den 19:e oktober

Atlantis

den 19: e oktober

hösten tränger
genom märg och ben

hjärtat blir blåslaget
och förvandlas till blå himmel

inte minsta kornblixt
inte ens muller

kvällens gula hav

inga påfågelsfjädrar flyter på vågorna
i bergsluttningarnas skugga

själen fylls av vånda

vid kusten leker några snäckskal
nu har jag ingen lust att lära mig mer
åh denna tröga hjärna
ska jag vara tacksam över att ha vuxit upp i detta lilla land
söder om vapenstilleståndslinjen

se skymningen by
inte en enda rökstrimma stiger upp från skorstenarna
inte en enda förälder ropar på sina barn

sådana blir utsikterna för idag

Vrålstark & skiträdd

Norstedts

Marie Göranzon och Stina Jofs träffades 2012. Stina Jofs, som är prisbelönt senior editor  för månadstidskriften VI,  och Marie Göranzon, hyllad skådespelare på Dramaten, påbörjade ett samtal som ledde till hundratals timmar av intervjuer som ledde till en bok, Vrålstark & skiträdd. Marie Göranzon berättar om sitt liv för Stina Jofs. Den kom ut på Norstedts förlag i september 2017. I år är det 50 år sedan Marie Göransson började som skådespelare på Dramaten. Eftersom hon hade barn hängde det på ett hår att hon skulle komma in. Åttabarnsfadern Ingmar Bergman och sexbarnsfadern Erland Josephson satt i juryn och var mycket bekymrade. Hur ska hon klara det, a Ingmar Bergman. Bibi Andersson tyckte att Ingmar Bergman kunde sitta barnvakt om det knep. Han borde ju ha vana inne. MG anser att barnen blev hennes räddning. Det hade varit lätt att komma på glid. Marie Göranzon berättar om sitt häftiga humor. Hon har ingen stubin alls och ibland kunde det bli lite överreaktioner. Hon berättar om modern som slet med föräldrarnas hotell, barnen och gästerna; om fadern som fick alkoholproblem; om storebror Bo, som nu bor alldeles i närheten och om systern Jane som dog. Livfullt beskriver hon scener ur sitt arbetsliv. Bästa väninnan Britt Ekland och skådespelaren Irene Lind har hängt med i alla år och det finns flera livlånga vänskaper. Ex - maken Lars Amble var också en sådan vän ända fram till sin död 2015. Vänner och kolleger berättar om Marie Göranzon. Svårt blev det när Marie Göranzon och Jan Malmsjö möttes och ljuv musik uppstod. MG var gift med Lars Amble och hade dottern Lolo. Jan Malmsjö hade varit gift två gånger tidigare och hade fyra barn. Nu har paret Göranzon och Malmsjö varit ett par sedan 1974 - i med- och motgång och har en son tillsammans. Kapitelrubrikerna i boken är enkla: Barnet, Drömmen, Arvet, Kärleken, Kampen, Rollen, Makten. Kronologin är bruten men det fungerar bra. Marie Göranzons språk är färgstarkt och tryfferat med många svordomar. Men en vänjer sig. När en hämtat sig från första förvåningen.

Veckans topplista v. 42 - Samtida svenska romaner

Johannas deckarhörna: "Dags för veckans topplista, idag på temat samtida svenska romaner. Med detta avser jag romaner som är skrivna under senare år, men de behöver inte nödvändigtvis utspela sig i vår samtid. Inte klassiker, för dem spår vi till en annan vecka, skulle man också kunna uttrycka det. Nu har jag dock insett att jag har målat in mig själv i ett hörn den här gången, för just svenska romanförfattare är något jag önskar att jag hann läsa mer av än vad jag faktiskt gör. Så därför får det bli en önskelista den när gången, här kommer fem böcker jag väldigt gärna skulle vilja läsa under hösten. Krokas av Elin Olofsson påbörjade jag faktiskt igår, så där är en av dem avprickad. Hoppas på många bra tips från andra bloggar den här veckan!"

1. Jag faller Johanna i talet och tar med Anne Swärd, Vera, som jag just läst och håller på att formulera mig ikring. Det är inte så lätt eftersom boken är mycket händelserik och jag vill inte avslöja för mycket. Dessutom är den väldigt bra och det är av någon konstig anledning svårare att skriva om de böcker en tycker riktigt mycket om.

2. Sigrid Combüchen, Sidonie & Nathalie. Romanen handlar om två kvinnors flykt under andra världskriget. De kommer från helt olika världar och har olika sätt att förhålla sig till verkligheten. Nathalies bakgrund är svår att upptäcka eftersom hon ljuger om det mesta. En bok jag köar för på biblioteket.

3.Hanna Norden hök, Asparna är en helt underbar bok som på mer än ett sätt påminner om Sara Stridsbergs fina roman Beckomberga. Asparna bygger på en verklighet, nämligen ungdomsanstalten Råby utanför Lund

Norstedts

4. Moa Herngren, Tjockdrottningen "är en svart komedi om jakten på lycka, status och kärlek i dokusåpornas värld som präglas av cynism och människoförakt. Moa Herngrens roman landar rätt i samtiden där alla kämpar med sitt förflutna, sina fasader och den ständiga jakten på bekräftelse." står det på förlagets hemsida. Intressant läsning, tror jag.

Bonniers

5. Hanna Lutz, Vildsvin tror jag är en mycket speciell roman. Den behandlar förhållandet mellan människor och djur. Vildsvinen börjar ju bli alltmer påtagliga i vardagen till stort bekymmer för många människor. Omslaget är så vackert också. Romanen tilldrar sig i skogarna i Småland. En bok jag vill läsa, alltså.

Bonus
6. Marie Bengts, En sax i hjärtat.
7. Alex Schulman, Glöm mig

Tematrio - New York

Lyran: Berätta om tre romaner, filmer, TV-serier som utspelar sig i New York!

1.Washington Square av Henry James handlar om den moderlösa Catherine som tas omhand av sin faster Lavinia. Hon träffar en ung meddellös man som naturligtvis inte accepteras av Catherines far. Han tar med sig dottern på en resa Europa runt, men när de kommer hem är de tillbaka på ruta ett.

Forum

2. Det bästa av allt av Rona Jaffe handlar om fyra unga kvinnor som kommer till New York för att skaffa sig ett arbete och en man. Det är 50 - tal och flickorna är i tjugoårsåldern och de arbetar på ett stort förlag i New York. Detta var Rona Jaffes debutroman och den blev omedelbart en bestseller.

3. August av Judith Rossner  handlar om den desperation som utbryter i New York i augusti när alla terapeuter har semester. Unga Dawn Henley går i terapi hos dr Lulu Shinefeld som brottas med egna problem liknande Dawns. Dr Shinefeld är en freudiansk psykoterapeut som sysslar med drömtydning och primalscener och förstår det hjärtslitande i att vara medellös. Livet i dåtidens New York får man på köpet.

En smakebit på søndag

"Det är Vanna som klär den unga bruden, snör hennes kropp hårt. Kanske är hon den enda som verkligen förstår vad det här äktenskapet egentligen handlar om och har på så vis ansvar för det som är på väg att ske. Hon har knappt fått en blund på hela natten, legat och vridit sig i jungfrukammaren, väntat på gryningen och allt som ska hända. Har inget annat val än att göra som hon blir tillsagd, men att delta är ändå att delta och hon gör det handgripligare än någon annan - som den som drar i trådarna, hårdare och hårdare tills bruden är så smal som det barra går. Och helst lite smalare."
Från sidan 9 i Vera av Anne Swärd. AlbertBonniers förlag 2017

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser - utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

Vackert, vemodigt , japanskt

Den 20 - årige Hiro Taguchi bor i Tokyo med sina föräldrar. Han har gått igenom skolan utan större besvär, men sedan orkar han inte längre. Han vill inte följa den utstakade vägen. Han vill vara ifred. Han stänger in sig på sitt rum. Han blir en s. k. hikikomori. En kylig februarimorgon efter två år i isolering ger han sig iväg till en park och sätter sig på en bänk och sedan sitter han där varje dag och undviker all kontakt med andra. Hans föräldrar skäms över honom och förklarar hans frånvaro med studier i USA. En dag sätter sig en kontorist på en bänk mitt emot honom. Han har läderportfölj och en röd - och grå - randig slips. Han röker, läser tidningen, äter sin goda bento - lunch och dricker sitt iste, röker och somnar. Vi sextiden reser han sig och ger sig iväg. Detta händer varje veckodag.  Hiro börjar känna en viss medkänsla med honom. Han känner sig lätt beskyddande när den andre sover. En vacker dag tar mannen ett par kliv över gången och presenterar sig som Tetsu Ohara och bjuder på en cigarett. Därefter sitter de på samma bänk. Ohara pratar och efter ett par dagar är Hiro beredd att presentera sig och börja tala. Ganska snart talar de om det som är svårt i deras liv. Hiro berättar om en kamrat som inte passade in i samhället. Han skrev dikter och ville inte bli jurist som far, farfar och farfars far. Samhället har ingen plats för särlingar, sa hans far. En flicka i klassen var kraftigt mobbad och Hiro ställde inte upp för henne. Han känner skam för sina svek. Hiro har varit betraktaren, det stumma vittnet. En vacker dag berätta Ohara att han fått sparken men agerar som om han fortfarande arbetar för sin frus skull. Det är en skam att vara arbetslös. Det är också en skam att få ett funktionsstört barn. Bekantskapen övergår i vänskap. Hiro råder Ohara att tala om sanningen för sin fru. Lögnen bildar en klyfta omöjlig att överbrygga. Kanske gäller det också sanningen. Hiro upplever familjen som maskbärare som inte vill veta något om varandra. Vi är ofria , men det fritar oss inte från ansvar. Trots vår ofrihet kan vi alltid välja och stå för följderna. Och för varje val blir vi allt ofriare. Jag upplever ofta att förhållandet föräldrar/barn inte är så bra i Japan. Så också i Jag kallade honom Slipsen av Milena Michiko Flašar. Författaren har en japansk mor och en österrikisk far. MMF bor i Wien och boken är skriven på tyska. Anna Hörmander Piewka har översatt. Jag tycker att boken är japansk till sitt kynne; lugnet, stillheten; många vackert formulerade meningar. Hjärtsutran som ekar från templen Form är tomhet, tomhet är form får mig att reflektera. Jag läser långsamt och njuter av det rena språket och stryker under den ena meningen efter den andra. Jag kallade honom Slipsen är pärla som är svår att göra rättvisa åt. Läs den! 
Nilssons förlag 2017

Helgfrågan v. 41

Mia undrar i sin helgfråga om vi har några tips på hur en kommer ur en lässvacka. Själv har hon aldrig varit i en lässvacka. Hennes problem är att dygnet har för få timmar. Det kan en hålla med om. Det händer lyckligtvis sällan att jag hamnar i en lässvacka. Men de gånger jag gör det blir jag livrädd och tror att jag är allvarligt sjuk. 

Jag skulle föreslå att den som tappat lusten att läsa som motmedel träder in i Barnhans land som ligger alldeles bakom syrenhäcken. Där träffar en den vemodiga Bisamråttan som bara längtar hem till Ryssland, Röden och Farbrornallen  utanför Kartongskolan. De spelar Nallbeethoven och repeterar Nökhamlet med den galna Korken som Ofelia. En träffar också Pricknallen som blir sjuk och Pinjekotten som inte är vilken kotte som helst utan en begravningskotte fastän själva kransen saknas. Pinjekotten är intresserad av bergsbestigning. Dessa vänner och några till träffas och för kloka och filosofiska resonemang och hittar på intressanta saker tillsammans.
Om det inte hjälper att stiga in i Barbro Lindgrens mycket speciella, lätt absurda fantasivärld - ja då är tillståndet allvarligt.

Bonusfrågan: Vår, sommar, höst eller vinter? Höst säger jag.