En onsdag i juni 1923

I år är det 90 år sedan Mrs Dalloway gick ut för att köpa blommorna själv.
Några entusiaster firade detta den 16 (!) juni med att promenera i London i Mrs Dalloways forspår. Man förklarade det med att James Joyce haft stort inflytande på Virginia Woolf med sin roman Ulysses.
Båda romanerna tilldrar sig under en enda dag i stadsmiljö,Dublin och London. Båda författarna undersöker medvetandet och den inre miljön i kontrast mot den yttre. Men medan Joyce är ytterst detaljerad är Woolf mera flytande.
Joyces frukostnjure har ingen motsvarighet hos Woolf. Vi får inte ens veta om Mrs Dalloway åt någon frukost. Exakt var bodde hon? 
Tiden är det avgörande i Mrs Dalloway medan platsen är det viktigaste i Ulysses. Mrs Dalloway uppehåller sig i sina minnen medan hon vandrar.
Borde Mrs Dalloway få en egen dag i juni? Det frågar sig Annika J Lindskog som är doktorand i litteratur vid universitetet i Lund. 
Läs hela artikeln  HÄR
2011 kom Mrs Dalloway senast ut på svenska i pocket;
översättning av Else Lundgren och med ett förord av Maria Sveland.

Sanningen om kvinnorna

Birgitta Svanberg (1930 - 2013) var litteraturvetare, gymnasielärare och en av grundarna till Grupp 8.
Birgitta Svanberg har också skrivit åtskilliga artiklar i Nordisk Kvinnolitteraturhistoria, bl. a. den om Agnes von Krusenstjerna.  Det var också  om henne som Birgitta Svanberg skrev sin doktorsavhandling 1989 - Sanningen om kvinnorna. En läsning av Agnes von Krusenstjernas romanserie Fröknarna von Pahlen.
Så här skrev Agnes von Krusenstjerna 1933: "Inom mig brann redan då en längtan att skriva riktigt djärva böcker - sådana som skulle få en värld att häpna och förskräckas och min familj att vända sig ifrån mig.
Jag ville éparter les bourgeois . Nej, kanske snarare ville jag uppenbara sanningen för människorna - sanningen om kvinnorna."
Birgitta Svanbergs bok innehåller två huvudavdelningar. Den ena handlar om de gifta kvinnorna och den andra om Fröknarna von Pahlen: Petra och Angela.
I första delen hamnar de olika moderstyperna;  världsvana , den onda , hemmets goda ängel och så hon som var ett monster i hemmet och inte hade några barn.
Birgitta Svanberg berättar i förordet att hon som sjuttonåring med stort intresse läste Agnes von Krusenstjerna. Hennes far hittade en del av Fattigadel i hennes rum och fick ett raseriutbrott och tvingade henne att bära tillbaka boken till biblioteket. Sådana böcker fick inte finnas i anständiga människors hem!
Vissa delar av Fröknarna von Pahlen fanns inte ens att låna på biblioteket. 
På Stockholms stadsbibliotek måste böckerna efterfrågas i informationsdisken. När Birgitta Svanberg frågade efter dem där ficks hon ett snäsigt:  "Dem lånar vi inte ut till vems om helst!" till svar.
Och så gick det som det gick. Birgitta Svanberg fördjupade sig riktigt ordentligt i Agnes von Krusenstjernas författarskap och skrev en textanalytisk studie av Krusenstjernas mest kontroversiella verk, Fröknarna von Pahlen.

Tematrio - Island

Med anledning av Islands nationaldag den 17 juni får uppmanas vi av 
LYRAN att berätta om tre isländska romaner som vi har läst eller tänker läsa.

Yrsa Sigurdardóttir, Eldnatt, 2012
Tredje deckaren med advokaten och den frånskilda tvåbarnsmamman Thóra Gudmundsdóttir som huvudperson av en isländsk deckarförfattare som kan ta upp tävlan med Arnaldur Indridason
Det tredje tecknet; Den som gräver en grav är titlarna på del ett och två.

Ólafur Johann Olafsson, Längtans resa
Isländskan Disa bor i England och driver ett pensionat. När hon blir sjuk bestämmer hon sig för att göra en resa till Island. Hon minns sin egensinniga ungdom och hur hon trotsade föräldrarna och gick sin egen väg. Det hemliga uppsåtet med resan får man inte veta förrän i slutet av romanen.
Ólafur Olafsson föddes 1962 i Reykjavik som son till författaren Ólafur Johann Sigurdsson.
Numera bor han i USA.

Sjón,  Skugga - Baldur: en folksaga, 2003 (sv 2005)
Författaren fick Nordiska Rådets Litteraturpris 2005 för denna innehållsrika kortroman som tilldrar sig 1883 när en gåtfull flicka med Downs syndrom kommer till Reykjavik. Hon blir väl omhändertagen, men är inte välkommen i kyrkan. En roman om ont och gott som blev Sjóns publika genombrott.

Tja...

Inte förrän nu har jag läst Johan Theorins deckare Blodläge från 2010.
Skumtimmen (2007) och Nattfåk (2008) tyckte jag var utmärkt bra.
Men Blodläge är inte mycket till deckare, egentligen. Den verkar lite halvhjärtad.
Alltför stort utrymme ägnas åt älvor och troll. Älvorna håller till på Alvaret och trollen i det övergivna stenbrottet. Och det är väl gott och väl. Jag har inget emot folktro och folksägner, men i Blodläge försvinner bitvis själva kriminalhistorien.
Blodläge tilldrar sig 1998 på Öland på våren. Porrkungen Jerry Morner som bor i Kristianstad i en ruffig lägenhet vid järnvägsstationen anropar sin son Per och ber om hjälp. Hans inspelningsstudion i Småland utsätts för mordbrand och man hittar så småningom två skelett. Vilka är de? Var finns Jerrys närmaste medarbetare? Var finns den förmögenhet Jerry borde ha efter alla dessa år i en lukrativ bransch?
Allting är verkligen mycket skumt. Jerry själv är slagrörd och har svårt att tala.
Per har också andra personliga problem som kräver hans uppmärksamhet och närvaro. Fadern tar han i princip avstånd ifrån, men han vill ändå¨visa honom att det finns andra värden än pengar i världen.
Blodläge är trots allt en sympatisk roman. Den är välskriven och jag tycker om miljöskildringen medan personskildringen känns obearbetad. 
Johan Theorells korta, koncisa rubriker som har något att lära ut tilltalar mig liksom Gerlof Davidsson, 80 +,  som man träffat redan i de tidigare romanerna. 
I Blodläge känns han väldigt skör, men positivt är att han ändå flyttar ifrån sitt äldreboende tillbaka sin gamla stuga ...
Skumtimmen - höst; Nattfåk - vinter; Blodläge - vår.
I oktober kommer Rörgast som tilldrar sig på sommaren,

Sommarsolståndet

Midsommarnatten

O göksång, vemod, vit melankoli
i junis natt, som lönlös längtan föder
till någonting som aldrig fanns!

Det ropar bortom fjärden någonstans.
Det ropar utan uppehåll
i sorgset moll
i söder.
Den tydan lyder: söder, döder.
Och allt, som nångång varit, är förbi.
Och blott av gamla sår mitt hjärta blöder.

Det ropar bortom milsvid fjärd.
Av den, som inget har, blir inget taget.
Som i en annan värld
midsommarnatten
beslöjar vikens drömförsjunkna strand
och blanka vatten
och båten vid sin boj med grönt i staget.

Det skymmer. Dimmor stryka under land.
Allt nära blir ett fjärran efterhand,
i dis begravet.

Och göken ropar på en ö i havet.

Arvid Mörne (1876 - 1946)

Älskande par

Nu är Agnes von Krusenstjernas serie om fröknarna von Pahlen i sju delar slutläst. De två sista delarna Bröllop på Ekered och Av samma blod bjöd på samma slags dramatiska händelser som de tidigare delarna; farsartade scener, humor ibland, men allra mest  själslig ensamhet och köttets lust. Alla går omkring och är olyckliga och väntar på något eller någon(Bröllop på Ekered).

I Av samma blod dyker det upp okända släktingar och familjehemligheter kommer i dagen. Angela och Petra står där mitt i röran som en sorts nav som allt rör sig kring. Författarinnan gör en summering. Slutet blir kanske inte det man förväntat sig med ledning utav den tidigare berättelsen.

Nu väntar Anna Williams nyutkomna Krusenstjerna - biografi, Från verklighetens stränder.

Blotta käll - och litteraturförteckningen s. 572 - 644 - rena guldgruvan för den som är intresserad av kvinnohistoria i allmänhet och Agnes von Krusenstjernas i synnerhet - kunde motivera ett inköp. Jag funderar på saken.

Ulla Britta Ramklint har skrivit en bok med titeln Fem kvinnor som förändrade världen. Ett koncentrerat och personligt kapitel handlar om Agnes von Krusenstjerna och hennes familjehistoria med psykisk sjukdom och självmord och hur A v K i unga år drabbas av hysteriska svimningsanfall och så småningom åker ut och in på sjukhus. Men hon skriver, reser och gifter sig med kritikern David Sprengel som kommer att ägna sitt liv åt att underlätta livet för hustrun.

Mai Zetterlings film Älskande par kom 1964 och spänner över hela von Pahlen - serien. Rollistan är otrolig. Eva Dahlbeck som överdådig överklasskvinna, Harriet Andersson - glad, tankös och gravid, Gunnar Björnstrand som cynisk kvinnoläkare, en ung  Jan Malmsjö som framgångsrikt spelar en charmerande lymmel, Gunnel Lindblom som lömsk, bitter, barnlös arrendatorsfru. Anita Björk är en utmärkt Petra von Pahlen medan jag inte tycker att Gio Petré är den mest lyckade Angela von Pahlen och Hans Strååt är en lite väl åldrad Thomas Meller, men de får duga.

Mycket saknas naturligtvis i den nära nog två timmar långa filmen, men jag tycker ändå att den fungerar förvånansvärt bra.

Nu återstår att jaga upp Amorosa, Mai Zetterlings film från 1986, om paret Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel.

Koo apelsinmarmelad

"Klockan halv åtta varje morgon väcks mina föräldrar av att hembiträdet serverar dem frukost på sängen; en liten bricka med café au lait och två smörgåsar till mamma ( port Salut - ost på den ena skivan vitt formbröd, apelsinmarmelad - sydafrikansk av märket Koo, också då bojkotten pågår som mest intensivt och den praktiskt taget bara finns att köpa hos Arvid Nordqvist på Birger Jarlsgatan - på den andra; en liten bricka till pappa med svart kaffe och en halv rostad marmeladsmörgås."
Så står det på sidan 38 i pocketutgåvan av Den älskvärde - en av 
Carola Hanssons utmärkta romaner.
Eftersom jag blev bjuden på frukost häromdagen och Koo apelsinmarmelad stod på bordet smakade jag den för första gången i mitt liv.
Marmelad ingår annars inte i mina vanor. Undantaget min egen rabarber- och jordgubbsmarmelad som hela familjen äter varje sommar.

Den älskvärde är ett porträtt av en fadersgestalt som har åtskilligt gemensamt med Carola Hanssons egen far.
Läs mer om Carola Hansson HÄR

flickan

Bokförlaget Thorén & Lindskog har tagit den nyare tyska litteraturen under sina vingars beskydd. Det är lika lovvärt som glädjande.
Författaren Angela Klüssendorf f. 1958 är en ny bekantskap för svenska läsare. Hon är utbildad agrartekniker och mekaniker och bodde först i Leipzig i DDR men numera har hon sitt hem söder om Berlin.
Romanen flickan är en realistisk berättelse om en kärv uppväxt i ett fattigt område i Leipzig.
Flickan har inte ens ett namn. Bröderna heter Alex och Elvis. Mamman är en ambivalent och ganska sadistisk mamma - helt i avsaknad av föräldrainstinkter och vanliga, normala känslor för barnen. Något så elementärt som mat är ingen självklarhet.
Mamman tar ut sin egen frustration på flickan; slår henne och berättar för henne att hon är den fulaste oäkting som någonsin funnits. Pappan till flickan uppenbarar sig plötsligt, men det förbättrar inte saken nämnvärt. Efter pappan kommer det nya män. Våld och alkoholmissbruk hör till vardagen för barnen som helst vill försvinna från jordens yta. 
Flickan har i alla fall ett lånekort på biblioteket och det begagnar hon sig av. 
Hon hyser trots allt egna drömmar och förhoppningar mitt i misären.
Man kan bara häpna över en vuxenvärld som sviker så totalt. Föräldrarna, lärarna, socialarbetarna, polisen och personalen på ungdomshemmen. 
Vi följer flickan från det att hon är tolv år till hennes sjuttonårsdag. Då har hon utbildat sig till agrartekniker och börjat arbeta på ett kollektivjordbruk. Hon gillar korna precis som hon tidigare gillat de hundkrakar som  kommit i hennes väg.
Den namnlösa flickan påminner i någon mån om flickan Miira i Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson.
Och jag har trots allt gott hopp om att flickan ska klara sig bra. Hon har är seg och har samma go som Miira. 
Flickan är en berättelse i tredje person; skriven på ett torrt, sakligt språk som står i skarp kontrast till det upprörande innehållet i romanen. 
Ibland måste man trots allt dra på munnen åt flickans drastiska syn på sin omgivning. Men ännu oftare får man tårar i ögonen.
Flickan är en mycket stark roman. 
INGRID har också läst  

Bloomsday

.

Handlingen i Ulysses av James Joyce tilldrar sig på en enda dag, nämligen 16 juni 1904. Det är också den dagen författaren mötte sin blivande hustru, Nora.
Boken skrevs i exil medan Joyce bodde bl. a. i Trieste där det nu finns en staty av en vandrande Joyce.

Bloomsday (efter huvudrollsinnehavaren Leopold Bloom) firas stort varje år i Dublin alltsedan den instiftades 1954 av bl. a. författaren Flann O´Brian.
Jag har inte läst hela Ulysses; men delar av den samt A Reader´s Guide to James Joyce. Därför ser jag med spänning fram emot CD - boken där Reine Brynulfsson läser Erik Anderssons nyöversättning av Ulysses.
Vad jag (och säkert många med mig) minns är Leopold Blooms lätt urindoftande njurfrukost och - naturligtvis - Mollys monolog.
Tommy Olofsson skrev en matnyttig artikel vid 100 - årsfirandet av Ulysses. 
Läs den HÄR

Tag: Sommarläsning

Sanna har taggat mig att berätta om min sommarläsning

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?

Sofi Oksanen, När duvorna slutade flyga

Anna Williams, Från verklighetens stränder (om Agnes von Krusenstjerna)

Birgitta Åkesson, Intill döden trött (om Victoria Benedictsson)

Will Schwalbe, Bokklubben vid livets slut

Shani Boianjiu, Det eviga folket är inte rädda 

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?

Yann Martel, Berättelsen om Pi

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?

Under tallarna ett stycke från stranden

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?

Under tallarna ett stycke från stranden och i sängen innan jag somnar

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Någon helt oplanerad titel, antagligen

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?

Tove Jansson, Sommarboken

7. Strand eller hängmatta?

Se ovan under 3 och 4! Hängmattan faller man ur eller också blir man kall om ryggen.

8. Deckare eller roman?

Både deckare och romaner

9. Favoritgenre?

Bra böcker

10. Tagga 3 andra!

Jag skickar vidare till  
MONIKA
HANNELE

Ingrid

Lästips à la Burman

Bilden är lånad

När jag hör namnet  NANCY MITFORD
tänker jag ofelbart på biografier om berömda män och kvinnor och 
De osannolika systrarna Mitford (2002) av Cecilia Hagen..
Vackra, rika och excentriska har de tilldragit sig stort intresse genom tiderna.Nancy Mitford (1904 - 1973) var äldst och minst spektakulär. Hon skrev en del bästsäljande romaner som nu kommit ut i en samlad utgåva.

The Penguin Complete Novels of Nancy Mitford,
åtta romaner i kronologisk ordning.
Bäst är de tre romanerna om berättarjaget Fanny, hennes familj och väninnor ”The pursuit of love” (Förföljd av kärlek, 1945) och ”Love in a cold climate” (Kärlek i kallt klimat, 1949)   ”Don’t tell Alfred” (Inte ett ord till Alfred, 1960) 
Romanerna handlar om kärlek, är cyniska och roliga och tilldrar sig i innekretsarna under 20 -talet bland det s. k. "bright young people"
Så här kan det låta:
"Gift dig av kärlek om du kan! Det varar inte, men är en intressant upplevelse och en bra början på livet. Senare, när du gifter dig till pengar, låt det för Guds skull vara stora pengar!”.

Den som påminner om Nancy Mitford är litteraturvetaren, författaren och kritikern Carina Burman i understreckaren Hos Mitford är livet värt att skratta åt. Läs hela artikeln HÄR.
I mina öron låter detta som något för sommarens läslista.

Chick lit

Jag är lite förvånad över all den forskning och det stora intresse som tydligen finns om och för en så pass ung genre som chick lit. 
Historien om chick lit började i mitten av 1990 - talet med Bridget Jones´s Diary 1996 (sv 1998) och Candice Bushnell, Sex and the City 2007 (sv 2001).
I en nyutkommen antologi Chick lit - brokiga läsningar och didaktiska utmaningar. Liber 2013 är referenslistorna imponerande; böcker, artiklar och elektroniska referenser.
Intressanta är de historiska tillbakablickarna och hur genren förändrats redan under sin korta livstid och hur den har förgrenat sig.Vilka skillnader finns det mellan nutidsromantik (chick litens storasyster) och chick lit?   
Vart räknas Denise Rudbergs elegant crimes och Stephanie Meyers Twilight - romaner? För att nu inte tala om Charlaine Harris´böcker om Sookie Stockhouse!
Många chick lit - författare anger Jane Austens Pride and Prejudice som inspirationskälla!
Redaktörer för den här antologin är lektorerna i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö, Maria Nilson och Helene Ehriander. 
De anordnar också sommarkursen Chick lit!
Andra författare i antologin är disputerade - som till exempel Maria Ehrenberg, Yvonne Leffler och Jenny Björklund - eller doktorander.
Den första delen av antologin beskriver genrens framväxt och ger exempel på läsning av chick -lit ur olika perspektiv, som till exempel Chick lit som självhjälps - och rådgivningslitteratur; Chick lit som feministisk metod?; Poplitteratur i Tyskland - ett massmedialt litteraturfenomen. (Det här kapitlet sticker ut lite, tycker jag, med författare som Jenny Erpenbeck, Karen Duve och Judith Herrmann tillhörande det s. k. frökenundret).
Den andra delen av Chic lit erbjuder till exempel lärare modeller för hur man kan analysera chick lit och populärlitteratur.  Chick lit - en ytlig genre?; Att arbeta med Chick  lit- omslag i klassrummet; Chick lit i korsett; Skeva och queera läsningar av Chick lit.
Jag tycker att Chick lit är en mycket intressant antologi som benar ur och reder upp. Många lästips fick jag dessutom.

Bokbloggsjerka 7 - 10 juni

ANNIKA
ställer i sin bokbloggsjerka 7 - 10 juni frågan

Hur ”genrebunden” är du? Det vill säga vad förväntar du dig av en bok som är kategoriserad i en viss genre?

Först tänkte jag att det inte spelar någon roll vilken genre en bok hör till bara den är bra, men vid närmare eftertanke är det inte så enkelt.
Genrebeteckningar kan både locka och avskräcka. Men man löper ju risken att i första fallet bli besviken och i andra fallet att missa något jättebra eftersom man undviker vissa genrer.
Själv läser jag inte SF och vampyr- och skräckskildringar
Inte så sällan glider ju också genrerna över i varandra.
I Chic lit - brokiga läsningar och didaktiska utmaningar (2013) hittade jag följande angående genrer:
Vad är en "genre" och varför delar vi in litteraturen i genrer? Vem har nytta av detta? Läsaren ? Författaren? Förlaget? Bibliotekarien? --- Kan en genre vara ett hinder likväl som en hjälp?
Vad sker i samspelet mellan vår upplevelse av bokens genretillhörighet och våra tidigare erfarenheter? Kan en genretillhörighet  verka exkluderande i mötet med olika läsare?

Fröknarna von Pahlen IV och V

Fröknarna von Pahlen IV. Porten vid Johannes
En märklig, mörk bok. Det känns som att irra runt i en dyster skog utan några gläntor. Petra och Angela bor i en våning vid Johannes kyrkogård. Petras ungdoms trolovade, Thomas Meller, har kommit hem efter många år utomlands. Han möter den unga Angela och ser i henne en ljus variant av Petra.
Ett gäng unga "konstnärer" lever ett utsvävande liv. En del är mer eller mindre öppet homosexuella. Både Agnes von Krusenstjerna och hennes man David Sprengel är ogillande på den punkten.
En hel del antisemitism kan också förvåna.
Liksom ett omfattande avsnitt om Bondetåget som inte känns som författarinnans eget. Det var det förmodligen inte heller.

Fröknarna von Pahlen V. Älskande par
Här är stämningen ljusare. Men så är det midsommar också.
Man firar en hednisk fest - herrskap och tjänstefolk - med midsommarstång och dans och den ljusa sommarnatten vakar över flera älskande par.
Ibland är förbindelserna av det mera olyckliga slaget. 
Men säger Agnes von Krusenstjerna - "Kärleken är inte för betraktarna. Hos allt jordiskt liv
driver kärleken till handling och åtbörd..." 
Kärleken är inget för de rädda. Det gäller att älska helt och utan förbehåll. 
Detta budskap förefaller mig en aning diskutabelt. Är det kärlek det gäller, egentligen? Agnes von Krusenstjerna var romantiker; maken realist och man tror att han friserat vissa kärleksscener till det mera handfasta.
Den sexuella utlevelsen i dessa båda titlar är påfallande. 
Och utgivningen stötte mycket riktigt på patrull. Det är 1933 och konservativa vindar från Europa har nått även Sverige.
Herrar Karl - Otto och Tor Bonnier ansåg att de hade ögonen på sig. 
De krävde strykningar som inte Agnes von Krusenstjerna gick med på. Hon lade in sig på psykiatrisk klinik istället. 
Det blev det lilla förlaget Spektrum som gav ut Porten vid Johannes och Älskande par. Recensionerna uteblev ända till 1934 då Karin Boye skrev en försiktigt positiv anmälan

Samtal i trädgården

Samtal i trädgården hos konstnärer, scenografer, författare, musiker, landskapsarkitekter...
av Karin Berglund. Norstedts förlag 2012.
Den roligaste och en av de svåraste böckerna Karin Berglund har skrivit, säger hon. Och den har varit på gång länge.
Det intressanta i en trädgård är människan. I Samtal i trädgården har hon mött kreativa människor i trettiotvå olika trädgårdar; alla privata.

"Han sitter under äppelträdet - ett Åkerö - och skriver om Ellen Key. För hand, tänker bättre då..."
Så börjar första kapitlet som handlar om Ronny Ambjörnssons trädgård vid sommarhuset på Gotland.
För Lotte Möller i Lund är trädgården ett rum att vara osynlig i. Hon har tagit sina idéer från den danske trädgårdskonstnären och landskapsarkitekten
G N Brandt som hävdade att "en bra trädgård ska vara motsatsen till det som finns omkring den. Den ska vara ett värn mot omvärlden och motverka de rationella principer som styr samhället i övrigt..." Väldigt tilltalande idé.
Lotte Möllers trädgård är mystisk, hemlighetsfull och frodig och ligger väl undangömd mitt i staden.
Göran Greider förnekar sig aldrig. Han bor i Dala - Floda i Dalarna och vill odla de allra värsta ogräsen.
Han har till och med skrivit en dikt som heter Ogräs.

"Idén med en trädgård för enbart ogräs:

De fördrivna, de hatade och de retliga
samlade på ett ställe.

Vad ska de ta sig till - alla tistlar, maskrosor,
kirskål, åkerfräken, kattblommor, mållor, brännässlor?

En  ny värld och nya rikedomar skulle de skapa."

Att ha en trädgård handlar också om konsten att kunna lämna den. Det kunde
Eivor Bucht, professor emerita i landskapsarkitektur och Rune Bengtsson, tidigare försöksledare vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
De flyttade ifrån flera tusen kvadratmeter trädgård till ett nytt ställe med endast några kvadratmeter odlingsyta. 
Men erfarenheterna och minnena har de kvar.

Detta och mycket, mycket mera kan man läsa i Samtal i trädgården.
Tillplattad går jag ut i min egen lilla rufsiga trädgård och försöker tala förstånd med trädgårdsborrarna...

Agnes von Krusenstjerna

Bild: Anna Riwkin-Brick

Agnes von Krusenstjerna

Tung genom seklerna föll din ande som stenen i brunnen
 lämnande människans form, skapades om till ett djur.
Lokattens klor växte ut under huden och pannan blev lägre,
 ögat som havet grönt, likgiltigt, kyligt och dött.
- Håret högt i en valk och kjolen smal över livet,
 fjärilen flög till din kind, rosorna låg vid ditt bröst.
Drömmar som kvinnorna drömt men aldrig tytt eller fångat
 vårdade stilla din hand, skrev du med skolflickans stil.
Hjärtat som bultade lätt fick svar ur marken och träden,
 blodet flöt i vart strå, allt som växte var du.
Vem var det då som skrek, en döendes rop under himlen!
 Vinden slog om och med ens var du ej människa mer.
Men ur en virvel av skratt och blod och grinande munnar
 hörde vi barnet som grät, doftade sommaren skyggt

Olof Lagercrantz skrev dikten om sin mors kusin, Agnes von Krusenstjerna.
Han skrev också sin doktorsavhandling om henne.
Merete Mazzarella, som också skrivit en biografi om Agnes von Krusenstjerna, säger om Lagercrantz avhandling att man läser den som man läser skönlitteratur.
Jag återkommer till båda biografierna senare.

Tematrio - Svenska favoriter

Tematrio - Svenska favoriter

Så¨här i nationaldagsveckan tycker  LYRAN
att det passar sig att vi berättar om tre svenska litterära favoriter.
Efter vissa överläggningar med mig själv landade jag på följande tre.
Jag presenterar dem i omvänd kronologisk ordning

Kerstin Ekman. Det går inte att hoppa över henne. Hennes underbara språk är en njutning. Hon är en stor kvinnoskildrare och realist.
Vallmstaserien (om staden Katrineholms framväxt): Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus minns jag med speciell förtjusning. En stad av ljus tyckte jag var rena Jung - lektionen. Kerstin Ekman föddes 1933; debuterade 1959; valdes in i Svenska Akademien 1978, slog igenom publikt - både i Sverige och utomlands - med Händelser vid vatten. Den fick hon också Augustpriset för 1993. Herrarna i skogen - essäer på temat skog - är en annan av mina favoritböcker. Otroligt lärd och otroligt poetisk fackbok.

Harry Martinson är också ett måste. Honom återvänder jag ständigt till. Och då talar jag om lyriken. Harry Martinson föddes 1904 i de blekingska skogstrakterna. När modern försvann till Amerika blev syskonen sockenbarn. Det satte outplånliga spår hos Martinson. Han kom sedan att bli sjöman och började skriva lyrik under åren på sjön. 1949 blev han den förste autodidakten i Svenska Akademien. 
1974 fick han Nobelpriset (delat med Eyvind Johnson). Den poetiska motiveringen är ovanligt lyckad: "... för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos." 

Agnes von Krusenstjerna. När jag nu läser om serien om Fröknarna von Pahlen
(1930 - 1935) tänker jag att jag inte förstått den alls när jag läste den som mycket ung. Nu tycker jag att den är mycket skickligt skriven. A v K skildrar människor (särskilt kvinnor) med stor psykologisk trovärdighet. kvinnorna är instängda i sina kroppar, i familjen, i äktenskapet, i sin klass och i samhället. Överträdelser bestraffas hårt. Om man är kvinna, vill säga.
Agnes von Krusenstjerna är påverkad av sin man David Spengler, psykoanalysen och kanske också D H Lawrence (?). Lady Chatterleys älskare kom ut 1928.
Älskaren/skogvaktaren heter Oliver Mellors. Petra von Pahlens ungdomskärlek Thomas Meller. Inte vet jag, men jag reagerade på namnlikheten

Den röda rullgardinen

Kvinnogatan 1930 Fröknarna von Pahlen II 
Agnes von Krusenstjerna hade för avsikt att i sina romaner
"... säga sanningen - sanningen om kvinnorna"
Och det gäller inte minst sanningen om kvinnors sexualitet. Hon har god hjälp av den uppmuntrande maken David Sprengler. Däremot blir det ett fasligt liv bland kritikerna och till och med det liberala förlaget Bonniers ryggar.
Kvinnogatan formligen jäser av kvinnlig sexualitet - utlevd, undertryckt, medveten och omedveten. Angela von Pahlen med de svarta ögonen och det superblonda håret går på hushållsskolan Prästkragen i Strängnäs. Hennes bästa vän är den pojkaktiga Stanny Landborg som har en mor som är som en piraya. Fru Landborg äter sina barn och försöker skära av dem från den övriga världen. De två sexualfientliga ungmörna Henrika och Fredrika Strussenhielm- Rien och Diken - driver skolan för sin försörjning; inte av kärlek till de unga eleverna. De blandar samhällsklasserna i modern demokratisk samhällsanda, men när det kommer till sovsalarna delas flickorna. Någon måtta får det vara på demokratin. Hjälplärarinnan Bell von Wenden har ett förflutet som ingen skulle kunna gissa sig till. Den storögda Angela blir föremål för Bells intresse.
Linnéa från landet är den rejäla, rådiga, friska livskraftiga i skaran. Hon är Angelas favorit - näst Stanny. Men Linnéas kvinnoöde straffar sig.
Rullgardinen i Angelas sovrum är röd. Hon har lämnat barndomens blå bakom sig.

I Höstliga skuggor. 1931. Fröknarna von Pahlen III rasar Adèle, arrendatorns sexuellt frustrerade hustru, som ger alla känslor av obehag. Hon speglas i den svala, mörka, behärskade Petra von Pahlen som nu är 33 år och börjar ge upp tanken på man och barn. Kanske beror det på att hon inte har modet?
Moderskap och barnafödande belyses ur olika synvinklar; även från den cyniske kvinnoläkarens håll.
Agnes von Krusenstjerna själv hade ett missfall 1924 och förblev därefter barnlös.
Relationer och personer glider om varandra och i varandra. Fri kärlek ställs emot det traditionella äktenskapet. Dramatiken har skruvats upp sedan Kvinnogatan. Även i Höstliga skuggor lyfts det religiösa bigotteriet fram till allmänt beskådande.
Några av personerna i romanen känner också höstens skuggor falla över sig.
Agnes von Krusenstjerna är en skicklig psykolog, men förmodligen har hon ingen större insikt i skötseln av en gård på landet - mera än att det kan behövas en arrendator och en ladugårdskarl...
Nu väntar Porten vid Johannes. Det här blir sträckläsning. Något annat är inte möjligt.

Direkt från källan

Mineko Iwasakis historia ligger som grund i Arthur Goldens roman, En geishas memoarer.
I Den sanna historien berättar hon med hjälp av Rande Brown den verkliga historien om sitt eget liv som lyckligt barn i fem år med föräldrarna och ett antal syskon; den långa och hårda utbildningen till maiko (geisha som specialiserat sig på dans); de arbetsamma och mycket framgångsrika åren på 60 - och 70-talen tills dess att Mineko Iwasaki avslutar sin geishatid och vad hon gör därefter.
Detta är alltså en memoar. Mineko Iwasaki är tidigt besluten att arbeta hårt och bli skicklig. Hon är också angelägen om att betala tillbaka till sin okiyan det hennes gedigna utbildning kostat.
Mineko Iwasaki är intelligent och smart och förstår hur hon ska hantera avundsjukan från de andra mindre framgångsrika kollegerna. Hon försöker reformera verksamheten - så vill hon till exempel att flickorna ska få lära sig språk - utan större framgång.
Hon arbetar i en karyukai (blommans och pilträdets värld) ägnad den estetiska njutningens konst i Ginodistriktet i Kyoto. Blomman står för skönhet och pilträdet symboliserar behagfullhet, böjlighet och styrka.
Fadern har lärt henne vikten av att vara stolt, självständig och ansvarsfull.
Självdiciplin är svaret på allt.
Mineko Iwasaki berättar om sina vackra, dyrbara kimonoer som hon är mycket noga med. Kimono, obi och hårprydnader kan tillsammans väga uppåt 20 kg. Lite tungt att dansa med, kanske...
Mai - danserna var sakrosankta medan odori - danserna ägnas människans växlande öden.
Mineko Iwasaki föddes 1949. Åren mellan 15 och 21 arbetar hon sju dagar i veckan. Det slutar med en kollaps; njursvikt och högt blodtryck.
Vid 29 drar hon sig tillbaka för att leva ett mera "vanligt" liv.

Bilden finns i boken

För klädseln krävdes en påklädare. Håruppsättningen var inte mindre komplicerad. Varje viktigt stadium i utbildningen åtföljdes av ett frisyrbyte.

Den sanna historien är en intressant berättelse om en kultur man inte vet så mycket om.

Den blå rullgardinen

Sommar brukar betyda omläsning av en eller annan titel - gärna klassiker.
Jag har börjat med Den blå rullgardinen;  Fröknarna von Pahlen del 1 (1930)
av Agnes von Krusenstjerna (1894 - 1960).
Petra von Pahlen är 27 år. Hon är ensamstående och bor i Småland på Eka gård som hon ärvt av sin faster. Angela von Pahlen är 11 år och föräldralös. Petra känner igen sig i brorsdottern och kräver att få ta hand om henne.
Petra har en olycklig kärlek bakom sig och längtar efter lite mänsklig värme.
Betty, Petras svägerska, är den varma, generösa modern med det stora hjärtat. Hon styr familjen och godset med briljans
Agda, hennes vackra tjänsteflicka, är ett orosmoment för äldste sonen. Men det ser inte Betty.
Adèle är förvaltarens disharmoniska, neurotiska hustru; avundsjuk och olycklig; bad news för alla hon möter. 
Männen i Den blå rullgardinen finns där mera som bakgrundsfigurer. 
Och om de - som Tage Ehrencrantz - träder i förgrunden en stund så blir det komplikationer.
Nej, det här är alltigenom en kvinnoroman; om kvinnor i olika samhällsklasser och levnadsförhållanden men med samma mått av ofrihet och instängdhet.
Kvinnogatan heter fortsättningen.

Hårda bud

Romanen En geishas memoarer av Arthur Golden bygger på intervjuer med den pensionerad geishan Mineko Iwasaki (1949). Åren före andra världskriget var hon den mest uppskattade geishan i Kyotos geishadistrikt, Gino. Hennes arbetsnamn var Nitta Sayuri.
Arthur Golden (1956) är Asien - kännare och har studerat japansk konst och historia.
De två systrarna Chiyo och Satsu säljs av den fattige fadern som är fiskare. Modern är dödssjuk och fadern tar den enda utväg han kan se. Chiyo är sex år, men anses "ha mycket vatten inom sig". Hennes ovanliga, vackra ögon väcker uppseende. Satsu är mera av ett träd med rötterna i jorden och alltför alldaglig. Hon tvingas prostituera sig.
Chiyo hamnar på ett s. k. okiyan, ett ställe där geishorna bor. Här råder stränga regler; hackordningen är strikt och de yngsta tjänsteflickorna är inget annat än slavar.
Geisha betyder konstnär. Utbildningen är lång och hård. Konkurrensen är knivskarp. En geisha måste kunna dansa, spela åtminstone samisen men gärna flöjt och/eller trummor också.
Hon ska kunna klä sig, sminka sig och vara noggrann med sitt hår. En kimono med obi kräver en påklädare för att alla vecken ska ligga rätt.
En geisha är en handelsvara och helst bör hon se till att skaffa sig en mycket rik beskyddare som kan betala för henne. Ofta står hon i skuld till geishahuset för mat, husrum och utbildning.
Under kriget stängdes geishahusen ner, men återuppstår senare. 
En geishas memoarer kom ut 1994 och blev en stor succé liksom filmen som kom 2005. 
Mycket intressant och lärorikt.

Kuriosa: Tremastarblomman används för framställning av en färg som man använder till att måla på siden. Bilden är tagen i min trädgård för ett par dagar sedan

Gångjärnets gudinna

Bilden lånad från Wikipedia

1 juni, sommarens första dag, firade de gamla romarna gudinnan Carna el. Carnea med en festlighet som kallades Carnaria. 
Då erinrade man sig forna tiders enkla levnadssätt och inmundigade böngröt.
Carna skyddade husdörrarna (Ovidius; NE) och hindrade en sorts vampyrliknande ugglor att ta sig in till barnens vaggor.
Carna vaktade också ingången till människokroppens inre organ
Enligt Alf Henriksons Hexikon är Carna gångjärnets gudinna.

Kolerisk kontroversiell kulturradikal

Per Wirtén, författare och frilansjournalist har skrivit en bok om statsvetaren, författaren och tidningsmannen Herbert Tingsten (1896 - 1973),  
Herbert Tingstens sista dagar. Berättelsen om ett liv.
Herbert Tingsten var en märklig, sammansatt människa; begåvad och en lysande retoriker.
Han formulerade sig kraftfullt, skarpt och tvärsäkert. Han bildade sig snabbt en uppfattning i olika frågor och  tvekade inte att ge uttryck för dem  i ledare och tal. Han ville att människor skulle ta ställning och visa ansvar.
Dagspolitiken var inte riktigt intressant. Tingsten hade blicken riktad utåt och framåt, vilket gör att han i vissa lägen är helt aktuell nu, enligt Per Wirtén. Avsikten var att provocera och skapa debatt. Det lyckades han som regel utmärkt med. Herbert Tingsten gjorde sig efterhand av med sina vänner på löpande band, även om vänskapen var av gammalt datum. Gunnar Myrdal och Tor Bonnier är ett par exempel. Däremot blev Tingsten själv väldigt ställd när Bang slutade på DN i protest mot Tingstens hållning i kärnvapenfrågan. Egendomligt nog drog han jämt med Olof Lagercrantz i många år. Men så skrev Lagercrantz en negativ recension om Tingstens fjärde memoardel och så var det slut med den vänskapen också.
Tingsten avskydde den socialdemokratiska regeringen, kyrkan och konungahuset. Från början räknade han sig som socialdemokrat, men blev senare liberal
Under åren 1946 - 1959 var han chefredaktör på DN. Han avgick efter en schism med styrelsen angående ATP - frågan. Tingsten fick ett generöst avtal och kunde fortsätta att resa och skriva på frilansbasis.
Resa, läsa och skriva var det viktigaste i Tingstens liv.
Bakom fasaden på den skoningslöse ledarskribenten och debattören dolde sig en rädd och bitvis nedstämd man med dödsångest. 
I första äktenskapet fick han en dotter Kaj, som han inte ägnade mycken uppmärksamhet någonsin. Herbert Tingsten och hans andra hustru Gerd fick aldrig några barn. Det sista missfallet höll på att kosta henne livet. Paret reste mycket (på tidningens bekostnad) och skaffade också ett hus på franska Rivieran.  Gerd var Herbert Tingstens fasta stöd, men om henne vet man inte mycket.
Den här biografin är också ett rejält stycke samtidshistoria. Många kända namn och samhällsfrågor passerar revy.
Herbert Tingstens sista dagar är en intressant bok som leder vidare.
Litterturförteckningen ger många tips liksom personförteckningen.
Inte minst kan man läsa Jill Tingsten Klackenbergs (dotterdotter), bok 
I skuggan av Tingsten.
Och Tingstens egna memoarer förstås. Han har skrivit otroligt mycket i olika ämnen. Jag undrar hur han hunnit med det? Han blev ju bara 77 år och de sista åren svek såväl njurarna som synen.

 
                                   

Kolterjahn om Boye

Mycket lägligt fick jag Jessica Kolterjahns bok om Karin Boye från biblioteket.
Den bästa dagen är en dag av törst är titeln. Den behandlar Karin Boyes tid i Berlin januari - oktober 1932 och "är en fri litterär fantasi om ett år i Karin Boyes liv".
I Berlin kämpade Karin Boye med Dödsmakterna och den dåliga ekonomin.
De pengar hon inte hade gick åt till psykoanalysen för dr Walter Schindler och senare Lene Lampl.
Och resten lånade hon ut. Sedan fick hon skriva tiggarbrev till förlagen och försöka driva in sina fordringar på bl. a. Josef Riwkin, med vilken hon hon hade ett destruktivt förhållande.
Det var enbart ekonomin som tvingade hem henne till Sverige.
Jessica Kolterjahn skildrar ömsint Karin Boyes ångest, ensamhet, rädsla och skam.
Hon är mycket påläst och respektfull utan att därför väja för det svåra. 
Karin Boyes förhållanden med män fungerade aldrig. Äktenskapet med den sympatiske Leif Björk tog snart slut. Men de förblev vänner resten av livet. Karin Boye påbörjade ett antal analyser men av olika skäl avbröt hon samtliga. Den sista för dr Lene Lampl tog slut enbart på grund av att Karin Boye måste åka hem av ekonomiska skäl. 
Men innan dess hade Lene Lampl hunnit råda henne att  bejaka sin homosexualitet och arbeta på att bli kvitt sina skamkänslor. 
I Berlin fanns det damklubbar och kaféer där kvinnor träffades. På Silhouette träffar Karin Boye den sköra fågellika Margot Hanel som snart blir mycket betydelsefull för henne. Och Margot blir direkt beroende.
Jag läste Jessica Kolterjahns roman om Karin Boyes år i Berlin med stort intresse. De flesta namn hade jag aktuella. Pia - Kristina Gardes båda böcker Karin Boye och människorna omkring henne. En fotobok.
och Karin Boye .Okända brev och berättelser kompletterade Den bästa dagen är en dag av törst alldeles utmärkt.
Omslagsbilden på Jessica Kolterjahns bok är tagen av Anna Riwkin - Brick, syster till redaktören för Spektrum Josef  Riwkin.

HERMIA har också läst 

Vapenlös mot livets makter

Av en händelse observerade jag detta oemoståndliga tillfälle att för det första få se ett levande församlingsbibliotek med nära nog 100 år på nacken
och för det andra höra författaren och skådespelerskan Pia - Kristina Garde berätta om sin nya bok om Karin Boye, Karin Boye. Okända brev och berättelser.
2011 kom hennes förra bok, Karin Boye och människorna omkring henne.
Den byggde på  ett till vissa delar okänt material.
Pia - Kristina Garde har forskat om Karin Boye i nästan 40 år. Hon har träffat många människor som känt Karin Boye; hon har fått ta del av unikt brev- och dagboks- och bildmaterial och nu har det blivit en bok till också utgiven på  ellerströms förlag.
Boken är uppdelad efter de olika adressaterna.
Här finns brev till modern Signe Boye, brodern Sven Boye, Gunnel Bergström (Gunnar Ekelöfs hustru) och litteraturprofessorn Victor Svanberg, till exempel.
Vännen Barbro Alving har fått vara med trots att det inte finns något brev till henne.
Litteraturvetaren Paulina Helgesson har också sammanställt en brevsamling av Karin Boye, Ett verkligt jordiskt liv (2000).
Men, som Pia - Kristina Garde säger, här saknas många brev som finns med i Karin Boye. Okända brev och berättelser.

Jarl Hammarberg, konstnär och musiker, sjöng till eget gitarrackompanjemang flera tonsatta dikter, bl. a. Jag vill möta, som han tonsatt själv

Tematrio - Noveller

Berätta om tre bra noveller/novellsamlingar uppmanar oss LYRAN
i veckans Tematrio - Noveller. 

BÅTEN
82008; 2010 på sv av Nam Le är en mycket fin novellsamling med sju noveller från olika delar av världen. Alla handlar om människor som kämpar för livet och sina rättigheter - mot orättvisor och förtryck.
Nam Le föddes i Vietnam och och kom som flykting till Australien redan som liten. Titelnovellen är en gripande skildring av båtflyktingar

AKTA DIG FÖR ATT FÄRDAS ALLTFÖR FORT
Tolv noveller av kulturchefen i Hufvudstadsbladet Philip Teir.
Många av novellerna handlar om unga män med trassliga eller inga relationer och unga, osäkra pojkar på jakt efter sin identitet. Ingenting är riktigt lyckat, ingen är speciellt lycklig. Allt är ganska vardagligt och grått - men - skildrat med humor och ofta med en oväntad upplösning på slutet. Jag sträckläste.

SORGESÅNG FÖR EASTERLY
av Petina Gappah. Tillståndet i Zimbabwe i tretton vassa noveller.
Författarinnan ingår i den s. k. brain drain som drabbat landet. Petina Gappah arbetar som advokat åt ett internationellt företag i Genève och försöker hjälpa sitt land därifrån.
Med bitande humor och ironi berättar hon om klass - och könsskillnader, stamstrider och språksvårigheter.

Bokbloggsjerka 24 - 27 maj

ANNIKAS
bokbloggsjerka 24 - 27 maj ställer frågan om vi brukar läsa om böcker.
Mitt svar blir ja, men inte så ofta som jag egentligen skulle vilja.
Kanske läser jag om avsnitt i böcker? Kanske slår jag upp vissa ställen där jag tycker mig ha glömt sammanhangen?
I alla fall så har jag de senaste dagarna läst om Hohaj av Elisabeth Rynell. Helt och hållet.
Och jag tror att det blir en omläsning till framåt hösten då den (troligen) kommer att dyka upp i läsecirkelssammanhang. Men det tål den.
Hohaj kom ut 1997 och nominerades till Augustpriset och fick bl. a. Sveriges Radios Romanpris,
Hohaj är namnet på ett litet samhälle i Lappland där romanen utspelar sig. Två parallella kärleksberättelser under svåra förhållanden är stommen i boken. Inte många namn nämns och de namn som förekommer är ofta inte de verkliga. Berättarjaget sörjer förlusten av sin man och saknar kärleken dem emellan. Inte för att den på något sätt var problemfri, men den fanns där.
Aron - som inte heter Aron - är på flykt undan sitt förflutna och finner en tillflykt hos Helga och Salomon.
Inna - som heter Inna - har fortfarande sin döda mor som bästa vän. Hon bor med sin invalidiserade far som är ondskan personifierad. Men hur blev han sådan? Inna vet inte om något annat liv. Men så träffar hon Aron när hon plockar hjortron och han getar hästar. Och något nytt okänt växer fram. 
Sakta men säkert.
Det ligger något tidlöst över den här romanen. Elisabeth har en sällsam förmåga att se in i människor och att beskriva det hon ser. Och hennes sätt att  att skildra natur - både det oberörda, stränga och det vackra, förlåtande - står i en klass för sig.
Det är så poetiskt och vackert, även när det är som svårast, mörkast och kallast.
Hohaj är filmad och har blivit teater.