Mörkret varur hjärtat slår

Ordfront förlag

John Ajvide Lindqvists novell Mörkret varur hjärtat slår inleds med orden Min mor avled i maj 1967.  En dotter berättar om sin mor som blev världsberömd på grund av den himlafärd hon överlevde. Dottern och hon är i Zinkensdamm för att pröva en studsmatta. Just innan modern ska till att landa på mattan efter ett hopp hejdas nerfärden ca en halv meter ovanför mattan och hon försvinner uppåt. Flera andra hade hade plötsligt slitits upp 40 - 50 m i himmelen för att sedan återvända till jorden och fått benen i kroppen krossade i nedslaget. Någon medförde till och med sin tax. Vittnena blev chockade och trodde sig ha sett fel och några bildbevis fanns inte. Modern blev totalförlamad, men överlevde och tillbringade  resten av sitt liv med lycka i ögonen och i djup harmoni på Huddinge sjukhus, ett vårdhem och till slut under 20 år i dotterns vård. Rent medicinskt anses hon ha kvar talförmågan, men hon väljer att inte tala. Världen väntar på att få veta vad hon såg. Det skrivs artiklar och görs TV - program. Men, så i maj 1967, strax innan hon dör viskar hon orden alla väntat på i dotterns öra. Dottern har haft ett ganska tragiskt liv med två misslyckade och barnlösa äktenskap. Nu drar hon slutsatsen att alla strävan saknar betydelse och tar konsekvenserna av det. Den här novellen biter sig fast och får en att reflektera. Jag ser den som en allegori och placerar den på nr 16. Läs en novell med en kroppsdel i titeln i Ugglan & bokens läsutmaning: Läs en novell. II. John Ajvide Lindqvist läser själv.

 

Tematrio - Europa

Lyran: Jag och dottern har nu pluggat europeiska länder och huvudstäder i två veckor och snart börjar de sitta. Ja, jag får nog lite skrytsamt säga att jag har rätt bra koll vid det här laget. Men tösen kan hon också. Veckans tema är därför Europa. Berätta om tre europeiska favoritböcker

Kul tema. Men Lyran tog själv två av mina självklara favoriter, nämligen Seethaler och Aleksijevitj, så jag får fundera vidare.
1. Helt otippat tyckte jag mycket om Berättelse om ett äktenskap av den norske författaren Geir Gulliksen. Jon, journalist,  möter medicinstudenten Timmy; tycke uppstår och efter mycket kort tid är han beredd att lämna sin unga hustru sedan två år och deras lilla dotter för detta nya han inte kan avstå ifrån. Jon och Timmy blir ett par, får två barn och försäkrar varandra att inga andra älskar varandra så som de gör. Deras förhållande är unikt. Åtminstone för en tid.

2. Snöstormen av den ryske författaren och illustratören Vladimir Sorokin är en mycket annorlunda roadmovie som svårligen låter sig beskrivas.
Distriktsläkare Platon Iljitj Garin har blivit kallad till byn Dolgoje där den bolivianska svartsoten härjar. Befolkningen ska vaccineras och därmed räddas från att bli zombier.  Brödkusken Harkel har en självgångare som drivs av femtio småhästar stora som rapphöns. Doktorn och Harkel ger sig iväg och råkar ganska snart i svårigheter av olika slag, bl. a. en snöstorm.

3. Själamakerskan av den sardiska författaren Michaela Murgia tilldrar sig på Sardinien. Bonaria Urrai är född rik, men arbetar som sömmerska. Hon gör Maria till sitt själabarn. Marias mor ger bort henne för flera potatisar i soppan. Hon har tre döttrar till.  Tzia Bonaria är en mycket speciell kvinna; klok och erfaren och hon förstår sig bra på lilla sexåriga Maria. När Maria blir lite äldre märker hon att tzia Bonaria försvinner ut om nätterna ibland. Maria frågar varför men får inget svar.

Rent bord

Bild från podpoesi.nu

…jo jag vill bara säga det att det blir inte så långt det blir hit ner jag har också tagit med mig min stickning en karta jag har egentligen inte tid men jag tänkte att jag ringer en promenad utflykt det behöver inte bli speciellt långt du har inte tid det har inte jag heller jag tänkte bara höra angående kaninerna hur du tänker kring kaninerna…
Ur novellen Rent bord av Lina Ekdahl

En ung kvinna föreställer sig att hon ringer till en man, som hon troligen delat boende med. Hon tycker att det finns vissa frågor som borde klargöras och eftersom han inte hör av sig så intalar hon sig att ett samtal kan hon väl ändå ringa. Kanske är allt ett missförstånd? En promenad skulle de ju kunna ta, väl? Hon har verkligen inte tid, men det har säkert inte han heller. Hon har packat en väska med kaffe smörgåsar och russin och han kan väl ta med sig den fina yllefilten som det bara var så självklart att han skulle ha. Varför hon packat ner stickningen är oklart. Jumpern är redan klar. Hon tänker sig olika samtalsscenarier, men innehållet är i stort sett detsamma. Man får försöka så gott man kan att göra så gott man kan. Humor kan hon ju också försöka med. Humor gör  att allt ser annorlunda ut. Man måste ta risker i livet. SMS:ar gör hon inte. Förresten så svarar hon inte i telefonen under eftermiddagen för då ska hon resa till ett annat land som det inte går att ringa ifrån.


Novellen lästes utmärkt av författaren själv på omisskännlig göteborgska. Alla variationerna får en att tänka i musikaliska termer: tema med variationer.
Novellen passar in på nr 39 i Ugglan&Bokens utmaning Läs en novell II:
Läs en novell med en huvudperson som har ett husdjur

En smakebit på søndag

"Det kom en visshet över honom, medan han stod där, att han hade idel fiender i kyrkan, fiender i alla bänkar. Bland herrskaperna på läktaren, bland bönderna nere i kyrkan, bland nattvardsbarnen i koret hade han fiender, idel fiender.. Det var en fiende som trampade orgeln, en fiende, som spelade den. I kyrkvärdarnas bänk hade han fiender. Alla hatade honom alltifrån de små barnen, som hade burits in i kyrkan, ända till kyrkvaktaren, en stel och styv soldat som hade varit med vid Leipzig. Prästen skulle ha velat störta ner på sina knän och be dem om förbarmande. Men ögonblicket därpå kom en dov vrede över honom. Han mindes nog hurudan han hade varit, när han för ett år sedan besteg denna predikstol för första gången. Han var en tadelfri man den gången, och nu stod han där och såg ner på mannen med guldkorset om halsen, som var ditkommen för att döma honom. " 

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. Enda regeln: No spoilers!
Eftersom det råkar vara Världsbokdagen idag tycker jag att det kan passa med en smakbit av den kvinnliga nobelpristagare jag just nu läser om en roman av.
Fler smakebitar  HÄR

Olikhetsutmaningen: fint och fult

enligt O: "Min uppgift till er idag är att presentera böcker som passar till motsatsparet fint och fult. Det kan handla om kvalitet, men lika gärna om yta eller innehåll."
Den här uppgiften har jag brottats med i flera dagar. Jag fastnade naturligtvis i det där med fin - och fullitteratur. Till slut kom jag fram till att det för min personliga del inte har så stor betydelse om en bok anses "fin" eller inte. Det viktiga för mig är om jag tycker om den eller inte; om den tillför något. Och ibland kan jag se att en feel - good - bok eller en chic - lit - titel är precis vad en mäktar med. Olika böcker fungerar i olika skeden i livet. Ofta blandar en väl litteratur av olika slag.En reflektion jag har gjort är dock att inte alla böcker lämpar sig till exempel i en läsecirkel. Där bör det finnas mera djup, substans och tuggmotstånd än i en lättsmält roman. I mitt svar väljer jag fint och fult med tanke på innehållet. 
Fint: Harry Martinsons lyrik

1974 fick han Nobelpriset (delat med Eyvind Johnson). Den poetiska motiveringen är ovanligt lyckad: "... för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos."

Fult: 1974 , den första delen i Yorkshire - kvartetten, av David Peace är en kriminalroman om ett ruttet samhälle som dessvärre bygger på verkligheten. Edmund Duford börjar arbeta med ett fall rörande en döda flicka. trådarna förgrenar sig utåt och uppåt i samhället. Edmund blir som besatt, kör över sina chefer och ger sig på topparna i samhället. Naturligtvis straffar det sig. Edmund Dunford får den ene efter den andre emot sig och missar sina karriärchanser. Många inser att han har alldeles rätt, men mot de besuttna och inflytelserika står man sig slätt. De flesta har resignerat. Men inte tjurskallen Edmund Dunford.
Groteskeri och poesi; fult och fint i Vitlöksballaderna av nobelpristagaren Mo Yan. Blod, spyor och exkrementer skildras ingående. En man som besväras av löss äter helt enkelt upp dem. Ibland vill jag skydda mig och tycker att Mo Yan brer på för mycket. Däremellan kommer underbara skildringar av naturen, växtligheten, stämningar och dagrar. Vid enstaka tillfällen ger någon uttryck för tafatt ömhet som blir extra rörande eftersom det är så sällsynt. Gao Mas och Jinyus slitstarka kärlekshistoria är robust med skira inslag.

Helgfrågan v. 16

Mias helgfråga v. 16 kommer egentligen ifrån författarbloggen Holavedsbrudar och lyder så här: Följer du en eller flera författare på Facebook och/eller Instagram? I så fall vilka och varför.
Mitt svar är helt enkelt nej. Däremot följer jag en del författarbloggar, bl. a. Ewa Klingberg på Holavedsbrudar, Robert Warholm på Mina skrivna ord, Aina Bergvall på Klimakteriehäxan och Magic Frigren på MissMagic. På twitter följer jag Carina Burman.
Varför jag inte följer på FB och Instagram? Jag känner inget behov av det. I stället gör jag tillfälliga nedslag på bloggar och hemsidor. Jag känner ett visst behov av begränsning, tror jag. Och koncentration. 

Bokbloggsjerka 21 - 24 april

Hur avgörande är karaktärsskildringen i böcker du läser? undrar Annika i sin Bokbloggsjerka. Eller rättare sagt, det är så jag tolkar frågan.
Det beror kanske lite på vilket slag av bok det gäller. I allmänhet tycker jag att karaktärsskildringen alltid är viktig, men det finns de gånger den inte är avgörande. Ett exempel är mitt påskekrim The kind worth killing. Den var otroligt spännande med en välspunnen intrig och fungerade trots att jag hade önskat en fördjupning av personskildringen speciellt vad det gällde ett par av personerna. 

Förhållandet är det motsatta i Vålnader i Breslau av polacken Marek Krajewskij. Här kommer själva kriminalhistorien att skymmas av en utmärkt person - och miljöskildring. Därmed inte sagt att kriminalhistorien var dålig.
Ibland kan det vara så att tids- och miljöskildringen är väl så viktig som personskildringen. Ett exempel: NW av Zadie Smith.

Direkt avgörande blir väl personskildringen i en psykologisk roman, föreställer jag mig. Svaret på frågan blir alltså: Viktig, men inte alltid avgörande.