Norrbys på Borregård

Norrbys på Borregård. En historia från tiden före syndafloden av Annie Åkerhielm, 1929. Illustrerad av Einar Nerman.
Familjen Norrby består av pappa majoren Fritz Norrby i Skånska dragonregementets reserv och mamma majorskan Katharina; sönerna Ove, en charmig ung man och brodern Hans, som är mera tystlåten och grubblande; döttrarna Anne - Sofie, snart 30, Britten som bara är intresserad av lantbruk och så Louise, majorens brorsdotter.  På det gamla minnesrika Vindrup bor baron Mogens Rud och hans egensinniga, ständigt läsande syster Agatha. Den långe, korpulente ryttmästaren Zander och hans hustru född Suell har en liten näpen, bortskämd dotter vid namn Doris. De här personerna träffas ständigt på olika bjudningar och danser. Familjerna på Borregård och Vindrup har anor och traditioner men inga pengar. Zanders har pengar. Anne - Sofie och Mogens är ett par sedan barnsben, men nu bestämmer sig Anne - Sofie för att hon måste gifta sig på ett sätt som gynnar hennes familj. Stackars pappa Norrby är ingen affärsman. Konsul Lunderholm är förmögen och han uppvaktar Anne - Sofie, men han är inte så tilltalande som man. In på scenen kommer disponent Smith, en self - made, nyrik man; så helt olik alla de gamla familjerna. Han kan påminna om Rhett Butler i typen. Det är fart och fläkt omkring John Smith; han reser mycket och tar stora risker i affärer. Här blir det naturligtvis kulturkrockar men John Smith är generös och vänlig och inser att han är en främmande fågel i sammanhanget. Norrbys på Borregård handlar mycket om relationer; om familjer som har förmögenhet och de som inte har det. Anor och traditioner betyder mycket. Mannen ska vara familjens stöttepelare. Flickorna har planer på att utbilda sig till sjuksköterska, läsa på Alnarp eller helt enkelt umgås med Kant och Spinoza i biblioteket. Annie Åkerhielm var samtida med Mathilda Malling och de har en del gemensamt utöver landskapet Skåne.

Helgfrågan v. 19

Mia undrar i sin helgfråga om vi blir stressade av alla nya böcker.


 
Svar: Ja. Särskilt som jag nu är i det läget att jag läser många gamla böcker och förmodligen fortsätter med det en tid till. Jag har mina skäl. 

Bonusfråga: Avslappningstips?
Lär dig andas. Långt ner i magen och sakta ut igen. Axlarna trillar ner från öronen och efter en stund sjunker blodtrycket också.

Barndomsliv och diktning

Lånad bild

1921 gav Sveriges författarföreförening ut en festskrift med titeln Innan vi började. Den tillsammans med en vårfest skulle samla in pengar till stöd åt behövande författare. Tjugosex författare lämnad sina bidrag. En av dem var författarinnan Annie Åkerhielm. Två andra var Sven Hedin och Verner von Heidenstam. Gemensam nämnare: Mer eller mindre uttalade sympatier för nazismen. Men det var det ju ingen som visste något om då.
Annie Åkerhielms far, den visionäre socialdemokraten Nils Herman Quiding, byggde 1874 ett hus åt familjen i Malmö. Tomtpriserna var billiga liksom byggandet. Åt ene hållet hade de almarna på Norra promenaden; på det andra hållet låt järnvägen och kanalen. Alldeles intill låg Petri kyrka. Föräldrarna var båda idealister, men de delade inte själva idealen. Fadern huserade på ovanvåningen och modern och de båda flickorna på första våningen. På övre våningen fanns också ett rum åt en ogift moster. Fadern lät också bygga ett sommarhem på den så kallade gårdejorden mellan Malmö och Arlöv. Huset kom att ligga på de sanka strandängarna mellan järnväg och hav. Det var opraktiskt och fantasifullt men Annie hade en läsplats i körsbärsträdet. I trädgården fanns det flera bord där flickan kunde ha sina manuskript, penna och bläck. Annie älskade solnedgångarna över havet och åskvädren. Hon kom också att älska de skånska bokskogarna, djurlivet, folklivet, lantlivet och herrgårdslivet hos vänner och bekanta. Till barndomsminnena hör också två tvillingmostrar och två originella fastrar. Annie gick aldrig i skolan utan undervisades hemma. Hon hade inga vänner och det berodde nog mycket på hennes blyghet. Den äldre systern, som också hade undervisats hemma, var betydligt mera social. Modern avskydde vardagssysslorna i hemmet men bar sina plågor med jämnmod. Annie Åkerhielm skildrar däremot de små, viktiga opretentiösa göromålen med stor respekt. De är nödvändiga och betydelsefulla. Modern älskade musik och konst och var varmt religiös och en "oförskräckt fritänkerska". Viktor Rydberg var familjeskalden framför andra. Annie Åkerhielm anser att den isolerade uppväxten bidrog till att hennes författarskap blev försenat. Hon tackar Författareföreningen för uppslaget att minnas ursprunget eftersom det är viktigt att komma ihåg. 
Den här berättelsen platsar på nr 1 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV Läs en novell som tilldrar sig vid havet.

Kvicksand

En mästerlig novell av den amerikanska författaren Edith Wharton (1862 - 1937). Bra titel också: Kvicksand. Mrs Quentin är en kvinna som strävar efter fulländning. "Hennes vänner förtjänade inte alltid de stolar de satt på, och hos sina bekanta såg hon genom fingrarna med brister som hon inte skulle ha tolererat hos sina prydnadssaker." Hennes hem är som allra bäst tomt med en tänd brasa, tycker hon. Hennes son, Alan, driver en tvivelaktig tidning, Radiator, som han ärvt efter sin far. Nu är sonen nedstämd eftersom den flicka han älskar har avvisat honom. Modern beslutar sig för att ingripa. Hon möter den unga, frispråkiga flickan och tycker till sin förvåning mycket om henne. Av en händelse träffas de ännu en gång och berättelsen tar en oväntad vändning. De två kvinnorna är skickligt skildrade med hög psykologisk trovärdighet. Det hela äger rum i New York i början av 1900 - talet. Författarinnan föddes i en överklassfamilj där hennes enda uppgift var att se till att bli bra gift. Men hon blev en produktiv författare och nominerades tre gånger till Nobelpriset i Litteratur. Edith Wharton var den första kvinnan som fick Pulitzerpriset. Det fick hon för romanen Oskulden stid som sedan också blev film. Översättningen av Kvicksand är gjord av Helena Hansson och förlaget är Novellix.
Novellen passar in på nr 25 Läs en novell som tilldrar sig i New York i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV.

Veckans topplista v. 19 - Oförglömliga huvudkaraktärer

Vissa huvudkaraktärer fäster en sig mer vid än andra, säger Johanna, och ber oss lista våra fem favoriter.

1. Scarlet O´Hara i Borta med vinden av Margaret Mitchell. Jag gillar verkligen hennes livslust, energi och optimism

2. Penelope, Odysseus hustru i Odysséen av Homeros. I tio år väntade hon på sin man som krigade i Troja. Friarna kom i horder och ville inte ge sig av. Penelope sade att hon inte skulle gifta om sig förrän hon vävt färdig sin svepduk. Hon vävde på dagen och rev upp på natten. 

3.  Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
En fantastisk kvinnoskildring från 1300 -talet i tre delar.

4. Jane Eyre av Charlotte Brontë
Behöver ingen närmare presentation. Jane Eyre, den lilla färglösa guvernanten med karaktär och integritet är alldeles oförglömlig.

5. Larisa Fjodorovna (Lara) i Doktor Zjivago av Boris Pasternak. Jag vet att hon inte är huvudpersonen i boken men hon är i alla fall helt oförglömlig. Kanske för att hon spelades av Julie Christie i filmen med samma namn.

Innanför vallgraven

Bild:Wikipedia. Annie Åkerhielm 1959

Två adliga systrars livslånga ovänskap om rätten till en gammal herrgård är genomgående tema i  romanen Innanför vallgraven, 1938, av Annie Åkerhielm. Miljön är ett igenvuxet törnrosaslott i Skåne troligen någon gång på 20 - talet. Sjuksköterskan Alma Sundman har blivit bekant med den yngre av systrarna von Dornhausen på Romanäs sanatorium. Hon blir sedan bjuden till törnrosaslottet Ifverum på sin semester och så småningom ber Vera Dornhausen  henne att med hjälp av dagböcker och brev skriva hennes - Veras - biografi. Alma Sundman blir mycket inblandad i familjens angelägenheter. Vera von Dornhausen är lång, aristokratisk, askblond och allmänt färglös. Hon är kylig men "döljer en känslogelé under den frusna ytan". Hon lider av lungsot och problem med nerverna. Den äldre systern, Conradine, är stilig och storslagen och har även en inre resning. Syster Alma inser att det oftast är Conradine som har rätt. Melker, Veras snälle och ganska veke son, är framför allt intresserad av indologi, men både Vera och Conradine önskar att han ska sätta Ifverum på fötter. Hans lilla käcka flickvän, Kurre, inser problemet. Hon är den som skulle kunna rädda Ifverum.  Alma Sundman vinner även Conradines förtroende och får se en bild av hennes ungdoms älskade och utbrister: "Ett vackert, ståtligt huvud," sade jag."Ett verkligt germanskt huvud." Conradine svarar:" Alla de där rasfunderingarna hade vi då inte kommit på ännu; men han var av en gammal god släkt." När Conradine dragit sin sista suck lever Vera upp. Hon renoverar och reparerar på de gamla husen. När hon får veta att Melker och Kurre arrenderat ut hela härligheten återfaller hon i sin gamla bitterhet. Hon sade sig vara Guds styvbarn på jorden. Jag kan tycka att det ligger något i det. Kurre ordnar så att hennes älskade Melker får leva sin dröm i universitetsvärlden. "Var äkta kvinna - och det var hon, trots overall och motorsport - vill att hennes man ska vara något. "
Det gick fort och bra att läsa den här boken. Den osunda vallgraven med alla sumpväxterna som gör folk sjuka symboliserar det som jäser innanför murarna. Murgrönan och kaprifolen som klättrar uppåt väggarna döljer fönstrena och förhindrar insyn och utblick. Intressant att ljämföra Klyftan utan bro från 1923 med Innanför vallgraven från 1938.

En smakebit på søndag

"Dagen då mordet begicks sänkte sig himlen över Slaughterford nästan ända ner till trädtopparna och regnet skvalade. Det var ett ymnigt sommarregn som gjorde allt genomblött, det första på flera veckor. Byborna vaknade till ovädret och hävdade sedan att de hade begripit att det var fara å färde. De var skrockfulla människor, benägna att tolka allt som tecken och förebud och att tro det värsta om alla. Sid Hancock på Honeybrook Farm påstod att vattnet i By Brook hade blivit rött. Det nickades dystert, även om mordet inte hade begåtts tillräckligt nära ån för att blodet skulle kunna rinna ner i vattnet. Woolly Tom, som hade en fårskock på en liten gård uppe på åsen, sa sig ha förstått att döden var i faggorna när en av hans tackor hade fött ett lamm med två huvuden tidigare samma vår. Ända sedan dess hade han gått runt med en torkad kanintass i fickan, för den händelse skuggan försökte falla över honom. Döden var ingen sällsynthet i Slaughterford. Men den är sortens död var det."

Från sidan 7 i Gömstället av Katherine Webb 

En smakebit på søndag är en läsutmaning som innebär att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, givetvis. Denna veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR