skip to main |
skip to sidebar
Hur länge ska män som hatar kvinnor få hålla på att misshandla och våldta? Maria, Alex, Rita och Sonja är fyra välutbildade kvinnor som fått nog av kränkningar mot kvinnofriden - den egna och andras. Rättvisan sviker och eftersom ingen annan gör något beslutar de sig för att ta saken i egna händer. De läser gamla domar och uppsöker de dömda männen för att göra mot dem precis det som männen gjort mot sina offer. De fyra är välregisserade, smarta och noggrant förberedda. De sprider skräck omkring sig, vilket ju också ingår i bilden. Kanske någon förövare lär sig något på kuppen? Polis och jurister ser snart mönstret och även om det som händer rent principiellt är fel så är det svårt att inte tycka att kvinnorna har fog för sig. Polis, åklagare, en straffrättsprofessor och advokater ger sin syn på händelserna. Enligt straffrätten är det staten som för talan mot förövaren - inte offret. Det är frågan om straff - inte hämnd. Att få ge igen är en oerhörd drivkraft, säger Katarina Wennstam, som studerat massor av brottmål som kriminalreporter. De fyra kvinnorna är noga med att inte gå till överdrift. De ska aldrig döda. Endast vedergälla. Men - så händer det saker utanför deras kontroll. Och en utav dem blir gripen. Det är intressant diskussionsmaterial Katarina Wennstam presenterar i sin senaste kriminalroman Skuggorna (Albert Bonniers förlag 2014). Hur skulle samhället fungera om alla tog lagen i egna händer? Är de fyra kvinnorna något annat än en grupp terrorister? Hur fungerar rättvisan? Scenväxlingarna är snabba. Man får insyn i de olika yrkesgruppernas sätt att arbeta och skriker nej! när en viktig liten tipslapp försvinner med en del annat i dokumentförstöraren hos polisen.
Det finns mycket att göra på området. Katarina Wennstam har skrivit om ämnet i många år. Men det tycks behövas att frågan hålls aktuell och lyfts upp oavbrutet. Fortfarande blir flickorna/kvinnorna offer dubbelt upp i den här sortens mål; att först bli brottsoffer och sedan gå igenom allt på nytt i den rättsliga processen och ibland också bli ifrågasatta.
Skuggorna är en fristående fortsättning på Svikaren och Stenhjärtat.
Fanny på Litteraturkvalster talade och sade:
"Ve, ve, ve! Det blir höst i år igen! Mörkret sänker sig på många de vis,
men en brukar kunna trösta sig med att just höstutgivningen brukar vara
extra spännande. Näst intill övermäktig. Vad passar då inte bättre än
att göra en enkät för att sortera och kategorisera höstutgivningen. Häng
på vettja!"
Jag följer naturligtvisuppmaningen:
Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Här gäller det att prioritera!
Jag längtar särskilt efter: Sigrid Combüchen, Den umbärliga. Det är på tiden att Ida Bäckmann !uppgraderas
Jag blev förvånad över: Att det är så ovanligt många av höstens böcker jag vill läsa
Jag är nyfiken på: Isik Murat, Jorden vi miste. Familjeberättelse ifrån Turkiet
Som jag har väntat på den här fortsättningen: Lena Andersson, Utan personligt ansvar
En debutant som låter spännande: Louise Walters, Mrs Simpsons resväska
Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: Mara Lee, Future Perfect
Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Gabriella Håkansson, Kättarnas tempel
Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Sara Danius, Husmoderns död. Jag älskar essäer!
Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Henry David Thoreau, Walden! Försummad klassiker
Höstmotto: Skynda långsamt!
När fotografen Christer Järeslätt sökte yrkesmässiga kontakter i Japan fick han många svar. Ett av dem var från Yuko. De började brevväxla, skickade bilder och utvecklade en nära relation mail-ledes.
Järeslätt planerade sedan länge en resa till Japan, men när han väl kom dit stod Yoko inte att finna. Redan innan han reste hade hennes meddelanden kommit mera sporadiskt. På Dunkers Kulturhus i Helsingborg kan man följa den vemodiga historien i en audio-guide omgiven av bildspel från Japan på tre väggar. Bokens titel: Toyuko: a non real life experience.
Snapshot Publishing.
Uppe på vallmokullen är en japansk animerad film från 2011. Den producerades på kända Studio Ghibli (som tycks ha tagit time out nu) och regisserades av Goro Miyazaki.
Filmen har en mangaserie med samma namn som bas. Mangan tilldrar sig på 70 - talet, men filmen är flyttad tio år tillbaka i tiden till år 1963. Man ser affischer som annonserar att förberedelserna för Olympiaden i Tokyo 1964 är på gång. Huvudperson är den 16 - åriga Umi, som sörjer sin far som försvann till havs under Koreakriget. Varje dag signalerar hon med flaggor till honom. Vad hon inte ser är att någon flaggar tillbaka på ett fartyg på redden. Förutom skoarbetet sköter Umi en hel del av arbetet på familjens lilla pensionat. Modern arbetar på annan ort.
Shun är redaktör för skoltidningen och arbetar för att bevara klubbhuset Quartier Latin. De blir förälskade, men ganska snart upptäcker Shun förhållanden som gör deras kärlek omöjlig. Trodde de, ja.
Den röda kornvallmon som gett kullen namn är en symbol för stupade soldater.
Uppe på Vallmokullen blev omåttligt populär i Japan. Till Sverige kom den 2012.
Det är svårt att inte bli charmerad utav den här filmen som innehåller mycket av japanskt vardagsliv.
Senaste numret av Vi läser, 2014:4, innehåller en vemodig intervju med författaren Birgitta Stenberg som lider av obotlig cancer. Hon är inte rädd för att dö. Det enda som retar henne är att hon inte kan skriva om hur det är att vara död. Bästa vännerna, Märta Tikkanen och Åsa Moberg, finns alltid där för henne liksom sambon, Kerstin. Mats Gellerfeldt vrider och vänder på begreppet Den stora amerikanska romanen. Vad innebär det? Varför har vi ingen diskussion om den stora svenska romanen? Eller den stora franska romanen? Författaren Curtis Sittenfeld beskriver sig som en ocool förortsmamma från St. Louis som gillar vanligt folk. Jag har aldrig läst något av henne, men det vore kanske dags nu. Man får rådet att börja med Presidentens hustru. Jag blir också nyfiken på redaktionens favorit, colombianen Juan Gabriel Vázquez, Ljudet av sådant som faller. En artikel handlar om mat - manga (gurume manga) i Japan. Japan har flest trestjärniga Michelin-restauranger i världen och är också världens största manganation. Alla läser manga i Japan, unga som gamla. Och alla älskar mat. Hur kommer det sig att alla polarresenärer alltid längtar tillbaka till det karga och ogästvänliga? Kanske också Jenny Diski som aldrig steg av fartyget när hon väl kom fram utan nöjde sig med att titt ut genom hyttfönstret
1. Kungens frilla: en roman om 1560 - talet av Thora von Dardel. Den handlar om Erik den X1V och Karin Månsdotter.
Målningen ovan är gjord av Georg von Rosen. Den hänger på Nationalmuseum
2. Jaktlycka är titeln på Anna - Karin Palms senaste bok, som innehåller ett antal noveller om kvinnor i olika livssituationer.
3. Stora och små broderier av Karin Holmberg. Det är inte så länge sedan det gavs ett TV - program om Karin Holmberg och hennes fantasifulla och konstnärliga broderier. Läs mer på Brodösens blogg
"Mig törstar!" Jesu ord på korset. Och Fredrika Bremers. Ständigt återkommer hon till törsten; efter kunskap, inspiration och frigörelse, men också efter frälsning och försoning."
Så inleds Mig törstar! Studier i Fredrika Bremers spår. Redigerad av Åsa Arping & Birgitta Armo - Nilsson. Gidlunds förlag 2001. Carina Burmans bidrag har titeln "Lingonen och paradisfågeln."
Från Bremer till Brinkman - en återfunnen brevsamling.
Madeleine Gustafsson skriver om Bremers adressat. Hemmen i den nya världen berättade för Agathe. Sista inlägget i boken är Birgitta Holms: Fredrika Bremer och framtiden. Så finns det förstås många andra intressanta artiklar i boken . Ett fynd bland utgallrade biblioteksböcker.
På samma gång hittade jag Skapande par redigerad av Whitney Chadwick och Isabelle de Courtivron, Alfabeta 1994. Har finns artiklar om Camille Claudel och Auguste Rodin, Frieda Kahlo och Diego Rivera, Vanessa Bell och Duncan Grant, Leonora Carrington och Max Ernst, Anaïs Nin och Henry Miller, Lillian Hellman och Dashiel Hammet, med flera. Och vad vore väl en samling av den här typen utan Virginia Woolf; Virginia Woolf och Vita Sackville - West.
Jätteintressant läsning som med all säkerhet ger upphov till ytterligare läsning. Bildmaterialet kunde varit lite roligare dock.
Inlägg
