Vagabond ways

År 2000 kom Faithfull: an autobiography av den engelska sångerskan och skådespelerskan 

Marianne Faithfull, som föddes 1946 i Hampshire.

Minnen, drömmar, reflektioner är fortsättningen som har kommit i år. 

Båda böckerna är skrivna tillsammans med David Dalton.
Förlaget är Bakhåll.

Marianne Faithfulls temperamentsfulla mor, Eva, var av judisk börd och bodde i Wien. 

Fadern, den språkbegåvade major Glynn Faithfull, var spion åt MI16.

Det var också i Wien de träffades och hon blev hans förbindelse i Wien och de blev också störtförälskade.

Ingen av dem hade väl tänkt sig att dottern skulle välj den bana hon valde. 

Redan som 17 - åring debuterade Marianne Faithfull som sångerska.

Hon gifte sig och fick sonen Nicholas. Under fyra år levde hon med med Mick Jagger, men fann sedan att hon inte ville spela rollen av bakgrund till en världsstjärna.

Farbror Bill (författaren William Burroughs) förförde henne bildligen med boken The Naked Lunch.

Det var efter att ha läst den som MF bestämde sig för att börja knarka.

Faster Allen (poeten Allen Ginsburg) var nog snäll på sitt karaktärslösa sätt men absolut inget lämpligt sällskap för en ung flicka.

Under en tid var Marianne Faithfull en fullfjädrad hemlös heroinist som bodde på en mur.

Men hon tog sig samman, reste på sig och kom igen.

Hon råkade också ut för allvarliga problem med njurar och lever.
Men hon kom igen.

Så fick hon cancer, opererades - och kom igen.

Hon berättar distanserat och humoristiskt om sitt liv och sina många möten med författare, konstnärer och musiker. De klassiska författarna var också väldigt levande i de bohemiska konstnärskretsarna vid den här tiden, d. v. s. 60- och 70-talen. 

Marianne Faithfull berättar om författarinnan Caroline Blackwood, som var en väldigt kär väninna och som dog i cancer. Hon bibehöll sitt sinne för svart humor ända till sista andetaget på Mayfair Hotel, vilket var det ställe dit de rika drog sig för att dö.

(Jag vet att jag läst The Stepsdaughter och Mary Rose av Caroline Blackwood; två väldigt mörka romaner.)

Det framgår väldigt tydligt att man levde aningslöst ansvarslöst och totalt utan tanke på följderna.

Marianne Faithfull tar numera avstånd från det destruktiva levnadssättet och har valt att vårda sin kropp och sitt liv över huvud taget på ett helt annat sätt. Slut med droger och rökning! Hon tränar till och med pilates!

Cancern blev det slutgiltiga skrämskott.

Det är är ändå väldigt roligt att läsa om alla popgrupper, författare, musiker levnadsöden, dråpliga historier och självironiska avslöjanden.
Marianne Faithfull har alltid varit ytterst noggrann med sin stil så det har varit märkeskläder för hela slanten. Och hon älskar att shoppa.

Minnen, drömmar och reflektioner är något av en tidsspegel. Jag tror kanske att minnet och avståndet i tid har slipat av de värsta kanterna.
Men det räcker till ändå.
Personregistret är värdefullt. (Som alltid.)

Marianne Faithfulls officiella hemsida hittar du HÄR

Klassikersommar. 6

Nu har jag äntligen läst Drottningens juvelsmycke  eller Azouras Lazuli Tintomara (1834) (Törnrosens bok IV) av den mångfacetterade och gåtfulle Carl Jonas Love Almqvist (1793 - 1865).

Den finns med på listan över Lyrans 100 klassiker

och är en av de titlar jag planerade att jag skulle läsa i sommar.

Jag har försökt så många gånger men texten har inte tilltalat mig. 

Kanske beroende på att den uppbrutna formen; blandningen mellan epik och dramatik. Vad vet jag?

Denna gången blev jag riktigt fascinerad - både av själva Tintomaragestalten ("det himmelska djuret"), det historiska skeendet (det var jätteroligt att kolla fakta), idén med ramberättelsen om Jaktslottet där herr Hugo Löwenstjerna och bland andra Almqvists alter ego Rickard Furumo varje kväll sitter i gula salongen, idkar högläsning och diskuterar litteratur.

Hela berättelsen med alla intriger är spännande också.

Tidsmässigt rör det sig om tiden strax före, under och efter mordet på 

Gustav III.

Väldigt mycket stämmer överens med det historiska skeendet och man känner också igen namnen på större delen av människorna i och omkring hovet.

Tintomara är den undflyende, androgyna naturvarelsen som sprider olycka omkring sig och sorglöst drar vidare. Hen har inte förmågan att engagera sig känslomässigt; hen är ensam och mot slutet av berättelsen finns en Getsemane - passage där jag tycker att hen verkligen lider av att vara övergiven av alla. Tintomara befinner sig i en kyrka, men hen vet inte vad man gör i en sådan och varför. Hen är varken döpt eller konfirmerad.

Almqvist hade som så många andra vid den här tiden tagit intryck av Walter Scott, den historiska romanens fader. Däremot kan inte Drottningens juvelsmycke räknas som en historisk roman eftersom den behandlar en tid som är alltför näraliggande.

Både Scott och Almqvist reste omkring i de trakter där de hade för avsikt att förlägga sina romaner och studerade naturen.

Och båda skildrade politiska intriger.

Shakespeare, Emanuel Swedenborg och Jean Jacques Rousseau var en andra inspirationskällor.

Drottningens juvelsmycke är också en Stockholmsroman. En karta över Stockholm förhöjer läsupplevelsen.

Almqvists eget liv var mycket dramatiskt. Han var ett brådmoget, modersbundet barn, en flitig och intresserad student; han blev journalist, resenär, romantiker (Drottningens juvelsmycke), realist, samhällskritiker (Den svenska fattigdomens betydelse), feminist (Det går an till exempel) och landsflyktig.

Carl Jonas Love Almqvist ligger begravd på Solna kyrkogård inte långt från där slutscenen i Tintomara utspelade sig.

Varför läser ingen Walter Scott?

Den frågan ställer sig litteraturkritikern Ruth Halldén i Radikaler & viktorianer från 2004.

Hon har 1800-talet som sin specialitet och författarna från denna tid räknar hon som sina bästa vänner.

Trots det hade hon inte intresserat sig för Walter Scott (1771 - 1832) och när hon frågade runt bland sina kolleger så hade ingen annan gjort det heller.

Walter Scott började skriva lyrik och fortsatte sedan med historiska romaner som gärna handlade om stridigheter mellan engelsmän och skottar. Han var mycket beläst och den stora förebilden var Shakespeare, men han beundrade också Jane Austen. 

Själv hade han många berömda beundrare i hela Europa; Stendhal, Balzac, Pusjkin, Hugo, Dumas, Topelius och Geijer för att nämna några. Romanens Homeros, benämndes han och Goethe som myntat uttrycket världslitteratur räknade in Scott under den rubriken.

Man kan väl säga att Scott med sitt intresse för historia, natur och hembygd lade grunden till den efterföljande viktorianska romanen.

Jag har inte heller läst något av Walter Scott. Men jag skulle kunna tänka mig att göra ett försök med debutromanen Waverley (1914). 

Ruth Halldén m. fl. tycker att det är synd att Walter Scott är mera känd för ett par av sina sämre romaner, nämligen Ivanhoe och Richard Lejonhjärta.

Tematrio - Titelgeografi

Denna veckan vill 

Lyran 

att vi skriver om tre böcker med geografiska namn i titlarna. Efter lite funderande kom jag på tre titlar som jag varmt kan rekommendera

Om En vinter på Mallorca av George Sand skrev jag så här.

George Sand, Chopin och hennes två barn bodde en vinter på Mallorca för Chopins hälsa.

De var inte välsedda, man skörtade upp dem och allt var bara elände.

Det är mycket länge sedan jag läste Klockorna i Bicêtre av George Simenon (1903 -1989), men jag minns den vemodiga stämningen att jag tyckte att romanen var mycket bra. En man ligger på sjukhuset i Bicêtre. Han har fått en stroke och förlorat talförmågan. Nu tänker han igenom sitt liv och arbetar sig tillbaka.

Det är alltså en av Simenons psykologiska romaner och ingen titel i serien om kommissarie Maigret.

En fördämning mot Stilla Havet minns jag som en läsupplevelse.

Det är Marguerite Duras´genombrottsroman som nu har kommit i nyutgåva på Modernista förlag.

Romanen bygger på Duras´egna barndomsupplevelser i Indokina på en risodling som ligger farligt nära havet. Tiden är 30 - talet.

"Mesiga, mossiga och liberala"

Ikväll visades en utmärkt dokumentärfilm 

på SVT2 om Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad.

När kvinnorna fick rösträtt 1921 behövde de också utbildning i demokrati.

Skolan startade 1925av Fogelstadsgruppen från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson (mycket omtyckt läkare), Kerstin Hesselgren (riksdagsledamot), 

Elin Wägner (författare)och sittande Honorine Hermelin (lärare) , som var rektor på skolan i 30 år.

Fogelstadgruppen gav även ut veckotidskriften Tidevarvet och det var i den som änkan Helga Johansson blev författarinnan Moa Martinson.

Dessa kvinnor hade också trassliga kärleksrelationer. Alla som mötte Honorine Hermelin älskade henne. Hon var ett socialt geni och lyckades hålla beundrarinnorna på gott humör. Även sedan Hagar Olsson kom från Finland "som en hök i en hönsgård" och predikade socialism och radikalfeminism. Naturligtvis blev även hon förälskad i Honorine Hermelin. Men hon tyckte att kvinnorna på Fogelstad var mesiga, mossiga och alltför liberala. Och så pratade de för mycket. Hon ville ha mera handling.

Honorine Hermelin rymmer till slut till Danmark och gifter sig med  teologen Wilhelm Grønbech.

Ada Nilsson är ett besviket bröllopsvittne, men de båda kvinnorna förblir vänner under hela livet.

Ulrika Knutson och Marie Nyreröd har gjort dokumentärfilmen.

Det är en repris från 2007 och den finns att se på SVT Play i 30 dagar framöver. Den går också i repris lördagen den 11/8 kl 17.00 i SVT2.

Ulrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor kom ut 2004

Svart stig

Jag tycker allt bättre om Åsa Larsson och hennes radarpar kriminalinspektör
Anna Maria Mella och åklagare Rebecca Martinsson. Mella och Martinsson är varandras raka motsatser men de finner varandra alltmer vad tiden lider.
Min favorit är den ensamma, psykiskt sköra Rebecca Martinsson.

Anna Maria har alla trumf på hand; till och med en Robert som fiser i sömnen i sängen intill hennes samt en rad barn. Och hon älskar sitt arbete.

Åsa Larsson bygger omsorgsfullt upp sina intriger och hennes intresse för människor är tydligt.

Hon förlägger alltid sina romaner till Kiruna. Naturen är vidunderligt vacker men klimatet kan vara obarmhärtigt. Särskilt om man som mannen i den dramatiska inledningen till Svart stig oförsiktigt har stigit utanför värmen i sin fiskeark på Torneträsk i bara kalsongerna för att lätta på blåsan.
(Dumma karl!)

Det är beckmörkt, iskallt och storm. Det bär sig inte bättre än att arken sliter sig och ger sig iväg. Den byxlöse måste ge sig iväg och leta efter någon annans ark. Läget är kritiskt så att säga.

Svart stig handlar bland annat om gruvnäring med internationella förgreningar. Det dekadenta överklassiga syskonparet Diddi och Inna  Wattrang ingår en egendomlig allians med underdogen Mauri Kallis.

Sakta men säker tar han med iskall beräkning kommandot över syskonen och arbetar sig "uppåt" och skaffar sig ställning i samhället och en ansenlig förmögenhet enligt principen ändamålet helgar medlen.

Jag kommer att tänka på filmen Betjänten där Dirk Bogarde spelar betjänt åt en  adelsman och så småningom gör sig till herre över sin arbetsgivare.

Dirk Bogarde är lysande som betjänten och James Fox spelar den allt hjälplösare aristokraten Tony.
Svart stig innehåller reflektioner om konstnärskap, minnets beskaffenhet, olika slag av ensamhet, stad och landsbygd.
Åsa Larsson berättar hur stugorna möbleras; om trasmattorna på golven och poslinskrukor som det står mjöl, socker och torkad frukt på; om brickband, polarbröd och hushållsost. Man kommer vanliga människors vardag nära.

Svart stig är den tredje romanen av sex om poliserna i Kiruna (del sex är ännu inte utkommen).

Jag har tidigare läst den fjärde delen, Till dess din vrede upphör.

Svart stig är mörkare men båda är mycket välskrivna och läsvärda och det är inte svårt att förstå varför Åsa Larssons romaner alltid är utlånade på biblioteken.

Tematrio - Titelfärg

Denna veckan vill 

Lyran att vi berättar om tre böcker som har en färg i titeln.
Här kommer mina förslag:

Beskow, Elsa, Tant Grön, tant Brun, tant Gredelin

För att nu inte tala om Farbror Blå. De tre tanterna behöver ingen närmare presentation, men de anses ha Elsa Beskows egna mostrar som förebild.
Tant Grön arbetade i trädgården och var ett rejält fruntimmer. Tant Brun stod vid spisen (men födde inga barn) och Tant Gredelin var spröd och ömtålig och gjorde mest ingenting.

Ellroy, James, Den svarta dahlian

En otroligt spännande kriminalroman som också filmatiserats.
Den bygger på ett verkligt mord på en ung kvinna i Los Angeles

Mykle, Agnar, Sången om den röda rubinen

En norsk skandalroman som ansågs pornografisk när den kom ut 1956.
Ask Burlefot är den unge mannen var utveckling man följer- inte minst då den erotiska. Han möter så småningom sin stora kärlek, Embla.

På tal om George Eliot

I dagarna har Bror och syster eller Kvarnen vid Floss (The Mill on the Floss) av George Eliot kommit ut i pocket. Gun - Britt Sundström har översatt.

The Mill on the Floss kom ut 1860 och första svenska upplaga 1890.

Förlaget är Bonnier pocket i serien Albert Bonniers klassiker.

Det är väldigt roligt att klassikerna kommer i pocketutgivning. Vi är många som älskar pocket.

Omslagen är ofta läckra och stilen helt läslig.

Men - jag hade önskat ett annat omslag på Bror och syster.  Mera så här

eller varför inte så här?

 Eller kanske som omslaget på filmen Livet vid floden som bygger på George Eliots roman.

Jag vet inte riktigt vad omslaget på Bror och syster signalerar. 

Men jag har klickat hem den så jag bestämmer mig när jag fått den i handen. Och läst den, förstås.

Klassikersommar. 5. Herrgårdssagor

Ingen sommar utan Thomas Hardy 1840 - 1928).

I år blev det En grupp förnäma damer (A Group of noble Dames) 1891;

i svensk översättning av Karin Hirn 1906 med förord av Yrjö Hirn.

I en grupp förnäma damer låter Thomas Hardy några medlemmar i ett historiskt och naturvetenskapligt sällskap berätta  historier för varandra.  

Alla tio berättelserna har kvinnliga huvudpersoner och tilldrar sig i det speciella landskap som Hardy kallar Wessex och som ungefär är detsamma som Dorset. Däremot brukar Hardy inte skriva om adeln och de besuttna. Han skildrar vanligtvis  den enkla lantbefolkningen

Thomas Hardy kände sitt landskap väl såväl historiskt som topografiskt . 

Berättelserna bygger till vissa delar på verkliga händelser. Resten är folkliga sägner och Thomas Hardy

Författaren är ovanligt lättsam i dessa berättelser som för övrigt kom ut samma år som Tess. Ibland kan man i andanom höra ett stilla skrockande från författaren. Ändå är somliga av kvinnoödena hjärtslitande.

Hardy hade stor insikt i kvinnors psykologi. Kvinnor ansågs vara nyckfulla naturvarelser med större djärvhet och handlingskraft i kärlek än män. 

Ingen kan som Hardy skildra hur förälskelse flammar upp och sedan svalnar för att ganska snart vara helt utslocknad. 

Herrgårdsdamerna är sysslolösa och uttråkade medan männen sysslar med jakt, affärer , resor och nöjen. Men släktens fortbestånd var viktig. Hustrurna förväntades skaffa arvingar, söner först och främst.

I Hardys värld styr slumpen. Övermod straffas ovillkorligen. En människas öde är förutbestämt och det kommer man inte undan. Stolthet ställer ofta till förtret och det blir bakläxa.

De grekiska tragedierna och Shakespeare är Hardys förebilder.

Miljöerna målar han med Rembrandtskt ljus och en arkitekts sinne för byggnader, kyrkofönster och andra arkitektoniska detaljer.

Jag får en hemkänsla i Hardys miljöer och berättelser.

Klassikersommar. 4

George Eliot

Marian Evans el. Mary Ann Evans (1819 - 1880) var en fantastisk kvinna. Inte bara vad det gällde författarskapet. Hon levde dessutom ett mycket okonventionellt liv för tiden. Marian Evans var en ovanligt bildad kvinna och tillhörde sin tids intellektuella elit.

Född i en metodistfamilj i Warwickshire blev hon osams med sin far när hon slutade att gå i kyrkan. Hon kompromissade till slut för att inte åstadkomma en brytning med fadern.

Sedan följde hon återigen sin egen känslas sanning när hon i tjugofem år sammanlevde med en gift man, George Henry Lewes,  med vilken hon delade alla värderingar. Erfarenheterna av dessa år kunde hon sedan använda i sina romaner.

Efter Lewes död gifter hon sig med en tjugo år yngre man. Äktenskapet blir kort men lyckligt.

Som författarinna är George Eliot noggrann i sina beskrivningar, psykologiskt skarpsynt och inte alldeles utan humor. Flera av hennes romaner är översatta till svenska och några är också filmade.

Adam Bede, som kom ut 1859, var hennes debutroman. Daniel Deronda blev en publik framgång.

Silas Marner blev också mycket älskad; Bror och syster (The Mill on the Floss 1860) lånar stoff från Mary Ann Evans egen barndom.

Middlemarch (1871 - 72) skildrar en medelstor engelsk stad under 1830 - talet.Här finns alla samhällets skikt representerade; godsägare, köpmän, präster, arbetare och de som hamnat utanför. Rösträtt för arbetare diskuteras hett. De besuttna är rädda om sin makt, men bollen är satt i rullning.

Kvinnorna är underställda männen i stort som smått även om de har starka personligheter. 

Jag har sett filmatiseringen av Middlemarch och konsulterat boken vid sidan av. På det hela taget tycker jag att filmen är bra gjord (BBC) och det var mycket givande att direkt jämföra och fylla ut från själva källan.

George Eliot ger en bild av samhället genom livet i Middlemarch. Man inser att författaren är mycket intresserad av människor och har stor kunskap om dem. Hon genomskådar och avslöjar men kan också vara förlåtande.

Dorothea Brooke är en framträdande person i Middlemarch. Hon är antagligen mycket lik George Eliot själv; orädd, vetgirig, klok, empatisk och med en bestämd vilja att leva efter sitt eget samvete.

Doktor Lydgate  kommer till Middlemarch som ung idealist med stora planer för staden. Han gifter sig med en eftertraktad (men fattig) flicka, men den vackra, ytliga hustrun Rosamond kräver ett liv i sus och dus som Lydgate varken eftersträvar eller egentligen är intresserad av.

Girigheten och det religiösa bigotteriet fick ett ansikte med bankiren Bulstrode.

Dorothea Brookes farbror är ett exempel på omänsklig godsägare sin lättsamma, insmickrande  personlighet till trots.

"En av de få engelska romanerna skrivna för vuxna", sade Virginia Woolf.

Många jämställer George Eliot med Jane Austen, Henry James och Joseph Conrad.

Walter Scott var en av hennes förebilder.

Den finns mycket att säga om Middlemarch.

Den skulle verkligen lämpa sig väl för diskussion i en bokcirkel.

Jag önskar mig en svensk pocketutgåva. Eller åtminstone en svensk utgåva i största allmänhet.

En obol under tungan

Christer Eriksson har skrivit inte mindre än tretton romaner som jag inte har läst.
Den fjortonde, Lägg en slant under tungan, har jag just avnjutit
Undertitel: Rapporter från ett laboratorium.
En medelålders man, som kallar sig Minnet, betraktar i korta avsnitt hågkomster från sitt liv.
Huvudpersoner i den berättelse som växer fram är Minnet och hans ambivalente far.
Det finns en äldre bror och en bortvänd mor också, men de har mindre betydelse.
Fadern är ömsom varm ömsom kall. Han slår men han kan också vara kärleksfull.
Mellan Minnet och fadern finns slitstarka band. Och de älskar varandra, trots allt.
Nu sitter Minnet vid faderns dödsbädd och önskar att han kunde få en sista kontakt med fadern.
Fadern är mycket gammal, men har ett starkt hjärta.
Först när fadern är död kommer sonen att kunna påbörja sitt egentliga liv.
Minnesfragmenten inramas av en bilresa där vännen Roy och Minnet är på väg med faderns aska till Minnets barndomslandskap. Elis Eriksson, egensinnig konstnär och författare, var Christer Erikssons far.
Han blev nittionio år gammal och har antagligen bidragit till läggspelet om Minnets far
Christer Erikssons språk är mycket vackert och precist. Jag tycker mycket om både formen och innehållet i Lägg en slant under tungan. Det är en stark, konstnärlig och djupt originell roman.
Till och med omslaget är tilltalande.
Varför hör man inte mer talas om en så fin, nutida svensk författare som Christer Eriksson?

Boken är utgiven på förlaget Symposion 

Minnet, verkligheten och/eller sanningen

Bilden är lånad från smidigt.se

Många författare har skrivit om sina liv i romanform även på senare tid. 

Det kallas autofiktion och har diskuterats mycket i media och andra sammanhang.

Kan man lita på minnet? Hur såg det ut i verkligheten och vilket är då sanningen?

Minnen förändras över tid. Någonstans läste jag att vi har de minnen vi behöver.

Kjell Espmarks  memoarer  har till exempel fått titeln Minnena ljuger.

I Felicia Feldts minnen av uppväxten, Felicia försvann, skildrar hon en verklighet som syskonen inte känner igen. Föräldrar och barn minns inte olika händelser på samma sätt. Två människor lägger inte märke till samma saker under en promenad

Bekännelselitteratur är alls inget inget nytt heller. Augustinus skrev sina Bekännelser år 397

Inte ens termen autofiktion är så särskilt ny. Den lancerades 1977 av den franske författaren Serge Doubrovsky

Merete Mazzarella har skrivit en intressant understreckare i ämnet med titeln  

Pennan är mäktigare än minnet

Ovanligt välskrivet och spännande

I Åsa Larssons fjärde fristående roman med kriminalinspektör Anna - Maria Mella och åklagaren Rebecca Martinsson i huvudrollerna, Till dess din vrede upphör 2008, kommer det förflutna ikapp nutiden.

Åsa Larsson är född i Uppsala 1966 men flyttade som fyraåring med sina föräldrar till Kiruna.

Numera bor hon i Mariefred och har lämnat sitt arbete som skattejurist och är författare på heltid.

Till dess din vrede upphör är en välskriven kriminalroman som utspelar sig i en vidunderlig natur med mycket snö, kyla och is. 

Wilma och pojkvännen Simon har uppdagat en väl bevarad hemlighet i Vittangijärvi i Kiruna kommun. Någon eller några vill inte att de ska forska vidare och ser till att tysta de båda ungdomarna.

Och det finns även andra som känner till det Wilma och Simon just upptäckt. Men i Vittangijärvi förväntas man hålla ihop. Och man ska inte prata. Framför allt inte med poliser.

Polisutredarna som leds av den energiska Anna - Maria Mella är inga stereotyper. De är helt vanliga levande människor med fel och brister; sympatier och antipatier.

 I Vittangijärvi finns också en del äldre människor som är originella och präglade av det storslagna landskapet. Och de bär på många minnen. Interiörerna skildras så målande att man tycker sig vara med i de gamla ensligt belägna husen.

Företeelser i tiden får sin naturliga plats; glesbygdsproblem, mobbning i skolan och  bristfälligheter inom äldrevården. 

Kärleken till djur är också ett tema.

Till dess din vrede upphör fick jag i min hand av en ren händelse och jag gav den en chans.

Och det är jag glad för.

Utstött ur flocken

Cecilia Gyllenhammar har skrivit en fristående fortsättning på  
Sprickan i kristallen, 2004.

I den berättade hon om sin uppväxt i en känd, välsituerad familj där fadern var företagsledare.Den vackra, kyliga modern vigde sitt liv åt mannen som var hennes livs stora kärlek.

Äldsta dottern Suss kände sig däremot inte älskad. Och vad värre var - hon tilläts inte älska.

Åtminstone var det så hon kände det. Frustrationen vänds inåt och resulterar i ätstörningar.

I fortsättningen, Stäpplöperskan, 2012,

ägnas huvddelen av romanen åt  äktenskapet med den charmige filmskaparen Marcus. Det helar börjar så fantastiskt bra. De känner båda att de äntligen hamnat rätt och kommit hem. De tänker åldras tillsammans.

Men - efter tio år och två barn är Suss utnött och kärleken slut.
Hennes kärlek till honom, vill säga

Marcus strålar av stolthet över sin familj, men han vill inte ha något besvär med den. Allt överlåts till Suss även ekonomin. Marcus förlitar sig på svärfars pengar. Suss är besviken och utmattad och inom henne mognar ett beslut.

Hon söker efter något enkelt, ursprungligt som ingen av hennes familjer kunnat ge henne. Återigen en frigörelseprocess; ett sökande efter en väg ut.

Vägen till sinnesfrid är vansklig; dramatisk och självförbrännande.
I Grekland, i den vackra ögruppen Sporaderna, finner hon en hemvist och där köper hon ett hus. Hon sticker verkligen ut i den nya omgivningen både till utseende och levnadssätt. Lång, blond och rank tilldrar hon sig männens blickar var hon än rör sig. Hennes kärleksliv är ständigt föremål för klander.
Sorgen ligger som en mörk fond genom hela romanen. Suss och moderns sorg över att de inte riktigt når fram till varandra. "De är så lika", säger familjen.
Känslan av depression, instängdhet och tristess känner  båda till.
Modern har naturligtvis svårt att komma över Suss "förräderi" i förra boken, men man får en känsla av att med tiden så...
Detta är ingen storslagen skönlitteratur.
Stäpplöperskan hade vunnit på en uppstramning av texten. Vissa avsnitt hade kunnat utgå.
Men jag tycker ändå att Stäpplöperskan har ett slags äkthet.
Suss kämpar för sitt liv. Precis som modern har gjort för sitt.
Och båda bär på stor sorg.
Det är inte svårt att känna med någon av dem.

The old familiar faces

Porträtt av Charles Lamb målat av William Hazlitt

The Old Familiar Faces

I have had playmates, I have had companions,
In my days of childhood, in my joyful school-days--
All, all are gone, the old familiar faces.


I have been laughing, I have been carousing,
Drinking late, sitting late, with my bosom cronies--
All, all are gone, the old familiar faces.


I loved a Love once, fairest among women:
Closed are her doors on me, I must not see her--
All, all are gone, the old familiar faces.


I have a friend, a kinder friend has no man:
Like an ingrate, I left my friend abruptly;

Left him, to muse on the old familiar faces.


Ghost-like I paced round the haunts of my childhood,
Earth seem'd a desert I was bound to traverse,
Seeking to find the old familiar faces.


Friend of my bosom, thou more than a brother,
Why wert not thou born in my father's dwelling?
So might we talk of the old familiar faces--


How some they have died, and some they have left me,
And some are taken from me; all are departed--
All, all are gone, the old familiar faces. 

Charles Lamb försökte sig också på dramatik, romaner och lyrik.
Han var dock mera framgångsrik som kritiker och essäist.
Vad det gäller kvinnor ville det sig inte riktigt. 
En gång friade Charles Lamb till en skådespelerska vid namn Fanny Kelly och fick korgen direkt. Man får ju betänka att sjuka syster Mary ingick i frieriet.
Den svåra stamningen gjorde att prästämbetet var stängt för honom.
Men Charles Lamb och hans syster Mary levde trots allt ett relativt gott liv; 
de skrev tillsammans och de hade ett rikt socialt liv.
1834 dog Charls Lamb av rosfeber. 

Bilden är lånad av Wikipedia.

Mary had a little Lamb

När jag läste Virginia Woolf, Ett eget rum lade jag namnet Charles Lamb på minnet.

Om honom säger hon så här: "Av alla döda är Lamb en av de mest kongeniala."

Till honom så här: "Berätta för mig hur du skev dina essäer."

Lyckligtvis fanns det en essäsamling av Charles Lamb (1775 - 1834) i bibliotekets magasin.

Det var genom sina Essays of Elia utg. 1823 som han blev mest känd.

Dessa essäer hade blivit mycket populära i London Magazine.

Charles Lamb hade sinnessjukdom som en skugga i livet. Någon tid var han själv föremål för psykiatrisk vård. Men hans tio år äldre syster, Mary,  fick riktiga vansinnesutbrott. 

1796 knivdödade hon deras mor i ett sådant anfall. Hon slapp fängelse eftersom brodern lovade att ta hand om henne. Han lärde sig att tyda hennes skiftande ansiktsuttryck och visste när det var dags att sätta på tvångströjan och/eller lägga in henne på sjukhuset. Mellan utbrotten var Mary en helt fungerande människa; charmerande och begåvad. 

Tillsammans gav syskonen ut Tales from Shakespeare.

De ville göra Shakespeares dramatik tillgänglig för barn.

Charles Lamb var mycket intresserad av teater och var en flitig teaterbesökare. Men Shakespeare skulle läsas inte ses, tyckte han.

Redan under skoltiden på internatet Christ´s Hospital i London kom Lamb i kontakt med Samuel Taylor Coleridge (1772 - 1834), poet tillhörande den s. k. sjöskolan. De blev vänner för livet.

Charles Lamb älskade London; mest under de livliga veckodagarna. Han gläder sig åt storstadens mångfald och tycker att det vore bättre att vara ledig från arbetet en vanlig dag och inte just på de stillsamma söndagarna.
Han arbetade från sjutton års ålder på Ostindiska Compagniet som kontorstjänsteman. Vid femtio slutade han med en bra pension.

Poeten Sigfrid "Tristan " Lindström översatte Charles Lamb och gjorde urvalet till Essayer.Han beundrade Charles Lambs causerier redan innan han kände till vilken vardagshjälte Lamb verkligen var.

Sigfrid Lindström säger att det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Lambs essäer så förhäxande (ja, han använder ordet förhäxande). Man kan slå upp dem och läsa på måfå gång på gång och de förefaller lika fräscha.

Lamb tycker om små, vardagliga ting som bär på minnen. Han ser redan som ung hellre bakåt än framåt. Jag tycker att rubrikerna på essäerna ibland säger mycket litet om vad de egentligen handlar om. Gammalt porslin handlar egentligen om fattigdom, men tar avstamp i figurerna på en ostindisk tekopp.

Andra kapitlerubriker: Kort avhandling om stekt spädgris; En ungkalrs klagan över gifta personers beteende (Charles Lamb var ungkarl i hela sitt liv); Den pensionerade (här dras följande slutsats: Människan kan aldrig ha för mycket tid för sin egen räkning, och ej heller för litet att göra.)

I De två människoraserna delas människosläktet in i  människor som lånar ut och människor som lånar.

"Läsare, om du till äventyrs är den lyckliga ägaren av en liten boksamling så visa den icke i onödan;..."

E. V. Lucas, som skrev en biografi om Charles Lamb, kallar honom "den mest älskvärda gestalten i den engelska litteraturen". 

Essäerna och vänbreven ger den bästa bilden av personen och författaren Charles Lamb.
Jag måste säga att jag blev riktigt förtjust!

Döden som ett isblock

Delphine de Vigans 

debutroman har titeln Dagar utan hunger 

(Jours sans faim).

Den har nyligen kommit ut på Sekwa förlag i översättning av 

Maria Bodner Gröön.

Tidigare finns No och jag  2008 och

Underjordiska timmar  2010.

Dagar utan hunger handlar om nittonåriga, vackra Laure som lider av anorexia. Det har gått så långt att hon riskerar att dö; det förstår hon själv när hon fryser ut i hår och naglar och svimmar på tunnelbanan.

"En säck benknotor i en sjukhussäng, det är vad hon är. Det är allt", säger hon om sig själv.

På sjukhuset har hon turen att träffa på rätt läkare, den unge doktor Brunel, som behandlar henne med lika delar kunskap och intuition.

Laure sondmatas och långsamt börjar något hända både med vikten och livslusten. Under tiden träffar hon andra patienter med olika former av ätstörningar. Julie är heroinist i Laures ålder och de båda utbyter erfarenheter. Laure har inga problem med att stifta nya bekantskaper. Hon är öppen för de flesta inte bara på den egna avdelningen. Man skulle kunna säga att hon är en social begåvning

Hela behandlingen tar tre månader men tiden förefaller längre eftersom Laure hinner med så mycket på alla plan. Hon är en klok flicka och inser att hon identifierar sig med sin sjukdom. Vad är hon utan den? Hon inser också att sjukdomen sitter i huvudet.

Under behandlingstiden avslöjas Laures familjeförhållanden och de är inte avundsvärda. Hon känner att hon svikit sin yngre syster och lämnat henne ensam med familjesituationen.

Dagar utan hunger är fint och insiktsfullt skriven.  
Delphine de Vigan har egna erfarenheter av anorexia. 
Det finns mycket att lära av den här romanen.

Värdet av ett eget rum

Nyöversättning av en modern klassiker från 1929.

Virginia Woolfs essä Ett eget rum har fått ny språkdräkt av idéhistorikern Elisabeth Mansén.

Innehållet baseras på två föreläsningar om kvinnor och litteratur som Virginia Woolf höll för kvinnliga studenter.

Fem hundra pund om året och ett eget rum som går att låsa är det minsta kvinnor behöver för att ha möjlighet att skriva. Frihet och en lugn arbetsmiljö.

I samhället råder manliga värderingar och männen kämpar hårt för att bibehålla sina positioner.

Kvinnors kamp för rösträtt gör att kampen hårdnat. Instinkten att äga skapar gränser. Det en man gör med svårighet är helt omöjligt för en kvinna.

Och kvinnor som skriver bemöts med hån.

Virginia Woolf varnar för vrede och bitterhet. Jane Austen är bättre än Charlotte Brontë eftersom den senare är just arg och bitter enligt Woolf.

Två kön är egentligen otillräckligt. Önskvärt vore en androgyn konstnär. 

Könstillhörigheten ska vara utan betydelse.

Virginia Woolf skriver elegant och muntert. Läsningen flyter lätt trots att meningarna och tankegångarna vindlar.  Det är inte svårt att förstå att  

Ett eget rum ständigt kommer ut i nya utgåvor. 
Annina Rabes förord är ytterst värdefullt liksom översättarens noter och förklaringar.

Heder åt Ellerströms förlag som tagit sig an den senaste översättningen.

Lisbeth Larsson skriver så här i  GP

och

Elise Karlsson i SvD

Umi no hi

Idag firar man Havets dag,  Umi no hi,  i Japan. 

Det firas alltid tredje måndagen i juli.

Japanerna firar bland annat genom att söka sig till stränderna. 

Man uppmärksammar havets stora betydelse för nationen.

Bilden är lånad från Wikipedia.

Läsövning

Natsume Ono 

född 1977 är en känd japansk mangaartist  som bland mycket annat skrivit serien House of Five Leaves.

Sju delar finns hittills översatta till engelska och den åttonde kommer under året.

House of Five Leaves tilldrar sig i Japan under Edo-perioden 

(1603 - 1868). Huvudperson är den arbetslöse samurajen Akitsu Masanosuke som närmast får beskrivas som en antihjälte trots att han är en skicklig och lojal samuraj. Han är lite av en fridsam och blyg Pelle Svanslös som blir nervös när någon tittar på honom.

Akitsu är i starkt behov av pengar. Förutom att han är arbetslös, hungrig och husvill behöver han hjälpa till med  familjens försörjning. 

I sitt arbetssökande kommer han i kontakt med den hemlighetsfulla gruppen  Five Leaves. Akitsu blir mycket fascinerad av gruppens karismatiske ledare Yaichi och snart dras han in i deras verksamhet utan att egentligen förstå hur det gick till och vad det är de egentligen sysslar med.

Jag börjar läsa längst bak i boken och får med en viss ansträngning ordning på serierutorna. House of Five Leaves liknar inte riktigt vanliga mangaserier.

Den är mera stiliserad och går i grått, svart och vitt.

Vissa ordförklaringar finns i början av boken och en liten, liten hjälp till namnbruket.

Jag förstår att här finns mycket att lära. Men det är lite spännande och övning lär ge färdighet har jag hört.

Kvinnoliv i Korea

Med Ta hand om min mor blev Kyung - Sook Shin den första kvinnan som fick  Man Asian Literary Prize.

Författarinnan växte upp i en liten landsortsby i Sydkorea där romanen också utspelar sig.

Numera är hon bosatt i Seoul.

Det är också i tunnelbanan i Seoul som Park So - nyo, 69 (eller kanske 71) försvinner. Hon har ingen vana att röra sig på egen hand i storstaden vilket familjen också är medveten om. 

Annars är det inte mycket de vet om henne. Ingen - och minst av alla hennes man - vet vem hon är, vad hon tänkt, drömt och tyckt om. 

I alla år har hon passat upp sin man och till självutplåning älskat sina fyra barn. Hon har till stora delar framlevt sitt liv i köket och köksträdgården i en evig kretsgång av arbetsmoment.

Men nu när hon är försvunnen går det så sakteliga upp för maken och barnen vilken oerhörd betydelse hon haft för dem. De börjar plötsligt tänka till. Maken inser att han varit en fullfjädrad egoist som till exempel totalt ignorerat hustruns försök att förklara att hon inte mådde bra. Det var alltid hans egna krämpor som tog plats.

Park So - nyo lider av en outhärdlig huvudvärk som det är plågsamt att bara läsa om och som hon inte ville avslöja för barnen. De hade ju så mycket annat att tänka på. 

Det visar sig att Park So - nyo  haft stor betydelse för många människor i olika sammanhang utanför hemmet.

Alla talar de om hennes sveklösa och trofasta ögon. Och det är också det som alla som sett henne efter försvinnandet minns.

Man blir upprörd över de förhållanden Park So -nyo får hålla till godo med. Själv tycks hon inte förvänta sig något annat. Jag vet inte vilket som är värst.

Vackert från Vietnam

Ru är en självbiografisk romandebut av vietnamesiskan Kim Thúy.

Den har rosats och prisbelönats rikligt - med all rätt

"Jag kom till världen under Tetoffensiven" börjar romanen.

Året var alltså 1968. Tio år senare kom Kim Thúy som flykting till Kanada och där bor hon fortfarande.

Vietnam var delat. Sydvietnam stöddes av amerikanerna. Kim Thúys familj flydde undan kommunisterna och spreds över världen. Men på något sätt lyckade de hålla kontakt med varandra

Ru tilldrar sig på tre olika plan; landets historia, familjens historia och Nguyen An Tinhs egen.

Romanen berättar poetiskt, enkelt och oerhört vackert och till och med humoristiskt om människors upplevelser av kriget och följderna av det. 

Själva kriget var ingenting jämfört med upplevelserna i flyktinglägren. Visserligen var det pappa som var kung i familjen, men mamma lärde barnen att med gott mod anpassa sig efter olika förhållanden. Mamma var däremot ingen drottning, säger Nguyen.

Mormor som hade fött tio barn måste snöra sig hårt för att få plats i sina vackra kläder. Morbror Två var en glad, ansvarslös lebeman, men ändå kung. 

Moster Sju var utvecklingsstörd, men klarade sig ganska bra ändå. 

Lite konstigt var det att hon efter en lång sömn förlorat sin stora mage .

På samma gång får en av hennes systrar ett barn. Men Moster Sju funderade inte närmare på saken.

Nguyen hade en kusin, Sao Mai,  som uppfostrats som en prinsessa av sina föräldrar och därför blivit en frimodig och framåt flicka. Nguyen lärde sig att segla  i kusinens kölvatten. Hon är Sao Mais raka motsats.

Ömsint och humoristiskt tecknar Kim Thúy sina karaktärer. 

Kronologin är uppbruten, men det gör ingenting.

Som läsare går jag med på allt och suger girigt i mig varje ord. 

Inget får gå till spillo. 

Redan innan jag kommit till slutet har jag börjat sakna Ru.

Tematrio - Yrken

Lyrans tematrio v 28: Yrken

Skära för sten av Abraham Verghese. 2009.

Två moderlösa bröder utbildar sig till läkare. Deras far var en berömd kirurgmen han är spårlöst försvunnen och bröderna har bara varandra.

Splittringen kommer när båda blir förälskade i samma kvinna.

Familjens historia mejslas fram med 50 - talets oroliga Etiopien som bakgrund.

Abraham Verghese är själv läkare och hela romanen andas en vördnad och entusiasm för ett yrke som innebär att man hjälper andra människor.

En läkares första plikt är att trösta lyder det empatiska credot.

Boken är varm och empatisk; spännnnande och engagerande.

Anteckningar om en skandal av Zoë Heller  2005.

Sheba Hart och Barbara Cavett är lärare vid samma skola. Mellan dem utvecklas en sorts vänskap.

Kvinnorna är mycket olika och det är mest Barbara Cavett som är intresserad.

Sheba är en vacker kvinna i fyrtioårsåldern med familj; Barbara är äldre och ensamstående. De kommer ur helt olika samhällsklasser. Vänskapen har stark slagsida. Barbara anstränger sig; Sheba märker inte.

När Sheba Hart inleder ett passionerat kärleksförhållande med en elev kommer den äldre kvinnan att spela en beskyddande roll när alla andra tar avstånd från Sheba Hart. 

Pennskaftet av Elin Wägner 1910.

Elin Wägner var en föregångskvinna på många områden.

Hon var miljömedveten på ett tidigt stadium; hon var kvinnosakskvinna och arbetade för kvinnors rösträtt och hon var glödande pacifist.

Mest känd är hon för romanen Åsa - Hanna (1918).

Pennskaftet (1910) handlar om en ung kvinna, Barbro Magnus, som är journalist. 1908 hade författarinnan själv börjat som journalist på DN.

Barbro Magnus trotsar tidens seder genom att en tid bo ihop med sin fästman utan förkläde. Troligen var det Ellen Keys idé om den fria kärleken som påverkat EW.

Två andra teman i Pensskaftet är kvinnlig rösträtt och prostitutionen i Stockholm.

Boken blev en försäljningssuccé.

Klassikersommar. 3

Nu gick det undan!

Plötsligt läste jag Kung Salomos skatt av Henry Rider Haggard (1856 - 1925). Och det med ett visst nöje. Den kom ut 1886;  tre år efter Skattkammarön av Robert Louis Stevenson.

Kung Salomos skatt är en äventyrs- och eller pojkroman; en blandning av Odysséen, Skattkammarön och Indiana Jones kryddat med Gamla Testamentet och Ingoldsby Legends.

Rider Haggard låter jägaren Allan Quatermain skriva boken. Han går motvilligt med på det eftersom hans båda kumpaner, Henry Curtis och John Good enträget ber honom. Han berättar för sin son Harry.

Kung Salomos skatt tilldrar sig i Kapprovinsen. Rider Haggard var väl förtrogen med Sydafrika eftersom han skickats dit efter avslutad skolgång för att göra sin lycka i den koloniala administrationen.

Den livliga miljöbeskrivningen gör att man ser berättelsen i bilder. Kung Salomos skatt är också filmad åtskilliga gånger. Senast med Richard Chamberlain som Allan Quatermain.

Den gråhårige Allan Quatermain,  den ljuse vikingen Henry Curtis och den lille, mörke John Good med monokel och löständer ger sig ut för att leta upp Henry Curtis försvunne bror. Denne i sin tur gav sig iväg efter guldet och diamanterna i Kung Salomos skattkammare. De har en bristfällig kartskiss och med den som enda hjälpmedel ger de sig iväg mot okända äventyr.

Naturligtvis har de ett antal infödda tjänare, spejare och vägvisare med sig. De möter svält, uttorkning och död. Och till slut även den elake kung Twala och den hemska, uråldriga häxan Gagool i Kukuanaland.

Kung Twalas undersåtar är helt underkuvade och närmast paralyserade av skräck. En gång om året anställs häxjakt under vilken manliga häxor godtyckligt utses av Gagool och hennes hantlangare som är gamla kvinnor med fiskblåsor i håret och ormskinn på ryggen. Jungfruoffer förekommer också.

Blodig elefantjakt och  ingående stridsskildringar får det att vända sig i magen på mig och jag hoppar över några sidor. Elfenben var mycket åtråvärt.

Kulturkrockarna är många. Kvinnor och infödingar ses med misstro, även om det finns lysande undantag. En viss godmodig humor glimtar till då och då. 
Ofta sitter männen runt lägereldar och berättar historier.

Guldet och diamanterna då? Och den försvunne?
Ja, det är sådant man får veta om man läser Kung Salomos skatt

Denna upplaga av Kung Salomos skatt är utgiven av Bonniers Folkbibliotek.

Längst bak i boken finns en frågelista: Vilka böcker har Ni inte läst?

Och så kommer listor över GFB:s ordinarie serie,  BFB:s kvartalsböcker och BFB:s Juniorserie.

Lite kul det också.