Storslagen mardröm

"Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se, ansikte mot ansikte..."
----
"Vad händer om det inte är så? Vad händer om det inte finns något ljus, om allt bara är mörker? Vad händer om de döda inte vet mer än vi?"
----
"Att vara vid medvetande i en evig natt. Då skulle man be om glömska. Men ingen skulle kunna höra en"
Så filosoferar Jack Miller, 28, i sin dagbok där han sitter ensam i Gruhuken på Spetsbergen
i den mörka arktiska vintern.
De tre övriga expeditionsmedlemmarna har fallit ifrån på olika sätt.
Gruhuken är hemsökt. Och fruktat av långt mer erfarna män än de fyra ungdomliga, övermodiga och teoretiskt välutbildade ynglingar som entusiastiskt reser iväg och möter en verklighet som är mycket hårdare än de någonsin kunnat föreställa sig.
Jack är underdogen i sällskapet. För honom är resan ett välkommet avbrott i en trist vardag och en möjlighet till något annat.
Han fascineras av det storslaget ödsliga; skönheten i det obönhörliga; äktheten i grymheten: att döda eller dödas. Han tycker sig kunna andas med båda lungorna.
Evig natt: en arktisk spökhistoria av Michelle Paver.
Spökhistorier är inte min favoritgenre. Men Evig natt har jag läst med stort intresse.
Landskapsskildringen är fantastisk. Och beskrivningarna av ljuset, mörkret, norrskenet, solen, månen, de magiska vita nätterna, floran , faunan, den förrädiska väderleken, den kosmiska ensamheten, isen som pratar, de glupska slädhundarna som väsnas, o. s. v.
Jag märker att boken dröjer sig kvar. Jacks personlighet förändras liksom hans handstil. Han tappar greppet om tiden. Rutinerna och regelverket förfaller allteftersom skräcken invaderar honom. Vad är verkligt? Vad är hjärnspöken?
Och jag frågar mig om man inte kan läsa Evig natt allegoriskt också?
Michelle Paver är född i Malawi i Sydafrika. Hon har tidigare skrivit böckerna om Vargbröderna. Läs mer om henne och hennes författarskap HÄR

Bilden som föreställer Arktisk vallmo är lånad.

Planering för våren

Läsecirkelsböcker till våren blir
Jane Eyre av Charlotte Brontë

Sargassohavet av Jean Rhys

En dåres försvarstal av August Strindberg.





En bok väljs senare beroende på vad som kommer ut i pocket under våren.

I korgen ligger Elizabeth Gaskells bok om
Charlotte Brontë
samt Jenny Uglows biografi om Mrs Gaskell

Av höstens läsecirkelböcker återstår Albert Camus, Främlingen.

Ny tidskrift

Fixa är namnet på en ny tidskrift à 59 kr från
Allt om trädgård.
Första numret heter Vinter. Nästa nummer, som kommer ut 28 februari 2012, heter Vår. Så är det tänkt att det kommer Sommar och Höst också.
Det är mycket snö i Fixa Vinter. En snötävling utlyses: Sveriges snyggaste snöträdgård.
Vad gör du med din skottade snö? Lägger den i snygga högar? Kastar omkring den Eller bygger något?
Den perfekta snöbollen får man med hjälp av snöbollsformeraren i stryktålig plast för 79 kr från coolstuff.se.
Ett uppslag har rubriken Saker jag inte visste fanns men genast vill ha. Grilla med mobilen med appen Igrill, klyvyxa i lättviktsmaterial, lövblås, paket som vattnar julgranen och fågelholk som också är övervakningskamera.
106 välmatade sidor. Långt ifrån allt handlar om vinter.
Det mesta påminner starkt om innehållet i Allt om trädgård. Men Fixa är tjockare.
Har man den ena tidskriften behöver man inte den andra.
Fixa Vinter gav mig ett par timmars givande läsning och ett flertal tips.

Squirrel seeks Chipmunk

David Sedaris har skrivit en bok med en samling fabelliknande berättelser i Animal farm - anda.
Undertitel: A Modest Bestiary.
(På bilden ser jag att det står A wicked Bestiary. Det är närmare sanningen.)
Illustrationer: Ian Falconer.
(Ja, det är han som har gjort bilderböckerna om Olivia.)
Jag tycker att den här sortens böcker är ganska obehagliga.
Det kanske är precis det som är meningen, förresten.
Djuren speglar mänskligt (omänskligt?) beteende, men inte som i en vanlig fabel.
Här är påföljderna till det dåliga uppförandet groteska.
Och illustrationerna understryker. Allt är grällare. Och det eventuella skrattet fastnar i halsen.
Jag är helt medveten om att många tycker att detta är jätteroligt. Men här kommer jag till korta. Sorry.
På den stora bilden ser vi David Sedaris med en uppstoppad kanin. Jag tycker att han ser lite rädd ut. Som om han inte är riktigt säker på att kaninen inte har ett ess i rockärmen...

Läs mer om David Sedaris HÄR

Inte helt oväntat varierar omdömena.
Läs RECENSION i The Globe and Mail och i
THE GUARDIAN

Family Living

Jag har läst ett nummer av Family Living, 2011: 8.
Den sägs vara: " en gladare" (än...?) "inredningstidning för familjen" (familjen = barnfamiljen).
Den sägs också vara "modernt avskalad" (inte i detta numret i alla fall!), "hemvävd" (nja) och
"färgstark" ( ja, verkligen!).
Tidskriften är tjock och blank men det går fort att bläddra igenom den eftersom den innehåller väldigt många annonser.
Underbara Clara Lidström firar hemvävd jul, Leila Lindgren bedyrar att hon älska saftiga cupcakes och på sidan 153 (den får man räkna fram till själv eftersom paginering saknas på slutet) kallas Pernilla Wahlgren "julikon" och hon förklarar att mycket kan hon slopa på julbordet, men aldrig godiset.
Family Living kostar 49 kr. Nästa nummer kommer ut 20 december

Fick jag något med mig? Ja, möjligen tips om hur man gör girlanger med hjälp av färgat papper, sax och häftapparat.
Lagom komplicerat för den icke så händiga.

Please, do remember!

Please do remember
the 5th of November
gunpowder, treason and plot
I see no reason why gunpowder, treason
ever should be forgot

Jag är nästan säker på att ramsan vi lärde oss någon obestämd gång under skoltiden lät så.
Själva Guy Fawkes, 1570 - 1606, minns jag inte så mycket av.
Men man kan friska upp minnet och läsa om krutkonspirationen 1605 och Guy Fawkes korta liv och sorgliga slut HÄR.
Han dömdes för högförräderri och torterades och blev "hanged, drawn and quartered."

Lutfiskens dag

Idag är det
Lutfiskens dag. Den firas varje år fredagen före Alla Helgons Dag.
Det är sjuttonde året man firar lutfiskens dag, säger Lutfiskens Vänner.
Det finns 150 sällskap Lutfiskens Vänner spridda över hela landet.
Pionjärer var bland andra Tore Wretman, Bengt Kronstam och Ulf Elving.
"Lutfisken skulle annars kunnat firas när som helst under året, om vi tittar tillbaka i vår historia. Den serverades förr som huvudrätt vid alla helger och andra festliga tillfällen under årets alla månader. Ett bröllop i Skåne var exempelvis otänkbart utan lutfisk åtminstone vid en middag. Många skåningar äter förresten fortfarande lutfisk till påsk." står det på hemsidan
Allt om lutfisk

Och visst är det gott med lutfisk, stark hemrullad senapssås och gröna ärter.
På juldagen. Med Ris à la Malta och skogshallonsylt till efterrätt. Mums!

Bilden har jag lånat.

De sista tanterna

Journalisten Fatima Bremmer och fotografen
Magnus Wennman har skrivit boken
De sista tanterna. Från husmor till modeikon.
De säger att de "vill lyfta fram en grupp människor som aldrig riktigt fått ta plats."
Och de har rest omkring i landet och - står det på baksidan av boken - besökt bingohallar, kyrkokörer och frisörsalonger! Är det där tanterna håller till?
Varför inte på biblioteken, teatrarna. konsertlokalerna och liknande ställen? Varför begränsa urvalet? Fatima Bremmer säger att det står klart för henne att hon går tillbaka till sin egen arbetarklassbakgrund. För tanter fanns det inte många på landet. De växter fram ur den arbetarklass som flyttade till staden.
Den svenska tanten föddes någon gång på 30 - talet (eller tidigare) och nu är hon och det hon representerar minsann modern igen. Spetsdukar, porslinsfigurer, blommiga blusar, långa kappor och hattar fyndas på loppis och i secondhandaffärer av unga människor. Tantcykeln och tantväskan har ju varit inne i många år.
Elin Eks Supertanten är upplagd på lite annorlunda sätt har ändå en hel del gemensamt med De svenska tanterna. Men Supertanten är mera praktiskt inriktad och innehåller flera recept och är placerad på avdelningen för bakböcker på biblioteket medan de svenska tanterna klassas som sociologi.

Bilden av den svenska tanten är gjord av konstnären Susanna Arwin och den finns på Arbetets muséum i Norrköping.
Läs mer om konstprojektet Den svenska tanten HÄR

Ännu flera böcker om the Kennedys

I senaste numret av Axess(2011: 8; ännu ej på nätet) går
Anders Rönmark (politisk redaktör på Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda) igenom några nyutkomna - och några äldre - böcker om familjen Kennedy.
Få har något nytt att komma med. Bäst av de nya titlarna är Last Lion. The Fall and Rise of Ted Kennedy. Redaktionen på Boston Globe har sammanställt den.
1999 kom en utmärkt biografi om Ted Kennedy av journalisten och författaren Adam Clymer.
Robert Dalleks bok An unfinished Life om Jack Kennedy och Arthur Sclesingers bok om Robert Kennedy and his Times framhålls som två titlar som kommer att vara.
De olika personerna positioner i omvärldens ögon har reviderats i någon mån.
Ted Kennedy har stigit fram. Hela klanen håller på att avmytiseras, tycker Anders Rönmark.
Men jag tror att intresset kommer att hålla i sig länge, länge än

Det kan aldrig bli för mycket av Selma

Cecilia Tiréus, socionom och diakon, berättar engagerat och kunnigt om Selma Lagerlöf och hennes kära författarhustrur.
Hon har läst breven mellan Selma Lagerlöf, Sophie Elkan och Valborg Olander som blev frisläppta efter 1990.
En del av kärleksbreven mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan brändes dock direkt. Sophie Elkan var den som ordnade Selmas resor långt sedan förhållandet dem emellan tagit slut. Båda var författarinnor och hade gamla mödrar att dra försorg om.
Valborg Olander utbildade lärare och var politiskt aktiv. Hon träffade Selma Lagerlöf för att be henne skriva ett inlägg i en läsebok för folkskolan. Det blev början till Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Ganska omgående blev Valborg Olander den som fick läsa Selma Lagerlöfs manus.
Till Sophie Elkans stora sorg.

När Selma Lagerlöf vann "dynamitpengarna" åkte hon, systern Gerda och Valborg Olander till Stockholm för Nobelfesten. Sophie Elkan var också medbjuden. Och det var hon som fick sitta vid honnörsbordet med pristagaren. Valborg Olander delade visserligen rum med Selma Lagerlöf men fick en mera blygsam placering vid festligheterna.
Nu fick jag omedelbart lust att läsa Sophie Elkan av Eva Maria Ulvros och
Du lär mig att bli fri - brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och Sohie Elkan och
En riktig författarhustru - brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och Valborg Olander. Entusiasmen smittade av sig.

Allhelgonadagen - vinterns första dag

Idag är det Allhelgonadagen. Den infaller alltid 1 november.
Då firade man i romersk - katolska kyrkan alla de helgon som inte hade egna dagar.
31 oktober var det All Hallows Even = Halloween. Allhelgonaafton, alltså.
2 november firades alla själars dag d. v. s. de bortgångna familjemedlemmarnas dag.
Detta avskaffades i Sverige och helgstatusen föll bort.
Alltsedan medeltiden anses det att Allhelgonadagen är vinterns första dag.

Först 1953 infördes Alla helgons dag igen i och med helgdagsreformen.
Då hade seden att tända ljus på gravarna - efter mönster från länderna vid medelhavet -
vuxit sig stark. Alla helgons dag firas alltid första lördagen i november och är allmän helgdag

Uppgifterna är hämtade från Nordiska muséet och Wikipedia.
Bilden är Månadens bild på Nordiska Muséets hemsida.

Hook - and - twist

Plötsligt läste jag helt oplanerat en bok av
Harlan Coben.





Jag tror att det var färgsammansättningen på omslaget som gjorde att jag fastnade.
Coboltblått och rödbrunt med inslag av turkos.
Ett enda ögonblick (Just one look) är titeln på boken. Det är en mycket spännande historia som jag tycker har flera kvaliteter.
Så här tycker Dan Brown:
“Harlan Coben is the modern master of the hook-and-twist luring you in on the first page...only to shock you on the last.”
Det är en riktigt bra sammanfattning tycker jag.
Kvinnorna spelar betydelsefulla roller i
Ett enda ögonblick. Barn beskrivs i det närmaste ömsint.
Minnets gåtfulla vägar och rockmusik är viktiga teman.
Hela boken andas frågan: Hur väl känner man egentligen en annan människa? Till exempel den man lever samman med?
Författaren tackar en hel rad personer för hjälp med teknisk expertis. Men -
"Om det finns tekniska felaktigheter eller andra oriktigheter i texten så är det alltid de ovannämndas fel. Jag är trött på att vara syndabock."

Ovanligt rejält, enligt min mening.

Kul med uppskattning

Tack mimmimarie för utmärkelsen!
Jag känner mig mycket hedrad.

Jag läser många jättefina bloggar som jag har både glädje och nytta.
Jag skickar Liebster Blog till några av dem.
(Ingrid och Hannele läser jag varje dag och uppskattar mycket men de har redan fått så många utmärkelser så de får stå över denna gången.Hoppas att de ursäktar.)

Tekoppens tankar
En mycket intressant och alltid lika läsvärd blogg

Inky fingers
Här får man roliga tips om och synpunkter på filmer och böcker.
Fina bilder dessutom.

Stänk och flikar
Håller lyriken högt

Calliope
En elegant och innehållrik blogg.

Nattens bibliotek
Inspirerande om aktualiteter

Instruktion:
1. Klistra in awarden på din blogg.

2. Tacka personerna som gav er Awarden och länka till bloggarna.

3. Välj ut fem personer som du vill ge awarden till.

4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.

5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra

... ty hela den tysta, tysta natten
är hela den vida, vida rymden
alldeles full av min enda önskan

citatet är utgångspunkt för den sittande statyn - poeten Boye.
Peter Linde gjorde statyn som invigdes 13 september 1980.
Den finns i närheten av Paradistorget alldeles bakom Sjödalsgymnasiet.

Önskenatt

Om någon stjärna lossnar
och segnar vit genom luften,
då fyller hon, sägs det, var bön, som når
den korta glimrande banan.

Jag väntar och väntar. Det är april,
en ljum och lyhörd natt i april,
då gräset växer och stjärnorna lyssna  -
de gå så lugna i natt sin väg,
och ingen enda snavar och faller!

Men om jag somnar, så gör det allsintet:
sliter en stjärna sig lös i natt,
så måste hon känna min bön, var hon sjunker,
fastän jag sover  -
ty hela den tysta, tysta natten
är hela den vida, vida rymden
alldeles full av min enda önskan!

Ur diktsamlingen Moln

Jag - en läsare

Som läsare är jag så här på ett ungefär:

Huddinge by höstnight

Karin Boye-rummet

Det var den stängdaste och låstaste dörr jag någonsin träffat på!
Nej, vill man se Karin Boye - rummet i Huddinge kommunhus får man traska hem och göra en virtuell rundvandring HÄR.
Ingenting om eventuella visningar eller öppettider eller så.
Aningen snopet, faktiskt.

En dikt och en gentleman

Wandering Angus (Golden Apples of the Sun)

I went out to the hazelwood
Because a fire was in my head
Cut and peeled a hazel wand
And hooked a berry to a thread

And when white moths were on the wing
And moth-like stars were flickering out
I dropped the berry in a stream
And caught a little silver trout.

When I had laid it on the floor
And gone to blow the fire aflame
Something rustled on the floor
And someone called me by my name.

It had become a glimmering girl
With apple blossoms in her hair
Who called me by my name and ran
And vanished in the brightening air.

Though I am old with wandering
Through hollow lands and hilly lands
I will find out where she has gone
And kiss her lips and take her hand

And walk through long green dappled grass
And pluck till time and times are done
The silver apples of the moon
The golden apples of the sun.

William Butler Yeates (1865 - 1939)
HÖR när Stréphane Hessel läser Yeats i Babel!

Bilden är lånad.

Uppiggande! Läs den!

Det är ingen synd
Att krypa ur sitt skinn
Och dansa omkring
I bara skelettet

Med dessa ord av Edgar Leslie inleder Diana Athill, "den litterära scenens grand old lady i England" sin bok
Någonstans vid vägens slut. Tankar om den fjärde åldern.
Denna 89-åriga dam har skrivit ännu en memoar efter att ha debuterat som författare vid 80. Häpet konstaterade hon då att hon var väldigt road av att skriva. Då hade hon lagt klädsömnad och trädgårdsskötsel och diverse andra aktiviteter bakom sig. Sexliberal, ateist, ingen gång gift; någon gång invecklad i någon sorts hustruskap, inga barn. Men vid 43 års ålder var hon gravid i fyra månader tills hon fick missfall. Det var den lyckligaste tiden i livet, minns hon. Klarsynt och osentimentalt konstaterar hon att det hon möjligtvis kan ångra är fegheten, lättjan och den kalla kärnan. Nyktert inser hon att döden väntar runt hörnet men hon hoppas i alla fall att hon får leva en stund till. Döden skrämmer inte Diana Athill. Snarare döendet.

Edgar Leslies uppsluppna rader skulle jag kunna tänka mig på gravstenen.

Reslektyr

Kan detta anses vara tillräckligt för en resa T o R Sthlm?
Jag har redan tjuvkikat i
Någonstans vid vägens slut av Diana Athill, 89. Det blir sträckläsning.
Hon har arbetat på bokförlag och träffat en massa intressanta människor såsom Jean Rhys och Elias Canetti för att nämna ett par.

Om Handlingen av Sara Mannheimer står det så här på baksidan: "Jag ska sitta i sittmöbeln med näsan i en bok, den ena efter den andra.".
Med hjälp av Roland Barthes, Litteraturens nollpunkt ska hon närma sig världslitteraturen.
"Frågan om var gränsen går mellan liv och skrift löper genom hela boken".
Omslaget lockar också.

Jonathan Franzen har ju fått lysande omdömen för sin senaste roman Freedom.
Den verkar intressant och intervjun i Babel under författarens ihärdiga fågelskådande i Göteborg gjorde inte nyfikenheten mindre precis.
Freedom finns redan på svenska översatt av Rebecca Alsberg.

Den felande länken

Äntligen har den kommit! Och jag har börjat läsa
tredje och sista delen i Stefan Tegenfalks spännande romanserie med Walter Gröhn och Jonna de Brugge som omaka men mycket välfungerande samarbetspartners.
I slutet av del två, Nirvanaprojektet, hade båda lyckats strula till det ordentligt för sig och nu finns det mycket att reda ut i
Den felande länken.
Romanen inleds med en fruktansvärd människojakt som får blodet att isas i ådrorna. Stefan Tegenfalk är vänlig nog att då och då friska upp läsarens minne om vad som tilldragit sig i de båda tidigare romandelarna Vredens tid och Nirvanaprojektet.
Man kan bara hoppas att Stefan Tegenfalk inte snavar på mållinjen. Det vore synd. Man har högt ställda förväntningar efter de två första mycket spännande delarna.

Det finns också en inläsning som är gjord av Reine Brynolfsson.
Och förlaget är Massolit

Tanten - civilkuragets rynkiga ansikte

Elin "Grynet" Ek - hon med alla de värdefulla mottona: Det kan aldrig bli för mycket socker; Frukt är inte godis; Ta ingen skit - har skrivit en underbar bok som heter Supertanten. Den innehåller lite av varje till exempel ett TantQuiz, en genomgång av olika sorters tanter, recept på krämer, kompotter, tantiga kakor och karameller, en lista på kända tanter, mönster till blusliv, rejäl husmanskost, osv osv.
Antitantigt är frukt som inte ruttnar, kläder som bara kan tvättas i 30 grader, GI och stenålderskost, bl. a.
Elin Ek säger att det mest moderna just nu är det som tanter alltid hållit på med. Men det har bytt namn. Långkok heter Slow food; hemlagat har blivit närproducerat; syjuntan har blivit stickkafé; kärringen har blivit bitch; muffins och skorpor har blivit cupcakes och biscotti; bättre begagnat vintage.
Förr piffade man till det tråkiga. Nu pimpar man!!!
Jag blir jätteglad av den här boken. Precis som jag blev jätteglad av Grynet. Hennes intervju med Zlatan var sublim!
Jag har redan fått Supertanten av mig i julklapp. Eller var det kanske födelsedagspresent???

Läs också Reportaget om tantrenässansen i dagens Svd!

Högkvalitativt författarmöte

Ursympatiska
Anna - Karin Palm berättar om sin senaste bok, Snöängel, som många väntat på länge, länge.
Idén fick hon redan på 80 - talet.
Snöängel är en lek med
C J L Almqvists Stockholmsroman Drottningens juvelsmycke.
Anna - Karin Palm berättade att Eva- Maria Liffners roman, Lacrimosa, också är en Tintomaralek, men att den mera utgör Tintomaras hämnd på Almqvist.
Hedvig, huvudpersonen i Snöängel, är en androgyn person som på olika sätt kommer i kontakt med en brokig mängd människor. Hon älskas av alla av - både män och kvinnor. Hedvig har inga ambitioner för egen del. Hon är nöjd med att bara vara. Men hon blir ett kärl för andras begär och önskningar.
Snöängel är en roman om Stockholm, minnet och språket.
Anna - Karin blandar saga och realism; hon har ett fullständigt underbart språk;
och som hon läser! Den är en njutning att lyssna.
Upplyft och berikad går jag hem.

Långt före själva Wallraff

Infiltrera och rapportera var stridsropet för Nellie Bly när hon för tidningen The New York Worlds räkning spelade galen och blev tvångsomhändertagen på Blackwell Islands sinnessjukhus. Ten days in a mad - house heter rapporten om den erfarenheten.
I en mycket intressant artikel om Elizabeth Jane Cochran alias Nellie Bly ( 1864 - 19222) i Svd onsdagen den 19 oktober berättas om detta och annat som den ovanligt äventyrliga kvinnan hittade på under sitt liv. När hon dog var hon känd i hela västvärlden, men berömmelsen falnade snabbt.
En del av hennes artiklar kan läsas HÄR
I Sverige hade vi också en wallraffande kvinna något lite senare.
Ester Blenda Nordström (1891 - 1948) tog tjänst som piga för att sedan rapportera om deras förhållanden.
En piga bland pigor heter boken som kom ut 1914. Man blir onekligen nyfiken.

Det är Ester Blenda som sitter i bilen.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

Nu har den kommit - äntligen!
Den var verkligen inte lätt att få tag i. Och tid tog det. Jag talar om Edith Sitwell, Taken care of. An Autobiography. Lätt gulnad och med slitet omslag. Men ren.

Det var Ingrid som satte mig på Sitwell-spåret.
Jag gillar eccentriska damer och tänker bli en sådan själv vad det lider...

Edith Sitwell har också fått ett rejält kapitel i
Johan Hakelius´Ladies

Måltiden - en gestaltning av mänskliga värden

Idag är det Måltidens dag. Dagens understreckare är en jätteintressant artikel av Richard Tellström, lektor i måltidskunskap vid Örebro universitet och Restaurang- och hotellhögskolan i Grythyttan. Han säger att maten är så mycket mer än bara bränsle för kroppen. Måltiden är en kulturyttring. Han föreslår att böcker om mat flyttas från avdelning Q (ekonomi och näringsliv) till avdelningen I (konst och musik) på biblioteket. Det tål att tänka på och skulle få oss att betrakta maten ur en annan synvinkel. Mat är mycket mer än just mat. Richard Tellström menar också att klimatfrågan kommer att tvinga oss till en mathållning som gynnar mänsklighetens överlevnad i stället för vår egen. Gastronomikritiker efterlyses. "Kritikern kan skapa en vidgad förståelse genom att sätt fokus på måltiden som ett av mänsklighetens äldsta kulturella uttryck". Det finns stora och outforskade frågor om måltiden som mänskligt kulturarv och som urvalsfaktor i vår evolution. Läs hela artikeln HÄR

Bilden: Stilleben mit Hummer av den holländske konstnären Pieter Claesz (1597 - 1661)

Bolaget Kennedy & Kennedy

"Vi tolererar inga förlorare" är titeln på Britt - Marie Mattssons nya roman.
Ja, för det står uttryckligen att det är en roman. Och den handlar om familjen Kennedy och uppbyggnaden av den märkliga klanen.
Förord - som är någon sorts programförklaring - finns liksom litteraturförteckning. Det kunde lika gärna funnits med ett personregister.
Britt - Marie Mattsson är inte ute efter en omvärdering av den mäktiga familjen som alltsedan 1952 alltid har haft någon representant i kongressen.
"Här gråter ingen!" - "Inget gnäll!" De nio barnen fostrades ganska hårt och utan kärleksfulla ömhetsbetygelser. Det ställdes krav på dem och de kom också att ställa höga krav på sig själva.
Fadern, Joe, var den hårdför affärsman och kvinnokarl. Modern, Rose, tycktes ha framfött dessa nio barn under sjutton år utan några större ansträngingar.
Och var de väl födda, så fanns det folk som tog hand om dem.
Hon var mycket sträng i sin katolska religiositet och krävde att alla barnen valde fruar och män som också var katoliker.
Joe hade en speciell relation till dottern Kathleen, kallad Kick. Hon kunde ta sig friheter och hade ett avspänt förhållande till honom.
Rose hade också en svaghet. Det var den lilla föräldralösa flicka som Rose funnit på ett sjukhus och tagit under sitt beskydd. Missie kallades hon och var en favorit i hela familjen. Rose kunde till och med krama om henne!
Efter en lite trevande start när jag tyckte att det blev för mycket av faktaredovisning tar sig berättelsen och ganska snart hade jag glömt dagens pensum och dragits med av författarens egen fascination av den dramatiska familjen Kennedy. Britt - Marie Mattson skriver rappt och ledigt och hon lyckas få ihop alla trådar.
Men jag förstår om kritiker kan få problem med den här romanen.
Faktion kallas det väl.
Det kommer ytterligare två böcker om klanen Kennedy under hösten och i våras kunde man se en TV-dokumentär.

Nobelpriset ifrågasatt

Zooma in dagens Berglin

Så sant som det är sagt

Tecknat av Kati Mets

Kära Hjalle

Minnesbiblioteket

"En av de uppgifter som Gustaf III 1786 gav sin nyinrättade akademi var att varje år låta en av ledamöterna författa en minnesteckning över någon bemärkt svensk.

Fullgörandet av den uppgiften har genom seklerna resulterat i en stor mängd biografiska och historiska texter, författade av några av landets främsta skribenter. För att göra dessa ofta högintressanta verk tillgängliga för en bredare publik har Svenska Akademien beslutat återutge några av de bästa i en skriftserie med titeln ”Minnesbiblioteket”. Redaktör för serien är akademiledamoten Lotta Lotass.Minnesbiblioteket utges i samarbete med Bokförlaget Atlantis."

Bo Bergman var väl skickad att skriva en minnesteckning av Hjalmar Söderberg. De föddes båda 1869, gick i samma skola och blev nära vänner genom hela livet. Något de också hade gemensamt var en känsla av ensamhet och saknad.

Men Hjalmar Söderberg var prosaist och Bo Bergman mest känd som lyriker.
Den förres liv blev ganska stormigt med ett olyckligt äktenskap och alkoholism
Ett nytt äktenskap förde honom till Köpenhamn och det var där han dog 1941 i en ockuperad stad.
Bo Bergman skriver om vännens romaner, hans influenser; hatet mot kristendomen; kärleken till sanningen och enkelheten. Han beundrar sin vän, men är alls inte blind för bristerna. Varken de personliga eller litterära.
Minnesskriften kom ut 1950 första gången och det är en mycket god idé att ge ut den igen i något moderniserad form. Lotte Lotass har skrivit ett läsvärt förord.

Inför Strindbergsåret 2012

Olof Lagercrants bok om Strindberg har nu kommi pocketversion i Bonniers klassikerserie
Den innehåller dessutom Lagercrantz Eftertankar om
Strindberg.


I januari 2012 kommer pocketutgåvan av En dåres försvarstal.
I väntan på den kan man lyssna till Per Myrbergs inlevelsefulla inläsning.

Och läsa Lena Einhorns alldeles utmärkta nyutkomna roman Siri