skip to main |
skip to sidebar
Rebecca West (1892 - 1983) känner jag mest till som författare till den underbara serien Källan flödar; Denna sanna natt och Kusin Rosamund. Nu har det kommit en ny biografi om Rebecca West, The extraordinary Life of Rebecca West, skriven av historikern Lorna Gibbs. Som titeln antyder tar Gibbs fasta på personen Rebecca West och mindre på författaren. RW växte upp i London. Redan som 16 - åring fick hon tuberkulos och det statte p för hennes utbildning. Men hon klarade sig bra ändå. Hon umgicks med Charlie Chaplin, Anaïs Nin och Axel Munthe. Som 24 - åring skrev hon en biografi om Henry James och när hon skrivit en kritisk recension av en av HG Wells romaner blev han intresserad av henne. Hon blev hans älskarinna (Wells tåliga hustru Jane blundade) och födde en illegitim son åt honom. Anthony, som han fick heta, fick cirkulera mellan släktingar, barnhem och konvalescenthem. Som vuxen krävde han erkännande från båda föräldrarna. Hans roman, Heritage, var en lätt förklädd självbiografi. Anthony ville också skriva en biografi om HG Wells, men modern stretade emot. Rebecca Wells hade många älskare. Hon revolterade mot konventionerna och det sociala trycket. Redan tidigt var hon medlem av suffragettrörelsen. Rebecca West var en skicklig journalist, hon skrev, romaner, essäer, biografier, artiklar och reseskildringar. Hon var - kort sagt - alldeles för produktiv för sitt eget bästa. Och hon var dessutom kvinna. I 38 år var hon gift med bankiren Henry Maxwell Andrews. Han var stukad efter att ha suttit i fångläger i Tyskland och klarade inte av att ta en universitetsexamen i Oxford. Båda var otrogna mot varandra, men det jämnade väl ut sig i längden, kan man tänka.
Fay Weldon har skrivit en biografi om Rebecca West liksom Victoria Glendinning. Rebecca West har själv skrivit Family Memories: an autobiographical Journey.
Läs Josefin Holmströms understreckare HÄR
En rad ur Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet upprepas som ett mantra i Den andra kvinnan (Norstedts) av Therese Bohman: "På det hela taget var jag alltid ensam." Berättarjaget är en ung kvinna som arbetar i en sjukhusrestaurang som timvikarie. Alltså befinner hon sig långt ner i sjukhushierarkien. Hon är knappast nöjd med sitt liv. Hon känner sig inte hemma bland arbetskamraterna, men å andra sidan kände hon sig inte hemma under sina universitetsstudier eller på den skrivarkurs hon börjat på heller. Diskussionerna intresserade henne inte. De talade om samtidsromaner av unga författare och hon ville hellre tala om Thomas Mann, Ekelund och Baudelaire. Dessutom har hon svårt för abstrakta resonemang. Hennes ursprung är arbetarklass - en skötsam, tyst och kulturlös arbetarklass utan spritproblem och ryggslutstatueringar. Hon drömmer om ett annat liv någon annanstans och fantiserar om en stilig läkare, som hon så småningom också lär känna. Mycket nära. Han är gift och har familj och det är han som dikterar villkoren. Jag tycker att den unga kvinnan agerar mer som om hon vore max nitton i stället för ca tjugosju. Hon är vilsen i tillvaron, missnöjd, uttråkad och lite handlingsförlamad. Hon har ett par väninnor, men kan på det hela taget inte känna någon samhörighet med det kvinnliga kollektivet heller. Hon har ett starkt driv att skriva sitt liv så ärligt som möjligt utan försköningar. Hennes vandringar i hamnen i Norrköping bjuder på fina stadsskildringar. Klass- och kvinnoperspektivet är intressant.
Det "köttiga" omslaget är gjort av Lucian Freud och heter Night Portrait.
BOKBLOGGSJERKAN
är tillbaka! Annika inleder med sedvanlig fråga samt utlottning av vackra bokaskar från Nillas handelsbod.
Jag skulle gärna vilja ha Bokask Linné.
Frågan lyder: Vad har du läst för några spännande böcker i sommar?
Jag har läst en hel del i sommar. Här väljer jag tre kriminalromaner:
Skuggorna av Katarina Wennstam. En av hennes bästa
Jakthundarna av Jörn Lier Holst. Spännande ny bekantskap som gav mersmak
Skuggspel av Pierre Magnan. Gammal kärlek som inte rostat
Eftersom jag just läst Bror och syster (1860) av George Eliot tyckte jag att det var intressant att se filmatiseringen av hennes tredje roman, Silas Marner, the Weaver of Raveloe (1861) med Ben Kingsley i huvudrollen som Silas Marner. Och man känner igen George Eliot väldigt väl. Realismen, samhällsskildringen, aversionen mot kyrkan, medkänslan med småfolket, humorn och de vackra landskapsbilderna. Ben Kingsley är väldigt bra som den sjuklige vävaren Silas Marner, som blir utstött ur sitt sammanhang efter det att han orättvist anklagats för stöld. Han blir en enstöring som lever för att samla pengar. Lantjunkaren Cass har två söner. Duncey, den yngre av dem, är en drinkare och spelare som ideligen skaffar nya skulder. Den äldre, Godfrey Cass, bär på sina tunga hemligheter. Duncey upptäcker av en tillfällighet Marners penninggömma och är inte sen att länsa den. Naturligtvis blir Silas Marner utom sig av sorg. Men han får en oväntad kompensation. In i hans ruckel till hus vandrar en liten guldlockig flicka som en uppenbarelse från ovan. Utanför huset i snön ligger hennes döda mor. Silas Marners liv får ett nytt innehåll. Lilla Eppi blir hans allt. När hon många år senare erbjuds ett hem hos lantjunkarens barnlöse äldste son och hans hustru tackar hon nej. Hon anser sig höra hemma i arbetarklassen och vill inte lämna sin far. Inte ens när Godfrey Cass erkänner faderskapet förändrar det hennes inställning. Under några minuter är jag rädd att Godfrey Cass ska utnyttja sin samhälleliga ställning och ta flickan ifrån Silas Marner med våld, men så blir det inte.
BBC - inspelningen gjordes 1985.
Nu har jag läst Sara Stridsberg, Beckomberga. Och just som jag skulle kasta mig över bloggen för en utgjutelse var det något som fick mig att slå upp Albert Bonniers förlag och kolla första recensionsdatum. Och, jodå: 5 september! Inte för att jag anser mina boktyckanden vara recensioner, men de är ju någon sorts omdömen så jag antar att man ändå ska respektera recensionsdagen. Så - det blir till att kniiiipa. Trist!
Hämtat från biblioteket:
Anteckningar från en kolchos. Sigrid Rausing är van vid en bekväm och obekymrad tillvaro i London. 1993 åker hon till en estnisk kolchos för att göra fältstudier till sin doktorsavhandling.
Detta är den mer personliga berättelsen.
Den andra kvinnan är Therese Bohmans andra bok. Den drunknade, hennes första roman, kom 2010 och den tyckte jag mycket om, så jag ser fram emot att läsa Den andra kvinnan.
Beckomberga. Ode till min familj - Sara Stridsbergs senaste. Den har jag läst lite i och det kändes omedelbart som att det blir en läsupplevelse.
Erik och Margot: en kärlekshistoria av Per Wästberg. Erik är Wästbergs far. Margot är inte, som man kanske skulle kunna tro, hans mor. Margot är hans moster med vilken fadern hade ett hemligt förhållande i hela sitt liv.
Sista paret ut är fjärde och sista delen i Arne Dahls Opcop - serie. De andra delarna är Viskleken, Hela havet stormar och Blindbock. Sista paret ut kan läsas fristående. Opcop är en hemlig operativ enhet inom Europol.
Återlämningsdag: 2014-09-09. 1697 sidor på 14 dagar.
LYRANS uppdrag till oss den här veckan är att berätta om tre böcker med långa titlar
1. Mary Jones historia: nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig: om mitt liv samt Dolores & John Silver som jag fått det berättat för mej av dom själva av Elin Boardy. Mary är kökspiga på krogen Kikaren i Bristol som ägs av Long John Silver och hans Dolores. 2. En Münchhausen för alla tider: Baron Hieronymus von Münchhausens aldrig tidigare skildrade äventyr på land, till sjöss och i luften berättade för hans vänner och med hans tillstånd upptecknade av Erik Glossman och den svenske vännen Olov Svedelid. Skrönor i mängd. Finns i många olika utgåvor med varierande titlar. 3. Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Anneli Jordahls fina bok om Ellen Key och hennes olyckliga kärlek.
Inlägg
