skip to main |
skip to sidebar
Georges Bernanos (1889 - 1948) var en mycket motvillig skönlitterär författare. Han skrev under tio år 1926 - 1936. Egentligen var han jurist och försäkringsinspektör. Han var djupt religiös, mystiker och företrädare för den s.k. negativa teologin; den apofatiska teologin. Gud som fruktansvärd närvaro. Jag har inte träffat på uttrycken negativ/apofatisk teologi tidigare. Men jag förstår vad det är frågan om när Kristoffer Leandoer i en understreckare drar en parallell till den walesiske prästen och poeten R S Thomas (1913 - 2000), som är en av mina favoritpoeter. Minnen av eld står i min hylla liksom Collected Poems 1945 - 1990. I Prästmans dagbok skriver Bernanos om samma fattigdom, lera och ohörsamhet hos församlingsborna som R S Thomas. Båda vittnar om platsens poesi. Läs hela understreckaren HÄR
The Word
A pen appeared, and the god said:
"Write what it is to be
man." And my hand hovered
long over the bare page.
until there, like footprints
of the lost traveller, letters
took shape on the page´s
blankness, and I spelled out
the word "lonely". And my hand moved
to erase it: but the voices
of all those waiting at life´s
window cried out loud: "it is true".
R S Thomas (1913 - 2000)
För fjärde året i rad kommer jag att köra den populära utmaningen TRE på TRE
skriver POCKETLOVER
Man läser tre böcker som har något gemensamt, författare, färg, begynnelsebokstav, originalspråk el. dyl.
Efter moget övervägande bestämde jag mig för
Kungens dag av Abdellah Taïa
Dora Bruder av Patrick Modiano
Standard av Nina Bouraoui
Dessa tre har förutom originalspråket franska det utmärkta förlaget gemensamt.
Hur ser din recensionsprocess
ut? Skriver du anteckningar (eller viker hundöron) under tiden du läser?
Recenserar du en bok direkt efter du har läst ut den?
Kort sagt: dela med dig av dina bästa recenseringstips!
Det är Annikas fråga i Bokbloggsjerkan 12 - 15 september. Hur det går till kan läsas HÄR.
Först av allt vill jag inte kalla mina blogginlägg recensioner. Bokanmälningar är ett bättre uttryck; det känner jag mig i varje fall mera bekväm med. Jag skriver inte om riktigt allt jag läser men det mesta. Bokhögar har jag alltid omkring mig hela tiden och överallt. Skulle jag bli stressad på dem är det för att lånetiden håller på att gå ut inte för att jag måste skriva en anmälan. För det måste jag inte. Mina inlägg är mera av läsdagbok. Medan jag läser noterar jag viktiga saker på papper, stryker under och gör kommentarer i boken (om det är min egen) och bredvid om det är en lånebok. Jag sätter post-it- lappar på viktiga ställen i boken - hundöron är en styggelse och förekommer under inga omständigheter i mina böcker. När boken är läst funderar jag en stund innan jag börjar formulera mina tankar. Ibland är det väldigt svårt att hitta de rätta orden för att förmedla en läsupplevelse. Naturligtvis avslöjar jag inte slutet.
I allmänhet tycker jag att det kan vara värdefullt att veta något om författaren också, särskilt om det är någon mindre känd. Inte sällan får inlägget vila någon dag innan jag klickar på publicera.
Tänk att vara 150 år och ändå så levande! Den svenska barnvisans moder Alice Tegner, född i Karlshamn 1846 var enligt Stina Palmborg i boken Alice Tegnér (NoK 1945) en alldeles exceptionellt musikalisk kvinna med sinne för rytmik och pedagogik. Hon hade absolut gehör och ett fantastiskt musikminne. Henne högsta önskan var att få studera vid Musikaliska Akademien. Så blev det inte. Fadern försvann på havet och familjens ekonomi tillät endast seminariestudier. Alice Sandström var sin fars favorit och kallades Kickan eller Lisa. Eduard Sandström var också mycket intresserad av musik. Alice Tegnér spred glädje och musik vart hon kom. Hon var känslig, givmild, älskvärd och fantasifull. Tidigt lärde hon sig att sjunga och dansa in sina läxor. Kamraterna var inte sena att följa efter. Alice Tegnér kom att arbeta mycket med Elsa Beskow. De blev också goda vänner. 1926 blev hon också invald i styrelsen för Musikaliska Akademien. Stina Palmborgs bok bygger mycket på brev till och från Alice Tegnér. Författarinnan träffade också Alice Tegnér personligen.
Alice Tegnér. Biografi. Brev. Dagböcker. Sammanställda av Tomas Brundin (2014). Karlshamns Museums Skriftserie nr 14. Ett mycket gediget arbete som omfattar 683 sidor och kräver ett läsbord. Tomas Brundin är med. doktor och har som pensionär ordnat och skrivit ut Alice Tegnérs dagböcker och 1600 brev på Kungliga Biblioteket. Breven finns med på en CD. I tio år har han arbetat med uppgiften. Tomas Brundin började spela piano vid 2 års ålder och träffade Alice Tegnér flera gånger innan hon dog 1943 i älsklingsmånaden maj .
Det är inte utan att jag tänker på Marie Hermansons senaste roman, Skymningslandet, som ett inlägg i den pågående valdebatten. Vi har frågor som ungdomsarbetslöshet, brist på bostäder, äldreomsorgen, utanförskap, utbildningspolitik, brott mot kvinnofriden, kunskapsförakt och kortsiktighet. Berättarjaget, Martina, är 22 år och arbetar som timanställd hotellstäderska. Passar inte galoscherna är det bara att gå. Hennes andrahandslägenhet återkrävs och Martina tror, att det bara är att flytta hem till föräldrarna. Naturligtvis hade hon kunnat hitta en soffa någonstans i huset, men hennes flickrum är borta. Martina går sin väg - chockad! Tessan, en väninna sen tidigare och en riktig överlevare, erbjuder henne att följa med till sin mycket speciella arbetsplats. Arbetsgivaren, gamla tant Florence Wendman på Glimmenäs, har stoppat sin tideräkning någonstans på fyrtiotalet. Hon lever i en fantasivärld och flickorna spelar med i teatern. Tant Florence anställer dem på stubben. Hon anordnar fiktiva bjudningar där det dukas med finaste porslinet och besticken och sedan bjuds mängder av avdöda gäster in. Judit, en hemlighetsfull ung kvinna på flykt, upptas genast i tant Florences hushåll. Judarna har det inte lätt i kriget. Ernst Wendman och hans dotter, Florence, har hjälpt många. Pontus, charmerande ung man med BMW, och hans något mera tillbakadragne vän Andreas blir också anställda som assistent respektive gårdskarl. Andreas är arbetslös biolog. Pontus har två utbildningar i botten, men det hjälper inte. Är det någon mening med utbildning över huvud taget?
Redan i de första meningarna i boken får man en kuslig akvariekänsla. Naturen håller på att ta över ett gammalt hus. Trolldruvan spirar ur golvspringorna och ekarna spränger fönsterrutorna. "Det gäller att hoppa", sa Tessan. "Klyftan vidgas. Det gäller att hoppa till rätt sida medan man kan." Tessan hoppade. Men för mig tror jag att det är för sent. " Marie Hermansons fantasi är det inget fel på. Och språket är oklanderligt. Det man skulle kunna anmärka på är i så fall personbeskrivningen som är lite fyrkantig. Men det finns en psykologisk spänning,
en dramatik och många oväntade vändningar just som man tror att man vet hur det kommer att utveckla sig. Jag gillade verkligen Skymningslandet. Titeln är lånad från Astrid Lindgrens berättelse om Göran och herr Liljonkvast.
Tematrio - Titeladjektiv - Tre titlar innehållande adjektiv det är Lyrans uppgift v. 37
Läs hur det går till HÄR
En grupp förnäma damer av Thomas Hardy.
Här blandas verkliga händelser med folkliga berättelser i det landskap i södra England som var Thomas Hardys Wessex. För det mesta skriver Thomas Hardy om småfolket, men i En grupp förnäma damer rör han sig i högre upp på samhällsstegen.
Vass egg av Gillian Flynn handlar om den unga journalisten Camille Parkerr på Daily News som kommer tillbaka till en liten stad i uppväxtens Missouri för att utreda två flickmord. Ingen hälsar henne välkommen, allra minst modern. Camille har ett mycket självdestruktivt drag som gör att hon i tidiga ungdomen led av ett självskadebeteende. En mycket bra, svart thriller.
Öppen stad av Teju Cole. Julius har en nigeriansk far och en tysk mor och studerar till psykiater i New York. Fritiden ägnar han åt att vandra omkring i staden för att utforska den och dess historia. Han talar med många människor från olika delar av världen och de diskuterar aktuella världsproblem. Julius är en analyserande och reflekterande ensamvarg. Flickvännerna har det inte lätt.
Klicka på respektive titel om ni vill läsa mina inlägg om dem.
En fjortonårig sardisk flicka berättar i en jag - och dagboksberättelse om familjens och de närmaste grannarnas liv på Sardinien. Pappas vingar (Grate) av Milena Agus har det självupplevdas övertygande ton. Sardinien är författarens hemmaplan. Beskrivning av det sardiska landskapet, havet, det kallt blå månskenet, växterna och örterna får läsaren att resa i fåtöljen. Flickan har en far som ruinerat familjen genom sitt spelande och sedan flytt fältet. Hon känner hans beskyddande närvaro i form av ett par stora vingar. Morfar, som är en viktig person i romanen, älskar sitt liv som det blev sedan han blev fattig. Nu inser han vad som verkligen är viktigt i livet och uppskattar att han bor på en vacker plats, har familj och grannar, mat för dagen, grönsaker och örter. Madame är en annan viktig person, en främmande fågel, god vän med morfar, men inget älskarinnematerial, säger han. Annars är hon frikostig med sin kropp och låter sig exploateras på ett sätt som hon aldrig skulle drömma om när det gäller sin attraktiva, strandnära tomt. Exploatörerna är påträngande, men hon fintar bort dem. Madame är ensamstående och har en rad manliga bekanta som utnyttjar henne utan att ge så mycket tillbaka. En har den stora fräckheten att bo i två månader på hennes lilla pensionat och sedan ge sig iväg utan att betala notan. Visserligen har han blivit hennes älskare, men i alla fall.
Pappas vingar är en annorlunda roman. Den blandar humor och tragik med en platsens poesi. Skärmytslingarna med den fundamentalistiskt katolska grannfamiljen är mycket roliga samtidigt som man förfäras över den yngste sonens icke tillgodosedda behov. Ingen hör eller ser honom. Barnen behandlas kollektivt. Ingen får någon "särbehandling".
Jag känner mig alltid lockad av Grate förlags utgivning.
Inlägg
