskap istället för Guds, men jag bestämde mig för att ändå fråga honom om trigonometri. Här fanns ett korn av mänsklig kunskap som jag var säker på att han besatt. Jag klottrade ner talet på ett nytt papper. Pappa tittade inte upp när jag kom in, så långsamt och försiktigt sköt jag fram pappret ovanpå ritningarna. "Pappa, kan du lösa det här?" Han tittade strängt på mig, sedan mjuknade blicken. Han snurrade på pappret, kisade mot det ett ögonblick och började rita, siffror och cirklar och stora svepande bågar. Hans lösning såg inte alls ut som den i läroboken. Den såg inte ut som något jag någonsin sett. Det ryckte i hans mustasch: han muttrade. Sedan slutade han att klottra, tittade upp och gav det rätta svaret."
Från sidan 132 i Allt jag fått lära mig av Tara Westover
En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR
Ett förledande omslag, ett behagligt format och undertiteln: en trädgårdsberättelse fick mig att låna hem Regnmannen. Jag ville också ge Jonas Karlsson, skådespelare, dramatiker och författare, ytterligare en chans. Har inte varit så förtjust i det jag läst tidigare. Tyvärr gick det inte så bra den här gången heller. Det är välskrivet; språket är det inget fel på, men själva storyn med den stackars misslyckade teaterregissören som nu till råga på allt blivit änkeman, växlar mellan tragik och skröna. Ingmar Karlsson saknar hustrun Inger. I sin ensamhet har han börjat ägna sig åt Ingers rosor och det lyckas han bra med. Grannarna håller han på en armlängds avstånd. Det hade Inger också gjort. Hon var från storstaden och hade svårt att anpassa sig till mentaliteten i den lilla staden. Sonen Erik besöker sin far ganska ofta, men han har svårt med faderns tjurighet och gnäll om sitt onda knä. Han hade trott att Ingmars ensamhet skulle föra dem närmare varandra. Men så enkelt är det inte. Torkan tär på allas trädgårdar och alla vaktar på alla så att ingen vattnar med slang. Ingmar har en hemlig kran med slang och det börjar gå rykten om Ingmar igen. Därefter blir det skröna av alltihop och jag tappade intresset. Men jag läste hela boken så klart och berättelsen nyktrade till en stund innan slutet.
Titel: Regnmannen: en trädgårdsberättelse
Författare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström@Widstrand
Tryckår: 2019
Antal sidor: 243
Mias helgfråga iv. 23 är inspirerad av Fröken Christina:
Vilken typisk svensk bok borde man läsa?
Herrarna i skogen
av Kerstin Ekman. Kerstin Ekman promenerar i skogarna i Ångermanland,
Jämtland och norra Roslagen i sällskap med herrarna som hon lärt känna
genom deras böcker och hunden. Herrarna har öppnat skogen för henne men
även lärt henne att se vad hon har runt fötterna. Och uppe i träden. En
helt fantastisk bok, tycker jag.
Bonusfrågan: Hur firar ni Nationaldagen?
I trädgården, i skuggan under den stora boken med ett stort glas iskalltvatten med mynta i. Och med en hög böcker inom räckhåll, förstås.
Inlägg
