Vad betyder väl några bibliotekarier mot en tulipanaros på biblioteket?

Ny älgdemonstration
Stockholms aningslösa kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, FP, tycker att biblioteken ska utöka öppettiderna samtidigt som personalstyrkan skärs ner.
3/4 av personalen har skrivit under en begäran om minskade öppettider och ett stopp för ytterligare nedskärningar av personalen.
Två nya tunnelbanebibliotek ska öppnas och biblioteket vid Medborgarplatsen ska byggas om. Hur kan man både utöka och minska på en gång?
Madeleine Sjöstedt säger att man ibland måste satsa på vissa delar av verksamheten och då får personalen stå tillbaka. Biblioteken måste moderniseras. Madeleine Sjöstedt säger att hennes fokus inte ligger på bibliotekarierna utan på medborgarna. Halleluja!
För medborgarnas skull borde Madeleine Sjöstedts fokus ligga på biblioteksverksamheten.
Biblioteksverksamhet är inte detsamma som antal öppettimmar

Fortsättning på förlagsdebatten

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/superforlag-far-konkurrens_4684881.svd

Bra rutet, Per Gedin!

Så här tycker Per Gedin
http://http//www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/en-fartblind-bokbransch_4650965.svd

och så här svarar förläggarna:
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/vi-varnar-bredd-och-kvalitet_4665041.svd

Sista ordet lär inte vara sagt, men det är jättebra att någon sagt det första.

Non serviam

Kjell Espmark, Minnena ljuger

Karin Thunberg intervjuar:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/en-sann-lognare_4609197.svd


Det blir Kjell Espmark som får 2010 års Tranströmerpris. Priset delas ut vartannat år av Västerås stad i poeten Tomas Tranströmers anda.Kjell Espmark är poet, författare och ledamot av Svenska Akademien.Han får priset "för att han i ett orfiskt trots, med en inträngande känslans fantasi sjunger tillbaka de av historien utplånade och de av makten krossade i ett lyriskt verk om kärlekens och dödens återsken hos de levande."

Den sjunde maj får Kjell Espmark motta priset på 100 000 kronor vid en ceremoni i Västerås konserthus.

Mats Gellerfelt recenserar Minnena ljuger:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/arligt-om-lomska-minnen_4654299.svd

Göran Sommardahl i Kulturnytt:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3668414

Själv har jag skam till sägandes aldrig läst något av Kjell Espmark tidigare, men det tänker jag reparera nu. Vissa kristallklara formuleringar och skarpa insikter lockar till fördjupad bekantskap. Poesi eller prosa? Förmodligen både och.

Visst finns det anledning att vara misstänksam mot det man tror sig minnas. Minnen bearbetas och förändras med tid och erfarenhet. Hur? och varför? är det intressanta. Det är ingen medveten förvanskning. Det går av sig självt. Kjell Espmarks barndom var en enda otrygghet. Föräldrarna skildes när han var fyra år. Han blev far åt sin lillebror och de båda pojkarna fick hela tiden lyssna till moderns hot om självmord. Troligen var det ett sätt att lätta på trycket för att inte explodera, men det kunde ju inte de små gossarna veta. Undantaget var när pojkarna var sjuka. Då var mor idel omsorger. Som vuxen kunde Kjell Espmark förstå att modern dragit ett tungt lass. Hon försörjde familjen bl. a. genom att skriva noveller för Hemmets Veckotidning. Dessutom utbildade hon sig till tandläkare.

Kjell Espmark är framför allt tveksam till sina barndomsminnen förefaller det. Vad det gäller yrkeslivet som litteraturvetare och som innehavare av stol nr 16 i Svenska Akademien tycks han vara mera säker på sin sak. Kanske beroende på minnesanteckningar och dagböcker?
Som läsare kan man bli tveksam till att författaren alltid tycker sig ha blivit missförstådd och motarbetad. Ingen har sett honom som den han verkligen är. Men intrigerna i de litterära kretsarna ter sig ovärdiga och man förstår att de infama angreppen måste ha känts mycket sårande.

De rena familjeangelägenheterna är Kjell Espmark sympatiskt nog försiktig med. Den nya lyckan med Monica Lauritzen från SR P1 och den goda kommunikationen med de egna barnen kan man bara gratulera till. Och säkert kommer det flera alster av den vitale professorn i litteraturvetenskap som en gång i tiden bytte juridiken mot litteraturen.

Skönlitteraturen som bekämpningsmedel

Världsbokdagen 2010.
Författarbesök av Inger Alfvén, som talar om sitt författarskap i allmänhet och sin senaste roman, den tjugonde,
När förnuftet sover.
Ja, vad händer då?
Jo, då vaknar monstren, säger Inger Alfvén.
Hon frågar sig (och oss) hur mycket vi vet om varandra? Hur mycket vill vi veta? Hon talar om snabbtankar som hastigt flyger förbi till exempel när vi tittar på TV och bedömer ett utseende, ett sätt att klä sig, ett sätt att vara. Ofta är snabbtankarna inte så snälla. TV driver fram det elaka ögat.
Alla har vi våra hemligheter, ett dolt liv. Det är alldeles tydligt i När förnuftet sover. Ingeborg och Fabian har varit gifta länge. På bröllopsnatten lovade de att de aldrig skulle dölja något för varandra. Men hur mycket sanning tål ett förhållande?
Det finns en arvssynd inom alla familjer, menar Inger Alfvén. Vi för vidare en uppförandekod till barnen och döljer det som inte passar. Människan är sig lik i grunden genom alla tider. "Jag är inte pessimist, säger Inger Alfvén, jag är realist".
Samhället och våra samveten censurerar. Tabun flyttar runt, men försvinner inte. Olika tabun gäller i olika tider. Antalet fördomar är konstant och finns hos oss alla.
Att skriva är ett sätt att leva fastslår Inger Alfvén. Skrivandet ger författaren möjlighet att leva många liv. Att skriva och och att läsa ligger nära varannat, men skrivandet tar längre tid. Skönlitteraturen är unik som inlevelseskapare. Den är en motrörelse och ett bekämpningsmedel mot fördomar och brist på förståelse.
Däremot är Inger Alfvén tveksam till memoarer där mycket gömts och glömts och romanbiografier. De skapar avstånd och gör läsaren till nyckelhålstittare.
Ingeborg och Fabian är i När förnuftet sover inne i en period i sina liv då de söker försona sig med hur livet blev. Inger Alfvén säger sig vara i samma fas. Hon ser till exempel på sina föräldrar med andra ögon. Hon ser allt de gjorde för henne i stället för att som tidigare ha koncentrerat sig på deras tillkortakommanden.
Man ser med olika ögon på sina minnen med tiden.
Ingeborg tänker på sin fattiga mamma som alltid arbetade för att dottern skulle få det bättre än hon och hur Ingeborg sedan svek modern. Ingeborgs såriga förhållandet till den egna dottern är ett problem för Ingeborg. De är så olika. Som läsare är man mycket bekymrad
En författare lever med sin roman hela dygnet enligt Inger Alfvén. Författaren lever två liv. Sällan är det den ursprungliga planen som resulterar i en bok. Andra berättelser tränger sig på. En mängd data skapar så småningom en romanpersonlighet som kanske visar sig inte kunna handla så som det var tänkt från början.
Medan Inger Alfvén höll sitt anförande pågick precessen med nästa roman i hennes huvud.
Kusinbarnet, författaren Lina Wolff från Hörby, som skrivit den rosade novellsamlingen Så många människor dör som du passade också på att träffa sin äldre släkting
Så många kloka tankar så skickligt omsatta i ord lämnade åhörarna i ett tillstånd av reflektion, självrannsakan och beundran. Det förvånar inte att Inger Alfvén har en stor läsekrets och att hon även läses av män.

Main stream eller minimalistiskt

Kritikerna i Danmark delar in litteraturen i "kulört" mainstream litteratur som kommer ut i stora upplagor. är omfångsrik och läses av många och tunna, minimalistiska böcker som inte når ut till så många läsare. Kriminallitteratur ägnar man ingen uppmärksamhet alls och den får ha sin egen skamliga bokmässa i Horsens. Den minimalistiska litteraturen är skriven av författare som gått på Danmarks författarskola som skapades 1987 av Poul Borum. Helle Helle, Peter Adolphsen och Merete Pryds Helle är exempel på minimalistiska, smala författare. Hanne Vibeke Holst, Peter Hoeg och Jens Christian Gröndahl är breda, mycket lästa författare som skriver relativt tjocka böcker med början, mitt, slut och action. De minimalistiska författarna skriver tunna böcker utan motiv, huvudperson eller direkt handling. Berättarstilen är staccato. Det är konst för konstens skull. Carsten Jensen som är mycket läst och omtyckt i Sverige hatas i Danmark. Han är en avfälling för han har gått från att vara smal författare som skrev svåra essäer till att skriva Vi, de drunknade; en tjock episk roman som av många betecknas som en läsupplevelse. Värre än så kan det inte bli!
En annan tendens i Danmark är att författarna från provinsen tar över allt mer. Litteraturen är inte längre koncentrerad till Köpenhamn. Moderniteten (mu-u-udernismen) har nått ut på landsbygden där det finns fler grisar än människor. Allt enligt den danske universitetslektorn Robert Zola Christensen i föreläsningen om Modern dansk litteratur.
En annan tendens som inte ses med blida ögon är att författarna alltmer börja blanda in delar av sig själva i sina böcker (expoego). . En viss rörelse från minimalismen kan skymtas, t. ex. hos Jens Bendstrup i boken Nå gud taler ud.
Aldrig så jeg så dejligt et bjerg heter Robert Zola Christensens egen senaste roman. Han är också medarbetare i Danske digtere i det 20 århundrede.

Inte visste man detta om det litterära klimatet i vårt näraliggande grannland!

Jag instämmer: Blixtrande intelligent!

Ur Lomonosovryggen av Gunnar D Hansson

Om poesins ursprung

nja, inte i den här tystnaden

som inte kan motsägas,

inte ett spår av rytmisering

och ingen balsamisk efterverkan

som lugnar sinnet

även om det mesta tycks

försilvrat.

Bra uttänkt som ämne,

men det räcker inte!

("April is statistically the month of greatest ice extent.")

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/blixtrande-intelligent-av-gunnar-d-hansson_4175837.svd

Edgar Allan Poe (1809 - 1849): en författare i tiden

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/gatan-poe-har-ingen-lyckats-dechiffrera_4592639.svd

”Anxiety was his childhood bedfellow.”

”In his art as in his life, he fell in love with dying women.”

”He was a perpetual orphan in the world.”

Peter Ackroyd , Poe: A Life Cut Short (Chatto & Windus/Vintage, 2009, 170 s)

30 år med Robert Mugabe

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/30-arsjubileum-i-zimbabwe_4582603.svd

Läs också Sorgesång för Easterly av Petina Gappah

Envisheten hos ett träd eller Blind intelligens

I 30 år har president Robert Mugabe regerat i Zimbabwe. Under samma tid har landet förfallit ekonomiskt, moraliskt och politiskt. Galopperande inflation, korruption, mutor, kolera och HIV plågar landets invånare. Hur står folk ut? Många ger sig iväg, (s. k. brain drain). Andra anpassar sig som trädet gör.När ljuset försvinner på ena sidan vänder det sig mot den andra.
Petina Gappah skildrar tillståndet i Zimbabwe i de tretton novellerna som ingår i Sorgesång för Easterly Hon har själv emigrerat till Genève där hon arbetar som advokat för ett internationellt företag och skickar hem pengar till familjens försörjning.
Novellerna berättar med bitande ironi och bister humor om vanliga människors vardag . Klass- och genusskillnader; skillnader i språk och rang mellan stammar. Sanningen får man spara till de enskilda samtalen i kamrarna. Vi möter änkan som begraver mannen hon inte längre älskade och som bedragit henne på olika sätt. Nu står hans söner beredda att ta över hans tillgångar, men det har den bedragna för länge sedan satt P för. Där finns moster Juliana som energiskt försöker lära sig skriva maskin för att bli en perfekt sekreterare trots att hon saknar både papper och färgband. Hembiträdet som berättar rysliga skrönor för barnen i avskräckande syfte för har många systrar i litteraturen. Hennes sorgliga öde är säkert inte unikt det hellere. Titelnovellen om den förvirrade Martha är direkt hjärtslitande. Bättre än några reportage i massmedierna ger dessa noveller oss en uppfattning om hur det är att leva i Zimbabwe idag. Petina Gappahs sinne för detaljer skapar närvarokänsla.
Men varför har Sorgesång för Easterly fått ett så avskräckande omslag? Den hade varit värd bättre. Mycket bättre.

Kerstin Thorvall in memoriam

En utmärkt runa av Lena Kåreland

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/revolten-foljde-kerstin-thorvall-genom-livet_4552679.svd

Ja visst gör det ont...

I Bengt Ohlssons roman, Syster, försvinner Marjories syster Miriam lika plötsligt som spårlöst. Hon var den äldsta, tuffaste och duktigaste av de två. Miriam tog mest plats, krävde mest utrymme och var cool och hemlighetsfull. Familjen bestod av mamma, pappa och de två flickorna. De hölls samman av det nät som pappa vävde omkring dem med sina blickar och de var en ovanligt rolig familj. De var något alldeles speciellt.
Marjories samvete tynger. Hennes första känsla när Miriam försvinner är lättnad - inte sorg. Marjorie har lärt sig att stå i skymundan och anpassa sig. Alltså protesterar hon inte när pappa och mamma bestämt att hon ska tillbringa en tid hos faster Ilse medan de letar efter Miriam. Nu om någonsin hade väl Marjorie behövt sina föräldrar. Nu borde hon få vara med och inte stängas ute. Man vill protestera å Marjories vägnar.
Faster Ilse är vithårig, gråblek och har gul haka. Efter en trevande inledning närmar sig de två varandra. Ilse berättar sannsagor om sitt liv och och släktens. Marjorie lyssnar och reflekterar. Hon söker sin egen identitet och befinner sig i det svåra gränslandet mellan barn och vuxen. I huset i den solvarma skogen, vid havet, med faster Ilse och katten mognar Marjorie till insikt om människans utsatthet i allmänhet och sin egen ensamhet i synnerhet. Med inlevelse fingertoppskänsla och ömsinthet berättar Bengt Ohlsson om Marjorie och Ilse.
Språket är vackert, uttrycksfullt och nyansrikt.

Doktor Nawal el-Saadawis samlade vrede

Nawal el- Saadawi, läkare och författare, arabvärldens mest kända profil inom kampen för kvinnors rättigheter, är vred. Hennes ord bränner som svetslågor i romanen Den stulna romanen när hon berättar om kvinnors utsatta förhållanden. Gifta kvinnor, ogifta kvinnor, gatubarn; rika kvinnor, fattiga kvinnor och barn som delar soptunnornas innehåll med vildkatter och kringströvande hundar. Kvinnorna står i förbund med djävulen och de betyder orenhet. De är farliga och måste hållas på plats. Koranen, Bibeln och Torahn har likartad uppfattning om kvinnor. Förljugenhet, dubbelmoral och korruption är förhärskande i männens värld oavsett klass. Opposition tystas effektivt med fängelse och tortyr. Miljön är Kairo - det rika och det fattiga.
Zina al Zinaat och Magiida är vänner sedan barnsben. Deras förhållanden är helt olika. Zina, vars rätta ursprung är okänt, är vacker, fri , fattig och konstnärligt begåvad. Hon dansar, sjunger och skriver sångtexter i en miljö där dansen är den allra syndigaste konstformen tätt följd av sången. Älskad av folket hatas, fruktas och åtrås hon av de mäktiga.
Väninnan Magiida är välbeställd och har ett bekvämt arbete på en tidskrift. Hon behöver bara infinna sig på sin arbetsplats när hon har lust och det är inte ofta. Hon vet vad hon får och inte får säga och hon håller sig till det. Hon är ful, ofri och olycklig.
Badour, Magiidas mor, har ingått ett resonemangsgifte med Zakariya al-Khartiti, en uppblåst liten elak, parfymerad man som slår både hustru och dotter om han tycker så.
Badour lever sitt eget hemliga liv och som läsare hejar man på i all tysthet. Ett upprorsförsök.
Hon har också ett okänt förflutet. En vacker kärlekshistoria fick en tragisk upplösning. Ett liv tog sin början. Ett annat slutade efter tortyr i fångenskap.
Den stulna romanen är en mörk roman full av förtvivlan, men inte totalt utan hopp.
De hjältemodiga upprorsförsöken är visserligen dömda på förhand, men de förekommer. Och vem vet vad de kan leda till? Vem vet vad de hungriga massorna kan drivas till? Och när?

Älgarna demonstrerar, älgarna har fått nog

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/kaffe-eller-kafka_4514555.svd

Och som om inte detta redan vore mer än nog:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/ga-ner-och-rota-i-magasinen_4517613.svd

Villkorslös kapitulation

Jag hade egentligen inte tänkt läsa den här boken. Åtminstone inte just nu. Maja Lundgren och Sara Stridsberg pockar på. Men så slog jag upp första sidan i Nam Les Båten och läste första meningen och sedan var det klippt. Det gick inte att sluta.
Nam Le var 29 år när boken kom ut 2008 (sv. 2010) och sedan har den gjort sitt segertåg över världen. Sexton länder har köpt rättigheterna vilket är mycket ovanligt när det gäller en novellsamling.
Båten innehåller sju sinsemellan mycket olika noveller från skilda delar av världen. Nam Le kom till Australien som flykting från Vietnam när han var liten. Titelnovellen handlar just om båtflyktingar.
Alla novellerna skildrar kämpande människor. De kämpar för sina liv och rättigheter. Mot feghet och förtryck. Miljöerna är väl skildrade och det förefaller som om författaren är bekant med dem alla. Den lilla kuststaden där de främsta intressena är fiske och fotboll är mycket levande liksom hösten i Central Park. Och för den delen skolan i de japanska bergen under andra världskriget när alla - inklusive barnen - förväntas tjäna kejsaren med villkorslös lojalitet. Försaka allt tills vi har segrat! För en samuraj är det en skam att känna hunger när magen är tom. Mayako, lilla majrovan, och tillika mammas hjärta berättar i novellen Hiroshima.
Den sista novellen, Båten, skildrar tretton dagar i några båtflyktingars liv. Det är en gripande näst intill hjärtslitande skildring av umbäranden, törst, sjukdom, ensamhet och död.
Det är nästan som om författaren drar åt skruven lite från den första novellen till den sista.
Nam Le agnar sina noveller med korta snärtiga förstameningar som man sväljer med hull och hår. ""Hon kommer idag". Vem då? "Håll ryggen rak!" säger fru Sasaki. Till vem? Och varför? "Stormen kom över dem snabbt." Var? Vilka? När då?
Varje berättelse är ett mänskligt ödesdrama. Nam Les språk är njutbart och empatin med karaktärerna är inte att ta fel på.
Nu arbetar Nam Le med en roman som vållar honom mycket huvudbry. Precis som novellerna gjorde innan. Ska han lyckas lika bra med alster nummer två?

Förunderligt och märkligt

Nu är En ängel vid mitt bord av Janet Frame (1924 - 2004) från Nya Zeeland läst och diskuterad i läsecirkeln. Några deltagare hade också sett filmen. Vi var överens om att vi tagit del av ett märkligt och gripande kvinnoöde. Men sedan gick meningarna isär om mycket. Janet Frame fick diagnosen schizofreni på mycket lösa grunder. Ingen läkare tog sig på allvar an hennes fall och under sex års vistelse på mentalsjukhus fick hon tvåhundra elchocker och sånär blivit lobotomerad. Janet Frame var själv övertygad om att hon inte alls var schizofren. Men på samma gång flydde hon in i sjukdomen när verkligheten blev för svår.Hon kände sig alltid ensam och utanför och hade ingen att tala med.Hennes högt uppdrivna känslighet gjorde henne emellertid

till en skarpsynt iakttagare.

Och det är ju en tillgång för en författare.
Alla cirkeldeltagarna hade blivit mycket engagerade i Janet Frames uppväxt och skolgång. Alla drog sig till minnes den egna skoltiden och bitvis var igenkänningsfaktorn hög.
Familjen Paterson Frame flyttade ofta eftersom fadern arbetade vid järnvägen. Modern var den evigt uppoffrande kvinnan, religiös, tillhörande kristadelfianerna och med drömmar om att skriva poesi. Hela familjen läste. När Janet Frame fick lånekort på biblioteket släpade hon hem böcker till var och en i familjen.
Gruppen diskuterade vilken diagnos Janet Frame fått idag. Några tyckte att hon inte skulle ha någon diagnos alls utan att hon endast var väldigt blyg och känslig. Naiv, tyckte någon.
Janet Frames stora röda hår som (enligt henne själv) växte rakt upp orsakade alltid uppmärksamhet.
Hon tillhörde gruppen plugghästar i skolan och hon visste mycket tidigt att hon skulle bli författare och skriva poesi. Vi konstaterade att Janet Frame på botten av tingen alltid var tveklös och målinriktad. Hon drog sig inte för att tala inför publik, men kunde få tunghäfta i intimare sammanhang. Utan att tveka ger hon sig iväg till England och vandrar på bl. a. på Hampstad Heath i John Keats´fotspår.
Vi är flera som tycker att Janet Frame har humor och är ironisk, medan några andra inte inte alls håller med om det.
Om man vill vara riktigt grundlig och läsa alla Janet Frames självbiografiska titlar ska man utöver En ängel vid mitt bord (innehållande Till landet Är; En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden) lägga till Ansikten i vattnet och Mot ännu en sommar
Filmen En ängel vid mitt bord rådde det större enighet om. Alla som sett den (en eller flera gånger) tyckte mycket om den och tyckte att det var mycket skickligt av Jane Campion , regissör och Laura Jones, manusförfattare, att göra film av det utgångsmaterialet. Boken innehåller naturligtvis så mycket mera, men man har valt rätt delar av boken för filmatisering; miljön är rätt; stämningen är rätt och skådespelarna är porträttlika.

Kompromisslös samuraj

Hur kan man skriva en hel understreckare om Akira Kurosawa på hans 100-årsdag utan att med ett ord omnämna hans absolut bästa film, Vägvisaren???

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/japansk-films-kompromisslosa-samuraj_4463201.svd

Smakprov:

En kärlekens matador

När jag var mycket ung läste jag Bara en mor av Ivar Lo-Johansson. Inte en gång utan flera. Rya-Ryas sorgliga öde gick mig hårt till sinnes. Jag förstod nog inte riktigt hur låst hon (och alla andra statarkvinnor) var i sin miljö. Om författaren visste jag inte så mycket mera än att han var arbetarförfattare och att han skrev om statarna och sin egen väg till författandet. Jag hade också läst Måna är död och tyckte att den hade ett besynnerligt slut. Och varför inte stava Mona som Mona skulle stavas?
Föga anade jag då att Ivar Lo-Johansson var en kvinnornas man och vilken betydelse kvinnorna hade haft i hans liv alltifrån den stränga modern Anna Lovisa (som förresten lånat drag till Rya-Rya i Bara en mor) till brevvännen under tjugo år, Gun Vinberg, i slutet av hans liv. Om man nu kan tala om brevvänner när den ena skriver massor av brev och den andre svarar ibland. Kvinnohistorierna avspeglar sig i Lo-Johanssons romaner och omtalas också i de självbiografiska skrifterna.
Ivar Lo-Johansson och kärleken. Kvinnorna i hans liv och verk är titeln på Margareta Wersälls nya bok om den store arbetarförfattaren. Hon disputerade 2006 med en avhandling om Ivar Lo-Johansson.
Ivar Lo-Johansson och kärleken är lika intressant som lättläst bok som låter oss lära känna Ivar Lo på ett helt nytt sätt. Den avlägsne giganten känns plötsligt både närmare och mänskligare.
Den första kvinnan är Maria Nordberg. Hon bodde sommaren 1927 på en fäbod i Jämtland med Ivar Lo. Han skulle skriva och hon skulle pyssla, vara tyst och ge den store mannen utrymme åt författandet. Men Maria blev uttråkad och ville hitta på olika saker. Ivar Lo blev irriterad och störd. Författandet och äran kom först. Måna är död heter romanen som är ett resultat av den sommaren. 1932 kom den ut.
Efter Maria kom den tjusiga Loyse Sjöcrona (vars favoritbok var Nalle Puh!) och sedan friherrinnan Ingrid Stiernblad.
Förhållandet med Ingrid Stiernblad (som Ivar Lo kallar Pingvin) ligger till grund för romanen Lyckan. En roman om kärlek på jorden (1962) Den ansågs spränga sexvallen och väckte stort uppseende trots att den inte kom ut förrän ca tio år efter kärlekshistoriens slut. Ingrid Stiernblad kände sig naturligtvis utlämnad.
Ivar Lo gifte sig aldrig. Vid någon tidpunkt i livet längtade han efter barn.
En tid var han emellertid plastpappa åt Ann Smiths son, Jerker. Det var så nära familjeliv han någonsin kom. Ann Smith satte färg på Ivar Los tillvaro med sina gröna tånaglar och matchande ögonskugga. Hon var en sprudlande källa till liv och han saknade henne mycket när förhållandet tog slut. Innan dess hann hon debutera och bli en betydande författarinna.
Sara Lidman var redan en erkänd författare när hon träffade Ivar Lo-Johansson 1955. Hon var lika angelägen om sin frihet och sitt egna utrymme som han, men det var ändå hon som älskade mest. Alltså var hon i underläge. Han kände sig trängd och provocerad av hennes intensitet. Sommaren 1957 tillbringar de på Öland för att arbeta. Deras förhållande avspeglas i romanen Blå Jungfrun. En roman om diktens födelse som kom ut postumt 1992 . Ivar Lo-Johansson dog i cancer 1990.
Margareta Wersälls bok bygger på forskning, brev och intervjuer och naturligtvis romanerna och Ivar Lo-Johanssons självbiografiska titlar. Hon skrivit en bok som inspirerar till läsning och omläsning av Ivar Lo-Johansson verk. Han framstår i en ny dager. Och visst skulle man vilja se om filmen Bara en mor med den fantastiska Eva Dahlbeck i rollen som Rya-Rya!
Arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson var uppenbarligen en kräsen man. Men man kan inte ungå att fundera lite över alla kvinnorna...

Skakande!

Den blå dagboken är titeln på en nyutkommen roman av James A Levine, professor i medicin vid Mayokliniken i Minnesota. Utöver sitt yrke har han engagerat sig för utsatta kvinnor och barn i fattiga länder. Batuk, som är huvudperson i romanen, har en verklig förebild.

Det tog en låg stund innan jag verkligen tog in vad jag läste.

Det var alltför gräsligt.

Flickan Batuk såldes som nioåring av sina fattiga föräldrar till en bordell i Mumbai. Hon satt i en bur vid "burarnas gata", väl synlig och till salu för hugade spekulanter. På båda sidor om henne satt andra flickor - och pojkar. Som ett mänskligt smörgåsbord.

Batuk benämner verksamheten att baka kaka.

Inte sällan försvinner dessa barn helt och hållet. De har inga namn. De är bara föremål. Vem ger namn åt en sopborste?

Men Batuk är smart och slug och har en otrolig livsvilja. Hon vet när hon måste spela med i spelet och hon inser snart att en mans favoritämne är han själv. Ingen man ger avkall på sin makt för rättvisans skulle. När du tvekar, ljug! Hon utvecklar också en förmåga att skärma av när verkligheten blir outhärdlig. Under en sjukhusvistelse lär hon sig läsa och skriva. Det blir förmodligen hennes räddning. Hon skriver om sina tankar och om allt vad hon upplever.

Berättelsen är osentimental och dramatisk och ibland - otroligt nog -humoristisk.

Batuk avancerar från buren till Royal Imperial Hotel. Bjärt röd chiffong blir hennes arbetsdräkt och hon kan skriva på hotellets dyra, fina papper.

Efter en våldsam tilldragelse hamnar hon på sjukhus igen och allt som återstår är smärtstillande och bläck. Och sjukhusets vanliga enkla pappersark.

En lika skakande som gripande läsupplevelse. Man blir alldeles tagen av den lilla tappra flickan Batuk. Och hon dröjer sig kvar. Medvetandet om henne och andra barn i liknande situationer är en gång för alla aktiverat.

Läs vidare vidare om James Levine , Den blå dagboken, Batuk Foundation och ICMEC

(International Centre for missing & exploited Children)

http://www.batukfoundation.org/

http://www.icmec.org/

James A. Levines amerikanska royalties går oavkortat till arbetet för utsatta kvinnor och barn i tredje världen.

Mor, lilla mor

Pia Ingström är litteraturredaktör på Hufudstadsbladet. Inte utan min mamma är titeln på hennes essäistiska, självbiografiska bok som just kommit ut. Undertiteln är: Böcker Beckis Istanbul och Karelen. "Jag själv" kallar hon första avdelningen. "Min mamma" är rubriken på det andra och kortare avsnittet. Allt bygger på två dagböcker av mor och dotter och intervjuer med morbröder och mammas bästa väninna.
Pia Ingström berättar distanserat - och roligt! - om sin uppväxt och ungdom med två somrar av utvecklande och omtyckt sommarjobb på Beckomberga, språkstudier i Istanbul, läsning av terapeutisk litteratur som Glaskupan av Sylvia Plath, Mary Barnes av Mary Barnes och Joseph Berke, Sybil av Flora Rheta Schreiber, Dibs söker sig själv av Virginia Axline och Ingen Dans på rosor av Hannah Green - titlar som många läste på det psykologiseranade 70-talet.
Pia Ingströms föräldrar, Voukko och Göran, gick många terapikurser bl. a. för faderns alkoholproblem. De skildes när Pia var tonåring och mamma fick försörja barnen som s. k. manschettproletär i arbeten som butikskassörska och kontorist.
Modern tog i giftet ett kliv uppåt på samhällsstegen. De finska klassresorna blev inte så dramatiska eftersom medelklass och överklass är tunnare samhällsskikt i Finland än i Sverige. Klasskillnaderna mellan mor- och farföräldrarna blir tydliga vid middagsbordet.
Hos farföräldrarna äter man i det kombinerade mat- och sovrummet och farmor är både värdinna och köksa. Mormor sitter vid spisen och äter på uddaporslin medan gästerna sitter vid köksbordet när man äter hos mormor och morfar.
Det karelska arvet väger tungt. Pia Ingström citerar en annan karelska, nämligen Eeva Kilpi.
Voukko Ingström läste Gränslöshetens tid och kände igen sig i barndomsskildringen.
Karelarna är kända för sin självkänsla och gästfrihet. En av morbröderna lovar sig själv att han ska skaffa ett eget hem där ingen kommer oinbjuden över tröskeln. Detta efter att han fått flytta sitt "sovrum" in i en garderob när moster och kusinen flyttade in.
Men "Upp med humöret fast hjärtat ruttnar", säger karelarna.
Voukko Ingström blev en fantastisk mormor till sina bastublanka pojkbarnbarn. Hon var en mönsterpensionär som skötte sina friskvårdsförpliktelser och gick på konstkurs.
Ett uppfriskande anarkistiskt drag har gått i arv från mor till dotter.
Omslagsbilden av den 21-åriga Voukko är tagen av Göran Ingström.

Internationella Kvinnodagen 100 år 8/3 2010

Har det hänt något, egentligen?

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/100-ar-av-jamstalldhetskamp_4389443.svd

Omnia mirari etiam tritissima. Att förundras över allt, också det mest obetydliga

Den 1 november 2008 var det dagen P för Merete Mazzarella. Då pensionerades hon ifrån sitt arbete som professor i nordisk litteratur vid universitetet i Helsingfors.
Resa med rabatt. Konsten att vara pensionär är titeln på boken som just har kommit ut - ett år efter pensioneringen. (Reducerad biljett, heter det i Stockholm)
Det börjar innan det börjar för det börjar med nedräkningen (inte uträkningen). Den pågick i ett helt år och hon rustade sig efter bästa förmåga. Hon intervjuade bekanta som redan var pensionerade, hon reflekterade över detta med roll och identitet. Att vara pensionär får inte bli en identitet. Att vara en läsande och skrivande människa är däremot en identitet. Skammens rodnad färgar hennes kinder när hon tänker på den bok om åldrande som hon skrev redan i 55-årsåldern, Då svänger sig sommaren kring sin axel. Vad visste jag då? säger hon generat om den beskäftiga moralism som hon tycker kännetecknar även andra något yngre som tar sig tolkningsföreträdet vad det gäller pensionering och åldrande.
Merete Mazzarella är gift med en 18 år äldre man som är proffs på att vara pensionär. Hon berättar roat om hur han när han pensionerats flyttade till en lägenhet i Uppsala. Dottern utropar: "Jaha! Detta blir väl ditt sista boende!" Några år senare har han gift om sig och flyttat två gånger. Ett mycket talande exempel!
Merete Mazzarella och Lars Gustafsson (Obs! Inte författaren Lars G) är noga med sina rutiner. Till exempel är den gemensamma frukosten väldigt viktig. När MM försöker föreställa sig hur det är att vara död så är det just detta att inte få äta frukost som förefaller mest sakneligt.
Hon reflekterar över föräldrarnas och äldre släktingars liv och död liksom över sonen och yngre människors familjebildning. När sonen gifter (om) sig i USA säger ett av de tillhörande barnen: "Tänk, att ha fyra av sina fem föräldrar här på en gång!"
I Resa med rabatt finns en historik över hur man sett på åldrande genom tiderna. Merete Mazzarella tycker att det är konstigt att man inte talar mera om detta med pensionering eftersom det för många innebär en plågsam förändring och ger upphov till problem av olika slag. "Kvällen börjar efter frukost", konstaterade författaren Kingsley Amis. T. ex.
Detta är en kris som det inte tycks finns någon som helst beredskap för i samhället. Och allra minst på arbetsplatserna. Det är något man inte vill låtsas om. Det gäller ju någon annan. Inte mig.
Merete Mazzarella reflekterar över tillvaron och meningen med hela livet och ser avvecklingen som en lika naturlig del av livet som utvecklingen. Men man måste ha rätten att kämpa emot!
Pensionärer betraktas ofta som en homogen grupp, vilket är alldeles felaktigt, tycker hon. Om någon grupp kan betraktas som heterogen så är det de äldre. De har ofta haft mycket olika förutsättningar redan från början i livet. Lägg därtill livserfarenheterna.
Som vanligt är Merete Mazzarella klar, skarp och rolig och tryfferar sin text med talrika citat från andra författare. Hon har tänkt sig att hon ska bli saktmodig, det vill säga att hon ska ha modet att göra saker och ting sakta. Hon ska till exempel läsa lyrik. Det kräver tid. Och hon ska också ge sig tid att förundras. Också över det lilla i tillvaron. Som Linné.
Merete Mazzarelle lever mitt i sitt liv och har fortfarande en framtid. Hon tänkte sig att som någon sorts övergångsrit göra sig av med ett av sina tre boenden - man behöver inte ha torra ostkanter i kylskåpet på tre ställen, säger hon. Det är föräldrarnas lägenhet i Ekenäs hon lämnar till mäklaren. Hon städar (men stylar inte som i Sverige) och blir riktigt förtjust i lägenheten när hon ser hur den egentligen ser ut. Men eftersom det är finanskris så har ingen råd att köpa och så blev det med det.
MM berättar roat om sina absurda mellanhavanden med Skattemyndigheten som menar att man bara kan vara skriven på ett ställe och det ska vara där man sover de flesta nätterna.
Konstigt att man kan få dela upp sin aska och "bo" på flera ställen när man är död, tycker hon. Ett enda litet år har gått sedan Merete Mazzarella började lyfta pension. Vissa saker har nog kommit på plats, men jag tror att det dröjer länge innan hon pensionerar sig på allvar.
Jag tycker till exempel att Resa med rabatt kräver en fortsättning...

En inspirationsbok om Erik Axel Karlfeldt

Karlfeldtsamfundet (under ordförandeskap av Claes Bertil Ytterberg) gav 2009 ut en läcker bok som heter
Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset.
Det är verkligen en aptitretare med alla vackra bilder som illustrerar dikter av EAK och foton som visar de miljöer där skalden och hans familj bodde och människorna runt dem. Det berättas om äktenskapet med tjänsteflickan Gerda, som egentligen inte var riktigt ståndsmässig. Men hon var mor till hans barn och när Karlfeldt övervägt de praktiska fördelarna sade han ja. Och det visade sig vara ett lyckosamt beslut. Det glada livet med "kompanerna" Albert Engström och Anders Zorn får sin beskrivning. Albert Engström stod för övrigt modell för Svarte Rudolf och det var han som utformade Karlfeldts gravsten.
Redan 1919 var Karlfeldt föreslagen att få Nobelpriset, men han avböjde eftersom han inte tyckte att det passade sig att ständige sekreteraren fick priset. Men 1931, några månader efter skaldens död, fick han Nobelpriset postumt.
Gerda Karlfeldt överlevde maken i 50 år.
Livet, kärleken, naturen, döden och människan var de stora motiven i Karlfeldts dikting. Han var en stor ordkonstnär och dikterna är också mycket melodiska i sig och lämpar sig väl för såväl högläsning som tonsättning.
Erik Axel Karlfeldt citeras ofta utan att man för den skull tänker på upphovsmannen.
"Intet är som väntans tider...", "... den vår de svaga kalla höst", "... talar med bönderna på bönders sätt men med lärde män på latin", "Dina ögon äro eldar...", "Jag dansade en sommar, det var min enda sommar...", "Snabbt jagar stormen våra år..."
Men ståtligast av alla dikter är väl ändå Vinterorgel: Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag...?

O, forna tiders kvinnor!

Germaine de Staël von Holstein lät gärna avbilda sig i turban. Detta förmodligen till minnet av en lek hon och hennes älskade far brukade leka när hon var liten. 1766 fick paret Jaques och Suzanne Necker sitt enda barn, en dotter som fick namnet Germaine. Hon blev verkligen "pappas flicka". Utöver den stora förmögenheten ärvde hon också hans intresse för politik och litteratur.
I hennes salonger i Paris och föräldrahemmet Coppet diskuterades litteratur och politik. Hennes konversationsförmåga och talangfulla hantering av ord gjorde henne känd i vida kretsar. Hon blev också omtalad för sina amorösa äventyr. Hon var gift med den svenska ambassadören i Paris, Erik Magnus Staël von Holstein och han stod som far till flera av hennes barn även om han inte var det. Det var ett resonemangsäktenskap (där bl. a. Gustav III var en av förhandlarna!) och blev inte särskilt lyckligt. Madame de Staël var protestant så det var inget som hindrade att de gick skilda vägar.
Vid 45 års ålder gifter hon sig med Jean Rocca, 23, för att legitimera den son de fått några år tidigare och som utackorderats till en prästfamilj. Året efter får hon ett slaganfall och dör.
Tio år av landsflykt skrevs under en vistelse i Sverige 1812 - 1813. Den redigerades sedan och gavs ut av sonen, Auguste de Staël. Nu har den kommit ut i nyöversättning och med efterord av Anna Cabak Rédei. I boken möter oss en kvinna ständigt på resande fot - skarp och nyfiken.
Hon iakttar sin omvärld och kommenterar den. Hennes litterära bildning är påfallande, hennes namnkunniga beundrare många och hennes hat till Napoleon är outsinligt. Oviljan är ömsesidig. Napoleon landsförvisar och förföljer henne. Madame de Staël fronderar med Napoleons fiender och hon tvivlar inte ett ögonblick på sin makt att göra skillnad och förändra.
I Sverige träffar Mme de Staël bl. a. Martina von Schwerin (1789 - 1875) och skalden Atterbom. Martina von Schwerin hade läst och gråtit över Mme de Staëls roman Corinne flera gånger och beundrade henne mycket. Nu var hon överlycklig för att hon fick träffa sin idol och dessutom låna henne sitt fortepiano. Martina von Schwerin hade själv en litterär salong och bland hennes brevvänner ingick Tegnér (som naturligtvis inte underlät att göra den vackra Martina sin kur heller), Geijer, Atterbom, Leopold och Brinckman. Martina bodde en tid på slottet Skarhult utanför Eslöv. Slottsbiblioteket finns beskrivet i Resa i tysta rum av Per Wästberg, Anita Theorell och Hans Hammarskiöld.
Ingrid Elam skriver om Martina von Schwerin i Min obetydliga beundran. Undertitel:
Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse.

I romanen Delphine (1802) ifrågasätter Mme de Staël det oupplösliga äktenskapet. Hon har sin vackra franska väninna Jacquette Récamiers livshistoria som bakgrund och väver också in delar av sig själv i huvudpersonen.
1807 kom romanen Corinne, den första kvinnliga konstnärsromanen, och den sätter djupa spår hos 1800-talet läsande och skrivande kvinnor. Och i Danmark prisas den av ingen mindre än Georg Brandes! Här kommer något han saknat i samtidsromanerna.
I Gösta Berlings saga låter Selma Lagerlöf Gösta Berling kasta Corinne i gapet på de förföljande vargarna en romantisk natt när han är ute och åker släde med Anna Stjärnhök. Detta som en symbol för det omöjliga i att vara kvinna och konstnär. Något måste offras.
Nej, Germaine de Staël von Holstein överensstämde inte alls med Napoleons Bonapartes konservativa kvinnoideal. (Men det tog hon säkert som en komplimang.)
Mycket har det skrivits om Mme de Staël genom åren och hennes öde upphör inte att fascinera.
Och nog vore det dags för en nyutgivning av Delphine och Corinne?
Man kan inte ens låna dem på ett folkbibliotek.
Men på vissa bibliotek kan man i alla fall (ännu så länge) låna Kära Madame de Staël (1999) av Evert Lundström. Undertitel: Litet romanporträtt av den famösa författarinnan.

En värld av surdeg

Art directorn Martin Johansson kallar sig hemmabagare och som sådan har han skrivit boken Surdegsbröd. Recept och tips från en hemmabagare.
Metodiskt och pedagogiskt förklarar han vad man behöver för redskap till brödbak - stektermometer, brödspade, blomspruta, baksten, baguetteplåt, m.m.
Titta på degen, säger han, inte på klockan. Och inte visste jag att man kan göra kulprovet med deg! Man måste också hålla ögonen på brödet under bakningen - inte på klockan.
Mörka bröd, ljusa bröd; syrliga bröd och milda bröd; bröd med hård skorpa; bröd med mjuk skorpa; kompakta bröd och bröd med hål i. Praktiskt och jordnära inget smäck. 23 recept som verkar helt överkomliga. Alla vet ju att surdegsbröd är så mycket nyttigare än annat bröd.
Naturligtvis får man veta precis hur man gör surdegsgrund till rågbröd respektive ljust bröd.
Kanelbullar - på levain från vildjäst! - är visserligen inte så nyttiga, men det är inte det som är poängen med kanelbullar heller.
Att läsa de här recepten är rena poesin bitvis. Långsamhet och omsorgsfullhet är ytterligare värden. Martin Johanssons logg heter Pain de Martin. För den fick han matbloggpriset 2008
http://paindemartin.blogspot.com/

Man blir aldrig färdig med Stendhal eller Les extremes ses touches

I en intressant understreckare i Svenska Dagbladet jämför Thure Stenström, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet, bruket av pseudonymer hos Stendhal och Kierkegaard. Det är väl ungefär det enda de har gemensamt förutom att båda var ovanligt fula, vilket anses vara en bidragande orsak till alla förklädnader.
Väljer man karikatyrerna så förefaller de kanske inte så tilldragande. Men andra bilder visar två
män som visserligen inte är så fysikt formfulländade men jag vet inte om jag skulle kalla dem så alldeles sällsynt fula som de sägs vara i understreckaren. Kanske var det så de upplevde sig. Och det är ju en helt annan sak.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/man-blir-aldrig-fardig-med-stendhal_4304241.svd

Värld av is

På Naturhistoriska Riksmuséet pågår utställningen Värld av is. Ett hotat Arktis 26 januari - 29 augusti 2010. Svindlande vackra fotografier tagna av den svenska fotografen Mireille de la Lez och med text av Fredrik Granath. De båda har tillbringat månader av fältarbete under fem års tid i världens hårdaste klimat. Mireille de la Lez började fotografera redan som sjuåring och kom mycket tidigt att ägna sig helt åt sina största intressen - fotografering, naturen och miljön.
Redan 2008 kom boken Värld av is. Ett hotat Arktis. Den innehåller ett större antal fotografier
än utställningen och är ett utmärkt komplement och ett stöd för minnet.
Mireille de la Lez har isbjörnen - Ursus maritimus - Arktis konung, världens största levande landdjur, som ett av sina favoritmotiv. Hon har lärt sig hur man umgås med detta farliga djur som inte kan fotograferas från ett gömsle. Isbjörnen ska man möta öga mot öga, respektfullt men med auktoritet. Hon har fotograferat stora, skrämmande och små, söta isbjörnar; vältrande valrossar, fromma sälar med glasnudlar till morrhår, fåglar, soluppgång, norrsken och blommor som har bråttom att hinna med allt under Arktis korta, intensiva sommar. En bedårande liten fjällräv har kurat ihop sig på ett isblock och borrat in nosen den varma svansen. Ett piggt öga bevakar omgivningen. Fjällräven lär ha djurvärldens varmaste päls.
Arktis är nollpunkten för den globala uppvärmningen. Om isen smälter mister forskningen en viktig informationskälla och mycket förändras för fauna och flora. Den utrotningshotade isbjörnen t. ex. får problem med minskade jaktområden och tillgången på föda. Konsekvenserna drabbar också områden långt utanför Arktis.
Den globala uppvärmningen kan bli det största hot mänskligheten stått inför. Men tillsammans kan vi påverka.
http://www.varldavis.se

En skrapekaka

Gunilla Linn Persson har upplevt många kriser i sitt liv. Det kanske är det som gör att hon kännetecknas av en sådan varm mänsklighet och ömsinthet och att hon alltid ser de små, svaga och försvarslösa. Hon har bl. a. skrivit Livstecken, Allis med is och Vännen
Hennes nya bok, Eskil: riddaren av syrenbersån handlar om en liten gosse, en skrapekaka, en som inte är riktigt riktig utan borde lämnas bort till ett ställe där man samlar på sådan som inte är riktigt riktiga. Vem som nu är riktigt riktig. Eller normal.
Karl- Astrid får heta så i folkmun eftersom Karl är ett släktnamn och alla hennes bröder heter Karl. Karl-Astrid är uppvuxen med ordergivning, pepparrot och vinterbad i Hatt-Olles stuga med en far som fortfarande är nazist och som betraktar Eskil som ett syndastraff.
Eskil - när han äntligen kommer till Karl-Astrid och Bernhard efter nio missfall och många år - är mongoloid. Det kan ingen lura fru Kylberg på när hon tränger sig in med bröd och rosor till mor och son.
Redan på sjukhuset får Karl-Astrid förslaget att snarast lämna ifrån sig Eskil, men hon fattar ett raskt och enväldigt beslut. Hon väntade en Birger (släktnamnet), men fick en Eskil. Och då tog hon vad hon fick. Bernhard har svårt att acceptera sonen, men efter en dramatisk vändning har Eskil en kärleksfull far också. Karl-Astrid räcker till för allt och alla. "Karl-Astrid for omkring på gården som en kippskodd räv" heter det när Bernhard blir sittande med ett skadat ben hela vintern och hustrun blev ensam med alla sysslorna.
Familjen bor i Sorunda. Närmast större ort är Tumba. Det är där Karl-Astrid köper kostymtyg till Eskil när han ska börja på kyrkans barntimmar. Generalmajorskan ordnar ett brått slut på den saken. Det är femtiotal och man bävar när det bestäms att Eskil ska gå på skolhemmet Solstickan i Tumba.
Gunilla Linn Persson har personlig erfarenhet av att leva med ett barn med Downs syndrom. Yngsta dottern Märta Mazarin föddes när modern var 42 år. Gunilla Linn Persson och hennes dåvarande man avböjde fostervattenprov. Det är inte Märta Mazarin som har inte en kromosom för mycket. Det är vi andra som har en för lite.
Så enkelt är det.