skip to main |
skip to sidebar
|
Bild från podpoesi.nu |
…jo jag vill bara säga det att
det blir inte så långt
det blir hit ner
jag har också tagit med mig min stickning
en karta
jag har egentligen inte tid
men jag tänkte att jag ringer
en promenad
utflykt
det behöver inte bli speciellt långt
du har inte tid
det har inte jag heller
jag tänkte bara höra angående kaninerna
hur du tänker kring kaninerna…
Ur novellen Rent bord av Lina Ekdahl
En ung kvinna föreställer sig att hon ringer till en man, som hon troligen delat boende med. Hon tycker att det finns vissa frågor som borde klargöras och eftersom han inte hör av sig så intalar hon sig att ett samtal kan hon väl ändå ringa. Kanske är allt ett missförstånd? En promenad skulle de ju kunna ta, väl? Hon har verkligen inte tid, men det har säkert inte han heller. Hon har packat en väska med kaffe smörgåsar och russin och han kan väl ta med sig den fina yllefilten som det bara var så självklart att han skulle ha. Varför hon packat ner stickningen är oklart. Jumpern är redan klar. Hon tänker sig olika samtalsscenarier, men innehållet är i stort sett detsamma. Man får försöka så gott man kan att göra så gott man kan. Humor kan hon ju också försöka med. Humor gör att allt ser annorlunda ut. Man måste ta risker i livet. SMS:ar gör hon inte. Förresten så svarar hon inte i telefonen under eftermiddagen för då ska hon resa till ett annat land som det inte går att ringa ifrån.
Novellen lästes utmärkt av författaren själv på omisskännlig göteborgska. Alla variationerna får en att tänka i musikaliska termer: tema med variationer.
Novellen passar in på nr 39 i Ugglan&Bokens utmaning Läs en novell II:
Läs en novell med en huvudperson som har ett husdjur
"Det kom en visshet över honom, medan han stod där, att han hade idel fiender i kyrkan, fiender i alla bänkar. Bland herrskaperna på läktaren, bland bönderna nere i kyrkan, bland nattvardsbarnen i koret hade han fiender, idel fiender.. Det var en fiende som trampade orgeln, en fiende, som spelade den. I kyrkvärdarnas bänk hade han fiender. Alla hatade honom alltifrån de små barnen, som hade burits in i kyrkan, ända till kyrkvaktaren, en stel och styv soldat som hade varit med vid Leipzig. Prästen skulle ha velat störta ner på sina knän och be dem om förbarmande. Men ögonblicket därpå kom en dov vrede över honom. Han mindes nog hurudan han hade varit, när han för ett år sedan besteg denna predikstol för första gången. Han var en tadelfri man den gången, och nu stod han där och såg ner på mannen med guldkorset om halsen, som var ditkommen för att döma honom. "
Mari på den norska
bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela
med oss av det vi just läser. Enda regeln: No spoilers!
Eftersom
det råkar vara Världsbokdagen idag tycker jag att det kan passa med en
smakbit av den kvinnliga nobelpristagare jag just nu läser om en roman
av.
Fler smakebitar HÄR
enligt O: "Min uppgift till er idag är att presentera böcker som passar till
motsatsparet fint och fult. Det kan handla om kvalitet, men lika gärna
om yta eller innehåll."
Den här uppgiften har jag brottats med i flera dagar. Jag fastnade naturligtvis i det där med fin - och fullitteratur. Till slut kom jag fram till att det för min personliga del inte har så stor betydelse om en bok anses "fin" eller inte. Det viktiga för mig är om jag tycker om den eller inte; om den tillför något. Och ibland kan jag se att en feel - good - bok eller en chic - lit - titel är precis vad en mäktar med. Olika böcker fungerar i olika skeden i livet. Ofta blandar en väl litteratur av olika slag.En reflektion jag har gjort är dock att inte alla böcker lämpar sig till exempel i en läsecirkel. Där bör det finnas mera djup, substans och tuggmotstånd än i en lättsmält roman. I mitt svar väljer jag fint och fult med tanke på innehållet.
Fint: Harry Martinsons lyrik
1974
fick han Nobelpriset (delat med Eyvind Johnson). Den poetiska
motiveringen är ovanligt lyckad: "... för ett författarskap som fångar
daggdroppen och speglar kosmos."
Fult: 1974 , den första delen i Yorkshire - kvartetten, av David Peace är en kriminalroman om ett ruttet samhälle som dessvärre bygger på verkligheten. Edmund Duford börjar arbeta med ett fall rörande en döda flicka. trådarna förgrenar sig utåt och uppåt i samhället. Edmund blir som besatt, kör över sina chefer och ger sig på topparna i samhället. Naturligtvis straffar det sig.
Edmund Dunford får den ene efter den andre emot sig och missar sina
karriärchanser. Många inser att han har alldeles rätt, men mot de
besuttna och inflytelserika står man sig slätt. De flesta har
resignerat. Men inte tjurskallen Edmund Dunford.
Groteskeri och poesi; fult och fint i Vitlöksballaderna av nobelpristagaren Mo Yan. Blod, spyor och
exkrementer skildras ingående. En man som besväras av löss äter helt
enkelt upp dem. Ibland vill jag skydda mig och tycker att Mo Yan brer på
för mycket. Däremellan kommer underbara skildringar av naturen, växtligheten, stämningar och dagrar. Vid enstaka tillfällen
ger någon uttryck för tafatt ömhet som blir extra rörande eftersom det
är så sällsynt. Gao Mas och Jinyus slitstarka kärlekshistoria är robust
med skira inslag.
Mias helgfråga v. 16 kommer egentligen ifrån författarbloggen Holavedsbrudar och lyder så här: Följer du en eller flera författare på Facebook och/eller Instagram? I så fall vilka och varför.
Mitt svar är helt enkelt nej. Däremot följer jag en del författarbloggar, bl. a. Ewa Klingberg på Holavedsbrudar, Robert Warholm på Mina skrivna ord, Aina Bergvall på Klimakteriehäxan och Magic Frigren på MissMagic. På twitter följer jag Carina Burman.
Varför jag inte följer på FB och Instagram? Jag känner inget behov av det. I stället gör jag tillfälliga nedslag på bloggar och hemsidor. Jag känner ett visst behov av begränsning, tror jag. Och koncentration.
Hur avgörande är karaktärsskildringen i böcker du läser? undrar Annika i sin Bokbloggsjerka. Eller rättare sagt, det är så jag tolkar frågan.
Det beror kanske lite på vilket slag av bok det gäller. I allmänhet tycker jag att karaktärsskildringen alltid är viktig, men det finns de gånger den inte är avgörande. Ett exempel är mitt påskekrim The kind worth killing. Den var otroligt spännande med en välspunnen intrig och fungerade trots att jag hade önskat en fördjupning av personskildringen speciellt vad det gällde ett par av personerna.
Förhållandet är det motsatta i Vålnader i Breslau av polacken Marek Krajewskij. Här kommer själva kriminalhistorien att skymmas av en utmärkt person - och miljöskildring. Därmed inte sagt att kriminalhistorien var dålig.
Ibland kan det vara så att tids- och miljöskildringen är väl så viktig som personskildringen. Ett exempel: NW av Zadie Smith.
Direkt avgörande blir väl personskildringen i en psykologisk roman, föreställer jag mig. Svaret på frågan blir alltså: Viktig, men inte alltid avgörande.
Irene Jonsson är 67 år och bor i sitt drömhus på landet, inrett av henne själv och helt i hennes egen smak. Hon är så nöjd. I fyrtio år har hon varit gift med Horst och varit utsatt för hans härskarteknik. Han förlöjligade och förminskade; dödade all entusiasm och föraktade Irenes drömmar och fantasier. Och han hatade böcker. Hennes läshörna på vinden gjorde han självsvåldigt om till ett eget musikrum. Irene flyttar ner i källaren med sina böcker. Inte ens där får hon vara ostörd. I en kartong hittar hon en fin anteckningsbok som hon fått av sin mor. Nu slår hon upp den och börjar skriva historien om sitt liv. Hon behöver inte tänka. Det går av sig självt. Hon minns hur hon träffade Horst, som i sin ungdoms dagar hade en kort tid av blomstring då han rent av lite kunde likna Marlon Brando. Men det gick fort över. Irene hade fått veta att hon väntade sig för mycket av livet och hon tror att hon måste skruva ner sina förväntningar och vara nöjd med det hon fick. Två barn blev det och dem är Irene mycket fäst vid liksom barnbarnen. Så småningom föds en idé hos Irene. Hon ska hjälpa energitjuven Horst över tröskeln. Sagt och gjort. Hon går vetenskapligt och metodiskt tillväga. Hon är inte för inte bibliotekarie. Hon lär sig framställa blysocker liksom människorna under antiken. En vacker dag börjar hon använda det också. Hon förbereder ett tidigarelagt Blybröllop, helt enkelt. (Blybröllop firas när en varit gift i 46 år). Men, kan en ju undra, varför skiljer hon sig inte? Nej, det vore alltför enkelt för Horst. Då skulle han ta allt inklusive pengarna och bara försvinna. Anteckningsboken hjälper Irene att se klart på saken och hålla vreden vid liv. Sara Paborns roman är mycket lättläst och roande. Men under den glättiga ytan går strömmar av sorg och allvar. Det ställs existensiella frågor och formuleras träffande iakttagelser och en kan inte annat än meditera en stund över att Horstarna i världen säkert inte är så få. Så här löd söndagens Smakebit. Brombergs 2017
Nu är den slut, The kind worth killing. Otroligt spännande och överraskande från början till slut och då menar jag bokstavligen till de allra sista raderna i boken. Jag förstår att Peter Swanson anses ha skrivit "The rollercoaster - ride thriller of the year". The kind worth killing är däremot fullständigt omöjlig att berätta så mycket om utan att avslöja något. I första delen, The rules of airport bars, möts Ted Severson och Lily Kintner av en slump i baren på Heathrow i väntan på ett försenat plan. De utbyter förtroenden som människor ibland gör när de möter någon de tror att de aldrig ska möta igen. De får var sitt kapitel växelvis och läsaren hinner dra öronen åt sig ordentligt innan det är dags för avdelning två, The half - finished house, som innehåller en växelsång mellan Lily och Miranda Severson, Teds fru. Nu har läsaren förstått att det inte finns någon möjlighet att förutse hur det hela ska sluta. Författaren manövrerar skickligt sin historia. Byggherren Brad Daggett har kommit in i bilden och utgör en betydelsefull pusselbit. I avdelning tre, Hide the bodies well, har även den sympatiske kriminalpolisen Kimbell kommit in på scenen. Vid det här laget har vi att göra med två hjärnor kamp och inte förrän sista meningen är läst kan en förstå hur det (troligtvis) går. Om jag ska invända något skulle jag önskat mig lite mer av personteckning och miljöskildring. Och lite bättre kunskaper om vad en limerick är. Men - jag är mer än nöjd med mitt påskekrim.