Mordet på Halland

I Danmark ser man inte med blida ögon på sina deckarförfattare. Helst ska man som författare ha gått Danmarks Författarskola, startad av Poul Borum, och helst ska man vara minimalist. Deckare ska man inte skriva och inte heller böcker om sitt eget liv. Det är inte fint.
Men Pia Juul, som är en högt aktad dansk författare, har gått i rätt skola, skrivit lyrik och dramatik och noveller och sitter i Danska Akademien, har just kommit ut med en kriminalroman som fått Danske Banks litteraturpris och uppskattas mycket av läsarna.
Mordet på Halland är titeln. (Halland är enligt Pia Juul ett norskt egennamn.) Romanen är ingen regelrätt kriminalroman. Den handlar mest om änkan till den mördade mannen och hennes sökande efter den människa som varit hennes man och för vilken hon offrat så mycket.
Till exempel sin dotter, Abbey. Hur väl känner man egentligen den man lever allra närmast? Pia Juul fokuserar stora frågor som döljer sig i vardagslivet; människors ensamhet och det absurda i tillvaron
Bess, nybliven änka och författare, förefaller egendomligt sluten och nästan som bedövad. Relationer är inte hennes starka sida. Hon snubblar sömngångaraktigt omkring i tillvaron och skriver en novell då och då. Men kanske anar man en ljusning ändå.
Slutet är gåtfullt för att uttrycka det milt. Men spännande läsning är det. Bara inte på det sätt man förväntat sig.
Jag ser fram emot novellsamlingen Dengang med hunden.

Sensuella Isabella eller Inte bara Blue Velvet

Fredagens utmärkta K-special ägnades åt fantastiska Isabella Rossellini, 58, mogen, värdig, vacker, enkel och elegant i bekväma tunikor och byxor av hög kvalitet. Och så lik sin berömda mor, Ingrid Bergman, fast med mera värme. Och skrattet! det underbara skrattet från någon inre källa av glädje och harmoni.
Öppet och otvunget berättade hon om sin mycket speciella barndom, sin oreserverade beundran för fadern, Roberto Rossellini; de två äkta männen, det långa förhållandet med den kaotiske regissören David Lynch och sina kontroversiella djurfilmer, Green porno, som inga vetenskapsman vill medverka i. Som modell fick hon snart filmroller och man minns rubrikerna när Lancôme dagen efter hennes 40-årsdag strök henne ur rullorna.
Men - tvillingsystern Isotta lyste helt med sin frånvaro.
Man kan se programmet på SvT Play t. o. m. 3/10. Missa inte det!

HÄR ÄR DET

Killing Helen

Killing Helen av Sarah Challis är en feel-good-roman, en blandning av Morden i Midsomer (fast utan mord), Hem till byn och en smula Sex and the City light fast på landet.
Killing Helen är en fortlöpande diskussion om relationer och olika samlevnadsformer. Åtminstone om man gör en välvillig tolkning.
Harriet Lennox, violinist, har flyttat ut på landet i Somerset.
Där sitter hon i sin självvalda isolering och planerar mordet på
Helen om nätterna. På dagarna undervisar hon och försöker få ordning på trädgården. Greyhounden Pilgrim håller henne sällskap liksom fårflocken som under den ilskne baggen Pedros ledning tuktar gräset.
Harriet kunde tänka sig att utöka samlingen med en baby.
Väninnorna Loops och den frispråkigt uppriktiga stadsjäntan Poppy bistår med råd och dåd och besök när så erfordras. Poppy grälar när Harriets tröstätande ger synliga resultat.
Romanen erbjuder såväl humoristiska poänger som överraskningsmoment.
I händelse av filmatisering kunde följande rollista tänkas:
Harriet Lennox: Kathleen Turner
Boven i dramat, den stilige Robert Mackintosh: George Clooney
Den tjusiga, kyliga mrs Macintosh: Meryl Streep.
Själva Helen: Kristin Scott Thomas
Bohemiske vännen Ned som saknar två knappar i skjortan och visar en bit brun mage:
Colin Firth.

KUL om stickning

Knitted by me. En bok om stickning och att ha kul - fast mest om stickning. 26 enkla recept att sticka. Av Catarina Dehlin, Cecilie Eslander och Jenny Brodin.
Roligt om halsdukar, benvärmare, fuskstrumpor, armvärmare, sjalar, sjalar, sjalar, slipsar, armband, väskor, bröllopskuddar, hängmössor...
Och till och med ett norskt recept - oppskrift - på pulsvarmer med biser (veck) i glattstrikk med strömpepinne 2,5 mm. Garn: Du Store Alpakka!
Stickstretching, stickyoga - konsten att maska. Stickgraffiti. Läs om World Wide knit in Public Day. Better living through stitching together.
Sticka är ett soft alternativ med dubbel belöning, påstås det.
"Att sköta sig är att se till att man hinner med det roliga" visdomsord av Margaretha Krook.
Uppsluppet anarkistiskt - kanske mest för den ovane och mindre för proffset.
Glad blir man bara av att bläddra i boken i alla fall!
http://knittedbyme.se/

Köpt på antikvariat

Har aldrig hört talas om Sarah Challis, men omslaget är läckert och författarinnan bor i Dorset, Thomas Hardys och John Cowper Powys landskap. Läser Killing Helen med ett visst intresse. Lite chic-lit-varning kanske, men som sagt, läsning pågår.

Läs lite om Sarah Challis

Lovande debutant

Tryckande högsommarvärme över Skåne. Lillasyster Marina hälsar på sin äldre gifta syster, Stella. Dialogen är trevande och man upplever ett främlingskap mellan dem, men också en vilja till närmande. Stellas charmerande man, Gabriel, attraherar Marina från första handslaget. Stämningen tätnar, det drar ihop sig till någon sorts urladdning. Som också kommer. Men det som händer sedan är inte riktigt väntat. Litterära anspelningar är det gott om i
Den drunknade av Therese Bohman.
Tankarna går till Shakespeare, paret Rossetti och andra prerafaeliter. Marina studerar också litteraturvetenskap. Romanens motto är lånat från den dekadente skånske författaren Ola Hanssons Notturno. Och jag associerar av någon anledning också till ärkeängeln Gabriel...
Therese Bohman, född 1978, är kulturskribent på Axess och Expressen. Detta är en mycket lovande debut. Språket är avskalat och vackert. Naturen inlemmas i handlingen och spänningen är skickligt utportionerad. Det jäser under den svala ytan. Det vackra omslaget, som är gjort av Beatrice Bohman , leder också tankarna till klassisk litteratur. Norstedts förlag.
Det är bara att gratulera Therese Bohman och önska lycka till!


THERESES DAGBOK

Köp den blindes sång!

I en liten bokröra som helt fräckt benämns antikvariat hittade jag en pärla.
Olof Lagercrantz´bok om vännen sedan 30-talet, Gunnar Ekelöf (1907 - 1968), Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma.
Ett porträtt som bygger på dagboksanteckningar och brev.
Och bra är det. Och tid tar det. Jag har umgåtts intensivt med denna bok och en volym med samlade dikter av Gunnar Ekelöf i flera dagar. All annan läsning har fått stå tillbaka.
Olof Lagercranrz´vackra, klara prosa är som vanligt en njutning att läsa. Och de kunskaper han har om poeten Gunnar Ekelöf och hans familj, hustru Ingrid och dotter Suzanne, är unika.
Dessutom är han avlägset släkt med GE och delar erfarenheten av att ha en galen förälder med honom. Han följer empatiskt GE:s liv och dikt; iakttar, tolkar, hjälper och stöder in i det sista.
Gunnar Ekelöf föddes rik, men förlorade allt i Kreuger- kraschen. Han visste att han var en utvald, en svan, trots det. Han såg alltid tillbaka till Österlandet och antiken. Att gå tillbaka är att börja om. "Konung av det förflutna" kallar han sig.
Gunnar Ekelöf har liknats vid T. S. Eliot och Ezra Pound. Musik och mystik är genomgående teman i hans diktning. Swedenborg och den besjälade naturen har betytt mycket.
(Olof Lagercrantz har skrivit en bok om Emanuel Swedenborg också, Dikten om livet på den andra sidan.)http://mrscalloway.blogspot.com/2010/06/hata-mamma-bli-forfattare.html
Debutsamlingen heter Sent på jorden och den sista lämpligt nog Vägvisare till underjorden
Gunnar Ekelöf uppfostras i en kvinnodominerad värld. Han är inte främmande för nål och tråd och han har även en liten dampuderdosa för sin röda näsa... Han hatade sin mamma men närmade sig i slutet av sitt liv en försoning.
Spritmissbruket var av det svåra slaget hustrun måste jämt spä ut whiskyn med vatten.
GE stod i överförfriskat tillstånd ständigt på näsan vilket det ärrade ansiktet bar vittne om.
Favoritläsning: Edith Södergran, Årstafruns dagbok, Mme de Sévigné.
GE dog i cancer. Han var tålmodig och stoisk också inför smärtan. ..." håll sällskap med din smärta --- förströ den ända till den gråa morgonen."
Olof Lagercrantz´bok inspirerar till vidare fördjupning i Gunnar Ekelöfs diktning.
Och kanske också till ett medlemskap i Gunnar Ekelöf - sällskapet?
Och visst borde någon instifta ett Ingrid Flodquist Ekelöf - sällskap?!

---

O djupt nere i mig

i det som är nära

finns någonting bortom

någonting bortomnära

i det som är hitomfjärran

någonting varken eller

i det som är antingen eller:

varken moln eller bild

varken bild eller bild

varken moln eller moln

varken varken eller eller

men någonting annat!

Det enda som finns

är någonting anat!

Det enda som finns

i detta som finns

är någonting annat!

Det enda som finns

i detta som finns

är det som i detta

är någonting annat!

---

Absentia animi ur Non serviam (1945)

Desirada

Desirada är en ö i Karibien och titeln på en roman av Maryse Condé, född 1937 på Guadeloupe.
2007 besökte hon Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Hon gjorde där ett strängt, allvarligt intryck och man kände att hon upplevt mycket och att hon identifierade sig med sitt ursprung och dess historia. Maryse Condé bedrev studier i Paris (eller Metropolen som det hette i övärlden). Senare reste hon omkring i Afrika, gifte sig med en man från Ghana, tjänstgjorde vid Berkeley och Columbia University i USA i franskspråkig postkolonial litteratur.
Desirada är en släkthistoria i tre generationer. Tre kvinnors öden flätas i varandra. Tiden skiftar ibland från den ena meningen till den andra. Det stränga allvaret och kärvheten känns igen. Samhället är strikt patriarkaliskt och kvinnorna har mindre värde från födelsen. Och - så länge flickorna inte får någon utbildning har de inte heller någon möjlighet till frigörelse.
Läsningen erbjuder ett visst motstånd, men när man väl fått släktträdet och tidsbegreppen klart för sig flyter det lättare. Miljön är intressant och berättelsen innehåller också ett spänningsmoment. Exilen är ett tema och kulturmöten ett annat. Sexualiteten är problematisk och kopplas ofta till våld. Flickorna är inte gamla när de "får mage" av någon man som tycker sig ha rätt att ta för sig.
De tre kvinnornas levnadsöden hänger intimt ihop med landets historia och Maryse Condé väcker intresse för en del av världen som de flesta inte vet så mycket om.

Radioaktiv himmel över Bay City

Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis, född 1961 i Chicago av fransk/grekiska föräldrar.
En mycket märklig, mäktig och kraftfull roman med flera bottnar om Förintelsen . Redan den grålila himlen över det blåa plåthuset på bokens omslag oroar.
Huvudperson är den unga Amy vars släkt - utom mamma och en moster - utplånats i Auschwitz. Under hela Amys uppväxt tisslas och tasslas det och systrarna vill inte minnas än mindre vidgå att de är judar. Amy upplever lägerfasan i sina mardrömmar som även lever kvar under dagen. Amy är besatt av minnen som inte är hennes egna. Men "... bättre att drunkna i det avskyvärda än att låtsasglömma..." Hon hatar sitt liv i Bay City och egentligen vill hon inte leva alls. Rök, eld och grålila himmel går som teman genom hela romanen.
På Independence Day, 4 juli 1979, fyller Amy 18 år. Familjen firar stort, men det hela slutar i katastrof. Amy upplever att hon är den som utlöst det hela och har svåra skuldkänslor.
Hon reser till Indien där himlen är röd. Hon vill bli till rök i Benares eller bara tyna bort vandrande på vägen längs Ganges mellan Delhi och Varanasi.
Med tiden blir Amy pilot. Hon har alltid varit fascinerad av motorer och nu vill hon utforska himlens tomhet. Hon vill sticka himlen i brand. "Alla ska försvinna i min apokalyps".
Hon får så småningom en dotter som hon ger namnet Heaven. Amy vill snarast frigöra Heaven och skilja henne från åsynen av sin mor och därmed historien.
"Mitt inre har alltid vimlat av katastrofala slutscener", säger Amy, vars favoritmusik är Alice Cooper, Welcome to my Nightmare.
Associationer: Apokalypsen, Uppenbarelseboken och William Blake.

Ingrids boktankar om Himlen i Bay City

Biblioteket i P1

Sommarlovet är slut. Kulturradion är tillbaka med BIBLIOTEKET i P1 måndagar kl. 14.03. Repris tisdagar 18.15
Idag handlade det om Aino Trosell och hennes nya roman Hjärtblad. Kulturradions Anna Tullberg besökte henne i hennes hem i Enköping för en intervju.
Louise Epstein samtalade med Theodor Kallifatides i hans skrivarlya på Södermalm om hans nyutgivna självbiografiska roman Det gångna är inte en dröm. Den har också gått som följetong i Svenska Dagbladet under sommaren.
Båda romanerna är egentligen historiska. Hjärtblad handlar om de kringvandrande, fria dalkullorna som kardade, diskade, skurade och gjorde grovarbeten under slutet av 1800-talet. Aino Trosell tycker att det är dags att synliggöra dem. Detta är hennes tjugonde roman. Hon håller sig till arbetarklassen under förevändning att det är där det spännande händer.
Theodor Kallifatides skildrar i Det gångna är inte en dröm ett stycke av Greklands moderna historia. Hans far utpekades som kommunist för nazisterna och måste fly från sin hemby. Hans son är intresserad av att minnas. Men han menar också att försoning är möjlig. Så när han fick en inbjudan till hembyn i Grekland beslöt han trots allt att åka dit.
Under femtio år har han bott i Stockholm, men är fortfarande en främling. Det är han också i Aten. Skrivandet är hans verkliga hemland och det har blivit många romaner sedan debuten 1969.

Ett Sommar med mening

Sista Sommar-programmet för

i år. Inte lätt att leva upp till Ulvens suveräna avslutningsprogram med oefterhärmliga personporträtt och glimtar ur det egna livet med hustrun, "gamla Lena", på kolonin.
Men - Niklas Rådström klarade det med glans och lite i Ulvens anda. Jag tyckte till och med att rösten påminde lite om Lars Ulvenstams. Bra musikval och kloka tankar på temat livets mening.
Roboten i Liftarens färd till galaxen av Richard Adams behövde 7, 5 miljoner år för att komma fram till svaret på vad som är meningen med livet.. Det är 42.
Niklas Rådström hade ungefär 42 minuter på sig för att utreda frågan.
Ett svar kan vara att ha en stillsam passion för någonting om än aldrig så obetydligt.
Eller att sitta ute i trädgården under sensommarens stjärnhimmel och lyssna till nattskärran och dunsarna av ett och annat fallande äpple.
Meningen med livet är olika för alla människor och man kan finna den där man minst anar det. En skolklass som Niklas Rådström träffade regelbundet kom efter mycket resonerande fram till att livets mening är sanningen.
Slas fick stå för slutorden: Gud vare med eder, för nu har jag inte tid längre!
Hoppas att Niklas Rådström blir den som får avsluta Sommar i fortsättningen också!
Innan dess ska jag ha läst några av Niklas Rådströms romaner.

Inky Fingers gillade också Niklas Rådström

Textsamtal för juniorer

Av en ren händelse kom jag att lyssna på barnpanelen som diskuterade några av de titlar som valts ut till Barnens romanpris (i P1 naturligtvis. Var annars?.) Sex barn, tre pojkar och tre flickor från Rambodalsskolan i Norrköping, talar om sina upplevelser av böckerna under ledning av Kerstin M. Lundberg och Ylva Mårtens. Det var så roligt att lyssna till dessa reflekterande barn som läst och tänkt efter.
Kan en häst vara huvudperson? Pojk - eller flickbok? Hur är det att läsa om vuxnas skilsmässor om man har skilda föräldrar? Eller om man inte har det? Någon reflekterade över sociala orättvisor. En av pojkarna upptäckte att han ändrat uppfattning om en av titlarna när han lyssnat till de andras tankar. Känslor var inte heller något man väjde för. Samtalsledaren var lyhörd och varsam. Det är alldeles uppenbart att läsning utvecklar och berikar och främjar språket. Barnen var påfallande verbala. Det var riktigt uppiggande att lyssna på.
På måndag 23 augusti avgörs det vem som får Barnens romanpris.
LYSSNA HÄR

Bengt Emil Johnson - igen

Sluttningen är mycket brant.
Som vanligt gäller det att se sig för.
Nu tycker jag att svampen luktar Rilke.

Då säger korpen
ifrån

Ur Aftonsånger - Höstfåglar, AB, 2010

Först på Fejan - Mme de Sévigné (1626 - 1696)

Man saknade inte motsvarigheter till våra dagars sociala medier förr i tiden heller. ARNE MELBERG jämför Mme de Sévignés rappa, slagfärdiga brev om aktualiteter i tiden med våra dagars Facebook. Dessa brev som handlade om allt och alla var inte ett dugg privata och de lästes högt i de parisiska salongenerna Vännerna omkring Mme de Sévigné fick ett ansikte, så att säga.
Den okonventionella salongen hade vuxit fram som en sorts lightversion av hovkulturen som hade ett mera stelt ceremoniel.
Salongen fungerade som en alternativ offentlighet. Här diskuterades allt - inte minst litteratur - och här kunde också kvinnorna ta plats.
Ca 1500 brev av den energiska markisinnans hand känner man till men förmodligen skrev hon flera. (O, forna tiders kvinnor! Hur hann ni med all denna brev- och dagboksskrivning, alla dessa barn och äkta män; tjänstefolk, gods och gårdar, ekonomi och administration?)
Breven till dottern som flyttat till Provence har en mera intim karaktär och så småningom börjar Mme de Sévigné också reflektera över tidens flykt vilket väl får ses som ett tecken på mognad.
Den förste bloggaren då? Jo det skulle möjligen kunna vara Michel de Montaigne. Han arbetade flitigt på sin profil eller hemsida när han skrev essäer som uttryckte hans åsikter i skilda ämnen.

Läs den intressanta artikelserien om Livet på Fejan: HÄR

Jeppe på Hovdala

Jeppe vältrar sig i barnonessans säng och sover, sover. Nedan.
Jeppe hänger i armvecken och sover. T. h.
Ångerfulla hustrun Nille börjar ana hur det egentligen förhåller sig och blir allt mindre ångerfull.
Holbaeck Teater framför med gott humör och schwung Ludvig Holbergs komedi Jeppe på berget på Hovdala från 1722. Handlingen är förlagd i scener kring slottet och publiken vandrar med, anförd av barockensemblen Westra Aros Pipare och Ludvig Holberg själv (Pia Jette Hansen). Baron Lövenskiold (Gerard Carey Bidstrup) åker omkring i sin fina vagn och ridefogden (Sören Poppel) galopperar vackert på sin häst. Lille Bellman (Johannes Engström) är en förtjusande "ordningsvakt". Jeppe själv ( Kim Westi) är en supande odåga och den listige Jakob Skomager har inga svårigheter att lura av honom hans (läs: Nilles) fattiga slantar.
Nis Bank - Mikkelsen som spelar skomakaren har en raktfull bas och exekverar ett antal av Bellmans epistlar på krogen där publiken också intar en tidstypisk måltid.
Miljön är väldigt väl tillvaratagen och passar bra för skådespelet. Regnet hänger i trädtopparna, men kommer inte loss förrän spelet är över.
Danskan är helt överkomlig och sens moralen är tydlig: Makt korrumperar.
Men det visste vi ju redan

Seglivat tantsnusk

Många bokförlag dras med svårigheter och upphör ibland för gott.
Men Bokförlaget Harlequin AB frodas och växer. Lina Kalmteg har läst ett antal harlequinromaner och försökt förstå vad det är som gör att så många köper och läser. Och vilka de är.
Svaret tycks entydigt vad det gäller kön - kvinnor, naturligtvis. Men det är ju också kvinnor som läser skönlitteratur över huvud taget. Åldersmässigt: 25 - 65 år. Annars är det svårt att hitta gemensamma nämnare, tycks det.

Lina Kalmtegs artikel

Läs om den svåra konsten att översätta harlequinromaner
Den häpnadsväckande jämförelsen mellan att översätta nobelpristagare och harlequinförfattare

Bengt Emil Johnson in memoriam

Till sist gick sommaren ner sig i Nässelträsket.
Hon kom upp igen, jovisst, men då var hon färdig.
Hon var märkt.

Det glesnade genast till och blev flykt i vindriktningen.
Strukna mått av plötslighet. Där man förut gått in i skogar fanns bara utåt. Det blev långsynt och oängsligt.
Det började aldrig om. Fanns det ännu hagar så flagnade de.

Inget avskräde.
Rönn och glas.
Rödhaken har blivit idel öga.
Härmningstiden är förlupen - det liknar ingenting.
Men det är gott om motstycken.

Vråken spetsad på termikens pik.
Spindlarna kastar loss.
Ju mer ljuset bleknar, ju mer svartnar korpropen.

Och jorden står eventuellt evinnerligen kvar
och tänker

Den 14 juli 2010 gick Bengt Emil Johnson, poet, kompositör av elektronisk musik, radiochef och fågelkännare, ur tiden 73 år gammal.
Hans lyrik hade alltid inslag av musik och bildkonst; natur och fåglar.
Den sista diktsamlingen från våren 2010 fick titeln Aftonsång.
Dikten ovan är tagen ur Hemort som kom 1984.

Österlens första målarinna

På Ystads konstmuseum pågår t. o. m. 22/8 en utställning med Ellen Trotzigs målningar.
Ellen Trotzig föddes i Malmö 1878 som den äldsta i en syskonskara på fem. 1949 dog hon i Simrishamn. På hennes staffli stod en målning dom fått namnet Åbackarna vid Simrishamn.
Ellen Trotzig var en skygg kvinna som var helt nöjd med ensamheten och sitt eget sällskap.
Bland de få vännerna fanns skolkamraten Emilia Fogelklou och Martha Lyzell från Kristianstad som kom att betyda mycket för Ellen Trotzigs sociala liv.
Naturen var konstnärinnans stora glädje och det var också där hon hittade sina motiv; Rörums backar, Vik och andra byar på Österlen. Men hon målade också porträtt - gärna i profil och ofta självporträtt - och stadsbilder från Simrishamn..
Ellen Trotzigs färger är dovt mollstämda i grönt och brunt men de ljusnar något mot slutet av hennes liv. Rött kommer med på hennes palett i en bukett tulpaner 1939.
Fredrik Trotzig, farbror till Ellen Trotzig, sörjde för henne efter faderns bortgång när hon var 18 år. Hon behövde aldrig sälja sina tavlor, men efter hennes död kom de att lägga grunden för ett stipendium som utdelas varje år till lovande konstnärer med anknytning till Skåne.
Ett urval av Trotzigstipendiater finns också utställda på Ystads konstmuseum.
Ellen Trotzig. Österlens första målarinna är titeln på en bok av Birgit Rausing.
Den är pedagogisk, lättillgänglig och med vackra bilder, citat ur Ellen Trotzigs dagböcker och förslag till vidareläsning. Ett register hade dock varit värdefullt.
Bilden ovan till vänster är ett märkligt självporträtt av en plirande målarinna med tulpaner.
På bilden till höger ser man en målning av Ellen Trotzig i ett möte med en skulptur av Carl Boutard, en av 2010 års stipendiater. Beröringspunkter: Naturen, kompositionen och formen. Intressant!

Klävitt, klävitt Hoho, hoho! Läs den spännande fortsättningen!

Ugglor tycks alltid ha fascinerat människan. Redan de gamla grekerna hade ugglan som symbol för vishet. Det finns ugglor på 20 000 år gamla grottmålningar i Frankrike. I en del andra kulturer ses ugglan som symbol för ondska och död.
Poeten Aase Berg har skrivit essäsamlingen Uggla och hon jämför ugglans stora stirrande ögon med det lilla barnets fasta outgrundliga blick.
Ugglor förekommer i många barnprogram, på kläder och som leksaker. Vem minns inte Tv-programmen Fablernas värld och Från A till Ö med Jakob Uggla respektive Helge. I Twin Peaks myntades det kryptiska uttrycket: "The owls are not what they seem". 15 oktober har filmen Legenden om ugglornas rike svensk premiär.
Läs om detta och mer därtill i den intressanta artikeln om ugglan som kulturbärare skriven av Karin Svensson HÄR

Läs den spännande inledningen på Klävitt,klävitt! Hoho,hoho! Här

Skriv!

Vi får verkligen hoppas att det blir en fortsättning på det intressanta programmet Skriv i P1.

Elsie Johansson och Jerker Virdborg sitter i Skrivstugan och läser och diskuterar texter som svenska folket skickat in. De hinner med fyra texter per gång.
Människor läser mycket, det vet man. Men det är alldeles tydligt att människor skriver också.

P1 Måndagar 14.30. Repris söndagar 17.03.

Läs vidare HÄR

Alice Munro revisited

Läs vad den kanadensiska författarinnan Margret Atwood skriver om sin landsmaninna, Alice Munro, HÄR

Lyssna också till en intervju med Alice Munro:




Jag tror att det kan vara värdefullt att inte sträckläsa novellerna i Kärlek, vänskap, hat.
Man måste låta var och en sjunka in ordentligt. Eventuellt läsa om.
Alice Munro är mästare på att skildra de små rörelserna som får avgörande betydelse. Hon vrider och vänder på äktenskapet som idé för samlevnad. Hon skildrar kvinnoliv i olika skeden. Männen är mera statister i den kvinnornas vardag.
Alice Munro karaktäriserar sina personer genom att beskriva en gest, en replik, ett klädesplagg, en doft (eller lukt). Hon är mycket realistisk i sina berättelser och väjer inte för cancer, ALS eller demens. Människorna underkastar sig stoiskt sina öden. Somliga har en kyligt intellektuellt sätt att se på det som drabbar dem. Människors ensamhet är ett annat tema.
Sentimentalitet kan Alice Munro förmodligen ens inte stava till.
Miljön är Ontario, landsbygd, och städer som Toronto och Vancouver. Alice Munro är väl förtrogen med landskapet och levnadssättet eftersom det var här hon växte upp. Fadern hade en räv- och fjäderfäfarm (!) och modern var lärare.
Alice Munro har skrivit många novellsamlingar och hennes första roman,
För mycket lycka har just kommit ut.
2009 fick Alice Munro det internationella Man Bookerpriset på 700 000 kronor som delas ut vartannat år. Det har bara delats ut två gånger tidigare och då till Ismael Kadaré och Chinua Achebe.

Med dramatisk humor och öm ironi

Sommarens omläsning:
Löfte i gryningen av Romain Gary (eller Romain Kacew som han egentligen hette), född i Moskva 1914; död för egen hand i Paris 1980.
Liggande på stranden i Big Sur i sällskap med ett antal sälar tänker författaren tillbaka på sitt händelserika liv från det att han som flykting kom från Moskva till Frankrike.
Modern, madame Kacew, "... en himmelsk projektion av det mänskliga mått- och viktsystemet..." är en dramatisk ( för att inte säga melodramatisk), viljestark och fantasifull kvinna av judisk börd. Hon är ensamförsörjare och skyr inga medel i sin strävan att hålla sonen skadelös. Hon är också mycket äregirig å sonens vägnar och han å sin sida lever för att uppfylla hennes önskningar. Alltså försöker han bli sångare, pianist, dansare, diplomat och författare. En del därav lyckas han bevisligen med så väl att han så småningom får Goncourtpriset två gånger ( för Himmelens rötter och Med livet framför sig under pseudonymen Emile Ajar). Olyckligtvis är modern redan död då.
Mor och son hyser en lika omåttlig som ömsesidig beundran för varandra. Därför blir man förvånad när hon ivrigt förespråkar hans deltagande i kriget. Inte heller tycker hon att det är fel att han duellerar. Både Lermontov och Pusjkin blev ju dödade i dueller!
Båda är utrustade med ett välutvecklat sinne för överdrifter och ingen av dem ger någonsin upp.
Så småningom byter Romain Kacew barndomens trygga nattkärl mot flygarens läderjacka "utan vilken han känner sig ganska ensam". Han blir en framgångsrik stridsflygare och är soldat i sju år och tilldelas bland annat Befrielsekorset av general de Gaulle.
Men det är mamma som drar det längsta strået...
Det är rörande, upprörande och humoristiskt; skrivet med självironi och distans.
Porträttet av modern är kärleksfullt (nja, kanske inte riktigt alltid) och mycket färgstarkt. Romain Garys vindlande vägar mot berömmelse erbjöd både motgångar och förödmjukelser men han kämpade oförfärat; buren av moderns obändiga energi, fördomsfria metoder och egentligen alldeles orimliga förhoppningar.

Inte bara Arioso

Inför 100-årsdagen av Erik Lindegrens födelse 5 augusti 1910 ger Themis förlag ut hans Samladede dikter. Tommy Olofsson recenserar. Läs här.
I P2 ges ett minnesprogram med text och musik torsdagen den 5 augusti 19.30 - 22.30.

Lost in Invisible

Efter några trevande startsidor slår berättelsen i Invisible av Paul Auster klorna i en och man läser andlöst. Och maniskt.
Adam Walker, ung student vid Columbia University, möter Rudolf Born, lärare på samma ställe, och hans coola kvinna Margot, (jag tänker omedelbart på Kristin Scott- Thomas och hennes gåtfulla leende). Ganska snart tycker man att Rudolf Born är en avskyvärd människa och att Adam Walker råkat riktigt illa ut. Men plötsligt är man inte riktigt så säker på sin sak längre. Och sedan börjar man undra vem som egentligen är huvudperson.Adam Walker belyses från flera håll. Men det gör även Rudolf Born. Är någon egentligen den man tror? Och vad är sanning?
Och kärlekens många ansikten. Adam Walker älskar sina föräldrar, men han tycker inte om dem. Och hur är det? Har han en kärlekshistoria med sin syster Gwyn?
1967 - the summer of love.
Tre kapitel - Spring, Summer, Fall - berättas i första, andra och tredje person.
1967 tilldrar sig det viktigaste och 2007 är spelet över.
Invisible är skriven på ett fantastiskt språk - klart som en fjällbäck. Den har drag av thriller och kärleksroman och den är mycket sorglig och vemodig. De litterära allusionerna är många.
Om början var lite seg så är slutet desto mera abrupt. Men det som finns däremellan, ca 290 sidor är värt såväl det ena som det andra. Invisible dröjer sig kvar. Evt är det läge att läsa den svenska översättningen som kommer i oktober - Osynlig i översättning av Ulla Roséen

Fakta och fiktion

2008 kom det ut två böcker som behandlar samma faktabakgrund.
The White War av Mark Thompson behandlar striderna mellan österrikare och italienare som rasade i norra Italien under första världskriget.
Romanen Den här historien av den italienske författaren och filosofen Alessandro Baricco behandlar samma ämne.
Vetenskapsjournalisten och författaren Annagreta Dyring har skrivit en intressant artikel om hur skönlitteraturen kan förtydliga facklitteratur. Hon utgår ifrån Herta Müllers teorier om litterär kvalitet som beskrivs i Kungen bugar och dödar.
Läs hela artikeln här

Agda Holst - modest modernist

Den vackra, hemlighetsfulla konstnärinnan Agda Holst, 1886 - 1976, levde större delen av sitt liv i Kristianstad och var också den som fick stadens första kulturpris 1964. Hon var så självklar att det inte behövdes någon motivering.
Fadern dog tidigt. Modern drev en sybehörsaffär och sedermera även syateljé i Kristianstad. Den i familjen som betydde mest för Agda Holst var brodern Walfrid - Wasa. I breven till honom framträder hon som mest öppen.
Den norske konstnären Ludvig Karsten var djupt förälskad i henne; Hjalmar Gullberg och Tora Vega Holmström var hennes vänner. När brodern och Hjalmar Gullberg dog med ett par års mellanrum höll sorgen på att knäcka henne.
När Agda Holst behövde vila upp sig åkte hon till Hultafors sanatorium i Västergötland eller till Tyringe. I Hässleholm hade hon väninnan Clara Wangel - mor till litteraturvetaren Staffan Bergsten, som skrev romanen Omvägen hem med stoff från denna vänskap. Omslagsbilden på bokens Hanna har Clara Wangel som förebild.
Agda Holst var mycket privat. Hon ville t. ex. att hennes brev skulle brännas när hon dött. Så blev inte fallet. Det kan man väl tycka vad man vill om, men kunskapen om Agda Holst och förståelsen av hennes konst hade varit mycket kanpp utan dessa brev till bl. a. modern, brodern och Tora Vega Holmström.
Birgit Rausing har skrivit en nyligen utkommen bok om konstnärinnan: Agda Holst. Livet, konsten Den är vacker, intressant, mycket lättläst och har ett fantastiskt bildmaterial.
Carlssons förlag har all heder av boken.
Birgit Rausing har även skrivit om Ellen Trotzig (aktuell med utställning i Ystad just nu), Ester Almqvist och Tora Vega Holmström (aktuell med utställning i Ystad 2009).
En fin kvartett av kvinnliga skånska konstnärer

Då voro bokarna ljusa

Vilhelm Ekelunds litterära landskap. Läs mer här
"Ett kraftens rike"

Andra författare som växte upp i omedelbar närhet till Ringsjön: Victoria Benedictsson, Gunnar Serner och den dekadente lyrikern Emil Kléen (Höörs egen Baudelaire) som dog endast 30 år gammal. Alla längtade tillbaka till barndomens förlorade landskap. En som såg mera nyktert på trakten var Strindberg även om han kallade Ringsjön "Skånes största skönhet"
"En halvkvävd astmatiker" sade han för all del också.
Söndagen den 25 juli 2010 skriver Claes E Lindskog en intressant artikel i Sydsvenskan "Skånes litterära källa" - Ringsjöbygden - där man kan läsa mera om dessa författare.