Liken vi begravde

 

Nu har vi diskuterat Liken vi begravde av Lina Wolff i läsecirkeln. Vi var helt överens om att detta är en suverän roman. Vi gillade allt;  det fantastiska språket, det överdådiga bildspråket och de mycket speciella karaktärerna. Någon mera än jag hade också lyssnat på Sissela Benns utmärkta inläsning. Miljön är Hörby. Berättare är Jolly, moderna tiders Victoria Benedictsson om en så vill. Jolly heter egentligen Eleonora och hennes ett år äldre syster Ulrika, men de namnen tycker varken fosterfar eller fostermor om. Ulrika får heta Peggy. Flickornas föräldrar har omkommit i en bilolycka och därför har de hamnat hos det barnlösa paret Jenni och Leif Enarsson som fosterbarn. Enligt fosterfar är fostermor ett ödeland. Det är hennes fel att de inte har barn. Å andra sidan har han ingen vapenlicens vilket är väldigt ynkligt i dessa trakter. Fostermor är en urkraft, en gammaltestamentligt hämndgudinna. Öga för öga, tand för tand. Hon har också ett osvikligt rättvisepatos. De mord som nu äger rum gör det av ett skäl. Fostermor är förskräcklig, men alldeles oemotståndlig. Fosterfar är bara förskräcklig men saknas ändå djupt av sin hustru vid sitt frånfälle. Och äppelträden växer bra på begravningsplatserna. Ett flertal beryktade mord har redan ägt rum i trakten och präglat människorna där. Barnamord är värst. Det sägs att ett gränsland där vatten, skog och slätt möts föder spänningar och motsättningar. Fostermor är den som leder och fördelar arbetet på den förfallna gården. När det kommer ett par flyktingar och söker boende och arbete är hon snar att ställa upp. De unga männen blir till stor glädje och nytta. Miljöer av Hörby - typen finns fortfarande och har alltid funnits lite överallt. Men kanske inte så många med ett så våldsamt förflutet som Hörby. Morden och den stora författarinnan som lämnade Hörby för att ta livet av sig i Köpenhamn har lämnat djupa spår i byn. Jolly är den som stannar kvar. Hon iakttar och tar hand om historieskrivningen för att det inte ska bli eftervärlden som står för narrativet. Alla bör skriva ner sin historia. T. S. Eliot får låna ut ett par rader ur The Waste Land som motto för romanen: The corpse you planted last year in the garden, has it begun to sprout?

Titel: Liken vi begravde

Författare: Lina Wolff

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 287

Nyss - Nu - Nästa v. 17

 

Bokföring enligt Monika: Nyss - Nu - Nästa v. 17:

"Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor."

Nyss läste jag Liken vi begravde av Lina Wolff. Har ännu inte skrivit något om den. Men det är en det är en gränslös bok fylld av obändig berättarglädje, svart humor och fantastisk formuleringskonst. Tilldrar sig i Hörby.

Nu läser jag Genji. Tusen år med världens första roman av Monica Braw. Så intressant och faktafyllt om högreståndslivet i Japan på 1000 - talet. Ibland träffar Genji på någon vacker kvinna ur de lägre klasserna och då blir det ju även en inblick i deras liv.

Nästa: Antingen blir det Oblomov av Ivan Gontjarov eller Sameproblemet av Kathrine Nedrejord. Det beror på vad läsecirkeln säger.

En smakebit på søndag v. 16 2026

Mias bokhörna: En smakebit på søndag v. 16 

"Men hur man än formats av ursprunget och det efterkommande livet så är en sak säker, och det är att man alltid innan man dör bör skriva ner sin historia. Säga att allt kanske inte blev som jag tänkt mig, men så här var det för mig. Nu har jag dessutom sett flera människor dö och om det är något jag förstått så är det att när man väl är borta är det eftervärlden som står för narrativet. Och ligger man kall i sin grav, ja, då är det som ni förstår så dags att sjunga ut då."

Ur Liken vi begravde av Lina Wolff

Mitt stora vackra hat

Elisabeth Åsbrink har blåst nytt liv i Victoria Benedictsson, född Bruzelius. I timmar har jag njutit av hennes egen inläsning av Mitt stora vackra hat. En biografi över Victoria Benedictsson. Inte nog med att hon väcker nytt intresse för VB - hon stimulerar till vidare läsning av åtskilliga nordiska författare som figurerar omkring författaren från Hörby; Amelie Skram, Herman Bang, J P Jacobsen, Hans Jæger, Ola Hansson m. fl. Och naturligtvis vill en läsa mer om och av VB. I Åsbrinks biografi möter oss en kvinna i ett olyckligt äktenskap med fem styvbarn. Det äldsta av dem, Matti, blir hennes vän för livet. Samvaron med de övriga styvbarnen fungerar också bra. Men den egna dottern, som påminner om maken som hon inte älskar, får uppfostras hos mormor. Axel Lundegård, hennes 11 år yngre författarkollega och vän, förebrår henne hennes kyla. Hon borde reflekterat över att hon gift sig med den 30 år

äldre postmästaren i Hörby, Christian Benedictsson, för att komma hemifrån sin egen svala mor och fadern Thure som definitivt satte stopp för hennes drömmar om att gå på Konstfack där hon fått en plats. VB avskyr över huvud taget Hörby och livet där. Hon vill vara författare bland författare i Köpenhamn och Paris och åker iväg så ofta hon kan. Hur kom en från Hörby till Köpenhamn på den tiden? Makarna delar på sig inom äktenskapet och VB får hyra ett par rum av maken. Han betalar inget uppehåll till henne och hon har ständigt ekonomiska bekymmer. Hennes goda vän Ellen Key hjälper henne ibland. Elisabeth Åsbrink berättar om vad som sker i omvärlden under den livliga andra hälften av 1800 - talet. VB sätts in i sitt sammanhang. Bland annat rasar den segslitna sedlighetsdebatten där många deltar med liv och lust. I Skåne bildar en handfull yngre författare gruppen Det unga Skåne. Den består av Victoria Benedictsson, Ola Hansson, Stella Kleve och Axel Lundegård. Stella Kleve är en pseudonym för den unga Mathilda Kruse från Sösdala. De vill föra det moderna samhället in i litteraturen. Som de två stora exponenterna för Det moderna genombrottet i Nordens litteratur räknas Strindberg och Victoria Benedictsson. VB skrev sina romaner under pseudonymen Ernst Ahlgren. VB:s egen kärlekshistoria med Georg Brandes framstår i ett nytt ljus. Den tycks präglas mycket av VB:s rädsla för sin egen sexualitet och Georg Brandes framstår som mindre av en förförare än åtminstone jag uppfattat honom. EÅ använder sig av många citat ut VB:s Stora boken 1-3. VB (1850 - 1888) skriver om allt och bland annat sina humörskiftningar. Hennes tankar rör sig ofta om döden och när en god vän skaffar henne morfin känner hon sig bättre till mods. Då har hon möjligheten att välja. Tror hon. I litteraturförteckningen har en goda möjligheter att välja vidareläsning. VB står så levande för mig att jag verkligen tänker fortsätta läsningen om och av. Kanske finns Fru Marianne kvar att se på Öppet arkiv. I alla fall finns både den och Pengar att köpa och låna liksom hennes folklivsskildringar från Skåne. Fredrik Böök har skrivit en biografi om VB liksom Margareta Sjögren - Olsson, Birgitta Holm, Lisbeth Larsson, Nina Björk, med flera. Material saknas inte. Synd att VB inte fick uppleva hur hennes berömmelse växte och den betydelse hon kom att få. Hon var ju faktiskt ganska karriärlysten mitt i all sin osäkerhet. En fantastisk inläsning av en mycket intressant biografi om en fascinerande kvinna och författare. Eller tvärtom, om VB fått säga det själv. Författare och kvinna.