Visar inlägg med etikett Noveller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Noveller. Visa alla inlägg

fredag 15 maj 2015

Elva sorters ensamhet

Jag var väldigt förtjust i  Easter Parade av Richard Yates (1926 - 1992) när jag läste den. Nu har jag läst hans novellsamling Elva sorters ensamhet. Man känner igen Yates. Han använder delar av sitt eget liv när han skriver. Så är det till exempel förmodligen en del egna erfarenheter han delger läsaren i novellen Byggare om den blivande författaren som vill vara som Hemingway och Scott Fitzgerald.
I ett par berättelser möter vi kvinnor vars kärlek till sina män väger lätt i konkurrensen med "grabbarna", gänget på puben. I Skoj med en främlingen möter vi den rigida, stränga fröken Snell som inte vet hur hon ska visa eleverna sin välvilja, medan vackra, glada Mrs Clary i klassrummet intill vet precis. En empatisk lärarinna och en mobbad pojke har huvudrollerna i Doktor Äckel. Den novellen är hjärtskärande, men här ges ingen pardon. Yates berättar lågmält och enkelt och han går nära inpå sina karaktärer och är alldeles skoningslös. Inte så att han prisger sina personer. Han berättar bara precis hur det är och förskönar inget eller ingen. Det är amerikanskt 50 -tal. Känns lite som Mad Man - tiden, faktiskt.

onsdag 15 oktober 2014

Migrän

Migrän, en novell av författaren och litteraturkritikern Arne Dahl (Jan Arnald) från Novellix med numret 17.  Jag läser bara några få meningar och så känner jag hur det stramar i hårrötterna. Här skriver någon som vet hur det är att få ett migränanfall. Ganska snart utvecklas skilda verkligheter. Den namnlöse huvudpersonen, som är en man, erinrar sig det första migränanfallet som han fick som 16 - åring. På samma gång pågår något som man tycker sig förstå är ett väpnat rån där huvudpersonen deltar. Förloppet är våldsamt; det går snabbt och skildras i korta andfådda meningar. Migränen tydliggörs genom ord med vassa kanter; splitter, skärvor, sågtandsmönster, blixtar, stickande, explosioner, krevader, brisader och flashande färgsensationer. "Snötäckets vithet skjuter hål i hjärnan på mig", konstaterar huvudpersonen som tycks ha delat sig på två; en som lider och en som registrerar. Det är spännande, overkligt och ganska obehagligt. Men - slutet kände jag mig snuvad på. Ska bli intressant att höra vad andra tycker på författarbrunchen på Bokens dag på söndag i Hässleholm.

torsdag 25 september 2014

Vardagligt kvinnoliv

Det är alltid med förväntan man öppnar en ny bok av Anna - Karin Palm. I Jaktlycka. Noveller (Albert Bonniers förlag 2014) skildrar AKP i tio noveller kvinnor i olika skeden i livet. Den yngsta kvinnan är 17 år och tampas  med sin sexualitet eller kanske ännu mera de jämnåriga gossarnas pockande begär. Den äldsta kvinnan i den bokens sista novell, Komma hem, är desto mera hemmastadd. Det händer inga stora saker i novellerna, men det som händer är stort nog i vars och ens liv. Kvinnan som blir övergiven och flyttar hem till sin hemstad med dottern bara för att upptäcka att hon fått cancer möter man i novellen Katten & sorgen. Titelnovellen handlar och kvinnan som egentligen är stadsbo, men möter kärleken under en jakt i skogarna i Hälsingland. Så småningom upptäcker hon att hon blandat ihop begreppen. Edith Södergran intar en central plats i novellen Jungfrufrihet. Bl. a. sägs det så här: "... du sökte en själ, du fann en man; du är besviken." 
I Alltid öppet sitter en man och en kvinna på ett nattöppet fik och diskuterar hur de ska ha det i fortsättningen. Kvinnan, Signe, irriterar sig på det osäkra förhållandet dem emellan. Alldeles särskilt som hon upptäckt att de väntar barn. Mannen, Johannes, säger generöst att det är Signes beslut. Det är hennes kropp. Nej, inte min kropp, säger Signe. I min kropp.  Johannes och Signe har intressanta diskussioner och båda vill bli författare. Gertrude, f.d. operasångerska numera baglady, meddelar att om en kvinna vill bli konstnär ska hon skaffa barn så sent som möjligt. Alberte- trilogin är genomsyrad av sanning, tänker Signe. Precis så svårt är det. Johannes beskrivs som en man med ett stort, runt ansikte. Barnet skulle kunna heta Hugo, säger någon av dem. Jag tycker att här finns flera blinkningar till Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Det finns mycken ensamhet i Jaktlycka. Män och kvinnor tänker och känner olika. Tillsammans i en bubbla fast ensamma. Här finns starka kvinnor och kvinnor som sätter stort värde på frihet. Anna - Karin Palm berättar insiktsfullt, med värme och känsla om sina karaktärer. Det finns mycket att diskutera i novellerna i Jaktlycka. Jag tyckte mycket om den.

söndag 4 maj 2014

Kikarseende

EDITH PEARLMAN
föddes i Providence på Rhode Island 1936. Hon tog sin examen vid Radcliffe och bor nu i Brookline i Massachusetts. Edith Pearlman är mest känd som novellist och nämns på samma gång som Anton Tjechov och Alice Munro. Och det förstår man när man läser Kikarseende som just kommit ut på svenska på Elisabeth Grate förlag i översättning av Berit Skogsberg.
INGRID skrev en uppskattande recension om originalupplagan redan i januari i vilken även Ann Patchett skrivit ett beundrande förord.
Ingrid har vissa favoritnoveller och det har jag också. Mina är Om kärlek vore allt, Purim och Kappan. De har samma huvudperson, nämligen judiska Sonya Sofrankovitch som flyttar runt i ett krigsdrabbat Europa. Vi möter många judar i diasporan och flyttar oss geografiskt. Många noveller rör sig i ett fiktivt landskap , Godolphin, utanför Boston. Barn och barns iakttagelser är ett tema. Inte minst i titelnovellen Kikarseende. Annars är det ofta lite äldre kvinnor som står i centrum i novellerna. Edith Pearlman berättar med mänsklig värme, humor och mild ironi. Några av hennes egna litterära förebilder är John Updike, late Penelope Fitzgerald, Julian Barnes och Gabriel García Márquez. Hon började skriva redan i college, men kom sedan att arbeta som dataprogrammerare. Flera av hennes karaktärer har också anknytning till databranschen.
34 noveller ingår i samlingen. Några noveller återstår lyckligtvis i min läsning av den fantastiska Kikarseende.

tisdag 11 februari 2014

Sång till polstjärnan

1948 kom novellsamlingen Sång till polstjärnan av Stina Aronson.
I den visar hon sig även vara en novellkonstens mästare. Man känner igen människorna och miljön från Hitom himlen. Åtta noveller ; ingen har samma titel som boken. Det tog Stina Aronson tjugofem år av skrivande innan hon fann sin egen röst; sitt eget språk. Det är fantastiskt att hon inte gav upp. Sedan låg det henne i fatet att hon ansågs vara en landskapsförfattare. Och visst är landskapet det norrländska under polstjärnan, men det är svårt att förstå att det skulle vara någon nackdel i sammanhanget.
Stina Aronson var föregångare till Sara Lidman. Deras landskap är detsamma, men uttryckssättet skiljer sig åt. Stina Aronsons motsvarighet i södra Sverige är Birgitta Trotzig. 

lördag 14 december 2013

Kvällarna under ginkoträdet

Kvällens lagar (The Laws of Evening) är titeln på en novellsamling av 
Mary Yukari Waters, född 1965 i Kyoto som dotter till en irländsk/amerikansk far och en japansk mor. Hon är numera amerikansk medborgare men har vistats långa tider i Japan under hela sitt liv.
Boken innehåller elva noveller som alla tilldrar sig i Japan efter nederlaget i andra världskriget och fram till våra dagar. Kriget påverkade naturligtvis  hela nationen på olika sätt och i flera generationer. Många kvinnor miste sina män, söner, bröder och fäder i kriget. Nya vindar blåser från väst och traditioner luckras upp.
Kvällens lagar handlar mycket om kvinnor och kvinnors förhållanden under olika skeden i livet; mor - dotter - relationer; äktenskapsproblem, änkeliv, åldrande och ensamhet.
Titelnovellen handlar om åttioåriga Sono som mist man och två döttrar. Nu går hon lite halvhjärtat med sin väninna till de offentliga badhusen och deltar i äldrecentrets utflykter och övriga aktiviteter. Men hon avsätter alltmera tid åt att sitta på en bänk under ett ginkoträd i tempelträdgården på kvällarna när turistbussarna lämnat området och låta tankarna ströva fritt. Benen känns tyngre och promenaderna har blivit kortare. Hon har uppnått en inre vishet och jämvikt i sitt liv. Timmarna på bänken under kvällshimlen som alltmer antar färgen på ett gyllingägg  blir allt viktigare. Sono är visserligen ganska gammal, men hon har förstått att nya tider  svept in över Japan och att gamla värderingar fått vika för nya. Hon bibehåller en del traditioner samtidigt som hon godtar en del nytt.
Kvällens lagar är en stark debut. Respekten för de japanska traditionerna och den inlevelsefulla skildringen av människorna i novellerna liksom det poetiska språket gör samlingen till en ytterst njutbar läsning

torsdag 10 oktober 2013

Ovanligt bra val!

Sommarens sista ros till den alldeles nybakade nobelpristagaren i litteratur, Alice Munro!Ovanligt bra val och föredömligt kort och begriplig motivering : "Den samtida novellkonsten mästare"
Grattis också Atlas förlag och fina översättaren Rose- Marie Nielsen.
Lives of Girls and Women finns i min hylla.
Om novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat skrev jag SÅ HÄR
i ett inlägg från 2010. Det innehåller också en artikel av Margaret Atwood och in intervju med Alice Munro.
I Vi läser 2013:2 finns en artikel om Alice Munro som jag skrev följande om:
"Den bästa artikeln är skriven av Martin Gelin (som annars gjort sig känd som författare till Den amerikanska högern) och handlar om Alice Munro.  Han har rest till Huron County och sökt efter den skygga författarinnan men fått nöja sig med att besöka hennes uppväxtstad, Wingham och tala med folk som känner henne. I Crossroads, en diversehandel i Clinton, kan man köpa signerade böcker av Alice Munro. Med jämna mellanrum går affärsinnehavaren Marilyn Tyndall hem till den 82 -åriga Alice Munro och låter henne signera så många böcker hon orkar med.
Marilyn Tyndall låter sig inte bevekas. Hon är förbjuden att avslöja var Alice Munro bor. " Hur går det nu kan man fråga sig?

lördag 11 maj 2013

Det visa regnträdet


1994 fick japanen Kenzaburo Oe (1935 - ) Nobelpriset i litteratur med motiveringen
"som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden"
Oe blandar saga, myt, realism, groteskeri, historia med självbiografiskt stoff.
Själv talar han om grotesk realism.
Oe känner väl till europeisk litteratur. Han är påverkad av fransk litteratur och filosofi. Existentialismen intresserade honom och han skrev sin examensuppsats om Sartre.  
Andra som påverkat honom är Selma Lagerlöf, Dostojevskij, William Blake, Henry Miller och Rabelais
Romanerna Mardrömmen, Tid för fotboll, M/T och berättelsen om skogens under kom ut 1964, 1967 och 1986.
1996 kom novellsamlingen Det visa regnträdet. Den innehåller sex noveller från tiden för debuten 1957 till 1990. 
Här får man en god uppfattning av Oes tematik. 
I den första novellen, Boskap, berättas om en färgad flygare som blir fånge i en litet japanskt samhälle. Efterkrigstidens Japan, förhållandet stad/landsbygd, barnets perspektiv , liv och död, fattigdom och svält möter oss. Barnen lever ett sorglöst, spännande liv fastän hungern river i magen.  
Våldet ligger nära ytan. Boskap handlar också om vuxenblivande. 
De dödas överflöd handlar om fattiga studenter som arbetar med att flytta mängder av lik från det ena formalinbadet till det andra. Liv och död igen. Och en makaber humor.
Lär oss att växa ifrån vår galenskap är en absurd, rabelaisk novell om en fet fader (han väger hela 80 kg!) och en likaledes fet, efterbliven son som kallas Ior. Far och son lever i en kvävande symbios.
Den onaturligt magra modern försöker ibland få lite ordning på saker och ting.
Novellen handlar om frihet och beroende. Och galenskap, förstås.
Planetens övergivna barn är självbiografiskt influerad novell. Dottern till en författare berättar om Ior, sin äldre bror som är hjärnskadad, och hur föräldrarna lämnar Japan och barnen för Kalifornien där fadern fått en gästprofessur. Modern följer med för att ta hand om faderns "kris".
Oes äldste son Hikari föddes med en hjärnskada. Läkarna lämnade inget hopp för framtiden. Men Hikari utvecklade en ovanlig musikalitet och är idag en framstående tonsättare.
Jag tyckte verkligen om den här novellsamlingen och ämnar fortsätta att läsa Oe.
Förstår egentligen inte att jag inte läst honom tidigare...
Och varför är så få titlar översatta till svenska? 

  .  
 

fredag 21 december 2012

Kort utanpå och långt inuti



Fler Nobeller. Noveller av Nobelpristagare utgiven av En bok för alla innehåller noveller och kortprosa av 20 Nobelpristagare. Det är en fortsättning på Nobeller. Noveller av 25 Nobelpristagare som kom ut 2007.
Fler Nobeller är sammanställd av Gun Ekroth och Lars Rydquist. 

Novellen Magikern av Grazia Deledda har översatts speciellt av Cecilia Swartz
för Fler Nobeller..

Några andra Nobelpristagare i Fler Nobeller: Tomas Tranströmer, Doris Lessing, Yasunari Kawabata, Herta Müller , Albert Camus, Knut Hamsun, Wyslawa Szymborska.

torsdag 2 augusti 2012

Klassikersommar. 5. Herrgårdssagor


Ingen sommar utan Thomas Hardy 1840 - 1928).
I år blev det En grupp förnäma damer (A Group of noble Dames) 1891;
i svensk översättning av Karin Hirn 1906 med förord av Yrjö Hirn.
I en grupp förnäma damer låter Thomas Hardy några medlemmar i ett historiskt och naturvetenskapligt sällskap berätta  historier för varandra.  
Alla tio berättelserna har kvinnliga huvudpersoner och tilldrar sig i det speciella landskap som Hardy kallar Wessex och som ungefär är detsamma som Dorset. Däremot brukar Hardy inte skriva om adeln och de besuttna. Han skildrar vanligtvis  den enkla lantbefolkningen
Thomas Hardy kände sitt landskap väl såväl historiskt som topografiskt . 
Berättelserna bygger till vissa delar på verkliga händelser. Resten är folkliga sägner och Thomas Hardy
Författaren är ovanligt lättsam i dessa berättelser som för övrigt kom ut samma år som Tess. Ibland kan man i andanom höra ett stilla skrockande från författaren. Ändå är somliga av kvinnoödena hjärtslitande.
Hardy hade stor insikt i kvinnors psykologi. Kvinnor ansågs vara nyckfulla naturvarelser med större djärvhet och handlingskraft i kärlek än män. 
Ingen kan som Hardy skildra hur förälskelse flammar upp och sedan svalnar för att ganska snart vara helt utslocknad. 
Herrgårdsdamerna är sysslolösa och uttråkade medan männen sysslar med jakt, affärer , resor och nöjen. Men släktens fortbestånd var viktig. Hustrurna förväntades skaffa arvingar, söner först och främst.
I Hardys värld styr slumpen. Övermod straffas ovillkorligen. En människas öde är förutbestämt och det kommer man inte undan. Stolthet ställer ofta till förtret och det blir bakläxa.
De grekiska tragedierna och Shakespeare är Hardys förebilder.
Miljöerna målar han med Rembrandtskt ljus och en arkitekts sinne för byggnader, kyrkofönster och andra arkitektoniska detaljer.
Jag får en hemkänsla i Hardys miljöer och berättelser.


tisdag 29 maj 2012

Ett solens barn

i Malmö har startat en ny serie som kallas  
Collings Vintage.
Lagom till Mors dag (25/5) kom novellen Den nya Isabel  (Marriage à la Mode) i nyöversättning av Camilla Jacobsson. Författararinnan Katherine Mansfield  
( 1888 - 1923) levde kort men intensivt. 
Hon flyttade från Nya Zeeland och lämnade platsen för sin och den älskade broderns lyckliga barndom bakom sig för gott; hon gifte sig två gånger och fick ett barn som var dött vid födseln. 1915 stupade hennes älskade bror i kriget och det satte djupa spår hos KM.
Lungsoten tvingade henne att tillbringa alltmer tid på sanatorier i bergen och villor vid havet.
I essän Katherine Mansfields nostalgi skriver 
Helen af Enehjelm inkännande och beundrande om henne.
Katherine Mansfield skrev noveller, dagböcker och stora mängder brev. 
Helen af Enehjelm pekar på skillnaderna i brev och dagböcker. I breven skriver hon en sak beroende på sin uppfostran och respektive mottagare. I dagböckerna kommer det fram hur det verkligen står till.
Hennes vänner vittnar om hur hon hela tiden - även när hon är som sjukast - vidgar deras medvetande.
Katherine Mansfield ville genom att förstå sig själv också förstå andra. 
Hon skriver:
"Jag vill arbeta på så sätt att jag arbetar med mina händer och mina känslor och min hjärna. Jag vill ha en trädgård, ett litet hus, gräs, djur, böcker, tavlor, musik. Och ur detta, uttrycket för detta, vill jag skriva (också om jag råkar skriva om hyrkuskar, det gör detsamma)."

fredag 9 mars 2012

Festina lente

Philip Teir, finlandssvensk författare och kulturchef på Hufvudstadsbladet har medverkat i diverse antologier och tidigare också skrivit en diktsamling.
Titeln på Philip Teirs nya novellsamling
Akta dig för att färdas alltför fort är lånad ur en dikt av
Solveig von Schoultz.
Boken innehåller tolv noveller som rör sig i Helsingfors, Seattle, Barcelona och Nigeria. Finland i världen så att säga. Och de olika stadsdelarna i Helsingfors motsvarar den sociala skiktningen där. Huvudpersonerna är ofta yngre män i haltande relationer som står bredvid eller har kommit utanför eller unga, osäkra pojkar.
En ung pojke iakttar hjälplöst hur hans beundrade storasyster vandrar på farliga vägar.

En 16 - årig pojke följer med släktingar på sommarnöje och förväntas umgås med den tolvårige sonen i huset. Men Johan vill helst uppehålla sig i den underbara moderns omedelbara närhet.
Philip Teir berättar med stillsam humor och ironi om vanliga människor och deras grå inte särskilt lyckade vardag. Varje novell slutar med en liten kalldusch för läsaren. Va? Hur blev det så här? Har jag missat något? Eller...?
Det är sällan jag sträckläser en novellsamling
men det gjorde jag med den här.
Nyfikenheten drev på. Vad skulle hända härnäst?

lördag 17 december 2011

Raj och swaraj

''Mrs. Weston writes seriously, carefully compassionately; she is not interested in the glamorous East or in the boosting of this or that political creed; she writes for those who are emotionally involved in the country and who love it.'' Så skrev E. M. Foster om Christine Weston 1950. Fosters egen A passage to India kom ut tjugo år tidigare än Indigo. Anders Österling kallar Indigo "ett raspsykologiskt tvärsnitt" av samma förhållanden som i A passage to India.
Bakom lucka 11 i
Ingrids julkalender döljer sig den presentation av Christine Weston och Indigo som fick mig intresserad.
Ingrid har också flera gånger talat om
Ferdinand von Schirach. Nu är jag nyfiken på hans Brott.
Den tyske advokaten är född 1946; verksam i Berlin och skriver noveller om brott.
Boken har sålts till ett trettiotal länder och filmatiserats för bio och TV.
Både Indigo och Brott följde med mig hem från biblioteket.

måndag 14 november 2011

Nordiska Rådets Litteraturpris 2011










"För en stilistisk ordkonst på hög nivå som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen".











Så motiverade Nordiska Rådets
Litteraturpriskommitté sitt val av islänningen Gyrdir Eliasson och hans novellsamling Bland träden som mottagare av Nordiska Rådets Litteraturpris 2011.
Det är en samling av 47 korta noveller; korta, koncentrerade och överraskande.
De är avsedda att höra ihop och utgöra en enhet. Gyrdir Eliasson skrev dem 2009.
Man läser uppmärksamt med många tillbakablickar.
De litterära och musikaliska referensenra är många och det är spännande. Liksom att man aldrig vet hur en novell ska sluta.
Hela berättelsen kan vända sig kring sin axel på en enda rad.
Landskapet är ofta grått med inslag av färgaccenter - gärna rött - som ett barns boll eller mormors röda förkläde. Träd och fåglar är ständiga inslag.
Den darrande aspen förekommer ofta och det känns inte som en händelse.
Vardagen är också ganska grå, men plötsligt inför författaren något övernaturligt element.
Och läsaren gapar och sväljer.
Berättarperspektivet är första eller tredje person; alltid en man eller pojke.
Stilen är kort och kärv.
"Korparna gav ifrån sig gutturala läten i de knotiga träden invid graven".
Man känner hur det susar från Sjunde inseglet.
Ibland frustar man till av något inslag av svart humor.
Jag minns inte när jag senast läste en novellsamling med sådan spänning och förväntan.
Måtte det snart översättas fler titlar av denne egensinnige islänning.

Översättare: John Swedenmark
Reverb förlag

tisdag 20 september 2011

Pris till gammal favorit















Det är elfte året som The Munster Literature Centre i den irländske novellisten Frank O´Connors hemstad Cork har ordnat en litteraturfestival tillägnad novellen och Frank O´Connor, Frank O'Connor Festival and Prize.
I år tillföll priset Frank O´Connorpriset Edna O´Brien för novellsamlingen
Saints and Sinners.
The Guardian skriver så här.
Edna O´Brien föddes 1930 i en litteraturfientlig familj, utbildade sig till farmaceut, gifte sig och fick två barn. Hennes radikala feminism och kritiken mot det irländska samhället gjorde att hon bannlystes där. Familjen flyttade till England, makarna skildes, men Edna O´Brien bor kvar. 1960 debuterade hon med romanen The Country Girls och det blev starten till en lång författarkarriär och en lång rad priser.
Edna O´Brien tackar för priset och hyllar Munster Literature Centre som fortfar att vårda
"... the dying flower called literature"

Jag läste mycket av Edna O´Brien förr i tiden och utgrävningar i bokhyllan resulterade i inte mindre än sju titlar alltifrån The Country Girls (1960), till Girl with Green Eyes (1962),
Girls in their Married Bliss (1964), Casualties of Peace (1966), The Love Object
(noveller 1968), The Pagan Place (1970), och Night (1972). Alla i Penguinpocket och med olika kroppsdelar av kvinnor på omslaget.
Dags att återuppliva bekantskapen, tror jag.

måndag 14 juni 2010

Släktklenoder

"De tänder hon hade kvar i framkäken hade alla skiftande färg, det fanns inte två som var lika.Några med stark emalj stötte åt mörkt elfenben, andra var genomskinliga, lilaskiftande med fiskfjällsliknande blänk av silver, ibland en glimt av guld... Men Alfridas tänder var ovanliga på det viset att alla hade sitt individuella utseende, satt långt isär och var stora. När Alfrida kläckte ur sig något som var medvetet skandalöst var det som om tänderna skockades framtill i munnen, som en bataljon med svärdet i beredskap"

Ur Kärlek, vänskap, hat. Noveller av Alice Munro, ständig nobelpriskandidat från Kanada.

söndag 28 mars 2010

Villkorslös kapitulation


Jag hade egentligen inte tänkt läsa den här boken. Åtminstone inte just nu. Maja Lundgren och Sara Stridsberg pockar på. Men så slog jag upp första sidan i Nam Les Båten och läste första meningen och sedan var det klippt. Det gick inte att sluta.
Nam Le var 29 år när boken kom ut 2008 (sv. 2010) och sedan har den gjort sitt segertåg över världen. Sexton länder har köpt rättigheterna vilket är mycket ovanligt när det gäller en novellsamling.
Båten innehåller sju sinsemellan mycket olika noveller från skilda delar av världen. Nam Le kom till Australien som flykting från Vietnam när han var liten. Titelnovellen handlar just om båtflyktingar.
Alla novellerna skildrar kämpande människor. De kämpar för sina liv och rättigheter. Mot feghet och förtryck. Miljöerna är väl skildrade och det förefaller som om författaren är bekant med dem alla. Den lilla kuststaden där de främsta intressena är fiske och fotboll är mycket levande liksom hösten i Central Park. Och för den delen skolan i de japanska bergen under andra världskriget när alla - inklusive barnen - förväntas tjäna kejsaren med villkorslös lojalitet. Försaka allt tills vi har segrat! För en samuraj är det en skam att känna hunger när magen är tom. Mayako, lilla majrovan, och tillika mammas hjärta berättar i novellen Hiroshima.
Den sista novellen, Båten, skildrar tretton dagar i några båtflyktingars liv. Det är en gripande näst intill hjärtslitande skildring av umbäranden, törst, sjukdom, ensamhet och död.
Det är nästan som om författaren drar åt skruven lite från den första novellen till den sista.
Nam Le agnar sina noveller med korta snärtiga förstameningar som man sväljer med hull och hår. ""Hon kommer idag". Vem då? "Håll ryggen rak!" säger fru Sasaki. Till vem? Och varför? "Stormen kom över dem snabbt." Var? Vilka? När då?
Varje berättelse är ett mänskligt ödesdrama. Nam Les språk är njutbart och empatin med karaktärerna är inte att ta fel på.
Nu arbetar Nam Le med en roman som vållar honom mycket huvudbry. Precis som novellerna gjorde innan. Ska han lyckas lika bra med alster nummer två?