tisdag 16 mars 2010

Skakande!


Den blå dagboken är titeln på en nyutkommen roman av James A Levine, professor i medicin vid Mayokliniken i Minnesota. Utöver sitt yrke har han engagerat sig för utsatta kvinnor och barn i fattiga länder. Batuk, som är huvudperson i romanen, har en verklig förebild.
Det tog en låg stund innan jag verkligen tog in vad jag läste.
Det var alltför gräsligt.
Flickan Batuk såldes som nioåring av sina fattiga föräldrar till en bordell i Mumbai. Hon satt i en bur vid "burarnas gata", väl synlig och till salu för hugade spekulanter. På båda sidor om henne satt andra flickor - och pojkar. Som ett mänskligt smörgåsbord.
Batuk benämner verksamheten att baka kaka.
Inte sällan försvinner dessa barn helt och hållet. De har inga namn. De är bara föremål. Vem ger namn åt en sopborste?
Men Batuk är smart och slug och har en otrolig livsvilja. Hon vet när hon måste spela med i spelet och hon inser snart att en mans favoritämne är han själv. Ingen man ger avkall på sin makt för rättvisans skulle. När du tvekar, ljug! Hon utvecklar också en förmåga att skärma av när verkligheten blir outhärdlig. Under en sjukhusvistelse lär hon sig läsa och skriva. Det blir förmodligen hennes räddning. Hon skriver om sina tankar och om allt vad hon upplever.
Berättelsen är osentimental och dramatisk och ibland - otroligt nog -humoristisk.
Batuk avancerar från buren till Royal Imperial Hotel. Bjärt röd chiffong blir hennes arbetsdräkt och hon kan skriva på hotellets dyra, fina papper.
Efter en våldsam tilldragelse hamnar hon på sjukhus igen och allt som återstår är smärtstillande och bläck. Och sjukhusets vanliga enkla pappersark.
En lika skakande som gripande läsupplevelse. Man blir alldeles tagen av den lilla tappra flickan Batuk. Och hon dröjer sig kvar. Medvetandet om henne och andra barn i liknande situationer är en gång för alla aktiverat.
Läs vidare vidare om James Levine , Den blå dagboken, Batuk Foundation och ICMEC
(International Centre for missing & exploited Children)
James A. Levines amerikanska royalties går oavkortat till arbetet för utsatta kvinnor och barn i tredje världen.






5 kommentarer:

  1. Låter verkligen gräsligt men också fantastiskt. Så länge som det finns minsta lilla strimma ljus så pallar man läsa om eländet...

    SvaraRadera
  2. Det fanns det.Och en gnutta hopp. Humor och förmågan att se det vackra och att välja att minnas sådant hon kunde leva på.

    SvaraRadera
  3. Den här boken är jag nyfiken på. Måste sätta upp den på min att-läsa-lista.

    SvaraRadera
  4. Gör det! Jag tror inte att du ångrar dig.

    SvaraRadera