Vithet

Vithet av Jon Fosse är en underbar kortroman med ett vackert omslag. En man som förefaller vara väldigt ensam i världen ger sig ut på en oplanerad bilresa för att råda bot på sin leda. Han svänger plötsligt av från vägen in på en skogsväg där han  så småningom kör fast. Ohjälpligt. Utan att tänka närmare på vad han gör ger han sig iväg in i skogen. Någonstans borde det finnas ett hus där han hoppas finna någon med en traktor som kan hjälpa honom ur knipan. Naturligtvis finns det inte det. Himlen är svart utan stjärnor. Och så börjar det snöa också. Ledan har övergått i tomhet och han känner något liknande rädsla. Han börjar inse att han handlat obetänksamt. Han fryser, är hungrig och börjar bli trött. Mannen ser en vit skinande kontur närma sig honom. Vitheten, som får honom att frysa mindre. En arm läggs runt hans axlar. Den gula månen gör det ljusare och stjärnorna är vackra. Har han sett en ängel? Eller var det en syn? Han tycker sig förnimma att någon följer efter honom eller går bredvid honom och frågar vem det är som följer efter. "Inte följer efter. Följer."  Jag är den jag är, får mannen som svar. Efter det att mannen stött på sina föräldrar, som inte heller kan hjälpa honom ut ur skogen, ser han stenen som ligger under en gran och erbjuder en torr sittplats. Bara inte somna. En så vacker bok om döden. Den har drag av saga, allegori, Bibeln, Dante och Kristens resa. Vithet har en musikalitet som känns tydligt om en läser högt. En känner igen det poetiska språket och de fosseska omtagningarna. Vithet är en bok att älska. Tror att översättaren, Lars Andersson, gjort ett bra arbete. Jon Fosse konverterade 2013 till katolicismen och sägs vara en utpräglad mystiker. Nobelpriset i litteratur fick han 2023.

Titel: Vithet 

Författare: Jon Fosse

Översättare: Lars Andersson

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 63 

Rekviem för en mor

I Övergivenheten berättar Elisabeth Åström sin judiska familjs dramatiska historia.  Hennes pappa tog en vacker dag sina båda döttrar och pianot med sig och försvann. Hans namn fick aldrig nämnas mera. I uppföljaren till Övergivenheten, Rekviem för en mor, berättar hon om sorgen, saknaden, vreden och kärleken till den döda modern, med vilken hon alltid haft ett komplicerat förhållande. Modern var en stark personlighet med vilken dottern endast kunde umgås om hon uppfyllde villkoret total kapitulation. Modern talade ofta om att avsluta sitt liv. Två gånger hade hon försökt. Elisabeth var hennes enda skäl att leva.  I Rekviem för en mor skriver EÅ poetiskt och vackert korta stycken om speciella hågkomster och tankar som kommer för henne. Det är ingen dagbok utan en personlig, rak bearbetning av sorgen och minnena. "Jag tycker inte om henne. Jag är lättad över att hon är borta, äntligen. Den lättnaden gör mig ledsen." EÅ sörjer den mor hon aldrig haft men så gärna velat ha. Visst finns det enstaka stunder av samförstånd  som när dottern lämnar modern efter ett besök på hospice och säger: "Vi ses imorgon," och får till svar från sjuksängen "Möjligen." EÅ inser att hon lever med sin mor även när denna vilar i en urna som kommer att upplösas i jorden. Brahms Eins desutsches Requiem  är ett tema i boken liksom Roland Barthes Sorgedagbok i vilken han sörjer sin döda mor. 112 sidor om sorg som inte alltid är så ren och enkel. EÅ har mycket att lära ut och väcker många tankar. Vackert och poetiskt och mycket sorgset.

Titel: Rekviem för en mor

Författare: Elisabeth Åsbrink

Förlag: Polaris

Tryckår: 2025

Antal sidor: (112)